lördag 5 juli 2014

London, en älskvärd stad

Efter 27 år återvände jag till London. Resan jag gjorde 1987 var den 6:e i ordningen. Då kände jag mig hemma i staden. London var min världsstad. Och visst kände jag igen mig, på många sätt. Ändå var staden helt förändrad. Först blev jag besviken, för jag hade målat upp en massa bilder för mig som inte infriades. Den själ som jag tyckte London hade då, på 1970 och 80-talen, fanns där inte längre. På samma sätt som här hemma. Även jag har förändrats under tiden och det var alltså en annan människa som besökte en annan stad. Det tog några dagar att hitta tillbaka till känslan, men jag landar ändå i att London är en älskvärd stad. En stad man omgående, som svensk i alla fall, känner sig hemma i. Det tror jag var den största anledningen till besvikelse, för mellan London idag och London för 30 år sedan (som jag upptäckte med storögd fascination) ligger mina resor till New York och andra städer och platser som hänfört mig. Den känslan kan London aldrig ge mig, så klart. Därför var det lite kluvet att komma dit, även om jag lämnar staden med en längtan tillbaka. 
Första dagens promenader tog oss till St Paul och Themsens södra strand. London är promenadvänligt och kanske vad det detta faktum som gjorde att jag kände en liten besvikelse, för staden upplevs större (hur det nu är möjligt med en så pass utspridd stad som London) när man åker tunnelbana till de olika platserna och sevärdheterna. Promenerar man knyts staden ihop på ett annat sätt. Och det gjorde vi. Promenerade tills det värkte i fötter, ben och höfter.

Efter den arkitekturhistoriska kursen i våras kunde jag inte annat än lägga märke till det klassiska linjerna och alla kolonner. London är en stad med anor, men idag också en stad som förtätas och växer på höjden. Det byggs överallt och kontrasten är stor mellan det gamla och det nya.


Tower Bridge är det kanske mest kända landmärket och jag kan tycka det är synd att man tagit upp kampen med andra städer om att få en skyline som präglas av höghus, för i den ligan har London inte speciellt mycket att komma med. Det är inte därför man åker dit.



HSM Belfast ligger förtöjd i Themsen, mellan två klassiska broar. Tower och London Bridge. Fast det är en sanning med modifikation, för den ursprungliga bron finns sedan 1960 talet i Nevada, USA.

Kontraster, som sagt. På södra sidan av Themsen ligger å ena sidan (en nybyggnation) av Shakespeares teater The Globe och å andra sidan skrytbygget The Shard. Vi tänkte åka upp där, men det kostade närmare 300 kronor ... Tar det en annan gång.  
Themsen är inte världens renaste flod, om man säger. Men det är å andra sidan inte Hudson river heller, eller någon annan flod i någon annan storstad heller.

London Eye är ett bättre landmärke tycker jag, mer Londonsk på något sätt och det ligger strategiskt placerat på andra sidan från parlamentsbyggnaden, som kan vara det vackraste parlamentet i världen?
Big Ben är fortfarande imponerande.

Det som gjorde mig mest besviken och förbryllad var att Trafalgar square hade krympt, för det var så det kändes. Jag mindes det som större, mycket större. Fint är det hur som, och det är fortfarande en välbesökt plats. Mitt i det pulserande London.
Vi bodde i Bloomsbury, precis vid University of London. Klassiska kvarter, där The Bloomsbury group höll salong under det tidiga 1900-talet.


Vackra lummiga smågator och större öppna platser, det präglar Londons gatubild. Piccadilly Cirkus är känd, men inte en plats jag längtar tillbaka till. Det som en gång var själva epicentrum för 1960-talets London är idag en blek kopia av Times Square, en meningslöst ytlig turistfälla. Synd!


Hängande trädgårdar och blommor, blommor, blommor samt röda telefonkiosker, röda postboxar och röda bussar ser man överallt.

Harrods är fint!
En bild av engelsmännens sätt att bygga, med avloppsledningarna på utsidan. För att det är så praktiskt att byta om de fryser sönder ...
En blid från de lite finare kvarteren, som köpts upp av den där rikaste procenten av världens befolkning, de som har så mycket pengar att de inte vet vart de ska göra av dem. Kvarteren lever inte, för ingen är hemma. Också synd!

Kings Road ser idag inte ut som den gjorde på 1970-talet, under punkens högtidsdagar. Som här, i ett klipp från You Tube. Gentrifiering är ordet som fångar företeelsen när det som var alternativ blir mainstream och ekonomins krafter får verka.


Hittade ett svenskt bageri, vilket nog behövs för det finns många svenskar i London, som idag bara ligger en dryg timme med flyg från Sverige. När jag var där för 27 år sedan åkte vi båt och det tog ett dygn.

Covent Garden. Vackert!
Glömde. Vi bodde nära anrika British Museum också.


Notting Hill och Portobello Road market. Mycket folk och massor av skräp, men helt klart värt ett besök.





Färgglada hus, ett myller av gator och hur och människor och massor av blommor och grönt.






Kontraster, som sagt!



The Gurkin. En riktigt ful byggnad, ovärdig en stad som London. Tycker i alla fall jag!



Väl värda att besöka är Londons tågstationer, som är pampiga byggnader. Här klassiska Waterloo Station.


Inne i British Museum finns en fantastisk gift shop som är väl värd ett besök!


Engelska parker är också något man inte får missa. London har massor av dem, små, stora (enorma) och både offentliga och privata.




Mellan Regents Park och Hyde park ligger hotellen på rad i de fina 1800-tals längorna. Ett hus, ett hotell.


Buckingham Palace, Westminster Abby och Carnaby Street. London, älskade London. Gammalt och nytt, vördnad och marknad. London är en plats att upptäcka, att återupptäcka och att återvända till.





Parkerna används verkligen!










Våra kvarter, vårt hotell och vår lokala pub och tunnelbanestation.





Denna vandring längs Londons gator, torg och parker, med alla sina kontraster avslutas här på klassisk mark. Abbey Road och Beatles inspelningsstudio och det där berömda övergångsstället. Det ska inte dröja 27 år innan jag återvänder till London, det lovar jag!  

fredag 4 juli 2014

Fred, är det vad vi vill ha? Till VARJE tänkbart pris ...

Det fanns en tid när jag var ung och naiv. En tid när jag sökte efter min identitet och grubblade på livet, på rät och fel och gott och ont. En tid när jag inte visste vad jag skulle tycka om än det ena än det andra. Jag kunde hålla med de flesta, för allt som var välargumenterat kunde jag se logiken i. Den tiden i livet och den egenskapen ser jag som värdefullt för tillblivelsen av den jag är idag. Få saker och livshållningar är farligare än tvärsäkerhet och kan man inte förstå även sin motståndare kommer man aldrig att kunna kämpa för det som är långsiktigt bra och hållbart. Dogmatiska hållningar som försvaras till varje tänkbart pris och mot varje typ av invändning har inget med saken i sig att göra och leder bara till polarisering och ökade klyftor mellan människor.

Länge kände jag mig identitetslös, kände jag mig som ett rö för vinden. Det var smärtsamt och försatte mig i många problematiska situationer när jag liksom suddades ut i ett otydligt töcken, när jag blev en som alla eller ingen kunde förlita sig på. Jag hamnade utanför och det gjorde ont. Samtidigt tvingades jag, just på grund av utanförskapet, till insikt om något djupt mänskligt och jag fick även en förståelse för kulturens betydelse. Det inser jag idag, att just på grund av min svårighet att ta ställning och det påtvingade utanförskapet, har jag blivit den kulturvetare och kunskapsteoretiker jag är idag. Genom att inte allt för tidigt skaffa mig en bestämd åsikt om något, eller ansluta mig till en grupp, kom jag att utveckla en analytisk förmåga som jag är tacksam för.

Fred var en av de saker jag först ansåg mig kunna försvara. Fred ville jag ha, till varje tänkbart pris. Våld är alltid fel. Det tyckte jag mig kunna försvara. Fred, alla människors lika värde (oavsett kön, sexuell läggning, ålder, klass och etnicitet) och solidaritet, det var några av sakerna jag tidigt införlivade i det som kom att bli jag. Fortfarande är det värden som jag kan försvara och som jag tillsammans med kunskap ser som grunden för ett hållbart samhälle. Fred är emellertid ett intressant begrepp, för det är aldrig så enkelt som det i förstone ser ut att vara. Utan kritisk analytisk kompetens är det meningslöst att säga att man är för det som är gott, för kultur är komplext och förstår man inte det kan den som konsekvent håller på det goda och som aldrig viker från sina principer snart se sig förflyttad till den andra sidan, försvarandes något som strider mot allt man tror på.

Är det verkligen fred vi vill ha, TILL VARJE TÄNKBART PRIS? Klart det är, tänkte mitt 20-åriga jag. Är de dumma i huvudet eller? Jag kunde inte fatta hur de tänkte, Björn Afzelius, Mikael Wiehe och Thåström, när de sjöng som de gjorde. Klart att freden alltid måste försvaras, var hamnar vi annars? Tacksam för att jag inte släppte frågan, för jag ville verkligen förstå. Tvingade mig att konfrontera frågan och min egen ståndpunkt. Hur menade de egentligen?
Är det verkligen fred vi vill ha
Till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
Att det värsta av allt är krig?
Thåström har en suggestiv röst och sjunger med en känsla som talade till mig på ett helt annat sätt än Hola Bandolas originalversion av låten Fred, vilket blir tydligt om man lyssnar på deras gemensamma framförande av låten på ANC-galan från 1985, eller var det 86? Låtens budskap gick därför inte att värja sig från, eller jag kunde i alla fall inte det. Gång på gång under de där åren tvingades jag utstå dissonansen mellan min egen övertygelse och låtens budskap och det var också i samma veva och som en konsekvens av den processen som jag började min resa mot den jag är idag. Att det var ett kritiskt tänkande jag utvecklade och att det var en analytisk förmåga jag tillägnade mig hade jag ingen aning om, då. Idag inser jag det dock och är därför tacksam för att jag inte bara bytte åsikt i frågan för att min idol försvarade något jag inte kunde förvara.
Med freden kommer vänskapen, den knyts med starka band.
Och banden binder ont vid gott och knyter falskt vid sant.
Den börda som är tung för en bär två man oftast lätt;
Och hellre gör man fel tillsammans än man ensam handlar rätt.
Så hand I hand, I en ändlös dans,
Ja, som en kedja utan slut,
Vågar ingen släppa sitt förskräckta grepp
Trots att vi dansar mot ett stup.
Denna vers finns inte med i Imperiets version av låten, men så här står det skrivet i Afzelius originaltext. Denna vers är inte lika tydlig som övriga, men just därför viktig. Vänskap är inte samma sak som solidaritet och om det är vänner vi ska vara tvingas vi också vara överens. Solidarisk kan man vara även med det som är annorlunda och med sina meningsmotståndare, men vänner måste vara överens och hålla ihop annars är de inte vänner. På det sättet är vänskap lika problematiskt som fred, om det blir något som ska försvaras till varje tänkbart pris. Om alla är eniga och går samman mot en gemensam fiende, ett hot gör man fel. Dansar man tillsammans mot ett avgrundsdjupt stup. Idag är politikerna vänner och det finns en förkrossande majoritet som försvarar samma åsikter och som delar synen på hur vårt land ska byggas. Den som inte håller med sägs stå på de ondas sida, för det finns bara en väg. Det är en farlig väg. Vänskap är en bräcklig grund att bygga något hållbart på, för kulturen och verkligheten förändras hela tiden.
Så är det verkligen fred vi vill ha
Till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
Att det värsta av allt är krig?
Kan vi vara ALLDELES säkra på någonting? Nej det kan vi inte! För så fort vi är det blir vi blinda för eventuella problem som kan komma att visa sig längre fram. Konkurrens leder till kvalitet och ekonomisk tillväxt är bra för alla, överallt, alltid? Nej, det är inte så. Vilket inte betyder att socialisering och statliga monopol därför automatiskt är att föredra. Ibland kan en konflikt vara bra och leda till något gott. Och bara för att man inte försvarar freden, till varje tänkbart pris, betyder på inget sätt att man är för krig. Det var när jag förstod det -- att verkligheten är komplex och att det krävs en väl utvecklad, kollektiv, kritiskt analytisk förmåga för att kunna hantera ett samhälle och för att förstå kultur -- som jag kunde börja lyssna på låten igen och mer på allvar. Det var då som jag kunde hämta kraft och inspiration från texten och då som den hjälpte mig framåt även på andra områden. Fred är en låt som betytt oerhört mycket för mig och för min intellektuella utveckling.
Med lag ska landet byggas upp. Och lagen kräver fred,
Så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer.
Men om folket kräver mer betalt för smöret som dom sålt,
Då är det brott mot fred och lag och det kallas för revolt.

Så är det verkligen fred vi vill ha
Till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
Att det värsta av allt är krig?
Om kravet på fred leder till att den rikaste ynka lilla procenten av mänskligheten kan berika sig på alla andras bekostnad? Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Eller när SD och Svenskarnas parti tar plats i parlamentet och marscherar på gator och torg, är det verkligen och till varje pris fred vi vill ha? Som sagt, det betyder inte på något sätt att krig är att föredra. Det betyder BARA att freden och allt annat som anses vara oantastligt måste granskas kritiskt. Ekonomiskt är det rationellt och bra att slå samman Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad, men är det bra för demokratin och vem gynnas av beslutet egentligen? Är det verkligen ??? vi vill ha? Den frågan måste ställas och frågan i sig kan och får aldrig betraktas som hotfull? Utan kritisk granskning och analys, av många, av folket och det stora flertalet i världen, kommer inget gott att komma ur ett försvar för freden.
Med freden kommer segraren och han som slogs och stred
Får på böjda knän och med huv'et lågt ta emot den starkes fred.
Och när se'n tungan slitits ur hans mun och hans ögon skrapats ut
Och när ben och armar bundits hop med övermaktens knut
Och när han har fått en trasa i sin mun
Så att ingen hör ett ljud
Då har allting blivit normalt igen
Och ett krig har tagit slut.

Men är det verkligen fred vi vill ha
Till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
Att det värsta av allt är krig?
Segraren skriver historien, det är en gammal sanning. Och när freden ska försvaras, till varje tänkbart pris, kommer den freden att bli den starkes fred som gynnar den som är stark och den som är rik. Valfrihet är bra, men bara för den som har möjlighet att välja och vraka och det har inte den som är fattig. Samma gäller sänkta skatter och nedmonteringen av allt som förvaltas gemensamt, av och för alla, på lika villkor. Den typen av reformer gynnar dem som har och ger dem mer och när det bara finns plats för en åsikt och när kritiskt tänkande anses onödigt, när det mer mer matematik i skolan som ses som lösningen på alla problem. När analyser läggs ut på entreprenad och handlas upp i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Då är kunskapen, hållbarheten och framtiden hotad. När det har blivit det normala, och när den som reser invändningar och kritiserar betraktas som ett problem, då har vi fått vår fred. Men är det bra? För vem är det bra? Och hur klarar vi alla de framtida kriser som kommer och som vi inte vet något om, när vi har en strömlinjeformad skola och en befolkning som marscherar i takt? Är det verkligen fred vi vill ha?
Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand
Och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.
"Så tag du halva jorden bror och halva månen med
Så tar jag andra halvan, så är vi bägge två tillfreds."
Och om man då kämpar mot förtryck och hot
För den frihet som man valt,
Då blir varje krig en segerstrid
Och varje fred ett nederlag. 
Det som försvaras i låten är rätten att kämpa mot förtryck och hot! Det som försvaras är rätten att få behålla den frihet man själv valt! Till skillnad från en frihet som tvingas på en uppifrån och som leder till att man blir allt mer ofri när de påtvingade valen tar tid och kraft från annat som är viktigare. Att välja skola och vårdinrättning är ingen frihet, för vem vill välja en sämre skola eller sämre vård?! Freden som idag försvaras leder till att alla tvingas acceptera att allt ekonomiseras, att allt utsätts för konkurrens och bjuds ut på en marknad. Vård, skola och medmänsklighet. Kunskap, analys och kritisk granskning, är kvaliteter som är långt mer värdefulla än alla pengar i världen. Är det verklig frihet vi vill ha, är det hållbarhet och en skola i världsklass vi eftersträvar? Ja då måste våga ställa oss frågan:
Så är det verkligen fred vi vill ha
Till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
Att det värsta av allt är krig?

torsdag 3 juli 2014

Animals och Abbey Road, två klassiska album och två ikoniska bilder

En vecka i London, utan bloggande. Behöver vara ledig, men finner samtidigt ro i skrivandet. Och väl hemma igen finns det tid. Svårt att komma igång bara, att hitta orden och in i tankarna. I grund och botten tycker jag om att resa och behöver omväxling, men efter ett intensivt arbetsår är det som allt tar längre tid än vanligt. Vill skriva om resan och visa bilder, men än är de inte sorterade. Vill kanske lite för mycket och har nog inte riktigt kommit ner i varv. Tar utgångspunkt i ännu en låt. Kanske kan jag hitta något där att bygga på för att jobba mig in i semestermatchen. Vilken ska jag ta? Finns ju så många. Letar i minnet. Kommer att tänka på vyn vi passerade med tåget på väg till Gatwick. Kanske inte behöver vara en låt, för det finns ju så mycket annat att reflektera kring när det gäller musik.


Pink Floyds klassiska album Animals hade denna byggnad på sitt omslag. Den såg ut att vara förfallen, men ska tydligen renoveras. Bilden av det omslaget har etsat sig fast, som fallet är med så många LP-omslag. Fortfarande, efter 40 år och även om jag inte lyssnade speciellt mycket på just den skivan finns omslagsbilden i färskt minne. När vi passerade kraftverket med tåget förflyttades jag omgående tillbaka i tiden, även om vinkeln är en annan och även om byggnaden på omslaget till skivan inte är förfallen.

Bilderna på omslagen till skivorna som kom där på 1970 och 1980 talen har för evigt etsat sig fast på näthinnan. Det är en av många saker som förlorades i överföringen, först från LP till CD och nu från CD till Spotify. Bilderna som för mig är så intimt förknippade med musiken är en dimension som idag slarvats bort, av bekvämlighetsskäl och av ekonomiska hänsyn. Det kostar pengar att anlita konstnärer och formgivare, men värdet av deras arbete går å andra sidan inte att mäta. Jag vet att jag inte är ensam om att bära på minnen av dessa klassiska bilder. Blir nostalgisk av den insikten, över tanken på att det visserligen inte var bättre förr, men det är så mycket av det som var verkligt bra som har slarvats bort på vägen.

Spinner vidare på tanken om vad de där klassiska bilderna har betytt och vad de fortfarande betyder för så väldigt många människor. En indikation på det är att det inte bara var jag som tog mig till Beatles inspelningsstudio och det klassiska övergångsstället på Abbey Road, för att få uppleva platsen där George, Ringo, Paul och John spelade in sitt sista album. Vi var många som stod där och mindes, även om gatan ligger långt utanför centrum och även om platsen i sig är högst anspråkslös.

Omslagsbilden har för evigt (eller det är kanske att ta i, men för överskådlig tid i alla fall har den laddats med betydelse) etsats fast i människors medvetande. Även den som inte lyssnat på albumet känner igen bilden och kan svara på frågan: Vem är barfota? Ett tecken så gott som något på bildernas kraft och konstens betydelse.
Trafiken var intensiv och jag fick inte möjlighet att föreviga övergångsstället på det sätt det förevigats på skivan med samma namn som gatan. Dessutom kände jag inte riktigt igen mig, men när jag studerar skivomslaget råder det ingen tvekan om att det var just på denna plats som Beatles fotograferades.

Jag växte upp i en tid när allt var mer integrerat. En tid där genomkommersialiseringen ännu inte nått dagens höjder. Det gjorde att konsten på ett helt annat sätt än idag kunde utgöra en del av helheten. Det gav mig och vi som växte upp då en rikare upplevelse. Vi fick med oss något som fortfarande betyder något, vilket jag försökt visa här. Animals och Abbey Road är inte bara låtarna, och vissa fall handlar det inte ens om musiken, utan så mycket mer. Dessa och andra skivomslag lever vidare och ger upphov till konsekvenser fortfarande efter många år. När jag ser omslagsbilderna minns jag musiken och kommer jag till platserna minns jag både bilderna och musiken. Sammantaget gör detta mitt liv till en helhet, en integrerad helhet av minnen och upplevelser.

Det är en dimension av kulturen och livet som gått förlorad idag när musiken streamas och allt går snabbare och snabbare. Vi kommer aldrig att kunna backa tiden eller utvecklingen och det var inte bättre förr, men det betyder inte att dagens förhållanden inte kan bli bättre. Vi både kan och bör vända blicken bakåt ibland för att se vad av allt det som gått förlorat som kan vara värt att återväcka. Det har jag försökt göra här för att jag ville skriva om något och för att jag råkade titta upp från tidningen när jag satt på tåget på väg hem från London.

Återkommer med fler reflektioner kring musik och med fler bilder från London.