Tankar som tänkts 7

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Under drygt ett år har jag sakta men säkert jobbat mig igenom Nietzsches samlade verk. Jag läser på morgonen, innan tåget. För att kicka igång tankemaskineriet. Inte alla dagar, men de dagar då jag kan och hinner läsa är bra dagar. Har svårt att tänka mig en bättre start på dagen än en dos filosofi. Och det är med växande fascination och tacksamhet jag jobbar mig genom texterna, aforismerna och tankarna. Fram till dess att jag började läsa Tragedins födelse, hans förstlingsverk, för lite mer än ett år sedan hade jag bara ytlig och indirekt kunskap om Nietzsches filosofi. Nu vet jag mer. Nietzsche har kommit att bli en värdefull vän och en viktig inspiratör.

Det finns otroligt mycket klokskap mellan raderna och ibland glimmar det till ordentligt. Då har det blivit en bloggpost i serien Dagens Nietzsche. Titeln på serien är vald med omsorg, för jag vill visa att det inte är en kuriös och överspelad filosof vi har att göra med. Nietzsche är i högsta grad aktuell och talar till oss idag lika mycket som till den samtid som aldrig riktigt förmådde uppskatta hans visdom. Vi har oerhört mycket att lära, om vi bara förstår att inte läsa honom bokstavligt. Nietzsche är en filosof som är mer intresserad av sina läsares väl och ve än an sin egen ryktbarhet och ära. För att förstå texterna krävs att man jobbar med dem och relaterar dem till sitt liv och det problem man för tillfället jobbar med. Nietzsches filosofi fullbordas först när läsaren fyller i och använder tankarna och orden, omsätter tolkningen i handling. Därför har texterna fortfarande aktualitet, för de fylls ständigt med ny mening. Nietzsche är sig därför aldrig lik. Varje läsning är på många sätt unik. Min Nietzsche är kanske inte din, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi gör något av innehållet. Det nyttar inte att strida om vem som har den rätta tolkningen.

Idag började jag på Den glada vetenskapen. Band 5 i den utgåva av hans samlade verk som är under utgivning av bokförlaget Symposion. Har än så länge bara läst det förord som Nietzsche skrev några år efter att boken gavs ut första gången. Men det räcker mer än väl, för där finns så mycket vishet, så mycken klokskap. Glider in i helgen tillsammans med Nietzsche, ett glas vin och reflektionerna kring hans tankar om boken, filosofin, kunskapen och livet. Inspirerad, tacksam och lycklig över att ha världens bästa arbete, där det går att kombinera arbete med intellektuell utveckling, lärande och kunskapssökande. Nietzsche skriver,

Jag inväntar fortfarande att en filosofisk läkare i den sällsynta meningen av ordet - en sådan som gör det övergripande hälsotillståndet hos folk, tid, ras, mänsklighet till sitt problem - en gång ska ha modet att driva min misstanke till dess spets och våga satsen att i allt filosoferande har det hittills inte alls handlat om "sanning" utan om någonting annat, låt oss säga hälsa, framtid, växt, makt, liv ...

Sanningen är en bräcklig grund att bygga vetande på, för den förändras tillsammans med resten av världen. Eviga sanningar existerar inte, bara mer eller mindre beständiga utsagor. Nietzsche ifrågasätter sanningen, för vetandets och i kunskapens skull. Som han skriver, för hälsans, framtidens, växandets, maktens och livets skull. Hans filosofi handlar om att bygga något, om att söka nya vägar upp, fram, ut. Han tänker och skriver för oss och dem som kommer sedan. Han skriver för livet, hållbarhet och det som kan bli friskt. Hans filosofi bejakar lusten att leva och viljan att veta, vilket är sanningssökandets motsats. Den som sitter inte med sanningen äger den, stänger in och bevakar misstänksamt alla försök att använda kunskapen. Sanningen är död och förintelse, för den stoppar rörelsen som livet är beroende av.

Sanningen är för Nietzsche ett problem, en svår nöt. En utmaning som tvingar honom att slipa argumenten och prestera på topp. Han räds inte det som är svårt, för han har ingen ambition att lösa problemet en gång för alla. Han jobbar med det när han har tid och lust och inspiration. Han försöker, försöker, försöker och han uppmuntrar oss att göra det samma. Problem är inte problematiska, problem lockar fram det bästa hos människan. Tänk om fler kunde se på studier och intellektuella utmaningar på det sättet ... Jag känner så och Nietzsche får mig att inse att jag inte är ensam. Därför är han en väl och inspiratör. För att han hjälper mig fram, för att han ger mig verktyg, mod och kraft.

Men lockelsen inför allt problematiskt, glädjen inför X är hos sådana andligare, mer förandligade människor för stor för att inte denna glädje ständigt på nytt ska lägga sig som en ljus glöd över all nöd och fara som problemen och osäkerheten vållar, ja till och med över den älskandes svartsjuka. Vi har lärt känna en ny lycka ...

Lyckan i att vara på väg. Lyckan att befinna sig på resa, intellektuellt. Utbildning är en resa, en svindlande resa längs vetandets väg. Kunskapssökande handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, på känsla. Vetande går inte att planera, bara förbereda sig på och för. Ingen kan veta vilka kunskaper som framtiden kommer att kräva av oss och därför är det galet att skapa en supereffektiv skola där allt är fastlagt och målen är spikade. Verkligt vetande kräver rörlighet, i såväl kropp som sinne. Verklig kunskap får man, vilket Karin Boye förstod och bejakade; I rörelse. Och Deleuze och Guattari skapade sin nomadologiska vetenskap i samma anda och med likande mål för verksamheten. Inte sanningen, utan sökandet. Lycka är att vara på väg, ständigt på jakt efter nya utmaningar och problem att slipa sitt intellekt mot.

Filosofi och vetenskap handlar inte bara om att veta och veta säkert, det handlar lika mycket om allt det vi inte vet. Kunskapsutveckling handlar om att kasta sådant vetande över bord som inte längre behövs. Intellektuell utveckling är ingen kumulativ process. Bildning brukar man ju säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Detta visste Nietzsche. Inget är nytt under solen, allt snurrar runt och är en evig återkomst av det samma. En upprepning och ständig variation av kända teman. Det är livet, kulturen. En evolutionär process som utspelar sig i mellanrummen, i det dunkla, det som ännu inte har tagit form. Därför står sanningen i vägen för kunskapen, det användbara vetandet.

Åtskilligt vet vi alltför väl, vi vetande; nu gäller det att lära sig glömma väl, att inte-veta väl, som konstnärer! Och vad vår framtid beträffar: man kommer knappast att återfinna oss som efterföljare till de egyptiska ynglingar som nattetid gjorde tempel osäkra, omfamnande bildstoder och absolut ville avslöja, blottlägga och sätta skarpt ljus på allt som med goda skäl är höljt i dunkel. Nej, denna dåliga smak, denna vilja till sanning, till "sanning till varje pris", detta ynglinga-vansinne i kärleken till sanningen - har vi fått nog av: för sådant är vi för erfarna, för allvarliga, för muntra, för brända, för djupa ... Vi tror inte längre på att sanning förblir sanning om man drar slöjan av den; vi har varit med för länge för att tro något sådant.

Dessa ord fyller mina lungor med luft och hjälper mig att andas i den akademiska världen. Jag söker inte yttre tecken på kunskap, jag vill veta och jag följer vetandet dit det tar mig. Även om den stelbenta akademiska strukturen ibland hindrar mig. Fast det väljer jag att se som en utmaning, med inspiration från Nietzsche, hur världen än ser ut kommer den ändå aldrig att vara alla till lags. Vi lever i den bästa av världar, för det är denna värld vi lever i. Ingen mening med att klaga, men det betyder inte att man måste bejaka det som är. Det går att hitta vägar fram. Makten och jakten på sanning är aldrig perfekt. Det handlar om människor, på gott och på ont. Visst är det frustrerande ibland, men på morgonen, tidigt. Med en kopp kaffe och några ord av Nietzsche går det alltid att hitta tillbaka upp på banan igen, in i (kunskaps)matchen. Det dunkla är inte av ondo, för det är så världen ser ut och fungerar. Sanning är ett mänskligt påfund. Att påpeka det handlar inte om att ljuga eller om att relativisera, det handlar om att närma sig världen och kunskapen på världens och kunskapens villkor.

I dag ser vi det som ett tecken på god ton att man inte vill se allt naket, inte vill hänga med överallt, inte förstå och "veta" allt. "Är det sant att den gode guden är med överallt?" frågade en liten flicka sin mamma: "men det tycker jag är oanständigt" - en vink för filosofer! Man borde hålla mer på den skamkänsla med vilken naturen har dolt sig bakom gåtfullhet och brokiga oklarheter. Kanske är sanningen en kvinna, som har goda motiv för att inte låta sina motiv bli synliga? Kanske, för att tala grekiska, är hennes namn Baubo? …

Kanske kan dessa ord uppfattas som misogyna, men den kvinna som åsyftas är en kvinna som skiljer sig från mängden, en stark kvinna som bejakar livet. En kvinna som gör det män brukar, en kvinna som tar för sig och som inte accepterar att sättas på plats. Och detta med Nietzsches syn på kvinnor brukar debatteras och han har fördömts. Mycket kan sägas om detta, men när jag läser finner jag ingen besatthet vid frågan. Han skriver för män, som man gjorde i hans samtid. För att man helt enkelt inte förstod bättre. Citatet här är inte självklart fördömande och Nietzsche är inte mer sexistisk än en Taube eller någon mer samtida. Och eftersom hans texter, i enlighet med Nietzsches egen syn på filosofin, aldrig ska läsas bokstavligt faller kritiken. Det går helt klart att kritisera honom för en unken kvinnosyn, men varför. Varför inte bejaka det som ger liv och pekar framåt. Det mesta gör det, misogynin finns där som en strimma, men den träder aldrig fram i ljuset. Betänk att Nietzsche kastar ur sig tankar. Allt är inte bra och det ärt han de förste att erkänna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det finns andra tänkare som är mycket mer otvetydiga i sin kritik eller sitt hat mot kvinnor.

Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillber skenet, tror på former, toner, ord, på skenets hela Olymp! Dessa greker var ytliga - av djupsinne! Och är det inte just dit vi kommer tillbaka, vi andens våghalsar som bestigit den samtida tankens högsta och farligaste topp och därifrån sett oss omkring, därifrån sett ner i avgrunden? Är vi inte just därigenom - greker? Tillbedjare av formerna, tonerna, orden? Just därför - konstnärer?

Ytlighet, av djupsinne. Gillar den tanken. Allt som händer sker på ytan, inget händer i det dolda. Det är vetenskapens uppgift att lära oss se och förstå detta. Det är i grund och botten enkelt, men just däri ligger utmaningen. Världen och kulturen, kunskapen och livet, ter sig gåtfullt, men det är i själva verket ytfenomen. Det är vi som krånglar till det. Låt oss sluta med det. Låt oss bejaka sökandet, rörelsen. Tillsammans är vi ändå på väg, hur mycket vi försöker att borrtränga det. Det finns ingen utsida, allt som sker utspelar sig på insidan. Livet är här, livet är nu och vill vi förstå det måste vi acceptera att det är så, även om det är svårt. För denna typ av insikter går på tvärs mot det sunda förnuftet. Därför måste vi inte-veta, väl.För vetandets skull! Tack Nietzsche, tack för inspirationen och verktygen.

Tankar som tänkts 6

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av. 

Sitter vid skrivbordet. Stirrar på skärmen. Har börjat jobba, men kommer inte riktigt igång. Mailen i inboxen är besvarade, och mailen jag skickat väntar ännu på svar. Första dagen efter semestern är svår, på många sätt. Svårt att ställa om och jobbigt att tänka på kommando. Behöver en utmaning, intellektuell stimulans, ett projekt som kan dra mig upp och in i ett arbetstempo. Ett projekt jag väljer själv, utan andra krav än intellektuell inspiration. Tar tag i Deleuze och Guattari igen. Förundras över rikedomen i deras texter. Kastar mig än en gång in i och brottas med ett kapitel eller en platå från boken A Thousand Plateaus. Platå nummer fyra, som har följande titel.

NOVEMBER 20, 1923: POSTULATES OF LINGUISTICS 

Datumet är historiskt. Den 20 november 1923 beslutade man i Tyskland att ersätta den tyska marken med Rentenmark, och därmed stoppades i ett slag den hyperinflation som startades som en direkt följd av skrivningen i det fredsavtal som skrevs under i Versaille 1919 och som avslutade det första världskriget. Texten handlar nu varken om fredsavtalet eller om Tysklands valuta, den handlar om olika sätt att så på och förhålla sig till språk. Den texten använder jag som karta för vägen in i det akademiska året 2013/2014, och den inleds på följande sätt.

I. "Language Is Informational and Communicational"
When the schoolmistress instructs her students on a rule of grammar or arithmetic, she is not informing them, any more than she is informing herself when she questions a student. She does not so much instruct as "insigne," give orders or commands.

Dessa ord väcker kanske många pedagogers vrede eller indignation. Skulle vi lärare tvinga studenterna till lydnad? Aldrig! Vårt uppdrag är att locka eleverna till studier och lärande. Så är det säkert, om lärarna själva tillfrågas, men här handlar det inte om pedagogik, det handlar om kulturell förändring. Kunskap är till stor del ett resultat av följande efter auktoriteter, och hur mycket den som ställer inför en klass än försöker förneka det så är hen en auktoritet. Vem sätter betyg och bedömer prestationen? Läraren. Då så, saken borde vara avgjord. Tanken skall dock inte läsas som en kritik mot lärare, och texten innehåller inga förslag på alternativa pedagogiska metoder. Här handlar det som överallt annars i texter av Deleuze och Guattari om lansering av begrepp och tankeverktyg som kan användas för att förstå kultur.

A teacher's commands are not external or additional to what he or she teaches us. They do not flow from primary significations or result from information: an order always and already concerns prior orders, which is why ordering is redundancy.

När läraren talar och det som sägs i klassrummet eller föreläsningssalen har inget med information att göra. Ingen kunskap förmedlas från en sändare till en mottagare. Rollförelningen mellan parterna och ansvaret liksom makten är givet på förhand, i och genom respektive parts position i utbildningssystemet. Det spelar ingen roll hur läraren talar till sina elever, allt som sägs kommer att fungera som ett slags order, indirekt eller direkt. Detta kan man som lärare välja att förneka eller så kan man förhålla sig aktivt till det och integrera tanken i sin pedagogiska gärning och undervisningsvardag.

Den bärande tanken genom hela platån är att ord ger upphov till effekter som inte går att förutse eller planera för, bara förhålla sig till och vara mottaglig för. Det ska som sagt inte läsas som en kritik mot någon specifik pedagogik. Detta är en analys av kultur och av språkets olika roller i och för kulturell förändring.

Deleuze och Guattri utgår från en posthumanistisk syn på människan och subjekten genom vars interaktion kultur skapas. Förståelsen eller utgångspunken bygger på tanken att människa är ett resultat av processer som försiggår på ett strukturell plan, ett slag dubbelriktad process av ömsesidig tillblivelse. Människa är för Deleuze och Guattari ett emergent fenomen, en interaktiv helhet bestående av olika delar som först i efterhand går att identifiera. Människa är inget som går att bestämma på förhand, utan ett resultat som först i efterhand går att förstå med hjälp av en analys av"det" som gjorde skillnad i just detta sammanhang. Och det är just så som filosoferna ser på språkets roll i undervisningen, som någon underordnat. Makten som finns i relationen mellan lärare och elev reglerar utfallet långt mer än språket, vilket alltså kan och bör uppfattas som redundant. Tanken om lärande som synonymt med transferering av information, på effektivast och snabbast möjliga sätt, är därmed oförenlig med den filosofi som här skrivs fram. Och det är även mitt argument mot den förvandling av skolan och Sveriges högre utbildning som håller på att genomföras. Även i min roll som forskare och disputerad lärare på högskolan påverkas jag av den maktrelation jag tvingas in i av systemet. Utbildningsministern må säga en sak och beskriva sina visioner i ord, men besluten som tas får helt andra effekter när de omsätts i handling på landets högskolor och universitet.

The compulsory education machine does not communicate information; it imposes upon the child semiotic coordinates possessing all of the dual foundations of grammar (masculine-feminine, singular-plural, noun-verb, subject of the statement-subject of enunciation, etc.).

Makt finns överallt. När vi talar om något så pass trivialt som att vi är uppåt innehåller uttalandet en värdering, för upp är mer värt och bättre än ner. Trivialt som sagt, men tänk då i termer av genus. Manligt har ett högre värde än kvinnligt, oavsett vad vi säger oss mena egentligen. Ordet manligt är obegripligt utanför det språkliga system som ger innebörd åt ordet, och därför tvingas även den som vill bryta mot rådande maktordning till underordning. Makten innehas inte av någon, den är en effekt av den aktuella relationen. Makten, kanske man kan säga, finns och reglerar utfallet av kollektiva handlingar mellan orden och mellan människorna som kommunicerar. Orden blir härigenom devis överflödiga. Orden och språket effektuerar bara den ordning som redan finns där och som uppstår i samspelet mellan aktörerna som interagerar med hjälp av orden och språket. Visst spelar orden roll, men inte alls lika stor roll som man till vardags tror. Även detta kan man välja att bortse från, eller, vilket jag ämnar göra här, använda som ett analytiskt redskap för att se på och förstå kultur.

The elementary unit of language - the statement - is the order-word. Rather than common sense, a faculty for the centralization of information, we must define an abominable faculty consisting in emitting, receiving, and transmitting order-words. Language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. "The baroness has not the slightest intention of convincing me of her sincerity; she is simply indicating that she prefers to see me pretend to agree."

Exemplet här ovan med den överordnade som inte är intresserad av vad den underordnade anser om eller hur man uppfattar uppmaningen från den överordnade är talande och intressant. Det visar på språkets redundans, informationen är inte det viktiga när ett direktiv kläs i ord, det är effekten. Det centrala är att ordens intention efterlevs, att den överordnades vilja utförs. Och så länge det blir som det var tänkt är allt i sin ordning, då spelar valet av ord ingen som helt roll. Språket utgör därmed bara en del av många andra i ett komplext samspel, en relation bestående av olika parter som inte bara är människor. Och för att visa på att det är sammanhanget och inte individerna som är vad som ger upphov till effekter kan man tänka sig att baronessan en stund senare tillrättavisas på liknande sätt av sin man baronen, vars ord ger upphov till andra effekter.

Att begränsa analysen av kultur till språk är som synes meningslöst, för språket är bara en delaspekt av det långt mer komplexa sammanhanget som kultur utgör, eller åtminstone här och med hjälp av dessa tankeverktyg förstås och analyseras som. Vill här liksom i tidigare bloggposter som handlar om Deleuze och Guattaris texter påpeka att varken jag eller dem talar om hur det är. Här och deras texter är det tankeverktyg som presenteras, används och reflekteras över.

We see this in police or government announcements, which often have little plausibility or truthfulness, but say very clearly what should be observed and retained. The indifference to any kind of credibility exhibited by these announcements often verges on provocation. This is proof that the issue lies elsewhere. Let people say...: that is all language demands. Spengler [Läs mer här] notes that the fundamental forms of speech are not the statement of a judgment or the expression of a feeling, but "the command, the expression of obedience, the assertion, the question, the affirmation or negation," very short phrases that command life and are inseparable from enterprises and large-scale projects: "Ready?" "Yes." "Go ahead."

Språk uppfattat på detta sätt, eller kultur förstått med hjälp av dessa tankeverktyg, blir till något redundant. Språk och kultur har ingen egen verkan utan är mycket mer ett resultat av det sammanhang vari det som kan iakttas som språk och kultur finns och verkar. Det är språk och kultur som skapas, i och genom interaktion mellan människor och andra aktörer som samverkar. Och det är i och genom sammanhang som makten ger upphov till effekter. Människa är ett resultat av kultur och av språk samtidigt som språk och kultur är ett resultat av interaktion mellan människor. Därför är inget, allt blir till i och genom handling.

Words are not tools, but we give children language, pens, and notebooks as we give workers shovels and pickaxes. A rule of grammar is a power marker before it is a syntactical marker. The order does not refer to prior significations or to a prior organization of distinctive units. Quite the opposite.

Tänker ibland på min dotter, på det som hände en sommar för länge sedan nu. Det var när hon höll på att bli vuxen. Sommaren när hon fått bröst och var mitt i den kroppsliga förvandling som alla barn genomgår i puberteten. Kroppsligen var hon vuxen, men inte intellektuellt. Den sommaren påpekade hon vid upprepade tillfällen, med obehag i rösten, hur olika män "tittade" på henne, på ett helt nytt sätt. Och hon visste inte hur hon skulle hantera detta. Tänker vidare på hur hon några år innan detta hände kämpade med språket, och på de skyltar man hade i henne skola, där man visa mjuka och hårda vokaler. Det var två barn som höll i orden, en pojke och en flicka. Och, surprise, surprise, det var en pojke som höll i de hårda vokalerna och en flicka höll de mjuka. Min dotter, liksom alla i hennes klass, och alla andra elever som gått i en skola som använt samma undervisningsmaterial, lärde sig inte bara att tala och hantera ord och bokstäver. Det lärde sig även att förknippa hårdhet med manlighet och mjukhet med kvinnlighet. Vidare lärde sig pojkarna överordning och kvinnorna underordning. Den där sommaren är för länge sedan förbi. Idag har min dotter inte bara lärt sig hantera männens blickar, hon har även inordnat sig i det kulturella system som gör det svårare för henne att få sin röst hörd och som underlättar för hennes bror. Språket är redundant och makt har väldigt lite med vad någon säger att göra, makten finns inbyggd i kulturen. Ingen har makt, makt är resultatet av interaktion och ligger djupt inbäddad i de sammanhang som interaktionen mellan aktörer ger upphov till.

Information is only the strict minimum necessary for the emission, transmission, and observation of orders as commands. One must be just informed enough not to confuse "Fire!" with "Fore!" or to avoid the unfortunate situation of the teacher and the student as described by Lewis Carroll (the teacher, at the top of the stairs, asks a question that is passed on by servants, who distort it at each step of the way, and the student, below in the courtyard, returns an answer that is also distorted at each stage of the trip back).

Språk är inget i sig själv, dess mening och effekterna som språkanvändningen ger upphov till, kräver ett sammanhang för att kunna effektueras och iakttas. Och handlingen föregår alltid språket som uppmaningen kläs i. Språket är ett slags efterhandskonstruktion, eller något i sammanhanget redundant. Om man som lärare, politiker, företagsledare eller medmänniska glömmer det eller förnekar att det skulle vara så. Om man utgår från att det är viktigare vad man säger än vad man gör eller hur ens ord uppfattas, så kommer den uppfattningen så klart att påverka hur man ser på världen och vad som är möjligt att göra eller hur det som händer skall uppfattas. Utfallet av interaktionerna man som människa deltar i bestäms av den rollfördelning som kulturen består av, det har inget med vilka ord man använder att skaffa.

Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence—a Judgment, as Kafka put it.

Det går inte att tala neutralt om något, allt som sägs bär på och kanaliserar effekter av rådande maktordningar. Visst kan man försöka använda alternativa ord för att försöka visa på makten, men det är trots allt vad man gör som är det viktiga. Vad man menar med sina ord eller handlingar har ingen betydelse för utfallet. En handlings värde kan bara bedömas utifrån dess effekter.

Tankar som tänkts 5

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Det sker omorganiseringar på jobbet, som ett led i omställningen av akademin och som en konsekvens av nedläggningen av kulturvetarprogrammet och rådande besparingskrav. Organisationen tightas till och effektiviseringsåtgärder genomförs enligt direktiv uppifrån, från högsta ort. Akademin liknar, i enlighet med Björklunds vision, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra ärsnabbare, mer, billigare. Kunskap mäts idag framförallt med kvantitativa mått, antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än innehållets kvalitet. Det är som om väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag.För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärt om! Insikten om behovet har däremot minskat i samhället, skrämmande fort.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och omorganiseringen påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande.

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop.

Samhället urholkas på detta sätt inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att leva i vardagen, i samhället. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre.

Av ovanstående skäl var det oerhört befriande att igår, som en konsekvens av omorganiseringarna på jobbet, få träffa en människa som lever och verkar helt på tvärs mot rådande samhällsnorm. Vi avtackade några kollegor genom att åka till en plats utanför Vara. Där träffade vi Sivan, som jobbar med ost. Hennes passion är ost och hennes mission är kvalitet. Den enda smolken i glädjebägaren är att hon vittade om hur svårt det är att få tag i högkvalitativa råvaror. Hennes möjligheter att leverera kvalitetslagrad ost minskar för varje år som går, för att bönderna inte har tid eller ekonomiska möjligheter att ta hand om sina djur och marker. Effektivseringens konsekvenser är som sagt inget isolerat fenomen. Alla drabbas, på ett eller annat sätt.

Sivan är helt unik! Hennes företag Sivans ost drivs med ett enda mål för ögonen och det är kvalitet. Verksamheten ska gå runt och överleva, det är som jag förstod saken det enda ekonomiska kravet man har satt upp för sig och företaget. Härigenom kan all kraft och energi läggas på att skapa och upprätthålla kvalitet. På hemsidan står följande att läsa.

I ett garage på västgötska Vara slätten finns ett himmelrike för alla ostälskare. Här lagrar Sivan, och hennes familj, sina ostar som har blivit uppskattade av så väl krögare och politiker. Sivan har mottagit flera utmärkelser för sina unika kunskaper om att lagra ost. Hennes specialiteter är långlagrade svenska hårdostar. Gastronomiska Akademins Diplom 2011 tilldelades Sivan Johansson för att noggrannt och länge lagrat och lyft fram svenska ostar.

Det finns inga genvägar till kvalitet. Inga system eller modeller, koncept i världen kan skapa det som Sivan och hennes familj i generationer har byggt upp. Under många år var hon bara känd i närområdet. Hennes intresse var riktat mot osten och kvalitet, inte mot marknadsföring, profit eller publicitet. Därför tog det tid innan ryktbarheten spred sig, men när väl krögarna i landet, som också drivs av passion och som aldrig kompromissar med kvaliteten, nosat rätt på Sivan fick hon både uppmärksamhet och utmärkelser. Hon skulle kunna sälja sitt varumärke och dra sig tillbaka. Istället väljer familjen att fortsätta driva verksamheten i liten skala, för att upprätthålla kvaliteten. Passionen för ost och möjligheten att få fortsätta med det man gör går inte att mäta i pengar. Respekt och vördnad är vad jag känner, och tacksamhet för att jag fick uppleva

Kvalitet går inte att beställa fram eller skapa modeller för. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Sivan ger mig hopp. Hon visar att det går och kompromissar inte med kvaliteten, drivs av passion. Därför var det extra sorgligt att lyssna på henne när hon berättade hur svårt det är att hitta bra råvaror. Bönderna som drivs av ekonomiska effektivseringskrav tvingas till stordrift, vilket i sin tur gör det svårt att hinna med att kontrollera kvaliteten på foder och annat. Konstgödning och antibiotika vill man inte använda, men man tvingas av ekonomiska och effektiviseringsrelaterade krav till det. Och Sivan, samt i förlängningen alla som värnar kvalitet och som har en passion för god mat, blir förlorare. Betänk här att det fortfarande finns många som kan och är beredda att betala för kvalitet, men eftersom kraven omfattar alla och slår över hela linjen är det idag svårt att överhuvudtaget få tillgång till råvaror.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där dem som fanns och verkade där fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Höjer på hatten och böjer på nacken, i vördnad för Sivan och alla där ute som drivs av passion och som brinner för äkta kvalitet!

Tankar som tänkts 4

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.

Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.

När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?

Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?

Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.

Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig

Tankar som tänkts 3

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Inspiration och kraft kommer ur möda och uthållighet, inte av sig själv. Det har jag lärt mig. Perioder av oflyt avlöser stunder av ohämmad produktivitet. Bara att sitta här framför datorn och vänta. En viljekamp. Så är det med kultur också, tänker jag. Den är inte, den blir. Ständigt. Och den uppstår som ett resultat av ett slags samspel mellan kontinuitet och rörelse. Idag talas det ofta och på olika ställen och i olika sammanhang om vikten av utbyte med andra. Om betydelsen av att resa och knyta kontakter. Det talas också om att det finns en risk att utbytet får som följd att man förlorar kompetens, att det bara är de dugliga och ambitiösa som flyttar. Det finns med andra ord inga enkla lösningar. Studentutbyte är bra, så länge det sker i balans.

Kultur är en process, och den måste vårdas. Kulturen måste vårdas som just process. Kultur är förändring, varken mer eller mindre. Men det handlar om en gradvis förändring, om kontinuitet i rörelse. Det handlar om ett oavslutat utbyte av komponenter, om ett kontinuerligt inflöde som sätts i samspel med det stationära. Utan kontinuitet finns ingen kultur, bara kaos. Men kontinuiteten kan och får inte ta överhanden, då dör processen. Rörelse och förändring är essentiellt. Kultur har med hastighet att göra, handlar om omsättning och variation. Detta är utgångspunkten för studier av kultur, som är ett fenomen i ständig rörelse. Förändring är vad man studerar som kulturvetare. Eller kanske samspelet mellan det rådande och det nya.

För att man skall kunna bege sig ut i världen och resa krävs att det finns platser att resa till. Och en plats, för att kunna kännas igen som en specifik plats måste vara sig lik, annars är det ju inte New York man besöker eller vad man nu är nyfiken på och vill uppleva. Platsers unika karaktär uppnås genom kontinuitet, genom att det finns individer som vill vara kvar och som vill upprätthålla det rådande. Även kontinuitet kräver rörelse, handling och görande. Att bevara är ett verb. Inget är, allt blir. Alla ställs alltid inför val. Ska jag fortsätta med, vad det nu är? Eller ska jag göra något annat? Och det är summan av dessa val, dessa handlingar, som ger upphov till kultur.

Men kultur består inte bara av tankar och mänskliga handlingar. Kultur består även av teknologier, materialtet och immateriella artefakter som traditioner, tysta överenskommelser, praxis och lagar. Kulturrörelser präglas således av en inneboende tröghet. Och det är denna tröghet som får en att se och uppfatta orörlighet där det bara finns förändring och tillblivelse. Hastighet måste tas med i beräkningen.

Kultur är med andra ord en synvilla. Den finns inte, inte som en storhet i eget namn. Likt en virvel i badkaret när vattnet tappas ut finns kultur bara så länge som processen tillförs komponenter och energi. Bara så länge som den utförs.

Detta är tankar som präglar alla mina studier, av jämställdhet, genus, makt, alkohol och droger och kunskap. Det är utgångspunkten för allt jag säger och hävdar om kultur. Viktigt att man förstår det, för gör man inte det då förstår man inte mitt ämne kulturvetenskap.

Tankar som tänkts 2

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Har tänkt skriva om följande ämne länge, men det har blivit liggande. Och eftersom detta är en tid på året då saker som blivit liggande måste tas tag i gör jag det väl då, skriver om de båda filmerna The Wrestler och Black Swan. Redan på väg ut ur biografen efter att jag sett Black Swan, fylld av dess visuella kraft och klaustrofobiska stämning, tänkte jag på parallellerna mellan den filmen och The Wrestler av samma regissör. Darren Aronofsky, som även gjort Requiem for a dream, som inte är helt väsensskild från de båda jag nu ska skriva om.

Regissören själv säger att han på många sätt ser dem båda som en film, och håller med om att det finns en hel massa kopplingar mellan dem.

I’ve always considered the two films companion pieces. They are really connected and people will see the connections. It’s funny, because wrestling some consider the lowest art — if they would even call it art — and ballet some people consider the highest art. But what was amazing to me was how similar the performers in both of these worlds are. They both make incredible use of their bodies to express themselves. They’re both performers. At one point, way before I made The Wrestler, I was actually developing a project that was about a love affair between a ballet dancer and a wrestler, and then it kind of split off into two movies. So I guess my dream is that some art theater will play the films as a double feature some day.

Kopplingarna som Aronofsky själv lyfter fram är dock inte dem jag är intresserad av och vill diskutera här. Jag ämnar granska filmerna med genusglasögon eftersom den feministiska kritik (se här, här och här, till exempel) som förts fram mot dem är lite orättvis och onyanserad. Eller kritiken kanske snarare är lite för förutsägbar. Visst ser jag det som kritikerna ser, och visst håller jag med på många sätt. Självklart går det att göra sådana läsningar, också. Det går att kritisera Black Swan, men jag vill nyansera den typen av läsning som jag finner allt för defensiv.

Det finns aldrig ett sett att se en film, bara en hel massa olika sätt. Detta är mitt sätt att se på två filmer, genom varandra. Analysen som följer är varken mer rätt, eller helt fel. Bara ytterligare ett sätt att se och förstå. Kommentera gärna, komplettera. Tillsammans bygger vi en ny värld, ständigt. Varje dag, genom att iaktta, analysera och tänka kritiskt kring de bilder vi möter. Mening produceras relationellt och i kommunikation, och den kan och får ingen ha eller tilldelas monopol på. Det är en central princip rörande alla analyser av medier och dess innehåll.

Kritiken som riktats mot Black Swan, från dem som väljer att göra en traditionell och renlärigt feministisk läsning av filmen väljer att se den som klichéartad och stereotyp. Men är inte det en ganska förutsägbar läsning, en defensiv uppfattning som än en gång gör kvinnan till offer. Lägger man filmen The Wrestler bredvid Black Swan ser man ju tydligt att han är ett precis lika tragiskt offer för omgivningens förväntningar. Allt människoblivande går genom och regleras av omgivningens förväntningar. Och även om det på ett generellt plan är så att kvinnor oftast drabbas och förpassas till en underordnad position är det i fallet med dessa båda filmer så att båda huvudrollerna är offer på samma sätt. Båda lever genom publiken, och båda får betala ett otroligt högt pris för att få fortsätta spela sina roller, vilka definierar karaktärerna som gestaltas i filmerna som människor. Som man respektive kvinna. Väljer man att se det så, och dessutom betraktar filmerna som en enhet är det inte längre lika lätt att säga att hon är ett stereotypt offer. Jag vill dessutom hävda att Randy är mer underordnad och tragisk än Nina. Han är hunsad och helt utan kontroll på alla ställen, utom i ringen.

Det går att se Nina som en kvinna som tar tag i sitt liv, som tar kontroll och som vinner framgång på egna meriter. Hon bryter med sin mamma, hon sätter koreografen på plats och vinner publikens hjärta, och hon gör det på egen hand. Målmedvetet! Dessutom i en film där hon är en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Detta är Natalie Portmans film och ingen annans! Hon är med i alla scener, handlingen skildras genom henne. Filmen handlar inte om en kvinna, det är ett kvinnoöde som gestaltas av en kvinna, utifrån hennes perspektiv. Den manliga blicken är inte alls lika tydlig som den brukar vara. Black Swan bryter därmed ett mönster. Så kan man välja att se den.

The Wrestler är på motsvarande sätt Mickey Rourkes film. Ingen skillnad där. Visst kan man se det som att han är en avdankad stjärna som på ålderns höst får en stor roll specialskriven för honom, men det kan i så fall förklaras med att det är så publiken vill ha det. Till syvende og sidst är det publiken, summan av alla dem (både män och kvinnor) som betalar för att se film, som bestämmer vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att bryta mot konventioner är svårt, och ansvaret för dem är kollektivt och kan inte uteslutande läggas på regissören. Aronofsky är i händerna på producenten, som i sin tur har att svara gentemot filmbolaget och aktieägarna. Kontrollen är därmed utspridd och det är enkelt att kritisera, men svårare är det att faktiskt försöka förstå hur det blir som det blir, vilka mekanismer och logiker som styr och reglerar vad som är möjligt för män och kvinnor att göra och vad som går att skildra på film. Vill man verka för förändring är det långt viktigare att se detta, än att kritisera enskilda individer som verkar inom populärkulturen. Problemet med bristen på jämställdhet är mycket större och inte på något sätt begränsat till filmen. Dessutom väljer ju Aronofsky att skildra en tragisk man på botten, och en framgångsrik kvinna på toppen!

Båda filmernas handlingar fokuserar kroppen, den manliga i The Wrestler och den kvinnliga i Black Swan. Här kan man välja olika förståelser, offensiva och defensiva, både för Randy och Nina. Randy är sliten men kämpar ändå. Han driver sin kropp till dess yttersta gräns och drabbats av en hjärtinfarkt som tvingar honom till insikt och omvärdering. Först när han tvingas till det tar han tag i sitt liv och försöker hitta en plats på andra sidan av karriären. Men med detta misslyckas han kapitalt. Nina driver sig och sin kropp lika hårt, och även hon drabbas av kroppsliga symptom i form av psykotiska vanföreställningar. Men till skillnad från Randy använder hon psykosen konstruktivt. Hon lägger sig inte platt inför den och anpassar sig, hon omvandlar den till kreativitet. Vem är passiv och vem är aktiv, om man väljer att se det så?

I båda filmerna förkommer droger. Randy använder droger (en ansenlig cocktail av preparat) för att kunna prestera. Även här kan man se ett passivt förhållande hos mannen, till de främmande substanser som han använder för att kunna leva upp till sin roll som brottare och som man. Nina använder däremot drogerna aktivt, för att få kontakt med sin kroppslighet. Hon tar kontrollen. Drogerna blir ett slags verktyg i hennes jakt på sin egen kroppslighet, vilken hon behöver komma i kontakt med för att ta sin karriär ytterligare ett steg.

Både Randy och Nina är beroende av andra för att nå dit de vill. Nina måste vinna den manliga koreografens förtroende för att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön. Och Randy är i händerna på bokare av olika event för att kunna upprätthålla illusionen om att han fortfarande är den stjärna han en gång var. Randy är dessutom beroende av sin arbetsgivares välvilja för att få ekonomin att gå ihop, och han tvingas förnedra sig hos denne för att klara av att få ihop till hyran. Han är ett passivt offer. Nina kämpar också, men hon tar ingen skit från koreografen. Hon låter sig till exempel inte förföras av honom, vilket han tydligen har en vana att utsätta sina stjärnor för. Hon får med andra ord rollen utan att behöva förnedra sig, vilket Randy är tvungen att göra för att överhuvudtaget få något i livet (sex, kärlek, pengar och så vidare). Nina är inget offer, tvärt om!

Relationen Mor Dotter, i Black Swan är intressant att läsa mot relationen Far Dotter i The Wrestler. Ninas mamma lever genom sin dotter och utövar en rigid kontroll över henne, vilken Nina bryter sig fri från. Randy krälar i stoftet för att återfå kontakten med sin dotter. Han misslyckas och hon bryter med honom. Se där två exempel på kvinnlig handlingskraft, båda skildrade av samma regissör. Lägger man därtill det faktum att Randy får förnedra sig för att få möjlighet att visa sin kärlek till den prostituerade kvinna han älskar men som han också misslyckas att få kontakt med, hamnar man ganska långt ifrån en traditionell könsmaktsordning. Det handlar om vad man väljer att se. Nina tar kontrollen över sina relationer, agerar och ser till att komma dit hon vill. Randy reagerar, och misslyckas med att få det han önskar. Vem är offret, egentligen?

I Black Swan finns också en kvinnlig stjärna på dekis, Beth spelad av Winona Ryder (som liksom Mickey Rourke har sett sina bästa dagar som skådespelare). Beths agerande är väsensskilt från Randys. Hon tar heller ingen skit. Hon är lika självdestruktiv som Randy, men hon förnedrar sig inte utan tar kontrollen över sitt öde och väljer att själv sätta punkt för sin karriär. Man kan se det så, om man tar hänsyn till det omgivande samhället som sätter gränser för vad som är möjligt för män respektive kvinnor att göra. Tycker att man allt för ofta glömmer bort detta faktum när man analyserar film, speciellt med genusverktyg.

Slutet på de båda filmerna (sluta läs här om du inte vill veta hur det går) liknar varandra och är öppna för olika tolkningar. Dör Nina, överlever Randy? Det är två öppna frågor. Här finns utrymme för spekulation. Man kan förstå det som att båda dör, och att de offrar sig för konsten och att deras respektive roller tar livet av dem. Man kan se det som att de tvingats in i en roll (som man respektive kvinna), vilken driver dem till döden. Lika tragiskt för Randy som för Nina i så fall. Men man kan också se det som att Nina överlever. Betänk att hon är inne i en psykos, den skildras från hennes perspektiv där verklighetsuppfattningen är förvrängd. Vad säger att man måste se det som att hon dör i slutet? Det kan lika gärna uppfattas som att det är den vita svanen som dör, den traditionella hunsade och disciplinerade kvinnorollen. Det är den som Nina sätter punkt för och aktivt tar livet av. Den svarta svanen, vars iscensättning av kvinnlighet är mer offensiv, utlevande och bejakande, den kan sägas leva vidare. Randy däremot, han tvingas in i en förlegad manlig återvändsgränd och han väljer att dö med den. Båda tar med andra ord livet av (förlegade, unkna) könsroller på scen.

Väljer man att se det på detta sätt blir Darren Aronofsky en banbrytande regissör som bryter ny mark och bråkar med våra föreställningar. Och bråka med föreställningar och förgivettaganden, det är kulturvetenskapens uppgift. Bara så går det att få syn på logikerna bakom. Det är enda sättet att avslöja mekanismerna som gör att det vardagliga uppfattas som just vardagligt.

Detta är som sagt mitt sätt att se på de båda filmerna, dess handling, upphovsman och det omgivande sammanhang inom vilket de finns och verkar. Kommentarer, invändningar och alternativa läsningar tas emot, tacksamt!

Tankar som tänkts 1

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av. 

Det är lätt att ansluta sig till, att hålla fast vid och försvara kunskaper och sanningar som ligger i linje med eller överensstämmer helt med den som har makten. Att följa med i en stark ström, att vara en del av ett framgångsrikt kollektiv och att hålla med om sådant som många inte har några invändningar mot, det är enkelt. På samma sätt är det smickrande att ha efterföljare, understödjare och välvilligt inställda kollegor som putsar på ens ego.

Vinn-vinn-förhållanden talar man om ibland, och det som beskrivs ovan är ett typexempel på ett sådant förhållande där både ledare och ledd vinner på att vara lojal. Följaktligen är det inte svårt att förstå att det är så det ser ut på många håll inom akademin. Man tystnar när professorn talar, och man böjer sig om och när den som är överordnad reser invändningar, på samma sätt som man smickras om man får medhåll eller beröm.

Jag tror de flesta känner igen fenomenet, och att många kan skriva under på att det inte är en helt osann beskrivning av åtminstone delar av akademin. Jag tror det, men är villig att lyssna på och bemöter mer än gärna alla argument som talar emot min tes, som bygger på egna erfarenheter och läsefrukter. Jag vill med problembeskrivningen peka på ett hinder för en förutsättningslös kunskapsprocess, vilket är mitt strävansmål.

För att nå sann kunskap måste man vara kritiskt ärlig, även mot sig själv och de tankar och uppfattningar man håller sig med och som man torgför. Jag saknar en diskussion om detta fenomen, att man tenderar att lyssna mer på och komma med färre invändningar mot, det som den med vetenskapliga insignier uttalar. Jag vill något annat.

Jag vill ha och verkar för en annan akademi. En mer prövande akademi. En akademi där det finns plats, även för tankar som inte klätts i en helt igenom logiskt vattentät språkdräkt. En akademi som ser som sin uppgift att söka kunskap förutsättningslöst och utan prestige. En akademi där argument alltid äger företräde framför titlar. En akademi där man lyssnar mer och där man samtalar istället för debatterar. Vad jag vill verka för är en akademi där man lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.

Jag kanske slår in öppna dörrar och det är hur som helst enklare att säga detta, än att genomföra det i praktiken. Men första steget mot förändring är insikt om problemet och dess konsekvenser. Det andra steget är att man vill vara med i arbetet för förändring. Och det tredje och viktigaste är att man anammar en prestigelös hållning och syn på sig själv och sin egen förträfflighet.

Ett förslag på hur man skulle kunna ta åtminstone några steg i den riktningen skulle kunna vara att man publicerar texter som är utformade på ett sådant sätt att de underlättar (eller i alla fall inte försvårar) för den som vill komma med invändningar. Att man helt enkelt arbetar för ett meriteringssystem som premierar ärligt och öppet visad osäkerhet.

Jag är, vilket borde ha framgått, kritisk mot tvärsäkerheten. Jag tror att dyrkan av den underblåser de problematiska tendenser som identifierades i inledningen till bloggposten. Kan man skapa ett akademiskt klimat där det är tillåtet att visa och där öppet redovisad osäkerhet är något som premieras istället för uppfattas som ett tecken på svaghet. Då tror jag att chanserna är stora till att vi får ett bättre samhälle på köpet.

Jag tror detta. Ärligt. Men som sagt, jag är villig att lyssna på och bemöta alla invändningar.