Innovation Champion, utbildningsdag 2 (sv 5)

Det första tillfället på utbildningen till Innovation Champion överträffade alla förväntningar och blev till en av de mest inspirerande dagarna i (högskole)livet. John Holmberg fick mig att tro på framtiden igen, på allvar. Det finns hopp. Bara det att vårt sätt att leva nu är fullkomligt ohållbart och kortsiktigt talar för det faktum att det kommer att växa fram behov av lösningar och ju allvarligare situationen blir, desto större vinster för den som gör något som verkligen är hållbart. Och när den dagen kommer står alla andra där och undrar vad som hände. Det måste inte vara en bred rörelse, det kan räcka med att några få går före. Om de lyckas tvingas även de största och mest inflytelserika aktörerna idag att följa. Det har hänt förut. Tänk Facit, eller Svensk Varvsindustri. Rätt som det är förändras världen och människors konsumtionsmönster. Då tvingas företagen följa efter. Finns ingen kraft i världen som kan tvinga mänskligheten till något som den stora massan inte kan acceptera. Där finns hoppet. Det handlar om oss, om dig och om mig och om vad vi gör. Inte om vad våra politiker gör i Warszawa, där de försöker rädda sina egna skinn mer än jorden och klimatet. Eller om företagen som är totalt utelämnade till sina kunder. Hållbarhetsfrågan ligger helt och hållet i vår hand.

Lätt att glömma det. Samtidigt är det som i grund och botten är enkelt, svårt att genomföra i praktiken. För alla har sin bild av vad som är viktigt och bäst att göra, för mig. Och det faktum att det som anses bra och önskvärt på kort och på lång sikt skiljer sig åt, gör inte saken lättare. Hållbarhet är svårt, men det som krävs är enkelt. Det är i genomförandet svårigheterna uppstår, inte i problembeskrivningen eller i utformandet av åtgärder. Det visade John Holmberg och det var inspirerande. Alla vet. Nu handlar det "bara" om att sprida insikten och om att börja agera, i vardagen. Med små insatser kan väldigt mycket bli bättre. Den känslan håller i sig även efter det andra tillfället i utbildningen, efter att ha lyssnat på Mats Alfredsson som höll i det andra tillfället och nästa vecka ska hålla i det tredje tillfället. Därefter avslutas kursen med ett tvådagars internat i januari.

Dagen inleddes med ett boktips. Alfredsson visade boken Peak Everything, av Richard Heinberg. Allt fler substanser, mineraler och grundämnen håller på att ta slut. Inte bara oljan. Och ju mer vi agerar som duktiga, tillväxtdrivande konsumenter, ju bättre vi blir på att ta hand om våra länders ekonomier, desto snabbare tar tar ämnena slut. Och eftersom jorden är en ändlig resurs är det absoluta gränser vi utmanar. Ekonomer som talar sig varma för den dominerande ekonomiska modellen kan försöka övertyga oss hur mycket de vill, det förändrar inte faktum, att en iPhone kräver jordartsmineraler som enligt många trovärdiga bedömare (men inte alla) håller på att ta slut. Det finns dem som menar att peak oil är ett missförstånd, dem som försöker få allmänheten att tvivla. Kanske ligger det något i det, men det förändrar inte faktum, att olja som plockas upp ur jordskorpan påverkar klimatet. Och ju mer olja det finns, desto större påverkan. Att på det sättet försöka så split eller rikta fokus från problemets kärna är en klassisk lobbystrategi. Vi är beroende av klimatet och vårt sätt att leva håller på att föröda vår jord, det kan emellertid ingen ändra på.

Mycket av det arbete för hållbarhet som utförs idag handlar i själva verket om suboptimering, om den insikten handlade mycket av dagens övningar. Mycket av det vi gör för att rädda miljön har visat sig handla om suboptimering, det vill säga sådant som ser ut som en miljövinst, men som i själva verket förvärrar problemen. Ännu ett exempel på människans önskan att ha kvar kakan, samtidigt som man äter den. Ett uttryck för bekvämlighet, för man vill ha ändringen men man orkar inte göra vad som verkligen krävs. Att bränna sopor är ett exempel, som visserligen är bättre än att deponera soporna, men det är fortfarande bara ytterst marginellt bättre. Det bästa man kan göra, det som verkligen vore en optimering, är att sluta producera sopor. Men vi gör istället tvärt om idag, nu när sophanteringen inte längre anses vara något problem, vi producerar mer sopor och den lilla marginella förbättringen som brännandet innebär raderas effektivt ut och problemet förvärras istället. Här fick vi ytterligare ett lästips, Nicolas Sterns rapport om de VERKLIGA kostnaderna för vårt sätt att leva.

Riskerna med miljön är kraftigt underskattade, det är känslan man får när man sätter sig in i frågan på allvar. Hotet mot klimatet är väldigt mångfacetterat och handlar lika mycket om andra saker än koldioxidnivåer. Det handlar om den biologiska mångfalden som minskar dramatiskt av det sätt vi driver jordbruk på och utnyttjar jorden. Skövling av regnskogen och korallreven som håller på att förödas. Det handlar om en sådan till synes liten och obetydlig sak som bina som håller på att försvinna, över hela jorden. Utan bin blir det svårt att pollinera och då riskerar den biologiska mångfalden att minska ytterligare. Hotet handlar också om kemikaliexplosionen om vars hotfullhet och risker vi ännu vet väldigt lite, men att vi påverkas av alla de molekyler som skapas i laboratorier överallt på jorden och vars användning har ökat DRAMATISKT sedan 1950-talet då det i princip inte fanns något av detta i samhället, om det råder det ingen tvekan. Kan varmt rekommendera Stefan Jarls film Underkastelsen, som handlar om detta.

Det är allvar och det är nu vi kan göra något. Jorden kommer att finnas kvar, men det är inte säkert att människorna kommer att kunna leva här. Nästa rekommendation är Lester Brown, som visat på allvaret, men också på vägar fram. Tanken om att ingenting försvinner och att allt sprids trummades in i oss som deltog i utbildningen. Ingen kommer undan, fattig som rik. Jorden är den plats där vi kan leva, den enda plats i Universum där människor kan vara människor. Ett liv i ett rymdskepp på en oändlig resa i den tomma rymden är inget liv, inget alternativ. Vi talade om ekonomi och om pensionsfondernas anonyma ägande, om hur deras ägarprioriteringar ofta, paradoxalt nog, är miljövidriga. Om kapital som aldrig sover, som ständigt söker vinster och som inte tar några som helst andra hänsyn än förmering av kapital. Men vad ska vi med pengar till om livet och jorden går under? Snacka om suboptimering!

Ekonomin är definitivt en allvarlig miljöbov, men just för att det är ett så pass kraftfullt verktyg kan ekonomin också vara en viktig del av lösningen. Om, säger om, vi kan hitta nya hållbara affärsmodeller och sätt att räkna på. Här vill jag påminna om de ekosystemtjänster som lag skrev om igår. Här fick vi ett tips om ekonomen Manfred Max-Neef, som också skrivit om detta, om hur hur det går att tillgodose grundläggande mänskliga behov utan att föröda naturen.

Vad gör vi, alla vi som kan göra något? Avslutar med att kasta ut den tanken, och gör det med hänvisning till Folke Rydéns dokumentärfilm, En förgiftad kompromiss. Ingen kan göra allt, brukar man säga, men alla kan göra något!

Vem försöker vi lura?

Två inlägg om Sveriges högre utbildning har publicerats i veckan, ett av Mats Alvesson och ett av Lars Haikola. Två olika bilder träder där fram. Båda har i någon mening rätt, ändå missar man målet. Landets högre utbildning blir inte bättre av att olika parter ger sin bild av läget och försvarar sitt perspektiv, i medierna. För båda inläggen handlar om att ge någon annan skulden. Problemen förläggs konsekvent någon annanstans. Det finns allvarliga problem och Alvesson sätter ord på den frustration som många lärare/forskare känner, samtidigt görs en hel del, vilket Haikola visar. Båda skjuter dock över målet och riskerar därför att göra saken värre. 

Alvessons text är raljant och svepande. Han skriver i affekt och drar uppmärksamhet till sig, samtidigt som han drar ett löjets skimmer över Sveriges högre utbildning, vilket riskerar att motverka syftet med artikeln att höja kvaliteten på Universitets- och Högskoleutbildningar. Haikola skriver så att säga från andra sidan. Han försvarar uppdragsgivaren och visar på vilka åtgärder som införts. Han ger sken av att allt är i sin ordning.

Mats Alvesson bortser helt från att vi har ett nationellt kvalitetssäkringssystem som faktiskt kontrollerar kvalitén i det omfattande högskoleutbudet, samtidigt som han vidimerar det resultat vi kommit fram till. Systemet bygger på att nationella examensmål ska uppnås. Universitetskanslersämbetets unikt omfattande utvärderingar visar att i det första steget fick drygt 20 procent av alla utbildningar omdömet bristande kvalitet. Vi har kritiserats för att bedriva en alltför skarp utvärdering, att det är osannolikt att mer än var femte utbildning brister och att detta skapar bad-will internationellt. Men en betydande kvalitetshöjning sker på lärosätena efter våra granskningar, det visar uppföljningar.

Debattens konventioner bjuder att man agerar så här, med polariserade utfall och mobilisering av försvar. Den andre har fel och jag har rätt. Haikolas ger Alvesson rätt i att det finns problem på Högskolan, till exempel att studenterna inte lägger ner den tid som krävs för att studierna ska kunna sägas bedrivas på heltid. Haikola undviker dock att bemöta den mest centrala poängen i Alvessons artikel, som jag menar är denna:

Nyligen publicerades en amerikansk studie, ”Academically Adrift”, som visade att cirka 40 procent av alla högskolestuderande ej förbättrades intellektuellt av sin utbildning. Man kan ifrågasätta om denna är meningsfull för alla dessa. De lär knappast få arbeten i linje med vad deras utbildningsbevis förespeglar. Läget är knappast mycket bättre i Sverige.

De som ej utvecklades kännetecknades enligt studien av att vara omotiverade, jobba lite och läsa lätta kurser. Klassiska universitetsämnen som humaniora och naturvetenskap hade bättre resultat, populära ämnen som kommunikation och business hade sämst.

Önskar man att studenterna verkligen får ut något av sina studier, mer än en intetsägande examen och att högskolan bidrar till befolkningens klokskap och duktighet, fordras krävande studieinnehåll och en hel del arbete.

Detta medför lätt konflikter, då trycket på att godkänna folk är starkt. Studerande undgår ibland krävande ämnen. Högskoleledningar vill ha hög genomströmning, då ekonomin är baserad på antalet godkända studenter.

Problemen i och med högre utbildning är inte ett isolerat svenskt fenomen, det är ett generellt problem idag. Problemet bottnar i att allt fler av samhällets funktioner ska ekonomistyras. Haikola hänvisar till utvärderingarna som görs. Men vad är det man mäter egentligen? Alvesson står mitt i verksamheten och när han, liksom jag och många, många andra, inte bara i Sverige, jämför hur det är med hur det skulle kunna vara växer frustrationen och känslan av uppgivenhet. Och den känslan blir inte mindre när ansvariga tjänstemän på den myndighet som ska vara en hjälp och ett stöd för högskolan tar plats i det offentliga och ger sken av att det är Alvesson som är problemet. Vem försöker man lura? Varför tas inte ropen på hjälp från lärarhåll på allvar? Läser en gammal artikel på SvD, författad av lärare i grundskolan. Och jag känner igen mig i mycket.

Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetsuppgift försvinner när en ny tillkommer. Dokumentationen vi ska utföra är enormt tidskrävande. Plötsligt dyker olika projekt upp, med krav på inlämningsuppgifter och redovisningar.

De två huvuduppdragen vi lärare har handlar om kunskap och värdegrund. Det är två ord som inte bara ska dokumenteras, utan de ska framför allt genomsyra vår vardag. För att lyckas med det, behöver läraren tid för planering, reflektion och analys. Något som oftast helt uteblir under en vanlig arbetsdag. Innan klockan slår lunch, kan en ämneslärare ha träffat 100 elever i tre olika ämnen. Hur ska vi hinna reflektera? Vi har oftast inte ens möjlighet att ta rast. De hål i schemat som är tänkta för planering och paus fylls snabbt av konflikthantering och möten.

Det faktum att majoriteten av landets lärare har en stor passion för barnen och pedagogiken gör inte vardagen lättare. Tvärtom. Det får oss att känna oss otillräckliga. Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att få mer och mer arbetsuppgifter, ständigt få olika direktiv som saknar evidens och vara föremål för kritik och granskning i den offentliga debatten av individer och grupper som saknar adekvat erfarenhet och kompetens?

Arbetssituationen ser av förklarliga skäl lite annorlunda ut på högskolan, men grundkänslan som lärarna här ger uttryck för känner jag igen. Allt fler uppgifter ska utföras på allt kortare tid och tiden för förberedelse innan och reflektion efter naggas ständigt i kanten. Systemet med ekonomistyrning kräver ständiga effektivitetshöjningar. Och som grädde på moset utsätts verksamheten för granskningar, som Haikola menar leder till högre kvalitet (vilket han delvis har rätt i, men det är till priset av att lärarnas arbetssituation förvärras ytterligare), men som jag upplever som ett irriterande inslag i yrkesvardagen som hindrar mig från att utföra mitt arbete. Hela högskolans organisation har på senare tid ställts om och massor av resurser läggs på att klara utvärderingarna. Det är tid och resurser som tas från grundutbildningen. Lärare och forskare tvingas med nuvarande system att bli vad pedagogerna kallar que seekers, som är mer intresserade av vad som kommer på tentan än att faktiskt lära sig något. Det är en effekt av ekonomistyrningen somn New Public Management bygger på.

Skolan och den högre utbildningen har förvandlats till ekonomiska enheter som ska prestera mätbara resultat på effektivast möjliga sätt. Klart det tar fokus från kunskapen och det innehåll som borde stå i centrum. Klart resultaten sjunker. Alla lärare ser detta och sliter sitt hår över att de av systemet de verkar i inte får bättre stöd och mer gehör för ropen på hjälp. Lärarnas farhågor viftas bort med statistiskt säkerställda mätresultat på de utvärderingar som görs, för att UKÄ och Skolverket ska kunna ge sken av att allt står rätt till. Vem lurar vi egentligen? Ett bra betyg säger ytterst lite om vad en människa kan, det vet alla. Det är inte där kunskapen finns, på pappret eller i utvärderingen. Kunskapen är förkroppsligad och först när den omställs i handling kan man avgöra om den är bra eller dålig. Att Alvesson av Haikola anklagas för att ge högskolan bad-will ser jag som en blixtbelysning av problemen i skolan. Det viktiga är inte vad som faktisk sker på högskolan, eller det faktiska resultatet, utan hur starkt varumärke man har och vilka siffror man kan visa upp. Det faktum att man inte lyssnar på lärarna och tar deras oro på allvar är också en effekt av NPM. Alvesson må vara raljant, men han är också modig, på samma sätt som lärarna som skrev i SvD i början av oktober i år.

Vi kräver en översyn av lärarnas arbetsbelastning där ökad tid för dokumentation, reglerad undervisningstid och säkrad tid för reflektion och analys är nödvändiga inslag. Utan rätt resurser kommer snart ”En skola för alla” i praktiken att innebära att alla har rätt att vara där men att inte alla förväntas klara kunskapskraven.

Med rätt resurser och pedagogik kan en skola för alla förverkligas och innebära att alla barn blir sedda och får den hjälp de behöver.

Anledningen till att så få lärare hörs i debatten om skolan kan vara att vi som lärare inte vill att någon elev ska känna sig utpekad eller att många av oss helt enkelt inte orkar. Men det kan också vara att de lärare som har uttalat sig kritiskt har fått sparken och svartlistats. Paradoxalt, då det i skolans uppdrag ingår att fostra eleverna till demokratiska medborgare med rätt att uttrycka sina åsikter.

Skolan är det fundament varpå allt annat vilar. Om vi inte sätter kunskapen i första rummet och om vi inte tar lärarnas oro på allvar kommer kunskaperna och förmågan till kritiskt tänkande att sjuka, oavsett vilka resultat som proven ger och vad utvärderingarna visar. Systemet får alltid vad systemet vill, och är det en budget i balans eller en godkänd utvärdering man vill ha så kommer man att få det. Men frågan är ju till syvdende og sidst om det är skolans uppdrag, eller om det är att säkra kommande generationers och samhällets KUNSKAPSBEHOV.

Betänk att när Universiteten fick sköta sig själva, då var kraven så pass höga att ytterst få klarade sig. När lärarna på högskolan inte kontrollerades av någon annan än sig själva, då stod kunskapen i centrum så till den milda grad att avhandlingarna blev till livsverk som inte släpptes fram förrän de var genomarbetade in i minsta detalj. Det var inte bra det heller, men kvaliteten i kunskaperna var det inget fel på. Där och då betydde en akademisk examen verkligen något. Idag är det viktigare var man publicerar sig, än vad man skriver. För att resultatet måste kunna mätas.

Det är skolans påtvingade fokus på fel saker som är problemet och bristen på tillit till lärarna. Detta möts emellertid med tystnad av universitetskansler Lars Haikola och det är således också ett stort problem. Vem försöker vi lura?

Reflektioner kring Göteborgspriset för hållbar utveckling

Här i veckan besöktes Högskolan Väst av en av pristagarna till Göteborgspriset för hållbar utveckling 2013, Pavan Sukhdev. Jag hade den äran att få delta först på ett lite mer informellt seminarium med pristagaren och sedan på en samtalsworkshop där han inledde med ett mycket inspirerande anförande som det vore synd att inte dela med sig av här. 

Sukhdev får priset för sitt arbete med att utveckla metoder för att sätta pris på det värde som naturen representerar. Han har arbetat i två större internationella projekt, det ena talade han inte så mycket om, men det är ett FN-uppdrag: The Green Economy Initiative. Det andra presenterades dock ingående: The Economics of Ecosystems and Biodiversity, TEEB. Hans arbete handlar om att utveckla ekosystemtjänster, som enkelt kan beskrivas på följande sätt.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som blev mer allmänt i början av 2000-talet.

– Det är i princip allt som vi människor får av naturen och som ger oss välbefinnande. Vi vet till exempel att vi mår bra av tystnad, men vi vet inte värdet av tystnaden, förklarar Marcus Drotz, t.f. chef för Vänermuseet och koordinator för nätverket LTSER Vänerlandskap. LTSER står för Long Term Socio Ecological Research och har utvecklats ur Vänersamarbetet.

– I nätverket finns en kunskapsbredd med högskolornas olika discipliner, som ekonomi och turism, hälsa och välbefinnande, miljö och biologisk mångfald. Det blir häftigt när vi kan föra samman all denna kunskap och se de komplexa bilder som hållbar utveckling handlar om, säger Marcus Drotz.

LTSER är en forskargrupp som träffas regelbundet för att tala om olika (hållbarhets)aspekter av Vänern. Jag är med i denna och kommer under nästa år att trappa upp mitt engagemang. För detta med hållbarhet framstår allt mer som den väg jag ska rikta in min forskning mot. Hållbarhet är en tillräckligt komplext och svårgreppbar fråga för att fånga mitt intresse. Hållbarhet som begrepp är lika mångfacetterat som kulturbegreppet och där känner jag allt mer att mina intressen, kunskaper och kompetenser kommer till sin rätt. Hållbarhet kan jag idag, i efterhand se som ett slags röd tråd genom hela min forskargärning. Förutsättningar för hållbarhetsarbete är vad jag undersökt och sysslat med sedan jag var student, fast det är först nu som jag inser det på allvar.

Pavan Sukhdev var inte bara intressant i största allmänhet. För mig var det särskilt intressant, för han visade på en väg in i ämnet Företagsekonomin där jag funnit mig tillrätta på senare år. Ekosystemtjänster uppvisar stora likheter med den kulturella ekonomin som jag nosat på tidigare. Priser går att räkna på, men värde är svårare att exakt formulera. Fast det är precis det vi måste lära oss göra ifall vi vill skapa en hållbar värld, för som Sukhdev sa, idag privatiserar vi vinsterna och kollektiviserar förlusterna. Och ju större ekonomiska vinster som genereras av och allokeras hos några ytterst få, desto större kostnader kommer hela jordens befolkning tillsammans att få betala. Världsekonomin fungerar, med ett helhetsperspektiv på livet på jorden, som ett slags gigantisk Ebberöds bank. Det ekonomiska systemet vi lever med idag må vara framgångsrikt, men det är på inget sätt hållbart. För det bygger på tre avgörande misstag, enligt Sukhdev.

För det första menar han att vi låtsas att marknaden löser ALLA problem, vilket är en illusion, en fåfäng dröm och dessutom en lögn. Marknaden kan lösa mycket, men inte allt. New Public Management är därför inte bara djupt problematiskt, det är en reform som dessutom bygger på helt felaktiga grundpremisser. Allt går inte att värdera, all kunskap kan inte standardiseras och överföras till systemet enligt principer från Lean Production. Detta har debatterats i veckan, i DN. En rad forskare anger i debattartikeln följande argument, som nu dessutom finner stöd hos en internationellt erkänd ekonom. Tron på marknadens undergörande effekter är en omöjlig dröm.

Ett starkt skäl till att professioner – tänk till exempel på läkare, advokater, forskare eller lärare – traditionellt har en stor grad av självstyre är att resultatet av deras arbete inte enkelt kan utvärderas, vare sig av administrativa byråkratier eller av kunder. Professionellt arbete är resultatet av bedömningar som vilar – bör vila – på kunskap och erfarenhet. Kvaliteten på sådant arbete kan inte enkelt mätas och utvärderas, vare sig av kontrollinstanser eller kunder. De som är bäst skickade till att utvärdera kvaliteten på deras arbete är de professionella själva.

Det är därför viktigt för samhället att professionerna verkligen har egna värderingar och en egen syn på vad som är ett väl utfört arbete. I stället för att se professionalism som något som gör det svårare att styra måste staten börja inse att det varken ger högre kvalitet eller effektivitet att ständigt överpröva professionella bedömningar. Mätningsivern ger konsekvent tolkningsföreträdet till andra än professionerna själva.

För det andra, menar Sukhdev, har det kommit att bli så att när marknaden håller på att lösa problem som marknaden är bra på att lösa, då hindras marknaden från att agera. Han nämnde bankkrisen som ett exempel, där man inte lät banker som inte fungerar gå under. Detta leder till växande problem och hotar att befästa det låsta läget som världsekonomin befinner sig i, vilket Andreas Cervenka på SvD ofta återkommer till. Om bankerna lydde under marknadens lagar skulle de agera försiktigare. Om det nu vore så att tron på marknaden verkligen var så stark och om ansvariga politiker verkligen trodde på sitt budskap skulle den situation vi nu befinner oss i aldrig ha uppstått.

Det tredje misstaget som Sukhdev pekade på är vi tror att BARA marknaden kan lösa problem, vilket motsägs av exemplet med bankerna där politikerna gick in och pekade med hela handen. Marknaden är ett kraftfullt verktyg, ett sätt att kanalisera handlingskraft och energi, ett sätt att få saker gjorda. Men det betyder inte att det inte finns andra sätt att agera, också. Den enda vägen är som bekant en återvändsgränd, vilket visar sig förr eller senare. Varken marknaden eller politik fungerar i kraft av sig själv. Förstår vi det kan vi börja arbeta på andra sätt. Då kan frågan om hållbarhet lyftas och sättas i verket på ett mer konstruktivt sätt.

Sukhdev talade om skillnaden mellan nätverk och gemenskap. Han menar att vi idag bygger ett samhälle som fungerar som ett nätverk, där det knyts kontakter men där det byggs alt färre relationer. I ett nätverk delar man med sig av olika saker. Men i en gemenskap tar man dessutom hand om vandra och bryr sig om alla som finns där, inte bara dem man har nytta av. Utvecklandet av ekosystemtjänster handlar om att bygga gemenskaper, inte om att skapa nätverk. Viktigt i en gemenskap är att man utvecklar en samsyn och delar värderingar och det kan bara växa underifrån, ur djupet av medborgarnas gemensamma ansträngningar och kollektiva interaktion. I en gemenskap ser man värdet av att knyta till sig och utveckla egenskaper och kompetenser som befruktar varandra, där finns ingen likriktning (som det gör i dagens styrelserum, i företagsvärlden och i politiken), där är mångfald i ordets vidaste mening avgörande för gruppen som helhet. Liksom i naturen. Och i en gemenskap ser man varandra som jämlika. Var det så jordens innevånare och makthavare såg på varandra skulle inte det pågående klimatmöten i Warszawa behöva riskera att kollapsa. 

Öppenhet och transparens är en annan sak som Suhdev pekade på. Om alla kort ligger på bordet och om alla ser på varandra som jämlika och om företagens fulla kostnader för sin produktion lyfts fram skulle konsumenterna kunna göra klokare val och om marknaden verkligen fick fungera som en marknad där alla kostnader redovisas och förs in i kalkylen skulle en bättre värld kunna byggas utan att allt måste förändras från grunden, det är i alla fall så jag förstå det han sa. Sukhdev gav mig verktyg att tänka med. Han talade om att mycket av forskning, särskilt ekonomisk forskning, handlar om att utveckla former för att kontrollera ekonomin. Varför inte söka vägar att anpassa den efter rådande förhållanden? Lite nomadologi vore inte fel. Deleuze och Guattari kan tillföra mycket till ett mer hållbart ekonomiskt tänkande, det ser jag som min uppgift att visa. Återkommer i frågan.

Mångfald är lika med hållbarhet, var en tanke som lanserades. Överallt, alltid. Eftersom framtiden är och förblir en öppen fråga krävs mångfald i ordets vidaste mening, för att öka möjligheten till att stå väl rustade när det vi idag, inte ens i vår vildaste fantasi kan tänka oss ska hända, händer. Då behöver vi en mångfald av möjligheter och ett brett spektrum av tankar, ting och möjliga lösningar att testa. Det räcker att fundera en stund kring det växande problemet med multiresistenta bakterier för att förstå betydelsen av mångfald. Och det är också ett exempel på hur fåfängt det är att söka kontrollera något som inte går att kontrollera. Bakterier är för oss människor en hopplös fiende. De fanns här före oss och de kommer att finnas här långt efter att människan försvunnit.

Under seminariet tog bilden av motståndaren allt mer form. Dagens ekonomiska system och syn på marknaden har ett ursprung i ekonomen Milton Friedman. Det är hans tanke om att välstånd sipprar ner i systemet som är utgångspunkten för den våg av nyliberalism och marknadstänkande som dominerar världens ekonomier idag och som lett till en hänsynslös behandling av naturen. Sanningen är att välstånd inte sipprar ner eller sprider sig, den sugs uppåt och ansamlar sig där den redan finns. Det är en falsk ekonom som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik, som Peps Persson sjöng på 1970-talet. Människan har kommit att förtrollas av marknadens löften och därför vill man inte se marknadstänkandet baksidor. Något håller dock på att hända, för det är uppenbart att dagens situation inte är hållbar. Det är inte marknadstänkandet det är fel på, det är hur vi ser på och använder marknadens kraft och kompetens som är problemet.

Problemet är kulturellt som jag ser det och kulturvetenskaplig kompetens kan användas för att lösa det. Därför både vågar och vill jag ge mig i kast med uppgiften. Och jag fick så oerhört mycket inspiration från Sukhdev och övriga på seminariet. Jag är hoppfull och tror på framtiden. Vägen fram är inte entydig och den är på inget sätt enkel, men det finns massor av möjligheter. Vi sitter på lösningen, den finns inom oss och bara vi kan göra skillnad. Inser vi det och agerar i vardagen kan en ny värld randas inom kort. En sak man kan göra är att synliggöra värdet av ekosystemtjänster och är man intresserad av det kan man läsa en helt färsk SOU-utredning, den finns här.

Vad väntar vi på?

Språkfilosofiska reflektioner 30

Tillbaka till språket, till forskningen om språk. Tillbaka till reflektionerna kring förståelse för språkets användning, till människors vardagliga användande av språk och dess relation till och roll i skapandet av kultur. Språk är kultur och kultur är språk, på samma sätt som ekonomi är kultur och kultur är ekonomi. Människors handlingar är vad vi har att göra med och förutsättningarna för förändring av emergenta helheter uppbyggda av komplexa, underliggande samband. Där jobbar jag. Detta är kulturvetarens forskningsfält. Här kommer mina kompetenser och analysverktyg till sin rätt. Det är dock olyckligt om kunskaperna stannar där, i den akademiska världen. Kunskap om språk och kultur är ingen exklusiv angelägenhet för forskare. Eftersom forskningen handlar om människors vardag, om det som händer mellan människor, vore det galet att låsa in texter om språk och kultur i smala internationella tidskrifter som bara läses av dem som vill göra sig en akademisk karriär.

Alla forskningsresultat lämpar sig inte att kommuniceras i referee-granskade, internationella tidskrifter. Och kunskap om kultur och språk lämpar sig av många olika skäl synnerligen illa för den formen. Resultatet av forskningen är tolkningar, som kan vara mer eller mindre väl underbyggda och tydligt presenterade. Och tolkningar ska inte upprepad av andra forskare, de ska användas av dem de berör, allmänheten. När kunskapen låses in i tidskrifter som bara når ut till en liten del av befolkningen uppstår maktkamper. Tolkningar som inte gillas av auktoriteterna på området kommer att stoppas. Och det finns inga objektiva skäl att anföra till försvar. Granskarnas makt är total och därigenom likriktas forskningsresultaten. Det blir så för att kunskapen inom fältet ser ut så. Kunskap om kultur skiljer sig åt från kunskap om biologi. Granskarna i den typen av tidskrifter granskar att metoden presenterats korrekt och att resultatet är rimligt, givet underlaget. Att experimenten kan upprepas av andra forskare granskas också. För sådan kunskap lämpar sig referee-granskning utmärkt, men inte för kulturvetenskaplig forskning där kunskapsmålet är ett annat.

Jag bloggar för att resultatet av mitt arbete ska nå ut så brett som möjligt. För det är först när kunskaper om kultur når ut bland dem som skapar kulturen som forskningen blir meningsfull. Först när tankarna når allmänheten. Och bloggen exponerar mina tankar, även och samtidigt för andra forskare som kan gå in och kommentera om de finner något som ser märkligt ut. Andra forskare är fria att presentera alternativa tolkningar och vi kan tillsammans fördjupa vår förståelse för kulturen. Därför bloggar jag om min forskning, för att det är det bästa forumet för spridning av kunskap om det jag forskar om. Inom delar av akademin uppfattas bloggande som ett obstinat uppror mot vetenskapliga konventioner. Den som ser så på saken har rätt till sin åsikt, men för mig handlar det om att vara sann i relation till den kunskap jag söker. Därför bloggar jag. 

It is possible to take any linguistic variable and place it in variation following a necessarily virtual continuous line between two of its states. We are no longer in the situation of linguists who expect the constants of language to experience a kind of mutation or undergo the effects of changes accumulated in speech alone. Lines of change or creation are fully and directly a part of the abstract machine.

När vetenskapliga disciplingränser ska hållas rena skapas artificiella gränser i det landskap som undersöks. Lite som när Afrika delades upp i Berlin mot slutet av 1800-talet, med hjälp av linjaler och utan hänsyn tagen till natur eller eller de människor som levde där. När vetenskapliga gränser dras upp och nya ämnen skapas handlar det om maktkamp och det är makten som definierar gränserna. Därför tvingas lingvister som är mer intresserade av sin personliga karriär än av kunskapen att behandla förändringen som alla språk kontinuerligt genomgår som tillfälliga krusningar, individuella avvikelser eller mutationer. Lingvistikens kunskapsobjekt är språkets konstanter, för det är så det bestämts inom akademin. Deleuze och Guattari är dock intresserade av språket, inte av att göra sig ett namn inom språkforskningen. Därför ser de andra saker än många, klassiskt skolade lingvister, gör. Och därför kan de också ge oss verktyg för att förstå att och hur förändring kan vara en integrerad del av språket, som en abstrakt maskin.

Hjelmslev remarked that a language necessarily includes unexploited possibilities or potentialities and that the abstract machine must include these possibilities or potentialities. "Potential" and "virtual" are not at all in opposition to "real"; on the contrary, the reality of the creative, or the placing-in-continuous variation of variables, is in opposition only to the actual determination of their constant relations.

Språkets och kulturens abstrakta maskin består även och lika mycket av det reala som av det virtuella och det är i mötet mellan dessa båda aspekter av världen, tillvaron, livet, kultur och språk som förändringen uppstår och det är därifrån den sprids. Deleuze och Guattari uppmärksammar mellanrummen och visar att det inte alls handlar om någon meningslös tomhet. Förändring måste uppstå någonstans och mellanrummet är den plats varifrån variation och förändring sprider sig i samt påverkar kulturen och språket. Förändringen är för Deleuze och Guattari inte ett undantag från regeln, det är en integrerad del av språket och kulturen. 

Each time we draw a line of variation, the variables are of a particular nature (phonological, syntactical or grammatical, semantic, and so on), but the line itself is apertinent, asyntactic or agrammatical, asemantic. Agrammaticality, for example, is no longer a contingent characteristic of speech opposed to the grammaticality of language; rather, it is the ideal characteristic of a line placing grammatical variables in a state of continuous variation.

Ett slags subjektiv och dynamiskt föränderlig grammatik alltså, vilket är en helt annan syn på språk än den som generativa lingvister försvarar. Deleuze och Guattari ser språk som förändring, inte förändrat språk. Och det är den synen på kultur jag jobbar med och för närvarande håller på att slutredigera en bok om. Förstår vi förändringens lagar skapas en bättre förståelse för både språk och kultur, så som det talas och den levs. Men då krävs att man förändrar synen på forskning, att man inser att det inte går att harmoniera reglerna och metoderna mellan olika ämnen, för det vore att pressa en kub genom ett runt hål. Reglerna för publicering av forskningsresultat och forskarmeritering måste anpassa sig efter den kunskap man söker. Idag håller vi på att införa ett system där kunskapen, all kunskap, över hela linjen, anpassas efter regler som skapats inom naturvetenskapen. Här finns mycket att lära av Deleuze och Guattari och de forskare de lyfter fram.

Let us take Nicolas Ruwet's examples of certain singular expressions of Cummings's: "he danced his did," or "they went their came." It is possible to reconstitute the variations through which the grammatical variables pass in virtuality in order to end up as agrammatical expressions of this kind ("he did his dance," "he danced his dance," "he danced what he did,"...; "they went as they came," "they went their way," .. .). In spite of Ruwet's structural interpretation, we should avoid taking the view that the atypical expression is produced by the successive correct forms. It is instead the atypical expression that produces the placing-in-variation of the correct forms, uprooting them from their state as constants.

Vad är hönan och vad är ägget i förändringsprocessen? För Deleuze och Guatari handlar det inte om antingen eller, utan om både ock. Där de ser helheten, inklusive mellanrummen, ser den som bestämt sig för att sanningen bara kan finnas på en bestämd plats antingen en höna eller ett ägg och eftersom bara ett svar kan vara det rätta mobiliserar man all kraft man har och slåss för sin övertygelse. Deleuze och Guattari ser helheten och därför blir förändring och variation inget problem för dem, för det är en integrerad del av helheten. Tänk om det var så vi såg på kultur, som en helhet, bestående av allt och alla, både materia och det som är immateriellt, i förändring. Tänk vilka möjligheter till nya och spännande samarbeten som då skulle kunna öppnas upp. Det är detta jag ser när jag läser Deleuze och Guattari, spännande möjligheter till samverkan och fördjupad kunskap. Varför strida om en sanning som ingen ändå kan nå, när man kan samverka och lära sig mer tillsammans?

The atypical expression constitutes a cutting edge of deterritorialization of language, it plays the role of tensor; in other words, it causes language to tend toward the limit of its elements, forms, or notions, toward a near side or a beyond of language.

Språk och kultur kan förstås som variationer kring ett förenande tema. Och för Deleuze och Guattari är det variationerna som är det centrala, inte temat. Därför behöver de inte söka renhet och därför är rättning i leden inte vad de sysslar med. De studerar temats förmåga att hålla språket samman. Om ett språk förändras allt för mycket fungerar det inte längre som ett språk. Det är så nya språk uppstår, som ett resultat av förändring, av upprepad förändring. Vad är det som håller ett språk samman och igenkännbart över tid? Sådan kunskap är viktig för att förstå förutsättningar för förändring. Insikt om vad man måste ta hänsyn till ifall man vill jobba med förändring. Den kunskapen finns inte i temat, utan i variationerna, i helheten. Därför gillar jag begreppet abstrakt maskin, för den är inget, den blir till i samverkan mellan delarna som bygger helheten. 

The tensor effects a kind of transitivization of the phrase, causing the last term to react upon the preceding term, back through the entire chain. It assures an intensive and chromatic treatment of language. An expression as simple as AND . . . can play the role of tensor for all of language. In this sense, AND is less a conjunction than the atypical expression of all of the possible conjunctions it places in continuous variation.

Och är inte bara ett förbindelseled, en sammanhållande kraft i språket, det är en möjlighet till förändring. Och bjuder in till nya kopplingar som förändrar helhetens utseende och funktion. Och betraktat på det sättet är det kitt som bygger och förändrar helheten, språket och kulturen. Och är det tema som kulturen och språket improviserar kring. Och är ett slags mellanrum.

The tensor, therefore, is not reducible either to a constant or a variable, but assures the variation of the variable by subtracting in each instance the value of the constant (n - 1). Tensors coincide with no linguistic category; nevertheless they are pragmatic values essential to both assemblages of enunciation and indirect discourses.

Levt liv och talat språk är vad vi har att göra med i vardagen. Lingvistik och kulturvetenskap behöver bli mer pragmatiska för att den potential som finns i ämnena ska kunna förlösas. Vetenskapen om språk och kultur bör ta sig ut ur akademin, ut bland människor. Resultatet av det vetenskapliga arbetet får inte låsas in och göras till en exklusiv angelägenhet bara för akademiker. Språket och kulturen äger ingen, det är allas angelägenhet. Förstår vi det och kan vi jobba mer med den frågan skapas ett mer integrerat samhälle, för då bryr vi oss om inte bara språket och kulturen, utan varandra. Och kan vi förmå oss att se oss själva och alla andra som delar av en och samma helhet, så kan många av de sociala problem som vi brottas med idag finna en lösning.

Kanske är det för att vetenskaperna om människan och mänskligt, levt liv låsts in i akademin som vi har problem? Lösningen är då inte harmonisering av regler för publicering och meritering, den handlar istället om att skapa disharmoni, jobba med förändring och om att bryta upp vetenskapliga konventioner. Oändligt är vårt äventyr, om vi väljer att se på kunskapen och livet på det sättet.

Ordet Billig

Hur gick det till när ordet billig blev fint? Det funderar jag på. För där, i den processen finns nyckeln till det samhälle vi lever i. Jakten på låga priser engagerar alla och den drabbar oss därför också kollektivt. När jag söker det lägsta priset är det någon annan som får betala. Fast det är en lögn att jag skulle kunna bli en vinnare här, för även jag drabbas, förr eller senare. Alla är förlorare i jakten på låga priser. Alla, utan undantag.

Söker efter synonymer till billig. Hittar följande ord: Tarvlig, simpel, lättköpt, enkel, banal, dålig, vulgär. Eller, låg och lätt. Det är i det träsket vi vandrar. Lögnens land, där alla kan bli vinnare, där solen alltid lyser och där det bara är dagarna vid varma, ensamma stränder som räknas. Förljugenhetens och ytans land, befolkat av tarvliga, simpla, lättköpta människor som lever banala liv med dåliga vanor, i hem fyllda av vulgära dåliga varor. Och så undrar vi vad som är problemet i Sverige och världen idag? Det är vardagen som är problemet, allt det vi tar för givet. Vi är problemet. Vi och vår ständiga jakt på låga priser. Det vi som biter oss i svansen, som lurar oss själva. Vi som får betala priset.

Vi undrar varför klimatfrågan inte kan lösas. Samtidigt som vi letar i hyllan med lågprismat, för att få pengar över att köpa en ny platt-TV. Och en flygresa med Ryan Air. Och kläder på rea, som idag blivit normalpris. Dags att se sambanden. Klart att klimatfrågan inte kan lösas av länder som åker till konferensen för att få mer än de ger. När alla söker låga priser blir alla förlorare. Det är tarvligt, simpelt, dåligt och vulgärt.


Delegaterna som representerar civilsamhället på klimatmötet i Polen lämnar mötet. Det hedrar dem, men blir knappast mer än en notis i tidningen. Symptomatiskt också att det är aktörer utan ekonomiska intressen som lämnar mötet. Det är dem som bryr sig om jorden, klimatet och allt och alla som inte har någon talan på mötet som lämnar det, för att få uppmärksamhet. Aktionen är ett rop på hjälp. Man hoppas kunna komma tillbaka nästa gång, fler och starkare. Bara det att man redan talar om nästa möte säger allt. Att det möte som ännu inte avslutats redan har misslyckats säger oss något.

Han [Naturskyddsföreningens Svante Axelsson] tycker att ”vi måste vara ärliga med alla” och säga att det inte leder till de kraftfulla avtal som faktiskt krävs för att undvika en katastrof.

– Vi har inte ens nån idé om hur vi ska minska utsläppen från 2015 till 2020. Man pratar om ett Parisavtal som ska verkställas 2020, men där har man ingen tidstabell. Vi hoppas på det, men vi måste göra något nytt.

Vad är det som har skett – eller inte skett – under mötet?

– Det som har skett är att Japan backar från sitt löfte om minskade utsläpp, Australien backar och saboterar. USA behöver inte längre vara bad guy för att de andra gör jobbet. Kina har inte varit på hugget. EU är låsta och har en väldigt passiv och ointresserad ordförandenation i Polen.

– Jag ser väldigt, väldigt, väldigt få ljuspunkter. Snarare är det en spiral bakåt. Det här är ett försök att öka trycket.

Så länge vi jagar låga priser kommer inte att förändras. Så länge vi kollektivt tror att det går att ha jorden kvar samtidigt som för föröder den och så länge vi utsätter varandra för den enorma press som jakten på låga priser innebär, så länge vi sticker huvudet i sanden, kommer problemen att förvärras. Den få översta procenten av de rikaste på jorden blir rikare, och alla andra förlorar. Jorden kommer inte att gå under, men den riskerar att bli en för människor obeboelig plats. Det är priset vi kommer att få betala för de låga priser vi redan betalat. Fortsätter vi får vi betala mer och mer och mer. Nästa möte om klimatet kanske är ett krismöte. Eller mötet efter det. Ingen vet hur många möten som krävs, men alla vet att den som har makt aldrig kommer att frivilligt förhandla bort sin makt.

Läser boken Matens pris. Det är plågsam läsning, om den billiga maten och dess konsekvenser, för jorden och för människorna som tillverkar den, men också för mig som lågprisjagande konsument. Vi får vad vi betalar för, det finns ingen väg ut ur den ekvationen. Mattematiken är obönhörlig och tvingande. Är priset lågt i ena änden säger naturlagarna att den ingångsvärdet också måste vara lågt. Det faktum att vi går på bio för att bli skrämda av fantasifoster skapade av datorer säger allt om förnekelsen vi lever i och med. Låt oss titta på andra änden av den lockande förpackningen med "miljövänlig" pangasiusfisk. Där finns skräcken, den verkliga.

Fiskarna får olika sjukdomar, får vi veta, vilket botas med antibiotika. Då och då blir bakterierna resistenta och då kommer myndigheterna med nytt antibiotika som de fiskodlarna byter till. Antibiotikaresistensen är dock fullkomligt livsfarlig, inte minst eftersom den kan spridas såväl till människor som djur. Agifish, som säljer till ICA, erkänner utan omsvep omsvep att företaget använder "medicin", dvs antibiotika, men säger att de bara använder laglig sådan. Ett annat argument hör vi från Johan från Fiskano, som levererar pangasius till bland annat Coop. Han försvarar pangasiusen eftersom den "enbart äter vegetabiliskt foder". Hmm. Kan det verkligen stämma? När vi är nere i Vietnam och kollar på pangasiusodlingarna så passar vi på att läsa på fodersäckarna. Det står inget, så vi frågar. Mycket riktigt, allt är förstås inte fiskmjöl i fodersäckarna, bara omkring sexton procent. Det låter inte så farligt kanske, men då får man ju tänka på att ett kilo pangasius kräver 2 kilo foder, dvs 3 hekto fiskmjöl. Och att det går åt fyra kilo fisk för att producera ett kilo fiskmjöl. Med andra ord går det åt 1.2 kilo fisk för att producera ett kilo pangasius. Ett argument mot detta är att det ändå är bara skräpfisk som används, det vill säga fisk som människan inte brukar äta, men inte heller det stämmer. Fisken som används för att göra fiskmjöl till pangasiusen är helt klart matfisk. Det är bland annat fisken ca com som används, fisken som ingår i de flesta vietnamesiska familjers basföda, främst genom fisksåsen Nuoc Mam. De lokala fiskarna gillar inte att matfisken går till fiskmjöl för exportfisken, och alla som använder Nuoc Mam skulle inte heller gilla det, om de förstod sambandet mellan detta och det höjda priset på såsen.

Allt och alla är förlorare i jakten på långa priser. Det är oss själva vi lurar. Vi måste sänka skatten, säger regeringen, för att öka konsumtionen. Det leder till fler jobb säger man. Fast bara på marginalen, för arbetslösheten är lika hög här hemma idag som den var när den nya politiken infördes. Möjligen skapas fler jobb som dem i Vietnam. Fler jobb som driver på den negativa utvecklingen. Sänkt skatt betyder dessutom mindre pengar över till skolan och vården och underhållet av samhällets basala funktioner och behov. Sänkt skatt är en kollektiv jakt på mer pengar i plånboken, men det är oss själva vi tar pengarna ifrån och det gynnar dem som har mest. Sänkt skatt gör att vi kan handla mer och jaga fler låga priser, flyga mer lågprisflyg och äta mer mat som producerats i vidriga fabriker.

Tänker på ordet billigt, som sagt. Vill att fler ska tänka på detta, på priset vi alla är med om att betala för de eftertraktade låga och ständigt sjunkande, priserna. Någon måste obönhörligen betala och denne någon blir vi, förr eller senare. Låt sluta tala om lågpris och billigt, låt oss variera språket lite. Låt oss använda synonymerna ovan. Låt oss tala om tarvliga flyg, simpla TV-apparater, lättköpta konsumenter, banala böcker, dålig mat och vulgära priser, istället.

Låt oss öppna ögonen och odla vår förmåga att tänka kritiskt. Låt oss sluta jaga låga priser. Låt oss satsa på transparens och öppenhet så att vi kan ta rationella beslut om vad vi ska äta och handla. Låt oss betala varornas rätta pris, här och nu, istället för i framtiden. Oavsett hur vi gör får vi ändå vad vi betalar för. Vi kan ljuga för oss själva hur mycket vi vill, men verkligheten kommer i kapp oss. Förr eller senare.

Kris i högre utbildning, Hitler och slopat tidskriftsstöd

Som människor och samhällsmedborgare har vi dels ett ansvar att förädla det intellektuella arv vi bygger vidare på, dels ett ansvar att ta hand om den enda plats i Universum som vi kan leva som människor på. Det går sådär, kan man säga. Det går snabbt utför, på många sätt och en rad områden. Och åtgärderna som sätts in för att möta problemen och förhindra att de uppstår från första början leder inte sällan till att problemen förvärras. Ju värre det blir desto större är risken att problemen förvärras, för kraven på åtgärder blir då ofta både starkare och mer disparata. Vad som behövs är därför att vi kollektivt säger: STOPP, stanna! Vi behöver en paus med lugn och ro. Krismöten är ingen konstruktiv väg fram. Vad som saknas, och det är också min analys av problemens ursprung, är en riktning. Vad vi behöver är en kollektiv vision att sträva efter tillsammans.

Problemet idag är att vi talar alldeles för mycket om vad som borde göras när ett problem hittats eller ett hot identifierats. Vi sätter upp mål och säkrar processer, för att lösa problemen och möta hoten, när vi borde reflektera över vad vi vill och behöver på sikt. Frågor om livets mening och kännetecknen på ett gott liv anses vara en lyx vi inte har råd med, i detta utsatta läge. Och ju allvarligare läget är desto svårare blir det att få gehör för det vi verkligen behöver. För att inte förvärra problemen måste vi stanna upp och reflektera. Vart vill vi? Det är frågan vi borde samtala om. Istället debatterar vi föga konstruktiva frågor som vad är problemet och vart är vi på väg. Frågorna vi debatterar har inga givna svar och eventuella svars rimlighet är omöjliga att avgöra. Situationen liknar lite ett käbbel mellan fotbollsexperter innan match, om hur det ska gå. Alla är lika säkra på sin sak. Samtidigt vet man att svaret på frågan inte existerar. Matchen avgörs på planen, av dem som placerats där och fått i uppgift att försvara lagets ära.

En viktig del av problemen idag är att ansvaret för lösningen delegerats till experter av olika slag, som käbblar om vad som är den bästa lösningen. Problemet är att vi söker den enklaste och bästa lösningen på problem som är så pass komplexa att det inte finns någon enkel, bästa, lösning. Uppdraget att förvalta och förädla mänsklighetens arv samt miljö och bygga en hållbar framtid är enormt komplext, oerhört svårt, och det finns ingen enkel bästa lösning. Förstår vi detta inser vi hur viktigt det är att stanna upp och reflektera över vart vi vill, över vad som är allas vår gemensamma vision och definition av ett gott liv.

När vi vet vad vi vill och vad vi menar kan vi sätta igång maskineriet igen, kan vi börja agera i vardagen, tillsammans. Var och en på sitt sätt och efter sina förutsättningar, i enlighet med sin personliga tolkning av den kollektiva visionen och med hänsyn tagen till de problem och risker som går att definiera. Bara så kan en hållbar värld och ett blomstrande samhälle byggas. Det är inte svårt, egentligen, inte i grunden. För det råder dels ingen tvekan om vad som är problemet, dels är lösningen enkel. Det är genomförandet som det gnisslar, för vi gör fel saker, av fel anledningar, på fel sätt vid fel tillfällen. Och orsaken till det är att vi inte förstår våra egna brister. Därför skapar vi system och sätter upp mål som vi inte kan hantera och leva upp till. Vi satsar på saker som förvärrar problemen och nedmonterar sådant som skulle kunna bidra till lösningen. Allt detta gör vi med öppna ögon, inget sker i det dolda. Förstår vi det är halva slaget vunnet.

Orsaken till att jag skriver detta är att jag läser olika artiklar i dagens tidning, att jag ser mönster och att många saker samverkar. Problemet är som sagt komplext och det är viktigt att kunna identifiera och förstå sambanden. Ska försöka visa vad jag menar. Det börjar på Brännpunkt, där organisationsforskaren Mats Alvesson skriver om kvalitets- och legitimitetskrisen som hotar den svenska Högskolan. Tankarna förvånar mig inte. Jag känner igen mycket och kan skriva under på det mesta. Högskolan har allt mer förvandlats till en plats där uppdraget är att kontrollera kunskaper och utfärda examina, för att man från politiskt håll har bestämt sig för att näringslivet är viktigare än allt annat. Högskolan borde vara en plats där man erbjuder kunskaper och främjar lärande och lockar till vidare studier. Ansvaret för resultatet har förskjutits, från studenterna, till lärarna. Det fungerar inte! Systemet för högre utbildning undergräver sig själv och mer av samma löser inte grundproblemet som är sjuknade kunskaper och bristande förmåga.

Många universitets- och högskoleledningar tycks mest intresserade av genomströmning och av att få allt att se formellt bra ut i förhållande till UKÄ och andra intressenter. Samt att undvika konflikter. Som en före detta rektor jag pratade med sade, så var man medveten om svaga studieinsatser inom många ämnen och institutioner men det gjorde man inget åt – för känsligt att ta tag i, var motivet. Låt-gå-mentalitet odlas.

Alltför många pushar för curlinghögskolan där svåra och utvecklande teman och texter undgås.

Problemen är i någon mening lätta att kartlägga och åtgärda. Man kan mäta studenternas studietid och sätta dessa i relation till andelen godkända. Man kan också fråga studenter vid slutet av sin utbildning, vilka (termins-)kurser de läst och hur de rankar dessa i termer av arbetsbörda. Kommer vissa regelbundet fram som ”studiemedelssäkerställande” ämnen/ kurser, kan lämpligen skarpa frågor eller sanktioner sättas in. Lämpligen kan de institutioner/ämnen som är sämst utsättas för följande åtgärdspaket, i tur och ordning: a) få råd, b) varnas, och, om detta ej hjälper, c) få dra ned på verksamheten eller d) läggas ned.

Ju mer kontroll, desto färre incitament att göra något åt saken. Den som kontrolleras och riskerar straff och som dessutom har större ansvar för ekonomin, än kunskapen och innehållet, kommer att ge systemet vad systemet vill ha. Där finns problemet, för det tar fokus från kunskaperna, innehållet och kvaliteten. Betänk att det var först när kvaliteten började mätas och kunskaperna kontrolleras som resultaten sjönk. Jag minns till exempel när jag var student och man sa att doktorsavhandlingarna inte skulle vara ett livsverk, att kraven var för höga. Intern kontroll och ansvar ledde till allt för höga krav ... Idag är situationen den omvända. Läget är allvarligt och mer av samma löser inga problem.

Läser vidare, om stoppandet av nyutgåvan av boken om Barna Hedenhös. Det finns tydliga paralleller mellan dessa båda texter och företeelser. Båda handlar om att fokus förskjutits, från innehåll till yta. Erika Hallhagen skriver följande i en kommentar.

I samband med nyutgivningen av Hergés ”Tintin i Kongo” förseddes seriealbumet med ett förord som förtydligar att innehållet speglar dåtidens syn på mörkhyade. Även Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman skrev ett förord till ”Pippi Långstrump går ombord” för att motivera att Efraim Långstrump alltjämt är negerkonung. Vad gäller Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” blev det idag känt att förlaget Bonnier Carlsen tar bort berättelsen ur samlingsvolymen ”Den stora boken om barna Hedenhös” nästa gång den trycks. Man går här på samma linje som Rabén och Sjögren som drog in den nya upplagan av ”Ture Sventon i Paris” för att Författarförbundet inte godkände att man tog bort ordet ”neger” ur handlingen.

Jag tycker mig ana en blåögdhet hos Bonnier Carlsen, trots att man nyligen på initiativ av författaren Stina Wirsén stoppade utgivningen av sex titlar som innehöll figuren Lilla hjärtat, som anklagats vara en rasistisk stereotyp. Man behöver inte vara litteraturexpert för att förutsäga att en liknande medial storm var i antågande när det stod klart att Barna Hedenhös blir årets julkalender.

Här trängs ytterligare en gammal fördom bort. Historierevisionism är vad man sysslar med. Och anledningen, kan man starkt misstänka, är att man är mer rädd om sitt företags rykte, än om något annat. Härigenom bidrar man till att problemen förvärras. Människan är inte god och fördomar finns i massor, att förneka dem och dölja dem gör det ännu svårare att hantera och bemöta dem. Skillnaden mellan den rasism man säger sig vilja bekämpa och detta agerande är minimal. I vems intresse agerar man här? Idag är man är mer rädd för att bli anklagad för att vara rasism, än att bekämpa den och agera för att bygga en bättre värld, där rasismen inte kan eller får gro. Och medan den vita medelklassen tävlar om vem som är mest politiskt korrekt och minst rasistisk vinner SD mark och problemen man säger sig vilja bekämpa växer.

Hittar inte de två artiklarna som triggade igång tankekedjan, på nätet. De finns bara i pappersupplagan av SvD. Och för mig blir det lite symptomatiskt, för det är papperstidningen som jag läser. En hanterbar mängd, av ett urval tankar och reflektioner, av händelser i världen och här hemma som lätt drunknar i nätets oändliga utbud. På nätet är det lätt att förlora sig. Papperstidningen är sällan perfekt, men den kan ständig förbättras och förändras i enlighet med läsarnas önskemål. Ju fler som läser och bryr sig om, desto större engagemang. På nätet byggs det nätverk, men papperstidningen är mer av en gemenskap. På nätet vill allt och alla synas. Papperstidningen vill förmedla kunskaper.

Det är symptomatiskt att det är i papperstidningen jag läser om rädslan för Hitlers mediala genomslagskraft, vilket lett till att Mein Kampf förbjudits i Tyskland. Samma typ av agerande som i Sverige ifråga om allt som kan misstänkas vara rasistiskt. Det är att sticka huvudet i sanden. Vad vi saknar är förmåga att hantera mänsklighetens mörka sidor. De finns kvar och kan aldrig utrotas, bara hanteras. Någon ny Hitler kommer vi inte att se, men om vi utrotar hans minne och räds hans suggestiva kraft kommer något annat, men lika avskyvärt att dyka upp. Utan tvekan. Förnekelse och tystnad, i kombination med sjuknade kunskaper och bristande förmåga till kritiskt tänkande kommer att öka hotet och skynda på processen.

Sätter punkt på denna bloggpost med att uppmärksamma Vetenskapsrådets beslut att stoppa tidskriftsstödet till humaniora. Det är allvarligt och ett steg i helt fel riktning. Hänvisar till en länk på SR, för att ge perspektiv på problemet. Här slår man undan benen för något som skulle kunna bidra med viktiga kunskaper och centrala kompetenser i arbetet med att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Och man gör det för att harmoniera stödet till vetenskaplig publicering. Man gör det för att likrikta, koncentrera och effektivisera. Allt det som försatt oss i den prekära situation vi just nu befinner oss i. Här försöker man lösa problemen med åtgärder som orsakat problemen.

- En forskning som inte blir publicerad blir ju osynlig och en forskning som är osynlig har ju väldigt liten legitimitet. Den bidrar inte till fortsatta utveckling av det vetenskapliga samhället och i förlängningen utav samhället som sådant, det säger Bo Holmqvist, lektor i idéhistoria, till Kulturnytt.

Bo Holmqvist är även och redaktör för lychnos – en årsbok för idé och lärdomhistoria. Han och flera andra forskare inom humaniorafältet, som Kulturnytt har pratat med säger att tidskrifterna är ett viktigt sätt för forskningen att vara relevant.

Bibliometri är ett sätt att mäta genomslag på forskning och produktivitet hos en forskare. Metoden används bland annat för att ranka högskolor och universitet. Något som försvårar för humanioran om det inte går att publicera sig, säger Bo Holmqvist.

- Man räknar helt enkelt artiklar, redaktörsuppdrag, enskilda böcker och det finns då en skala där de här värderas på olika sätt och naturligtvis ju fler poäng ju fler olika sammanhang av den här sorten som man blir publicerad av ju finare ser ens karriär och ens position i vetenskapssamhället ut.

Tragiskt, olyckligt är milda ord i sammanhanget. Det är inget annat än en katastrofal åtgärd. Kanske inte som enskildhet, men satt i sitt samband kan beslutet att ta bort stödet mycket väl bli spiken i kistan. Droppen som får bägaren att rinna över. Jag Björklund kan komma att bli vårt lands mest ihågkomna utbildningsminister, men inte för att han räddade det sjunkande skeppet, utan för att han drev på utvecklingen mot undergången.

Skriv på här, för att visa att du oroar dig och för vart Sverige och landets forskning högre utbildning, i förlängningen hela skolsystemet, är på väg. Fast det räcker så klart inte att bara skriva på, det krävs mycket mer än så. Det krävs engagemang i vardagen. Många små handlingar av många olika människor. Det finns ingen enkel lösning, inte på ett så pass komplext problem som det vi alla står inför. Om det ska jag tala strax, för en gymnasieklass som besöker Högskolan. Har fått uppdraget att tala om kritiskt tänkande och vetenskaplighet. Ett av de viktigaste uppdragen jag fått!

Kompetensen är problemet i styrelserna, inte bristen på den!

Jämställdhetsarbetet i styrelserna för landets börsnoterade företag går trögt. Ordet som ofta dyker upp när frågan diskuteras är KOMPETENS och det man säger är att den kompetens som krävs är svår att hitta bland just kvinnor. I Aktuellt igår stod paradoxalt nog en man och talade för kvotering och kvinnan han debatterade med var inte bara motståndare till att införa några som helst regleringar, hon försvarade även styrelsernas agerande. Det håller på att bli bättre, sa hon. Fast det har man sagt länge, att om marknaden bara får sköta sig själv kommer problemet att lösa sig. Inget händer dock. Styrelserummen är och förblir en mansdominerad plats där enbart kompetenta män(niskor) har tillträde.

Irriterar mig på att det bara talas min andelen män och kvinnor, inte om vad denna kompetens handlar om. Vad är det som krävs, egentligen, för att sitta i en styrelse? Varför talar ingen om det, om innehållet. Om det är kompetens det råder brist på, bland kvinnor, men inte bland män, kan man satsa på utbildning och problemet kunde lösas enkelt. Kvotering talas det om som vore det något fruktansvärt och degraderande. Även om ingen skulle acceptera att kraven sänks. Kompetens igen alltså. Vad handlar det om, detta som alla värnar men ingen vill tala om. Hur ser kravprofilen ut, som män lever upp till men få kvinnor klarar?

Allt talar för att en central aspekt av profilen är att man i första hand har rätt kön och i andra hand rätt (det vill säga, maskulina) attribut. Inget talar för att det skulle handla om något annat. Ingen har nämligen kunnat påvisa att det skulle finnas några genetiska skillnader ifråga om mäns och kvinnors förmåga på det intellektuella området. Kulturella skillnader finns det gott om, men det är lätt åtgärdat om viljan till förändring finns. Det är uppenbart där det brister och det vet alla. Det visar sig i det faktum att kvinnorna är de som ihärdigast försvarar status quo. Rådande maktstruktur bevakas med tystnad från dem som skulle kunna göra något och med ihärdighet från dem som möts med misstänksamhet från makten.

Vad är det för kompetens som eftersöks? Med tanke på att det helt uppenbart går att sitta i massor av styrelser kan arbetet för det första inte vara speciellt krävande ifråga om tid. Ett uppdrag klaras snabbt av, utan förberedelse. Eftersom det går att sitta i uppåt tio styrelser (långt ifrån alla gör inte det, men de mest eftertraktade individerna, de mest kompetenta gör det dock) handlar kompetensen inte om att klara något komplext som tar mycket tid i anspråk. Kompetensen handlar om annat. Om att ta beslut och om att inte sticka ut. Styrelserummens homogena sammansättning måste anses vara en del av kompetensen. Den borgar för effektivitet och likriktning. Aktieägarna hatar som bekant överraskningar och därför utsätter en kompetent styrelse inte ägarna för sådant. Allt och alla hänger som bekant ihop. Kultur fungerar så. Där finns förklaringen till den bristande mångfalden i styrelserna. Det är detta som menas med kompetens.

Först när vi förstår detta kan man hoppas på en lösning på problemet. Ett problem som för många, framförallt för dem med makt, inte är ett problem. För den som heter Anders och som närmar sig de 60, vilket är medianfiguren i styrelsesammanhang, är det mediernas frågor och de oresonliga feministerna som är problemet. Av förklarliga skäl, för kompetensprofilen som orsakar mansdominansen är ju en del av lösningen. Denna förklaring är den enklaste och det brukar vara mest plausibelt att välja den enklaste förklaringen, det visar forskning och beprövad erfarenhet.

Tänk om andra kompetenser efterfrågades? Tänk om den anonyma aktieägarmakten kunde brytas? Tänk om företagen satte upp andra mål än högsta och snabbast möjliga ekonomiska avkastning på insatt kapital? Tänk om det var den typen av kompetens som efterfrågades av blivande styrelseledamöter, förmågan att tänka långsiktigt och en uttalad vilja att återinvestera kapital i bolaget, för att få det att växa och kunna ta ett större ansvar? Tänk om företagens roll i samhället var att verka för integration och samverkan? Tänk om!

Idag håller ekonomin på att bli cirkulär och den sluter sig allt mer inom sig själv. Styrelsernas kompetens används av företag för att handla med sina egna aktier?! Den kompetens som efterfrågas av styrelserna och som kvinnor i gemen anses sakna är en kompetens som försatt inte bara Sverige utan Världsekonomin i ett hopplös situation. Det går möjligen bra på börsen, men alla länder går på knäna. Dags att se sambanden. Hög tid att ta in detta och förstå att det är kompetensen och bussines as usual som är problemet inom näringslivet. Bristen på mångfald i styrelserna och maktens korridorer i stort är ett allvarligt problem, för alla. Företagsledarnas oförmåga att bryta mönster eller tänka nytt och alarmerande.

Det är inte brist på kompetens som är problemet, tvärt om är det kompetensen i sig som är problemet. Och det är inte bristande jämställdhet och mångfald i sig man borde tala om, utan om vad som faktiskt görs i styrelserna. Samhället håller på att gå i baklås och alla är förlorare, så länge som en likriktad minoritet av vita, medelålders, män styr världen. Deras misslyckande är monumentalt. När ska vi lära oss se och förstå det?