Marknadsskolans kunskapskonsekvenser

Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. 

Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?

Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.

Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.

Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra. 

Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.

Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!

Utbildning är inte en linjär och kontrollerbar process

Problemet med dagens skola är att den utgår från en orealistisk syn på kunskap som bygger på en definition av vetande som värderar målet högre än vägen dit och som anpassats efter administrativa krav på mätbara resultat snarare än det vi vet om kunskap och hur lärande faktiskt fungerar. Resultaten, alltså betygen, det som går att mäta och kontrollera, ses idag som viktigare än lärandet, vilket är både tragiskt och djupt problematiskt. Att lärarna hålls ansvariga för att skolan når sina mål, alltså att betygen blir höga, gör det hela än mer problematiskt. Upplägget bygger inte på att eleverna kommer till skolan för att lära, utan för att få betyg. Skolpengen gör dem till kunder, lärarna till tjänsteutövare och skolorna till produktionsenheter. Marknadsskolan sägs ge föräldrarna valfrihet, men friheten att välja kostar skattebetalarna enorma summor varje år eftersom privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten, vars villkor de privata aktörerna i princip dikterar själva, samtidigt som den kommunala skolan tvingas ta hand om problemen och de mer kostnadskrävande eleverna. Idag kallas nedskärningar inte längre för nedskärningar, utan för incitament för effektivisering. Mindre pengar betyder dock oundvikligen mindre tid, i alla fall i skolans värld. Lärande är inte en linjär process som går från okunskap till visshet, utan en dynamiskt öppen och därför okontrollerbar process. Allt tal om effektivisering är därför lögn och hör inte hemma i en kunskapsskola! Kunskap är inget man tillägnar sig på samma sätt som man lägger pussel, det liknar mer skapandet av mosaik där man gör det mesta och bästa av de skärvor och fragment man har tillgång till. Kunskap KRÄVER tid och engagemang, den uppstår mellan intresserade medmänniskor som hjälper varandra, därför leder den påtvingade konkurrensen mellan skolor till utarmning av både kunskapen och samhällsekonomin, vilket på sikt utgör ett hot mot demokratin.

På nätet finns enorma mängder fakta, men för att finna och utveckla relevant kunskap krävs helt andra förmågor än källkritik, som idag lanseras som det enda man behöver eftersom man antar att det sunda förnuftet alltid leder den som söker kunskap rätt. Det som går att kontrollera på ett rättssäkert sätt är emellertid inte kunskap, det är fakta som antingen är rätt eller fel. Och även om kunskap bygger på fakta är det inte skolans uppdrag att överföra kontrollerade fakta från utbildningssystemet till eleverna, kunskapsskolans uppdrag är långt mer komplext än så av den enkla anledningen att kunskapen är det. Lärandets lag liknar fysikens på det sätt att vad man vinner i kraft förlorar man i väg. Det finns med andra ord inga genvägar till kunskap, allt verkligt viktigt vetande går bara att nå via omvägar eller genom att öppna upp sig för slumpen. 

Skolan och utbildningssystemet måste inspirera och utmana för att undervisningen och studierna ska kunna leda till kunskap. Ett målstyrt system leder inte till kunskapsutveckling, bara till överföring av fakta och undfallenhet gentemot auktoriteter, vilket är förödande för demokratin. Och de utmaningar och problem mänskligheten står inför kräver kunskap, så en fungerande skola är viktigare nu än kanske någonsin tidigare eftersom vi lever i ett högteknologiskt, globaliserat samhälle. Utan förståelse för vad kunskap är, hur kunskap fungerar och vad det innebär att lära och utveckla kunskap blir skolan något annat än det den är tänkt att vara. Förändringen av den svenska skolan har gått fort och är monumental, och den breda allmänheten samt politikerna varken förstår eller tar problemen på tillräckligt allvar eftersom de saknar kunskap om kunskapen som sådan.

Betyg i de lägre årskurserna är fullkomligt förkastligt för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter eftersom det ger sken av att kunskap är en resa där man tar sig från station till station tills man når målet och sedan kan ägna sig åt annat. Eftersom lärande är en icke-linjär process kan man ramla över helt avgörande saker av en slump och på ett ögonblick. År av tröstlös övning och tragglande kan i ett enda slag förvandlas till kunskap när poletten en dag trillar ner, ofta när man är upptagen av annat. Ett ord i en TV-serie, på nyheterna eller i en roman eller ett samtal med en vän över en öl i solen kan vara det som gör att kunskapen blommar ut. Vetande kommer i individuella skov, därför är det så viktigt att lärare inte tvingas underkasta sig någon evidensbaserad best practice, för sådana fungerar bara i teorin, inte i en klass med 30 elever som alla kommer till skolan av olika skäl och med skilda förutsättningar, ofta utan egna mål, bara för att de är dittvingade. Kunskapen kommer också i många olika former och är alltid mer eller mindre abstrakt. Och den finns överallt, inte bara i evidensbaserade och kontrollerade, pedagogiska läroböcker. Betyg bygger på standardisering och på tanken att vägen fram kan brytas ner i tydliga delmål, vilket alltså går på tvärs mot det vi vet om kunskap och lärande och leder till en successiv fördumning av samhället som banar väg för populism.

Komplexa problem kräver ett helt annat tankesätt

Innan man påbörjar arbetet med att lösa problem måste man bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av problem, och grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av problem: komplexa och komplicerade. Tyvärr präglas dagens samhällsdebatt av en fördummande ignorans rörande detta, alla problem behandlas problematiskt nog på samma sätt och antagandet är att det finns enkla lösningar. Och det är dessa som debatteras, vilket gör att problemen stadigt förvärras och får som konsekvens att tonläget i debatten höjs. Vi rör oss med andra ord längs ett sluttande plan där kunskapen får allt svårare att hävda sig. 

Det vi vet om kriminalitet, till exempel, är att den alltid uppstår i ett sammanhang och att det är en effekt av rådande förhållanden. En rad (framförallt sociokulturella) faktorer spelar in, och enda sättet att råda bot på problemet är att arbeta långsiktigt för att förändra samhället så att incitamenten för att välja en kriminell bana undanröjs. Det krävs med andra ord en lång rad olika åtgärder, varav de flesta riktar sig mot andra än de kriminella av den enkla anledningen att kriminalitet är ett av många symptom på den underliggande sjukdomen. Ingen är genetiskt eller kulturellt predestinerad att bli kriminell, det är en valmöjlighet som uppstår i olika sammanhang samt hos och för vissa. Talar man om kriminalitet som ett "importerat" problem far man med osanning och om det accepteras av allmänheten fördummas samhället, vilket drabbar alla. Eftersom kriminalitet är ett problem som utvecklas över tid, inget som uppstår här och nu, kan regeringen inte ställas till svars för enskilda skjutningar, och kraven på radikala och snabba åtgärder som hårdare straff (alltså enkla lösningar som talar till känslorna) leder bara till att problemen förvärras. Populismen (det vill säga efterfrågan på politiker som lovar mer än de kan hålla) är således en viktig del av problemet, och kan inte på något sätt bidra till lösningen. Mer populism leder snarare till mer kriminalitet. 

Bara kunskap om problemet och möjliga lösningar kan leda till minskad kriminalitet, och eftersom det inte finns några enkla lösningar måste samhället utrusta sig med tålamod. För att kunna lösa den här typen av problem måste demokratin fungera, och för det krävs att skolan utvecklas till en kunskapsskola. Inget av detta görs i en handvändning, så precis som i fråga om klimatet finns det en tidsfaktor att beakta här; ju längre vi väntar med att inleda det långsiktiga arbete på en lång rad olika fronter desto värre kommer symptomen att bli, och desto mer lockande blir det för allt fler att lyssna på populisternas förföriskt enkla lösningar eller deras försök att förlägga skulden hos invandrarna eller regeringen. INGEN tycker att skjutningar eller gängkriminalitet är bra. ALLA tar avstånd från kriminalitet. Därför leder oppositionsindignation och tävlingen om vem som fördömer nästa skjutning snabbast och mest känslomässigt till att arbetet med att faktiskt komma till rätta med problemen fördröjs, vilket spelar populisterna i händerna.

Om kriminalitet accepteras som ett KOMPLEXT problem skapas förutsättningar att diskutera en rad åtgärder som man på goda grunder kan anta leder till att incitamenten att välja den kriminella banan minskar. Vi vet till exempel att ett mer jämlikt samhälle är mer hållbart och att kriminaliteten där är både mindre och inte lika våldsam. Och arbetet för att främja jämlikhet kräver mer av de privilegierade. Förutsättningen för att förstå detta är att skolan fungerar och att samhället är ett kunskapssamhälle, det vill säga ett meritokratiskt samhälle där det viktiga är vad man kan och vet, inte vad man heter eller varifrån man kommer. 

Lite tankar om vad platser gör med en

Någonstans måste man börja, det gäller även livet. Ingen föds som ett blankt blad, så platsen där jag kommer från har präglat mig, men ändå inte. Jag formades av den men gick också min egen väg. Platsen jag kommer från både hindrade och höll mig tillbaka, men jag bröt mig loss och sökte mig bort. Utan en plan, men med många drömmar. Länge var mitt enda mål att bli fri från platsen där jag kommer från. Den och det jag fick med mig därifrån hindrade mig att (försöka) förverkliga drömmarna som med tiden tog allt tydligare form. Platsen finns inte längre, inte den plats jag flydde från. Liksom alla platser förändrades den. Nya människor flyttade in och byggde nya hus. Samhället växte, så även om de flesta av de gamla husen finns kvar är det en annan plats nu. Jag bestämde mig för att göra platsen jag kommer från till min egen plats, så efter några år i exil flyttade jag tillbaka. Det är nu många år sedan. Både jag och platsen är förändrad. Mitt liv har både mening och mål och det finns massor av saker jag vill göra, och som jag idag också kan göra och gör. 

Det är som jag kämpade så hårt för att bryta banden att jag av bara farten kastades iväg längre jag vågade drömma om. Det var inte för att ta revansch som jag kom tillbaka, utan för att bevisa för mig själv att jag kunde mer och var bättre än platsen där jag kommer från försökte få mig att tro. Jag ser på de så, som att det är platsen, inte människorna, som påverkade mig; eller för att tala klarspråk, som pekade ut mig som annorlunda. Jag lämnade platsen stukad och besviken, men långt ifrån uppgiven. Och jag växte genom beslutet att bryta. Det var svårare än jag trodde att komma tillbaka, men det har varit mödan värt.

Idag börjar jag känna mig redo att inom några år i alla fall lämna platsen igen, denna gång på helt andra premisser, med tydligare mål och högre ambitioner. Hade jag inte återvänt hade jag kanske fortfarande jagat efter något jag inte visste vad det var. Nu känner jag mig mer landad än någonsin, och mer fylld med tillförsikt. Jag känner och är ödmjuk inför mina begränsningar och vet både mitt värde och vad jag kan och vågar mig på. 

Oklart vad jag vill säga med texten, men jag hade en idé som visade sig svårare att göra något med än jag trodde. Tillåter mig ändå att publicera. För det är sommar, ledigt och behovet av vila från alla krav är viktigt.

I väntans tider

Att hålla igång bloggandet känns viktigt. Det är ett sätt att kanalisera tänkandet, även om jag här under sommaren tar mig friheten att inte tvinga fram något. Jag har planer och finner jag bara ron ska jag skriva något mer substantiellt på temat kultur, som är den fråga jag ständigt återkommer till. Innan jag gick på semester var det som tankarna bubblade över och uppslagen exploderade, men det finns så mycket jag också vill göra, som jag inte riktigt kan under resten av året, så dagarna försvann. Jag läser, promenerar och tar mig tid att stanna upp och tänka. 

Generellt sett är jag dålig på att vara ledig. Semestern blir därför ett slags projekt som handlar om att bara vara, vilket är svårt. Och i år är det särskilt svårt eftersom jag befinner mig i ett slags brytningstid. Till hösten har jag väldigt lite undervisning, i alla fall under terminens första tio veckor. Då ska två nya skrivprojekt påbörjas, vilka i och för sig inte står och faller med de två böcker som jag avslutade arbetet med innan sommaren, men som ändå påverkas av hur det går med dem. Läroboken om kunskapsteori kommer ut under hösten eller i början av nästa år, och jag väntar på besked från förlaget rörande boken om mellanrummen som de ska börja läsa efter semestern. Planen är att påbörja arbetet med ny lärobok, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om än, bara att jag vill ge mig själv lite mer tid denna gång. Fortsättningen på mitt eviga kulturprojekt (där mellanrummsboken utgör en viktig del) är redan halvklar, men det känns svårt att gå upp helt och fullt i det arbetet innan jag vet vad som händer med boken om mellanrummen. Tankarna om dessa projekt pockar på och jag måste aktivt styra undan dem för att kunna vila, vilket är nödvändigt för att hitta nya perspektiv och uppslag till tankar att utveckla. Det kanske låter som jag klagar, men så är det inte. Livet som helhet är bättre än någonsin och att det är svårare att hantera ledigheten än arbetet ser jag som en ynnest.

Kultur är ett ämne som aldrig blir uttömt; inget man blir färdig med. Man säga att kulturforskningens uppgift ytterst handlar om att förklara detta på olika sätt och med hjälp av olika exempel, det är i alla fall vad jag kommit fram till i mitt över tjugoåriga arbete att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar samt hur man kan se på och förhålla sig till kulturell förändring. Nästa kulturteoretiska bok ska dels handla om språkets roll, dels om det underliggande hotet från fascismen. Problemet och det som gör det så svårt att komma igång med skrivandet är att kulturforskning inte handlar om att tala om hur det är, utan om att skapa förutsättningar för förståelse. Kunskapen om kultur är och kan bara vara indirekt och den går inte att använda för att göra förutsägelser eller prognoser, vilket särskit i dessa prestationsfixerande dagar ofta uppfattas som slöseri med tid och resurser, vilket paradoxalt nog är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det är med andra ord en evig vandring i en hermeneutisk spiral där man är i princip lika förvirrad hela tiden, men på en ständigt högre nivå.

Det jag brottas med just nu, och som denna bloggpost kan sägas handla om, är hur man inleder en text och ett kunskapsprojekt som har som syfte att sprida kunskap om och öka förståelsen för kultur. Det är så mycket som behöver sägas först, innan man kommer till den viktiga, och allt kan inte sägas först. Det är också anledningen till att jag fastnade för och genom åren har hållit fast vid bloggandet, även efter att jag slutade uppdatera den dagligen. Här på Flyktlinjer kan jag ständigt börja om och tankarna kan ta sig vilka vägar de vill. Det är i efterhand jag ser mönstren och kan arbeta vidare med tankar som verkar fungera. Det är en form av skrivande som passar synnerligen väl för undersökningar av kultur och kunskapsutveckling. Jag har också under åren med bloggen stärkts i övertygelsen om att det är så som lärande fungerar. Kunskap utvecklas genom att utsätta sig för en massa olika intryck och sedan leta efter mönster, inte om att sätta upp mål och arbeta systematiskt för att nå dessa. Världen och verkligheten förändras hela tiden och det måste även kunskapen göra, annars är det inte kunskap man förfogar över utan en uppsättning dogmer som måste försvaras mot alla som anmäler avvikande åsikt. Ytterst leder synen på kunskap som ett slags kanon till faktaresistens eftersom kartan blir viktigare än terrängen man rör sig i, och när man väl tagit det steget blir man ett offer för antidemokratiska rörelser. Det är så jag tänker kring och motiverar upplägget på nästa bok, som jag hoppas att jag snart ska kunna fokusera fullt ut på.

Några dagar till av fritt tänkande och läsning av skönlitteratur ska jag tillåta mig, sen så.

Vad vill folket?

Fast vi lever i en demokrati där makten utgår från folket som består av alla som är medborgare i Sverige älskar politikerna att tala om sina väljare och allt de lovat dessa. Väldigt många folkvalda bryr sig dock bara om det politiska spelet. Moderaternas Hanif Bali verkar ha partiets uppgift att locka väljare med alla till buds stående medel i sociala nätverk, för det är där han är aktiv, inte i riksdagen. Poltik är inte längre något som huvudsakligen utförs av representanter för folkvalda partier i utskott och kammaren, den bedrivs lika mycket på ledarsidor och på Twitter, Facebook, Instagram. Och medierna rapporterar tacksamt om olika utspel och kontroverser. Demokratin tas helt uppenbart för given idag, vilket är ett lika allvarligt problem som klimatkrisen som bara kan lösas med demokratiska medel. Det parlamentariska läget under innevarande mandatperiod är hopplöst och det är vi väljare som försatt vårt land i den situation vi har att hantera ett år till, men som mycket väl kan fortsätta efter valet 2022. 

Folket förfogar tillsammans över en enorm kraft, som skulle kunna leda till något konstruktivt men som idag vänds mot vårt land genom att föröda möjligheterna att förvalta samhället, som alla är mer eller mindre beroende av, på ett långsiktigt hållbart sätt. Folket är vi, men det handlar om en helhet som inte består av summan av våra tankar och handlingar och som heller inte går att bryta ner i sina delar och behandlas separat. Folket är en koloss som ingen kan styra eller kontrollera, vad man än tror om den saken. Därför är populismen så oerhört farlig, vilket inte minst visade sig i Washington i januari när Kapitolium stormades. Folket kan påverkas och processer kan sättas igång, men ingen vet vilka konsekvenserna blir. 

Rasismen som yttrar sig på olika sätt, inte minst i Kristerssons tal om att invandring/invandrare är en belastning, är en glöd som som SD hållit liv i länge och som M, KD och obegripligt nog även L nu försöker blåsa liv i eftersom de tror att elden (folkets vrede) går att kontrollera. Historien och allt vi vet om hur människor och kultur fungerar anmäler avvikande åsikt. Alla som förstår och är genuint intresserade av hållbarhetsfrågan inser att alarmklockorna lyser ilsket röda, precis som i kontrollrummet på kärnkraftverket i Chernobyl. Utvecklingen kan ändras och elden går att kyla ner, men det kräver aktivitet från alla som ser faran och vill se en annan utveckling. Det handlar inte om höger eller väster, folket är alla vi tillsammans och vi får det samhälle vi förtjänas. Om vi inte vill ha det som i Ungern måste vi höja våra röster och protestera mot alla förslag som pekar det minsta i den riktningen. Inte bara i kommande val, utan i vardagen och på sociala nätverk. 

Om folket inte vet sitt eget bästa är det bara folket som kan göra något åt saken.

Utbildning är varken en vara eller tjänst

Ibland snabbt, ibland långsamt förändras samhället och kulturen. Inget är för evigt och alla framsteg och förbättringar måste därför ständigt bevakas och fortsätta försvaras, både för att det alltid finns sådana som vill se en annan utveckling och för att omvärlden också förändras hela tiden. Synen på kunskap och vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift, till exempel, har förändrats dramatiskt sedan jag började första klass 1972. Då betraktades svensk skola som ett föredöme i världen. Kunskapen stod fortfarande i centrum även om en allt större del av uppmärksamheten riktades mot pedagogiken som förändrades snabbt under mina år i grundskolan. Lärarna åtnjöt hur som helst stor respekt, av både elever och föräldrar, och de hade därför mandat att lägga upp undervisningen efter eget skön och med utgångspunkt i både sina kunskaper, erfarenheter och eleverna som undervisades utan att någon annan la sig i. Tanken på att utbildning så sent som bara några tiotals år senare skulle komma att betraktas som en vara eller en tjänst föresvävade ingen.

Mina betyg blev av olika anledningar inte särskikt bra, vilket helt och hållet berodde på mig själv, men det jag lärde mig under åren i grundskolan har jag haft nytta av sedan dess, och många av läroböckerna som vi på den tiden fick som en gåva har jag fortfarande kvar och minns med nostalgisk värme. Och när jag sent omsider var mogen och redo att ta eget ansvar för mitt lärande fanns KomVux där och tog emot mig och mina ambitioner med öppna armar. Sedan gick jag vidare till universitetet där jag blev kvar. Anledningen till att jag trivdes så bra i den akademiska världen var att jag hade eget ansvar för mitt lärande och var fri att söka de kunskaper som intresserade mig. Det viktigaste jag lärde mig under åren i grundskolan var nämligen att ansvaret för mitt eget lärande låg helt och hållet på mig själv. Mina lärare bedömde mina prestationer och gav mig de betyg jag förtjänade, vilket gjorde oss till jämbördiga parter i lärandet och kunskapsutvecklingen som är själva anledningen till att samhället investerar i avgiftsbefriad utbildning för alla. 

Skolan och den högre utbildningen reformerades under 1990-talet. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men konsekvensen av reformerna blev att fokus i verksamheten försköts och kunskapen allt mer kom att betraktas som ett slags formalitet. Från att tidigare ha ansetts vara en möjlighet och en (demokratisk) skyldighet kom lärande och kunskapsutveckling (eller egentligen betygen) nu allt mer att betraktas som en rättighet. Trots att kunskap inte är något man får och lärande är något som kräver hårt och ihärdigt eget arbete riktades allt mer fokus mot betygen, och synen på lärarna förändrades också. När skolan i valfrihetens namn förvandlades till en marknad där vinstdrivande företag fick möjlighet att konkurrera om eleverna (läs skolpengen) började man tala om betyg i termer av prestation, och ansvaret för resultaten lades allt mer på lärarna (vars lön förfärande nog allt mer kollades ihop med "prestationen"). Trots att Sverige i början av förändringsprocessen hade ett av världens bästa skolsystem började man tala om vikten av kvalitet och man gjorde det i termer av styrning och kontroll. När skolorna började konkurrera med varandra om vem som presterade bäst resultat (högst betyg) förlorade lärarna makten över klassrummet och den dagliga verksamheten. Marknadsstrateger och kommunikationsansvariga satte upp mål och ekonomer och administratörer fick allt mer makt över utbildningen. Det gick inte över en dag, men med lite perspektiv på förändringarna är det uppenbart att både skolan och den högre utbildningen idag styrs av en ekonomisk logik snarare än behovet av kunskap.

Utbildningssystemet styrs idag mot mål som företagsledare sätter upp för att tillfredsställa aktieägarna, och det är marknaden som avgör vad som är och hur man mäter kvalitet i verksamheten. Kundnöjdhet är idag viktigare än kunskap och därför betraktas betyg som en vara och lärare som tjänsteutövare eller servicepersonal som ansvarar för att produktionsmålen nås och att fler elever söker sig till skolan eftersom det är så ägarna tjänar pengar. Vinsterna privatiseras och förlusterna kollektiviseras när den kommunala skolan inte får konkurrera om eleverna på samma villkor som de privata aktörerna på skolmarknaden. Och det är inte bara pengar som samhället och ytterst skattebetalarna förlorar på nuvarande upplägg, när kunskapen urholkas och allt fler lämnar skolan med en skev bild av vad lärande är och vad som krävs av den som vill utveckla kunskap och förståelse, luckas den solida bas av kunskap som skolan och det svenska samhället fram till 1990-talet vilade på. Efterfrågan på populistiska lösningar som talar mer till känslorna än till förnuftet ökar liksom kunskapsresistensen, vilket blir en ond cirkel som gör att kunskapen får allt svårare att hävda sig i det allmänna bruset.

Ska vi kunna komma tillrätta med klimatförändringarna och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i kunskap måste skolan reformeras i grunden och kunskapen måste placeras i centrum. Andelen lärare behöver öka, liksom lärarnas makt och inflytande över det som händer i klassrummet. Kunskap är något som uppstår mellan människor och den är helt och hållet avhängig det man gör. Kvaliteten i lärandet går inte att mäta och utfallet går inte att styra. Detta vet alla lärare, och därför är det så viktigt att inte tvinga lärarna att följa order från ekonomer och marknadsstrateger. Administrationen ska stötta och hjälpa lärarna, inte ställa krav och hitta på nya och allt mer betungande arbetsuppgifter, vars enda syftet är att öka mätbarheten. Låter vi inte lärare arbeta uteslutande med lärande och om inte skolans mål är kunskap kommer den högre utbildningen att utarmas, vilket leder till att lärarutbildningen utarmas, och därifrån lutar det brant neråt för samhället.