Kunskap kan inte läggas ut på entreprenad

Följer med växande oro hur ledande krafter inom näringslivet tänker och förhåller sig till svensk högre utbildning och forskning. Läste igår i DN det senaste utspelet. Har skrivit om detta tidigare, men det är uppenbarligen något som behöver uppmärksammas. För när ekonomin styr är det viktigare än någonsin att försvara kunskapen. Och när höjdarna inom ekonomin inte bryr sig, då måste forskarna göra det. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och känner stor oro inför hur företagsledarna och Svenskt Näringsliv tänker.

Öppna för nyetableringar. Allt fler av de bästa universiteten i världen öppnar filialer i andra länder. Förenkla det svenska regelverket, bjud in lärosätena och utnyttja de ­redan etablerade kontakterna, så kan Sverige fortsätta vara en ledande forsknings­nation, skriver näringslivsföreträdarna Tobias Krantz och Maria Rankka.

Bara den som inget vet, eller som inte bryr sig, om hur kunskap blir kunskap och hur lärande växer fram kan resonera på det sätt som Krantz och Rankka gör. Bara den som ser mer till ekonomin än till kunskapen lägger fram sådana förslag. Företrädarna förstår inte ens vad de inte förstår. Kunskap som kunskap liksom, och det bästa universitetet måste ju vara bäst? Enkel mattematik, liksom. Varför de bästa universiteten är bäst reflekteras det inte över. Man bara konstaterar att de är bäst och att de borde få verka här.

Världens bästa universitet är bäst för att bara ett lärosäte kan vara bäst och när detta väl utsetts, i konkurrens med andra, kommer det lärosätet att dra till sig de bästa och mest ambitiösa studenterna och lärarna. Och eftersom det är en merit att ha gått där och att arbeta där kommer de bästa att tävla om att få gå där. Det handlar alltså inte om något annat än om en framgångsrik sortering av redan kunniga och ambitiösa människor. För det är inte så man utvärderar lärosäten.

Det bästa lärosätet, om det är kunskap man är ute efter, är det lärosäte där man har bäst metoder för att lära. Det är lärosäten där man ser studenten, fångar upp studenter från studieovana miljöer och där man låter studenterna växa. Det är lärosäten som satsar på kvalitet i undervisningen, som fokuserar vägen till kunskap. Inte slutprodukten. Men det är inte detta man lägger vikt vid i utvärderingar. Bara resultatet, utfallet. Därför är det bättre att höja antagningströskeln än att satsa på god kvalitet i undervisningen, för det gör vägen mot en bra slutprodukt kortare och billigare. Och detta har de "bästa" universiteten i världen lyckats med.

Högre utbildning och forskning i världsklass är avgörande för om Sverige ska vara ett attraktivt land för företagande, jobb och välfärd också i framtiden. Kraven i den globala ekonomin blir allt tuffare. Att öppna den svenska högskolan för nya influenser, för förändring, för nya aktörer är centralt för att vässa kvaliteten och stärka konkurrenskraften.

I dag presenterar vi en rapport som kartlägger etableringsfriheten inom svensk högre utbildning, både för svenska och utländska aktörer. En viktig slutsats är att hindren för att exempelvis etablera ett utländskt lärosäte i Sverige är mycket höga. Det är häpnadsväckande i en tid av tilltagande internationalisering. Och i relation till hur andra länder nu agerar har Sverige hamnat rejält på efterkälken.

Högre utbildning och forskning i världsklass är ett mål som jag också strävar efter, men vägen dit är jag inte ense med företrädarna om. För deras tankar går på tvärs mot allt jag lärt under mina år inom akademin, och det börjar bli ganska många år nu, över tjugo. Och jag ser ingen fördel med att låta internationella toppuniversitet etablera sig här. Tvärt om riskerar det att utarma hela den svenska utbildningssektorn, allt det som vi tror på och värnar här. Alt som byggts upp av generationer kan hur enkelt som helst raseras, för en dröm som bara är en dröm, utan stöd i någon forskning eller erfarenhet.

Vi vill se en helt ny inriktning på politiken. Om något av världens ledande universitet överväger att öppna en filial i norra Europa, bör Sverige ha som mål att vara ett huvudalternativ. Ett sådant toppuniversitet, i exempelvis Stockholm, skulle kunna ha en stor betydelse för studenter, forskare och näringsliv, och även kunna inspirera svenska lärosäten. Det skulle ge en vitamininjektion till den akademiska världen i Sverige.

Kanske fungerar det så inom näringslivet. Men kunskap är ingen produkt, inget man kan producera enligt löpande-band-principer. Och möjligen kan redan högpresterande och karriärsugna studenter och forskare som suktar efter prestige och vetenskapliga insignier lockas av ett starkt forsknings/utbildnings VARUMÄRKE, för det är vad detta handlar om. Anledningen till att toppuniversitet etablerar sig på andra platser har inget annat än med pengar att göra. Idag är även utbildning business. Därför etablerar de sig på andra platser, för att de kan och för att det är lönsamt. Att låta redan duktiga människor konkurrera och därigenom ge sken av att man har bättre metoder än andra, det är befängt.

Det är av yttersta vikt att Sverige fortsätter att vara en ledande forsknings- och kunskapsnation. Svenskt Näringsliv och Stockholms Handelskammare vill uppmana regeringen, och andra berörda aktörer, att inleda arbetet med att positionera Sverige som ett attraktivt alternativ för utländska toppuniversitets filialer – och generellt underlätta för fler nya aktörer att etablera sig inom högskolesektorn. Det kommer att krävas översyn av regelverk, en tydlig målsättning och ett samordnat och proaktivt arbete. Det kan vi börja med redan i dag.

Jag håller som sagt med om målet, Jag vill också att Sverige ska vara en kunskapsnation, en av de bästa (även om det i sig aldrig kan vara målet, för man kan vara bäst och ändå vara dålig) länderna i världen. Men jag håller inte med om att vägen dit stavas: Internationella toppuniversitet. Kokar man ner högre utbildning till sin essens så handlar det alltid om relationer mellan människor. Lärande växer underifrån och ska man bli en kunskapsnation är det bredd man måste satsa på, inte spets. Det är ut djupet som varaktig kunskap växer fram. Det är när fler får tillgång till högre utbildning och när man satsar på dem som har svårt eller som inte förstår. Och de eleverna är toppuniversiteten inte intresserade av. Toppuniversiteten är liksom näringslivet bara intresserade av att tjäna pengar.

Svenskt Näringsliv har makt, och politikerna lyssnar på den som har makt. Och så länge det stora flertalet i samhället tror att kunskap är makt kommer denna utveckling att fortsätta. Kunskap är inte makt, men makt är kunskap. Det bevisar debattartikeln med all önskvärd tydlighet. Att det jag skriver har stöd i forskning och bygger på många års erfarenhet väger lätt som en fjäder i relation till näringslivets, av pengar nedtyngda, men likväl, tomma, argument.

Svaret på frågan om hur Sverige blir en ledande kunskapsnation finns här, mitt framför fötterna på oss. Inte på något av toppuniversiteten.

Poängen med ADHD och Asberger och problemen med en snäv neurotypisk norm

Var som sagt och lyssnade på Jakob Wenzer i onsdags, som talade på Göteborgs konsthall, om neurodiversitet. Det var den andra föreläsningen, av tre. Och den satte igång ett tankeflöde som fortfarande strömmar framåt, uppåt, utåt med oförminskad styrka. Tack vare Jakob ser jag mönstret i det som tidigare bara var fragment, i mitt liv. Med hjälp av verktygen som förmedlades förstår jag mig själv och mitt liv, vem jag är och hur jag fungerar. Det är stort, men jobbigt, fast bra. Eller det blir nog bra. När denna nya förståelse fått sjunka in ordentligt. När den integrerats i det liv och den vardag jag lever i och med. Jag vet att det kan bli bra. För jag är bra på att anpassa mig.

Passa in gör jag inte, men anpassa mig är jag bra på. Man brukar säga att du kan bara förändra dig själv. Därför känns det snopet och orättvist att tvingas inse att det kommer inte an på min förmåga att anpassa mig, utan på omgivningens vilja att acceptera mig, som jag är, i anpassningen. Ska inte vandra ner längs den vägen, men just detta är jag på inget sätt ensam om. Detta att göra allt man kan för att passa in, men ändå inte accepteras. Det vet invandrare, homosexuella och andra utsatta grupper allt om. För så fungerar samhället, så ser normalitetets ansikte ut. Du ska vara som oss. Du ska följa med massans rörelse. Men den är per definition nyckfull. Massan följer ingen logik, den bara följer. Och den som inte accepteras som följare kommer inte att få vara med, hur följsam hen än är. Sparar den tanken, för denna går ska det handla om Jakobs föreläsning och det jag lärt mig av den.

Kognitiv skillnad. Om det handlade föreläsningen. Och där finner jag verktyg för att förstå mig själv. Jag ser på ytan ut som alla andra, men har genom hela mitt liv tvingats inse att jag tänker annorlunda än majoriteten. Det kan tyckas oproblematiskt och det skulle inte vara några problem, om jag fick låta mina tankar följa sin egen väg. Jag har aldrig varit någon som tagit över och tvingat på någon mina lösningar eller perspektiv. Jag har aldrig dominerat något socialt sammanhang. Jag har varit fullt upptagen med att anpassa mig. Har kämpat med att inte sticka ut. Så till den milda grad har jag levt på det sättet och försökt få ihop de olika delarna att jag tidvis känt mig som en ballong som snart kommer att spricka. Mina tankar har aldrig fått fritt spelrum, har aldrig kunnat strömma fritt. Förrän jag upptäckte bloggformatet, då kunde jag äntligen släppa på fördämningarna och låta flödet bara komma. Här avbryter jag ingen, här kan jag tänka högt och vända och vrida på det jag lärt, det jag ser och jag kan testa förståelser. Den som kommer hit gör det på egen risk, för detta är min plats. Den som inte orkar följa med i flödet kan stänga av, utan att det är en stor sak. Jag är tacksam bara att få skriva och leva mitt virtuella liv parallellt med mitt liv away from keybord. Med hjälp av Jakob inser jag att mina kognitiva egenskaper skiljer sig från det han benämner det neurotypiska, normen. Jag tänker annorlunda. Inte sämre, kanske inte bättre, men annorlunda.

Hur ska man förstå detta? Ska man se avvikande kognitiva egenskaper som något sjukt som ska botas, eller som något att studera och bedöma utifrån konsekvenserna? Jag är av den senare åsikten, inte bara för att jag känner mig träffad. Jag anser att det är den enda vägen att gå, för jag vet att jag kan tillföra samhället något. Det får jag åtminstone höra ganska ofta. Och av statistiken här på bloggen vet jag att jag blir läst och att jag når ut. Därför väljer jag att tänka som Jakob och jag hävdar som honom att: Det finns inga avvikelser, bara ett kontinuum av olika mänskliga egenskaper. Normer är alltid skapade, upprätthållna, kollektiva, föreställningar om vad som anses normalt. Och om normen är snäv etter rigid och starkt kontrollerad ger den upphov till begränsningar för dem som befinner sig på marginalen, i förhållande till föreställningarna om normalitet. Därför behövs, i vårt samhälle, så som det ser ut idag, diagnoser. För att upprätthålla det normala, som just normalt.

Diagnoserna och den hjälp som de öppnar upp dörrar för idag underlättar för individer att få hjälp. På det sätt är diagnoserna och forskningen som leder fram till dessa bra och viktig. Så klart! Men faktum är att hjälpen får man del av först efter att man av läkarvetenskapen stämplats som ADHD-person, Asberger-person eller Autistiker. För att få hjälp krävs alltså att man underkastar sig läkarnas krav och kriterier. Att man accepterar någon annans, maktens, syn på vem man är. Först när man pekats ut får man hjälp idag. Detta betyder att den som ligger nära (men på "fel" sida) en diagnos, eller som kanske fungerar ändå, inte får hjälp, även om det kanske hade kunnat underlätta för personen. Hjälp får inte den som vill ha hjälp, eller den som själv anser sig behöva hjälp. Makten över vem som ska få tillgång till hjälpen ligger ensidigt hos sjukvården. Det är ett problem och det problemet är en konsekvens av det sätt som vi ser på och förstår varandra idag.

Det hade kunnat vara annorlunda. Olika sätt att se på vad en människa är leder till olika konsekvenser. Och konsekvenser kan vara bra eller dåliga. Handlingar eller individer går dock inte att sortera in i goda eller onda. Bara konsekvenser. Det är konsekvenser som bör studeras, utfallet av rådande sätt att tänka. Vad utfallet av mer utbredda tankar om kognitiv skillnad är svårt att uttala sig om, för det vore att föregå resultatet. Men eftersom det tänkandet är mer inkluderande än nuvarande sätt att tänka finns mycket som talar för att kognitiv skillnad, om den tanken slog rot och spreds, har potential att skapa plats för fler, inom normen. Det skulle kunna bidra till att fler kan bidra till helheten.

Kognitiv skillnad är ett alternativt sätt att förstå och förhålla sig till det som idag sägs handla om normalitet och avvikare. Ett mer inkluderande sätt att se på människor, medmänniskor. Vem är du, vad kan du? Vilka tankar och egenskaper kan du bidra med, till helheten. De flesta liknar varandra ganska mycket, men alla är unika. Viktigt att se och förstå detta. Genom att tala om och undersöka kognitiv skillnad inom populationen, istället för att forska om och försöka definiera gränsen för normaliteten. Genom att se mänskligheten som en helhet, istället för en grupp av individer som är mer eller mindre lika varandra. Genom att göra det skapas ett mer inkluderande synsätt där alla kan bidra till arbetet med att tillsammans utveckla och dra nytta av mänsklighetens fulla potential. Om ingen riskerar att klassas som avvikare finns större utrymme för olikhet och därigenom skapas en vidgad norm.

Det finns inga avvikelser, menar Jakob, bara ett kontinuum av olika mänskliga egenskaper. Normer är alltid skapade, upprätthållna, föreställningar om vad som anses normalt. Och när vi tar det tänkandet föregivet ger det upphov till begränsningar för dem som befinner sig på marginalen, i förhållande till föreställningarna om normalitet. Därför behövs, i vårt samhälle, så som det ser ut idag, diagnoser. För att upprätthålla det normala, som just normalt. Personligen är jag kritisk till diagnoser, framförallt till detta att det ska krävas diagnos för att få hjälp. Det är emellertid ingen enkel fråga där det går att ha en definitiv åsikt. Många blir uppenbarligen hjälpta av en diagnos och jag vill inte kritisera. Det är så det ser ut idag. Det skulle kunna vara annorlunda, men det är så det ser ut. Här liksom i så många andra frågor är det dumt att debattera och mycket bättre att samtala. Om kognitiv skillnad, till exempel. Samtala för att nå ökad förståelse. Istället för att debattera för att avgöra en komplex fråga en gång för alla.

Föreläsningen handlade vidare om hur individer som kanske skulle kunna få en diagnos förekommer i populärkulturen. Figurer som Spock, Sherlock Holmes och Lisbeth Salander (Stieg Larssons kvinnliga hjälte) nämndes. Samtliga karaktärer kännetecknas av att vara strikt logiska, att inte drabbas av känslostormar, inneslutna och avskärmade. Detta är egenskaper som brukar tillskrivas människor som har diagnosen Asberger. Finner detta oerhört intressant. Exemplen visar hur samhället skulle kunna använda egenskaperna som individerna som diagnostiseras har. Det handlar om fiktiva karaktärer, men vi känner igen dem. Det finns människor i vår omgivning, av kött och blod som liknar dem. Och i den helhet vari karaktärerna ingår fyller de en viktig och ibland avgörande funktion. På rymdfarkosten Discovery är Spock en centralgestalt. Att han inte styrs av känslor, bara av logik, är inget problem, det är en tillgång. Utan Spock skulle besättningen inte klara sig lika bra som med honom. Han bidrar till helheten, man drar nytta av hans egenskaper. På Discovery ser man till det som fungerar, inte till det som anses vara normalt (fast det handlar egentligen om vad som är vanligast). Och det blir då viktigt att Spock även fortsättningsvis får vara Spock, med ALLT vad det innebär. Så skulle vi kunna tänka, i Sverige, idag. Tankar om kognitiv skillnad pekar i den riktningen. Vad vinner vi på att snäva in normen? Vad får det för konsekvenser, för enskilda och för helheten? Det är frågor värda att ta på största allvar.

Jakob visar att dessa egenskaper alltid har funnits i det mänskliga genomet. ADHD- och Asberger-egenskaper har alltid funnits, sida vid sida med normaliteten. Evolutionen har inte utplånat dessa egenskaper. Detta betyder något, och det är en iakttagelse och insikt som borde tas på största allvar. Evolutionen har och handlar aldrig om individer, alltid om helheter, om populationer och dess samspel med omgivningen. Evolutionen bygger på två principer, överflöd av individer och en begränsad kontext. Det är i samspelet mellan dessa båda aspekter som mänskligheten vuxit fram och kontinuerligt förändras. Vad vi har att göra med är ett system som evolverar. Mänskligheten utgör med andra ord en helhet. Till skillnad från andra populationer har människan ett medvetande, ett språk och en väl utvecklad förmåga att kommunicera. Det är så normer skapas och upprätthålls. Evolutionär förändring sker genom mutationer, eller ett kaotiskt element. Naturen är kreativitet, det menar forskare som till exempel Maturana och Varela, som nämndes. Överlevnad, artens överlevnad, garanteras av mångfald, diversitet. Upprätthållande av en smal norm går således på tvärs mot vad som utgör garanten för helhetens överlevnad. Oerhört viktigt att reflektera över. Vilka konsekvenser får det för artens långsiktiga överlevnad att normen för mänsklighet smalnas av och likriktas? Att det är ekonomiskt fördelaktigt verkar vara fastslaget, men är det som är positivt för ekonomin självklart positivt för mänskligheten, ekologin, hållbarheten? Som sagt, komplexa frågor som borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag.

Normen, det vanligaste sättet att organisera mänsklig kognition benämner Jakob, neurotypska egenskaper. Den som fungerar på detta sätt, eller som i alla fall inte avviker allt för mycket från beskrivningen kännetecknas av att personen orienterar sig i världen som om människan vore dess självklara syfte och centralpunkt. Av uppenbara skäl är detta evolutionärt fördelaktigt, så det är lätt att se hur dessa egenskaper har överlevt. Mänskligheten har under den största delen av sin historia varit hotad, så det är kanske till och med en förutsättning för helhetens överlevnad att detta är den vanligaste egenskapen inom populationen. Men om vi ser till hur människan idag exploaterar naturen och hur kulturella preferenser påverkar klimatet och ekologin är det inte lika självklart att dessa egenskaper är långsiktigt hållbara, för jorden och därmed i förlängningen mänskligheten. Andra egenskaper som finns inom det som benämns neurotypiskt är att man delar in verkligheten i kategorier, för att upprätthålla sin verklighetsuppfattning. Och tänker jag för att hjärnan skall kunna hantera världens komplexitet. Även detta är en egenskap som evolutionärt ger fördelar till helheten, även om kategorier ofta i praktiken är hänsynslösa förenklingar. Och kategoritänkandet kan också utgöra förklaringen och upphovet till många strukturella maktordningar. Den tredje utmärkande egenskapen som kännetecknar det neurotypiska, det "normala" är att agerandet är underkastat ett större, externt mål. Livet är inriktat på framtiden. Tänker på bloogosten jag skrev i veckan om minnesforskningen, som en uppmaning till vår käre utbildningsminister. Den forskningen visar att hjärnan är inriktad på framtiden, och att minnet är vad den orienterar sig med hjälp av. Som tillägg till de tankarna bör man alltså påpeka att det är den neurotypiska hjärnan som fungerar på det sättet.

Människor som kan diagnosticeras med ADHD, Asberger eller Autism bryter mot detta mönster, mot det som är vanligast i den mänskliga populationen. Sådana egenskaper talar Jakob om i termer av icke-neurotypisk kognition. Förenklat kan man kategorisera dessa kognitiva egenskaper på följande sätt: Orienterar sig i världen utifrån hur den är, inte hur den ter sig för de flesta. Icke-neurotypsik kognition hanterar och griper sig an, närmar sig världen i enlighet med villkoren som världen ställer upp, vilket jag menar ligger väldigt nära det som inom vetenskapen benämns ett post-humanistiskt perspektiv. För den icke-neurotypska hjärnan är världen en helhet och människorna är varken mer eller mindre viktig än något annat som finns i världen. Det handlar om att se sig själv och alla andra, så att säga utifrån. Det icke-neurotypiska perspektivet är alltså inte inifrån och ut, utan utifrån och in. Detta är ett allt viktigare perspektiv, i enlighet med ovanstående tankar, för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Allt för mycket av mänsklig centrism är inte bra för helheten. Det hotar mångfalden som är en förutsättning för livet som helhet, på jorden. Här finns alltså en poäng att lyssna på den som uppvisar icke-neurotyisk kogntion. Den som ser på sig själv på detta sätt har en naturlig fallenhet för att se människan i sin kontext, en väl utvecklad förmåga att se helheten, inte bara den mänskliga utan livet som en helhet. Den som fungerar icke-neurotypiskt finner mönster och serier i världen, istället för (fastlåsande och förenklande) kategorier. Det är svårt att se både ock, och därför finns här skälen till och vinsten med att vidga normen och se till vad man kan bidra med till helheten. Det mänskliga genomet kan betraktas som en helhet, med över populationen utspridda med för helheten värdefulla egenskaper. Att utlåna dessa eller att försöka likrikta och snäva in normen vore förödande, för alla. Inte bara förd en som pekas ut som annorlunda. Den icke-neurotypiska kognitionen agerar i och med världen så som den ter sig här och nu. En icke-neurptypisk hjärna är upptagen av och lever i ett ständigt nu. Har inte fokus på sedan. Och med vetskap om att framtiden inte existerar, den skapas här och nu finns det som synes även här poänger med att lyssna mer och se till vad som fungerar, istället för att likrikta. Tillsammans kan vi bygga en värld där alla får plats, och där olika och människor som inte liknar varandra människor samverkar, för allas skull.

Bryter där tror jag. Tar en paus och ägnar mig åt annat en stund. Jag har en enorm förmåga att fokusera och vara närvarande, här och nu. Och jag ser mönster där andra ser dunkelhet och kaos. Men det tar på krafterna, och det är ungefär så här länge jag orkar hålla fokus. Därför passar bloggformatet min kognitiva profil. Därför bloggar jag. Och jag återkommer som sagt inom kort med fler reflektioner om neurodiversitet, inspirerade av Jakob Wenzers föreläsning.

Neurodiversitet, hittade pusselbitar och minnen från ett liv i marginalen

Ett tidigt minne. Trean i skolan kanske. Fröken ska illustrera något för klassen. Vi får ett papper utdelat. En lång lista, på saker vi ska göra. Hon betonar vikten av att läsa igenom hela listan innan vi börjar utföra punkterna. Något i hennes ton och sättet hon presenterar uppgiften på gör att jag reagerar. Förstår inte på vad. Det fanns något i situationen som skärpte mina sinnen. När vi får pappret är det fyllt av tokiga uppgifter. Vi ska ställa oss på ett ben och ropa något. Gå fram till tavlan och skriva vårt namn. Omgående faller min blick på den sista punkten i listan. Längst ner på pappret står att man INTE ska utföra uppmaningarna. Fast då är klassen redan på benen. Alla stimmar och stojar. Har roligt. Skrattar hjärtligt. Idag skulle jag säga att de bondar, bygger gemenskap. Och jag ville så förtvivlat gärna vara del av den gemenskapen. Ville vara en i gruppen. Så jag kastar mig också ut i leken och försöker ha roligt, vilket jag så klart inte kan.

Den lilla berättelsen är, eller kan sägas vara (för inget är naturligtvis så enkelt), själva sinnebilden för mitt liv. Det gör ont att tänka på det tillfället. Känslan av att vara annorlunda. Ensamheten. Känslan av att, även när jag får vara en del av gemenskapen är jag inte riktigt där trots allt. Känslan över att se mer än andra, se saker på annorlunda sätt. Och denna eviga strävan efter att passa in. Anpassning, acceptans och ihärdiga, oftast lyckade, försök att smälta in. Fast ändå inte. Tänker jag tillbaka på skolan är det minnena av mobbing som först dyker upp i huvudet. Känslan av att aldrig få eller kunna slå sig till ro. Upplevelserna av att alltid vara påpassad. Du är inte som oss. Tro aldrig det. Vi ser. Vi förstår, och vi aktar oss noga. Värnar vårt.

Här sitter jag. Klockan strax efter halv sex på morgonen. Inte för att min arbetsgivare tvingar mig till det. Inte för att jag älskar att gå upp så tidigt eller för att jag hoppar upp ur sängen. Jag sitter här för att det är på morgonen som jag kan och får vara jag. Det är på morgonen jag kan kontrollera flödet av tankar. Här och på jobbet, ensam. Kan jag tänka, läsa skriva. Här har jag hittat en oas. Runtomkring är det stimmigt. Varje gång det ropas i högtalaren, varje gång den meningslösa informationen om att tåget till Malmö står på spår fyra, upprepas, tappar jag tråden och får börja om. Men jag fungerar här. Här, i denna miljö, vid denna tid på dygnet och under den första timmen på jobbet kan jag prestera det som känns viktigast och mest angeläget för mig. Här har jag hittat en plats där jag kan göra det andra gör hemma eller på jobbet. Här kan jag kompensera för bristerna. Utan denna och liknande platser hade jag aldrig blivit docent. Här är det ingen som lägger sig i eller påpekar saker. Här gör jag sim jag vill, på mitt sätt. Tyvärr uppfattas jag just därför fortfarande som annorlunda. Antingen ger jag folk dåligt samvetet för att jag är först på jobbet, eller så anses det suspekt att jobba på någon annan plats än på därför ansedd plats. The story of my life, som sagt.

Det var när jag började ta tag i mitt liv, när jag sent omsider började läsa in gymnasiet, som jag upptäckte att det fungerade MYCKET bättre att läsa på ett lagom stimmigt café, än hemma i tystnaden. Fast på KomVux ägnade jag troligen bara cirka 20 av tiden åt studier. Resten av tiden ägnade jag åt sådant som jag längtat efter under åren i bageriet. Jag läste skönlitteratur. Äntligen kunde jag övervinna läs- och skrivsvårigheterna. Det gick och går fortfarande långsamt att läsa, men om jag bara får sätta upp mina mål och om jag bara får göra det när, när och på det sätt som fungerar på mig, kan jag bevisligen prestera på topp. Även om jag mest gjorde annat fick jag högsta betyg i alla ämnen som intresserade mig, och det lite lägre betyget i övriga. Matte fick jag trea i. Det var en kamp. Om och när det bara finns ett sätt att komma fram till svaret, det rätta sättet, då måste jag mobilisera alla krafter för att prestera. Ändå blir det inte riktigt bra.

På Universitetet kunde jag läsa sådant som intresserade mig. Och det gjorde jag. Oj vad jag gjorde det. Bäst gick det när jag läste kvällskurser och fick dagen över till annat. På Universitetet kunde jag och fick jag friheten att arrangera mitt lärande helt efter eget huvud. Och det gick ju rätt bra. Jag är fortfarande kvar. Och det går fortfarande att arrangera lärande och forskning efter eget huvud. Docenttiteln ger ett visst mått av frihet. Jag kan prestera. Påminner mig om det. För känslan av att inte passa in blir jag inte av med. Ofta tvingas jag av omgivningen se mig själv som annorlunda. Även om jag kan prestera. Även om jag bevisligen gör allt man ska och långt mer än det, tvingas jag in i rollen som annorlunda. Hur mycket anpassningskraft jag än mobiliserar lever jag fortfarande med känslan av att jag måste spela med i ett spel vars regler jag genomskådat och som jag hur lätt som helst skulle kunna vinna, att jag sitter på användbar information som alla skulle kunna dra nytta av, utan att få eller kunna använda den. För normens kraft är stor och tvingande. Även om resultatet blir sämre är det viktigaste att de kollektiva överenskommelserna följs, även om det finns bättre sätt att lösa uppgifterna på.

Igår var jag på föreläsning nummer två i serien Radical Imagination, på Konsthallen i Göteborg, som hålls av Jakob Wenzer. Tänkte egentligen blogga om innehållet i föreläsningen, men det får bli i en kommande post. Vaknade med dessa tankar i huvudet. Ett direkt resultat av föreläsningen. Efter förra tillfället kände jag glädje, ja närmast eufori. Äntligen känner jag igen mig själv i någons berättelse om sig. Äntligen någon annan som sätter ord på mina erfarenheter. Visste redan innan att jag inte var ensam, men den föreläsningen drabbade mig, våldsamt. Isen bröts kanske. När jag lämnade salen igår var det med sorg. Det kalla vattnet tog sig innan för kragen, för att fortsätta tänka metaforiskt. Och det var i den känslan jag vaknade. Bitarna faller på plats. Då kommer tröttheten, nedstämdheten. Minnena. Hjärnan svämmar över av minnen från otaliga situationer där jag inte gjort fel, men där andra fått mig att känna mig fel. Fördämningen har brustit. Äntligen är jag redo att på allvar ta tag i detta. Någon utredning är jag inte intresserad av. Behöver ingen diagnos. Upplåter den dyrbara tiden och resurserna i vården åt bättre behövande. Vill inte ha någon diagnos heller, för sådana har ett pris. Känner mig redan utpekad och annorlunda. Behöver ingen identitet. Det räcker att se helheten i det pussel som jag hittills bara haft tillgång till delarna i. Det är gott nog. Om än sent livet. Bättre sent än aldrig kanske. Nåväl, att skriva av sig ger ro och tillfredsställelse. Och det känns viktigt att dela med sig. För om jag blir hjälpt av Jakobs historia och tankar kanske mina ord kan hjälpa någon annan. Samhället är alla  vi tillsammans.

Kanske är det därför jag gillar samtalet så mycket, som modell för samverkan? Kanske är det därför jag hatar debatter? För i ett samtal får alla vara med och allas ord och tankar är i utgångsläget lika värdefulla. Tillsammans enas man i ett samtal om vad man tar med sig därifrån och gör något konstruktivt av. Debatten plattar till och korar en vinnare. Där finna bara plats för en åsikt, majoritetens. När verkar normen, hänsynslöst. Där slipas alla kanter av och man tvingas följa reglerna, även om dessa leder tokfel. För regler är till för att följas. Kanske är det därför jag uppskattar tänkare som ser förbi strukturerna och som tillhandahåller verktyg för att bryta med normernas negativa konsekvenser? Kanske är det därför jag upprörs så över tecken på mobbing och därför jag värnar och engagerar mig skolfrågan. Kanske? Jag tror att fler som tänker tillsammans är bättre en en, aldrig så klok tänkare. Och jag vet att jag kan bidra till innehållet i ett samtal. Och jag vet att jag, om jag dras in i en debatt, kommer att förlöjligas och dras i smutsen, att jag kommer att utnyttjas av andra som bättre passar in i normen, som en sten att kliva på i den hårda klättringen mot toppen. Jag vet, för jag har varit där. Jag har upplevt det. Känslan av att inte kunna beslås med att ha gjort fel, men att ändå anklagas för att vara fel. Den förföljer mig. Den får jag leva med. Kan jag leva med.

Förstår bättre nu vad som händer inom mig när jag får den typen av kommentarer som jag fick här i veckan. När någon plötsligt bryter sig in i och talar om för mig, inte att jag tänker fel, men att jag är fel. Att jag ser mönstren i det dunkla, och att jag utan argument förlöjligas, ifrågasätts, hånas (det är den känslan jag får, på grund av att det inte är första gången, bara en i raden av händelser som kantat mitt liv). Att jag anser mig ha förstått något och vill förmedla det till världen, för att jag bryr mig om och vill väl. För att jag vill samtala. Förstå bättre nu vad det är som händer inom mig. Och jag fylls av tacksamhet för att jag aldrig haft några tendenser till våldsamt beteende. Min ilska och frustration kan jag och har jag alltid kunnat kanalisera till något intellektuellt. Flyktlinjer är min ventil. Här får jag utlopp för allt det som jag förvägras i vardagen. Även det uppfattas som problematiskt. Och det finns människor med makt på arbetsplatsen som försöker hindra mig att blogga. För vetenskap kan bara publiceras i referee-granskade artiklar. Inte för att det jag skriver är fel, utan för att jag är fel. För så gör man inte. Som sagt, känslan förföljer mig. Men jag vet att jag inte har fel och jag har alltid kunnat rikta energin inåt, har alltid kunna ta hjälp av frustrationen för att fokusera, vilket jag av förklarliga skäl alltid har svårt att göra.

Känslorna har alltid svämmat över alla brädder och går inte att hejda. Det var en av alla anledningar till jag mobbades i skolan. För jag blev ledsen och kunde inte hejda tårarna. Det blir jag fortfarande. Pendlar mellan att vara jublande glad och att falla ner i bottenlös misstro och förtvivlan. Tårarna kommer mer sällan nu, men de kommer. Utan förvarning. Utan att jag kan peka ut en anledning. Jag rör mig genom livet, förvånad. Upptäcker nya sidor hos mig själv och ser mönster i kulturens dunkel. Men jag känner mig ofta ensam, fel, annorlunda. Inte för att jag har fel, utan för att jag är fel.

Det känns så orättvist. Att inte få bidra till samhället, för att det man bidrar med inte passar in mallen. Detta var inte vad vi beställt. Visst det fungerar. Det fungerar till och med bättre, men det var inte vad vi beställde. Eller; Du har inte gjort som vi sa. Alla talar om att målet är det centrala. Det är inte min erfarenhet. Det är vägen dit, den utstakade rätta vägen som till varje pris ska följas, även om den leder fel. Ser tecken på det hela tiden. Men regler är till för att följas. För så är det bestämt. Eller vänta lite, inte ens reglerna är till för att följas. Jag har inga problem med reglerna. Jag följer oftast reglerna, som i minnet från skolan ovan. Men eftersom ingen annan gör det blir det fel i alla fall. Jag är fel. Hur jag än gör blir det fel. Fast alla är överens om att det egentligen är rätt. Men så gör vi inte här.

Det känns så orättvist. Jag blir så frustrerad. Tar så mycket tid och dränerar mig på kraft. Ändå orkar jag på något märkligt vis ändå. Jag hittar alltid lösningar och vägar förbi. Livet är intressant och spännande på det sättet. För att jag väljer att se på det på det sättet. Oftast kan jag det. Men just idag är jag lite ledsen. För att jag förstår allt detta först nu, efter så många år. För att det rimligen är mindre tid kvar än vad som levts. För att jag inte får vara jag.

Bitarna faller på plats, men tyvärr är det en dyster bild som utgör motivet. Men det är som det är. Jag kommer tillbaka. Känner redan kraften fyllas på. Imorgon är en annan dag. Snart ska jag iväg på forskningsmöte. Ska träffa kollegorna i Marfus. Där känner jag mig hemma, får jag uppskattning. Där betyder det jag tänker och gör något. Där finns frihet. Där vågar jag vara jag. Jag vet att det inte är fel på mig eller på det (mesta av det) jag gör. Jag vet att jag kan lyssna, dra lärdom och anpassa mig. Och alla de som anser att jag fel. Jag vet att de bara inte förstår. Vet att de gör så gott de kan, men lyckas ändå inte. Jag bjuder på den, förlåter och går vidare. Klarar mig utan dem. Är stark.

Återkommer som sagt inom kort med tankar om det jag tänkte skriva om. Kommer alltid åter. Finns så många uppslag, så många mönster att upptäcka i det till synes dunkla. Tillfredsställelsen över att veta och förstå gör mödan värd. Har jag fel litar jag på att någon gör mig uppmärksam på det och jag vet att jag kan lyssna, på argument. På den som bara vill sätta mig på plats, utan argument, lyssnar jag dock inte. Det behöver jag inte. Jag är docent. Jag har också makt, som jag försöker utnyttja på bästa sätt, för mig skull och för andras, för samhället.

Dagens Nietzsche, om det dunkelt tänkta, härskartekniker och människans litenhet

Att anklaga någon för att inte ha koll, eller för att torgföra illa genomtänkta tankar. Att hävda att den vars text man läser är resultatet av dunkelt tänkta tankar. Det är en av de mest utbredda härskarteknikerna inom akademin och samhället. Och att det är en härskarteknik bevisas av att den som kommer med anklagelsen inte anför några andra skäl för sin analys än att; 1. Jag förstår inte inte texten, alltså är det fel på TEXTEN; 2. Citatet "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Därmed anses den andres intellektuella kvaliteter avgjorda, avfärdade och den anklagade kan efter uppsträckningen lämna rummet med svansen mellan benen. Och eftersom dessa anklagelser så gott som alltid kommer uppifrån är det ett effektivt sätt att hålla akademin fri från oönskade element och tankar som inte passar den som anklagar.

Anklagelser för att uttrycka dunkelt tänkta tankar råkar jag utför titt som tätt. Alltid från människor som betraktar sig själva som överordnade mig. Människor eller kollegor som vill avfärda mig. Människor som inte accepterar eller gillar mina tankar, som inte tycker att de hör hemma i akademin. Människor som på detta sätt vill ta äran av mig, som vill misstänkliggöra mig och det jag vill få sagt. Varje gång det sker blir jag lika ledsen, frustrerad och arg. För dem som anklagar mig återkommer ytterst sällan för att bemöta mig. Allt är enligt dem sagt, i och med citatet: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta". Själv förstår jag det inte, och ingen har ens försökt förklara för mig vad det innebär, eller varför något som är dunkelt per definition alltid är dåligt. Därför är det en härskarteknik.

Invändningar och kritik möter jag ofta, mycket oftare än jag möter anklagelser för att sprida ogenomtänkta tankar. Invändningar och kritik som utgår från texten jag faktiskt skrivit, kritik eller frågor som handlar om tankarna jag författat, bemöter jag mer än gärna. Det är svårt att skriva och ibland blir det fel. Jag är en samtalande människa och därför tar jag tacksamt emot kritik och hjälp att uttrycka mig klarare om tanken jag vill uttrycka. Det är så som ny och fördjupad, ömsesidig kunskap växer fram. I samtal om innehållet i den text som föreligger.

Samtal kräver att man blottar sig och att man tar sig till gränsen för sitt vetande och sin förmåga. Samtala kan man bara om man lämnar tryggheten som akademiska insignier ger den som har dem. Samtal handlar om ömsesidigt utbyte av TANKAR, om att lyssna mer på och bemöta VAD som sägs, än VEM som talar. I ett samtal räcker det aldrig att säga; Jag förstår inte! I ett samtal är det minsta man kan begära att man förklarar VAD det är man inte förstår av det man läst eller hört. Det krävs att man sätter ord på sin egen oförmåga, att man konfronterar den andre utan andra vapen än sin intellektuella förmåga. I ett samtal är utgången aldrig given på förhand. I ett samtal är allas ord och tankar lika mycket värda. Där kommer man aldrig undan med att anklaga någon för otydlighet, utan att ange skälen för anklagelsen, så att dessa kan bemötas och förståelse kan uppnås. Förståelse hos den part i samtalet som FAKTISKT inte har förstått, vilket långt ifrån alltid är dem som anklagas.

Hur blir det så här? Vad är det som gör att det sker, gång på gång? Vilka mekanismer, tanketraditioner eller egenskaper är det som gör härskarteknikerna möjliga. Det funderar jag ofta på. Och jag hittar ibland pusselbitar. Idag på morgonen hittade jag till exempel, hos Nietzsche, kloka tankar som kan användas för att förklara att vissa anklagas för dunkelhet. Han skriver följande och jag bryter in och fortsätter resonera in emellan.

"Subjektets" okända värld.  - Något som människor alltid har haft svårt att förstå, från äldsta tid fram till nu, är deras okunnighet om sig själva! Inte enbart vad gott och ont beträffar, utan om betydligt väsentligare saker! Ännu är den urgamla vanföreställningen högst levande att man vet, och vet exakt i varje enskilt fall, hur det mänskliga handlandet kommer till stånd. Inte bara "Gud som skådar in i vårt hjärta", inte bara gärningsmannen som begrundar sin gärning, -  nej, inte heller alla de andra hyser några tvivel om att de förstår det väsentliga i en annan människas handlingssätt. "Jag vet vad jag håller andra för ansvariga, jag kan nämna namnet på alla moraliska möjligheter och inre röster som föregår en handling; ni kan handla precis som ni vill, - här förstår jag mig själv och också alla andra" - så tänkte alla förr i tiden, så tänker nästan alla idag.

Och den som tänker så anser sig bara behöva "gå till sig själv" för att förstå alla människor, deras tankar och handlingar. Det är en spridd missuppfattning detta, men en missuppfattning är det. Den finns högt upp i alla hierarkier och den förstärks paradoxalt nog ju högre den finns och ju mer makt den som uttalar omdömet har. För med makt kommer rätt, som bekant. Människan är bara den mest fulländade varelsen som vandrat på jordens yta, om hen får säga det själv. Men studerar vi oss själva kritiskt, vilket Nietzsche gjorde, är det enkelt att se uttryck för människans okunnighet om sig själv. Och när man möts av kritik, för att den som kritiserar inte har en aning om ..., utan närmare precisering av vari okunskapen består, då har vi att göra med en härskarteknik som inte syftar till något annat än att smula sönder och tysta den andre. Kritiken faller dock tillbaka på den som uttalar den, om denne inte anför några som helst andra argument än sin egen oförmåga att förstå. Problemet är gammalt och utbrett. Även de mest ansedda tänkare visar prov på det. 

Sokrates och Platon, i detta hänseende stora tvivlare och beundransvärda förnyare, var dock harmlöst rättroende vad beträffar denna ytterst ödesdigra fördom, denna den mest djupgående villfarelse att "den rätta handlingen måste följa på den rätta kunskapen", - i denna grundsats var de alltjämt arvtagare till det allmänna vansinnet och dunklet: att det skulle finnas ett vetande om handlingens väsen. "Det vore ju förskräckligt om inte insikten i den rätta handlingens väsen följde av den rätta handlingen", - det tyckte de stora männen var tillräckligt för att bevisa denna tanke, motsatsen föreföll dem helt otänkbar och vansinnig. - Och ändå är det just denna motsats som är den nakna realiteten, den som sedan evigheter tillbaka dagligen bevisas i varje ögonblick!

Det dunkelt sagda är på inget sätt per definition det dunkelt tänkta, oavsett hur spridd vanföreställningen om detta är och hur många auktoriteter som för fram den slitna klyschan i ljuset. Den blir inte sannare för att den upprepas. Och om vi nedlåter oss till att inte kräva mer än så för att acceptera kritiken som riktas mot det vi säger, så är vi illa ute som samhälle betraktat. Om vi gör dem som har makt till norm för det sanna och goda, då har vi offrat sanningen för makten. Då rättar vi verkligheten efter kartan. Och det tror jag ingen accepterar som en god definition för forskning. Men det kan och får inte bara bli en läpparnas bekännelse, det krävs också handling. Upp till bevis. Var finns ARGUMENTEN, argument som kan bemötas?

Är inte den "förskräckliga" sanningen den att det som man överhuvudtaget kan veta om en handling aldrig är tillräckligt för att göra handlingen, och att bron från kunskap över till handling hittills aldrig blivit slagen i ett endaste fall! Handlingarna är aldrig det som de tycks oss vara!

Kloka ord. Dagligen och stundligen bevisas trovärdigheten i detta uttalande. Utgår vi bara från oss själva är världen befolkad av nästan uteslutande obegripliga medmänniskor. Om säger om, vi bara väljer att utgå från oss själva. Om säger återigen om, vi väljer att inte tänka längre än näsan räcker. Ändå är det just vad som händer, hela tiden. Människor med makt anses sig inte behöva utgå från någon/något annat än sig själva. För de har ju makt och anser sig därför vara oantastliga. Fast accepterar vi det kollektivt ligger vägen vidöppen för allehanda figurer, med eller utan snedlugg och mustach. Därför måste vi lyssna mer på vad som sägs, och mindre på vem som talar. För att vi vet att alla tenderar att vara sig själva nog. Därför vill jag samtala, istället för debattera. För samtalet sätter orden och tankarna i centrum, inte individen.

Det har varit mycket mödosamt för oss att lära oss att de yttre tingen inte är så som de synes vara, - nåväl, det förhåller sig på samma sätt med den inre världen! Moraliska handlingar är i själva verket "något annat", - mer kan vi inte säga: och alla handlingar är i grunden okända. Motsatsen var och är den allmänna tron: vi har den äldsta realismen emot oss; fram till nu har människan tänkt: "en handling är så som den ter sig för oss." (När jag läser de här orden igen kommer jag uttryckligen att tänka på en passage hos Schopenhauer, vilken jag här vill åberopa som bevis för att också han, och det utan minsta skrupler, hakade sig fast och blev hängande i denna moraliska realism: "Var och en av oss är verkligen en kompetent och fullkomligt moralisk domare, med exakta kunskaper om gott och ont, helig i det att det goda blir älskat och det onda avskytt, - allt detta är var och en av oss så tillvida som det inte är våra egna utan andras handlingar som undersöks och vi blott och bart måste uttrycka vårt gillande eller ogillande, medan utförandets börda vilar på främmande axlar. Var och en kan följaktligen som biktfader helt och hållet företräda Gud.")

Avslutar denna intellektuella uppgörelse med alla som anklagar mig för att tänka dunkelt med att peka på en vacker och väldigt klok dikt av Gustav Fröding, som liksom Nietzsche hade den ovanliga och värdefulla förmågan att tänka bortom sig själv. Det borde vi göra mer, istället för att bara utgå från oss själva. Fröding skriver.

Nu är jag led vid tidens skism emellan jord och stjärnor. Vår idealism och realism de klyva våra hjärnor. 

Det ljugs när porträtterat grus får namn av konst och fägring. En syn, som svävar skön och ljus i skyn, är sann som hägring. 

Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Okloka ord och felaktigheter är både oklokt och felaktigt, oavsett om de torgförs av en professor. Därför är den enda invändningen värd att ta på allvar den som består av argument som går att bemöta. Och därför är den enda vägen som till sanningen bär, samtalet. Det respektfulla samtalet där tankar bryts mot varandra och där man lyssnar på och resonerar med varandra. Gör man det, om man samtalar, kommer man att finna att det som låter dunkelt i de flesta fall alls inte är dunkelt tänkt, utan en så exakt och så klart uttryckt beskrivning som det är möjligt att ge av ett fenomen som till sin natur är dunkelt.

Snälla Björklund, lyssna på minnesforskningen, och lär

Läser en artikel om minnet och ny forskning om hjärnan. Fylls av tankar. Fortsätter på det spår jag började på i förra bloggposten. Tänker vidare kring utbildning, kunskapen och vägar som leder i riktning mot en bättre skola. Så mycket är så väldigt fel i dagens samhälle. Inte för att det var bättre förr, utan för att konsekvenserna av det vi gör idag inte leder i den riktning vi, eller kanske snarare ansvariga politiker säger att vi ska röra oss. Det vi gör idag leder tvärt om i motsatt riktning, bort från det vi säger oss önska och det vi kämpar för. Så är eller blir det inte för att vi saknar kunskaper, utan för att vi inte lyssnar på forskningen. För att vi har en utbildningsminister som konsekvent väljer kartan och sin egen bild, om någon har invändningar. Verkligheten SKA anpassas efter kartan, så ser dagens skolpolitik ut. Det är en dålig väg att vandra, av så många olika skäl. Här ska jag reflektera över ett sådant, hämtat från Pontus Wasling, som intervjuas i dagens SvD. Han säger:

Minnen är vår identitet, vår livsberättelse, våra rötter i tillvaron. Men deras viktigaste funktion är egentligen att blicka framåt. Hjärnan är ett rastlöst organ som hela tiden vill räkna ut vad som ska hända härnäst. Förmågan att ständigt måla upp möjliga framtidsscenarier har gjort människan framgångsrik som art. Beräkningarna bygger på våra tidigare erfarenheter.

Jag brukar upprepa tanken om att framtiden är öppen. Här finns skälet till det. Vi vet att det är så, men våra hjärnor spelar oss ständigt spratt. Detta är inget som går att ändra på, hjärnan kan vi inte jobba mot. Men med kunskap om hur hjärnan fungerar kan vi lära oss hantera den på bästa sätt. Att upprepa insikter som hjärnan har konsekvent svårt att ta in är ett sådant sätt.

Hjärnan är en retrofuturist, skriver neurologen Pontus Wasling i sin nya bok ”Minnet – fram och tillbaka” (Volante). Till vardags forskar han om minnets minsta beståndsdelar och möter patienter med hjärnskador, både medfödda och förvärvade. Hans bok är en samling personligt skrivna populärvetenskapliga texter om nyare hjärnforskning och intressanta fall från förr som illustrerar hur minnet fungerar.

– För att skapa framtidsbilder använder vi de minnen vi präglat in. Vi kommer bäst ihåg de mest njutningsfulla ögonblicken eller de mest smärtsamma. Starka känslor präglar minnet mer.

Därför minns vi tågresorna när tåget stod stilla länge, ventilationen var trasig, toaletterna stängda och det varken fanns vatten eller mat. ”Jag ska aldrig ta tåget igen”, tänker vi när vi ska fatta beslut om nästa resa fast vi har åkt tåg som fungerade utmärkt många gånger. De mindre spektakulära resorna minns vi inte alls.

Insikt om hur hjärnan fungerar kan och bör användas i skolan. För att värna kunskapen och det kritiska tänkandet. Idag försöker vi istället utgå från kartan och så anpassar vi verkligheten efter det, vilket följande passage i intervjun visar. Och det skall förstår i ljuset av Björklunds strävan att skapa konkurrens genom att minska antalet platser och genom att höja antagningskraven. Detta skapar stress, och: "Lite stress kan vara bra för minnet, för mycket är förödande."

–En student berättade hur hon stod vid en bankomat när en bil krockade bakom henne. Hon blev jätterädd och koden försvann ur hennes minne. Hon kunde inte ens prägla in samma kod igen.

Varje gång vi återkallar ett minne så bygger vi om det. Minnena ändras efter våra behov just nu. Dessutom tycks vi måla en allt vackrare bild av det förflutna.

– Vi har en självförbättrande funktion i hjärnan. Vi tonar ned de dåliga betygen och tänker oftare på den första kyssen, minns bara den sköna klara fjälluften, inte det hemska skoskavet.

En skola där konkurrensen är mördande, resurserna minskande och där effektivitet, en ständigt ökande effektivitet, är vad man tvingar på lärare och elever/studenter, det är en skola som från hjärnans perspektiv fungerar som den där tågresan som man aldrig vill göra igen. Det är en skola som tvingar fram fokus på form, betyg och hastighet. En skola som man vill vara så kort tid i som möjligt. En skola är alla, både rektorer, lärare och elever/studenter bara bryr sig om sig själva. För det driver kvalitet, enligt den karta nuvarande utbildningsminister orienterar sig efter. Den skola vi håller på att bygga är en skola som aktiverar hjärnans självförbrännande funktioner. Och i värsta fall kan det bli så att ju mer tid man visas i skolan, desto mindre lär man sig. Men det kan väl ändå inte vara skälet till att landets högre utbildningsprogram ska effektiviseras och studenternas tid i utbildning minskas?

Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).

–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria. Berättelser sätter sig allra bäst. Minnesmästarna gör korta berättelser och scener av torra data.

Vi har lätt att fastna i tankar på det förflutna. Eller i drömmar om eller farhågor inför framtiden. Ungefär hälften av vår vakna tid, 47 procent enligt en ny studie, dagdrömmer vi. På natten spelar drömmarna upp våra minnen.

Håller vi på att bygga en skola vars fundament utgörs av dagdrömmar? I mina mest pessimistiska stunder kan jag få för mig det. Och jag vill så förtvivlat gärna se meningen med och tanken bakom reformerna. Men jag hittar den inte. Under tiden mal Björklund på, han har fastnat i det förflutna. Den förhatliga flumskola som jag fostrades i. Den vill han förgöra genom att drömma om en framtid. Fast drömmarna är så starka och tron så övertygande att kartan allt för lätt förväxlas med verkligheten. Allt i enlighet med den senaste forskningen om hjärnan, den man borde lyssna på istället för att i handling och med emfas visa att man väljer att inte lyssna på. Kartan gäller oavsett var forskarna säger, för sådana är reglerna. Så är det bestämt, av makten. Foucault, någon? Vägrar tro att jag är ensam om att se. Kom igen. Tillsammans är vi starka. En annan skola är möjlig, om vi vill. Vi vet att vi kan.

Den vandrande tanken är den rastlösa hjärnans grundläge. Dagdrömmeriet drar igång när vi pendlar, arbetar, diskar – när vi har det lite småtråkigt, helt enkelt. Men när vi har sex, ägnar oss åt en sport eller ett jobb som uppslukar oss eller umgås med vänner, är vi fokuserade i nuet.

–Man mår bäst av att leva i nuet, visar forskningen. En vandrande tanke är en olycklig tanke, säger Pontus Wasling.

När koncentrationen ger vika spelas det upp små kortfilmer i våra huvuden, från stormiga dramer till skräckfilmer, komedier och erotikrullar. Mitt under mötet eller bussresan börjar du tänka på nästa semester eller att det inte står rätt till i relationen med en kompis. I bästa fall befinner du dig i ett kreativt läge. Då kan insikten kännas som en blixt från en klar himmel, men tankarna som kommer är sällan nya. De har sina rötter i våra minnen och knyts ihop när olika delar av hjärnan kommunicerar med varandra.

Återkommer ofta till mellanrummens betydelse. Här ovan finns ett av skälen. Det är i pauser och mellanrum som kunskapen bearbetas, när vi gör annat. När vi kan ock får lyfta blicken. När det finns tid att andas och tänka efter. Begrunda, testa och när det får ta tid. Det är där och då den viktiga, riktiga kunskapen växer fram. Därför är detta något som skolan måste ta hänsyn till. Nedskärningar, stress och effektiviseringar leder i helt fel riktning och lämnar fältet fritt för hjärnas destruktiva sidor. 

Det finns studier som säger att flitiga dagdrömmare är mer kreativa än andra, förutsatt att man inte helt tappar fotfästet i nuet. Nackdelen är att vi ofta ältar negativa tankar som felaktiga beslut, pinsamheter och misslyckanden. Rädsla och oro har starkt inflytande på vårt beslutsfattande.

–Många beslut baseras på rädsla. Det är den viktigaste känslan inför framtiden. Vi är rädda att göra bort oss eller ta fel beslut. Därför fegar vi ur.

 ”Förlustaversion” kallas detta fenomen. Man vet vad man har, men inte vad man får. Obehagskänslan att förlora tio kronor är starkare än glädjen att vinna lika mycket, skulle man kunna säga lite förenklat.

Därför fegar vi ur, för att vi är rädda. Därför är rädsla och osäkerhet, stress och konkurrens bildningens värsta fiender. Och därför ska det vara saker som skolan bekämpar, inte något man tvingas anpassa sig till. Om skolans mål är kunskap, och den bilden verkar alla vara överens om. Då är det hög tid att vi börjar lyssna på dem som har kunskap, dem som vet. Alla vi som läst, lärt och som har många års forskning och erfarenhet i ryggen när vi talar, som kan backa upp det vi säger med stöd från verkligheten. Jag är docent, men själva titeln är totalt ointressant. Det är för kunskapen jag finns och verkar inom akademin. Det är viljan att veta och förstå som driver mig. Inte någon jakt på status eller karriär. Inte formen. Innehållet och glädjen i att få lära, det är vad som ger mitt liv mening. Därför är det med förfäran jag ser på medan allt det jag tror på monteras ner, i en rasande fart. Det gör mig rädd och ledsen.

Man kan grovt dela in minnet i två sorter. ”Jag vet att-minnen” har högre status och prioriteras i skolan och i frågesporter. Men de tysta ”jag vet hur-minnena”, som vanor och mer komplexa kunskaper, styr oss desto mer. Däribland finns muskelminnena (cykla och köra bil till exempel). Men även tankemönster är invanda.

–De tysta ”jag vet hur-minnena” är mest fascinerande, tycker jag. Vi tänker inte på dem som minnen utan mer som färdigheter, säger Pontus Wasling.

Det tar lång tid att nöta in de minnena. Ofta minst 10000 timmar. Man behöver en bra lärare eller någon annan mentor som gör att man hela tiden förbättras. Kritik och positiv feedback är a och o. En skicklig schackspelare ser direkt vad som är en väg framåt utan att tänka tio drag framåt.

– De har en känsla för uppställningen, var det finns svagheter. Som journalist har man säkert en känsla för vilket upplägg på en artikel som fungerar och inte, säger Pontus Wasling.

På ungefär samma sätt känner Zlatan när det är läge för mål. Som läkare kan man öva upp en känsla för hur allvarliga en patients symtom är.

– I början måste man gå igenom alla labbsvar och tänka efter. Som erfaren doktor kan man på en minut avgöra om patienten ska läggas in eller inte.

Idag bygger vi en skola som bara erkänner och främjar "jag vet att", för det är så kartan ser ut. Information är skolan mål. Att så effektivt som möjligt mata eleverna med information som går att kontrollera är utbildningens uppgift. Så ser uppdraget ut, kanske inte på pappret, men i praktiken är det detta som begärs av oss som arbetar med utbildning. Oroväckande nog. "Jag vet hur-minnen", dessa måste värnas, speciellt som de är tysta och svåra att upptäcka i larmet som nuvarande utbildningspolitik (medvetet) skapar.

10 000 timmar. Tänker vidare på det. Tänk om man kunde ta fasta på det. Tänk om vi hade en skol- och utbildningspolitik som utgick från den insikten. 10 000 timmar. Tänk om det var den tid lärare och elev, i varje stadium av som utbildning hade till sitt förfogande. Tänk om vi kunde få fylla 10 000 timmar med så meningsfullt innehåll som möjligt. Det skulle innebära 1250 arbetsdagar, a åtta timmar. Det blir 250 veckors heltidsstudier. Tolv och en halv termin, eller sex år. Inser att när jag var student kunde man ta studiemedel i 12 terminen, vilket jag gjorde. Och jag fyllde dem med så mycket innehåll det bara gick. Olika kurser. Den ena gav den andra. Sedan, efter sex år som student, gick jag vidare till nästa nivå. Forskarutbildningen. Där stannade jag också, på grund av arbetslöshet i mitten, på grund av brist på finansiering, i sex år. Och jag inser att det tog mig drygt sex år att växa in i Lektorsrollen också. 10 000 timmar. Det ligger mycket i det. För jag är inte unik. Gör inte min själv till norm. Jag ser bara att det som fungerade för mig finner stöd i forskning om hjärnan.

Detta med 10 000 borde man ha i åtanke när man talar om att effektivisering och att kortare tid i utbildning är viktigt för Sveriges framtid. Var finns forskningen som stödjer den politiken? Var finns forskningen som motsäger detta? Jag undrar, var, var, var?! Lyssna, alla ni som säger er veta vad som ska hända. Ni som hävdar att framtiden går att räkna på och förutse. Lyssna på vad forskningen om hjärnan säger.

–Försök att inte hela tiden fastna i framtiden. Vi mår bäst av att vara här och nu. Problemet är att vår rastlösa hjärna inte är anpassad för mindfulness. Att skaffa en ny tankemässig vana är inte lätt, men det går med ihärdig träning. Börja med att bjuda in goda vänner till en middag och var i nuet. Det är en bra form av medveten närvaro.

Om det är en bättre skola vi vill ha, som ger bättre kunskaper, då bör vi göra just det. Börja med att bjuda in. Inkludera, lyssna mer och leva i nuet. Framtiden, kommer och den blir vad vi gör den till. Den skapas här och nu. Och det finns inga genvägar. Att lära nytt kräver ihärdig träning, över tid. Tillit, trygghet och marginaler. Får vi inte misslyckas kommer vi aldrig att lyckas. Inget av det jag skrivit om här är nytt. Jag vet, men eftersom det aldrig räcker att veta att. Eftersom det krävs att man också vet hur, måste kunskaper upprepas. Och insikter spridas.

Språkfilosofiska reflektioner 18

En allvarlig brist på insikt och förståelse sprider sig som en löpeld i samhället. Tron att språk är en formalitet, något bara finns där. Något som klarar sig själv, som jag inte behöver bry mig om. Jag vet ju vad jag menar och har varken tid eller lust att läsa och slipa på formuleringar, välja ord med omsorg eller tänka på läsaren. Språket betraktas av en oroväckande snabbt växande skara som något ointressant. Den som försöker lägga sig vinn, den som bryr sig har inget för det, för allt färre har förmågan att uppskatta ett vackert språk. Hälsan tider still. Och nåde den som klagar och kritiserar. "Du ska inte komma här och ge mig skit, för jag har jobbat jättemycket med detta." "Men jag förstår inte vad här står, texten är obegriplig med oklara syftningar och massor av stavfel. Det går inte att avgöra vad du vill säga." "Det är ditt problem, inte mitt." När man presenterar det så här ser det galet ut, men det är faktum att man som lärare på högskolan allt oftare får höra just detta. Problemet med dåliga texter blir lärarens, inte författarens. 

Språket lever sitt eget liv, det kan inte förändras av enskilda aktörer. Även om man har makt som lärare och trots att ens arbete är myndighetsutövning finns inget att möta den kraft som vågen av brist på insikt om språkets betydelse bärs fram av. Systemet är skoningslöst på det sättet. Idag ska mål nås, kvalitet säkras och den heliga effektiviseringen värnas. Idag är ekonomin och formen viktigare än innehållet. Yta premieras framför djup. Inget får ta sin tid. Tilliten löses upp i tomma intet. Konkurrens driver kvalitet, säger kartan vi ska orientera oss efter. Och om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller kartan. "Jag delar inte den bilden", säger ansvariga politiker. Klart att studenter som bara vill ha ett jobb. Klart att den som läser för att få studiemedel och som förstår vad systemet vill ha och anpassar sig efter det, inte delar den bilden. Budskapet från högsta ort är klart som korvspad. Klart språket utarmas. Kulturen är sådan. På gott och på ont.

Vad jag försöker beskriva ovan är hur språket, som ett led i samhällets individualisering, påverkas av upplösande krafter. Just här vill jag se lite mer av territorialisering, lite mer av sammanhållning. Vad som behövs är helt enkelt balans, ifråga om språk lika mycket som ifråga om allt annat. Balans mellan upplösning och sammanhållning. För allas skull. Vill jag kommunicera med hjälp av språket krävs att det går att förstå. Och förstår läsaren kan det ALDRIG vara läsarens fel. Språket är vårt tillsammans och det blir vad vi gör det till. Jag äger inte språket, lika lite som någon annan. Vi behöver det dock och om inte vi värnar det löses det upp. Då står vi där och tvingas se på när samhället, kunskapen och framtiden löses upp och rinner som sand mellan våra fingrar. Den dagen är det för sent. Det är nu vi kan göra något. Därför jobbar jag med språket och därför skriver jag dessa poster. För att förstå och för att göra mig av med den del av frustrationen över att allt färre verkar förstå och bry sig om språket.

Deleuze och Guattari ger mig verktyg att förstå vad som händer. Assemblagebegreppet hjälper mig bena upp problemet och identifiera sambanden. Hjälper mig förstå vad jag måste acceptera och vad som går att försöka förändra. Genom att arbeta med deras texter ökar mina insikter och jag utvecklar värdefulla insikter. Några svar får jag dock inte. Det är viktigt. Den som ger svar kan räkna med att bli framgångsrik och uppskattad i en värld där lojaliteten ligger hos jag, mig och mitt. Den som ger svar och talar om hur det är tar på sig ansvar och gör livet lite enklare. Men om bara några få bryr sig är risken stor att samhället löses upp. Det lär oss Deleuze och Guattari. Samhället är en abstrakt maskin.

The tetravalence of the assemblage. Taking the feudal assemblage as an example, we would have to consider the interminglings of bodies defining feudalism: the body of the earth and the social body; the body of the overlord, vassal, and serf; the body of the knight and the horse and their new relation to the stirrup; the weapons and tools assuring a symbiosis of bodies—a whole machinic assemblage.

Vi är alla delar av den abstrakta maskinen, som drivas framåt i och genom våra handlingar. Som ett resultat av interaktion mellan delarna, inte bara människorna. Även språket kan förstås som en abstrakt maskin, där vi finns med som en del. Men det är helheten som räknas. Det är maskinen som är central, inte jag. Ingen kan hindra mig att bara vara lojal med mig, men om alla är det löses samhällsmaskineriet upp. Ett kugghjul gör ingen maskin, hur bra det än anser sig vara. Samma med språket. Om bara jag förstår innehållet i texten är det inget språk längre. Ingen kommer undan denna järnhårda lag. Det finns inget sätt att komma förbi den fundamentala principen. Språket är vårt, aldrig mitt. Och det kan varken kontrolleras eller lösas upp fullständigt, för då är det inget språk längre. Då är det något annat. Då har maskinen slutat vara en maskin. Balans är A och O. Balans mellan upplösning och sammanhållning. Harmoni i relationen mellan form och enskildheter, mellan uttryck och innehåll.

We would also have to consider statements, expressions, the juridical regime of heraldry, all of the incorporeal transformations, in particular, oaths and their variables (the oath of obedience, but also the oath of love, etc.): the collective assemblage of enunciation.

Uttalanden är inte bara ord som artikuleras. Uttalanden är också ett slags maskiner, ett paket av samverkande krafter som gemensamt med aktörerna som finns och verkar i helheten ger upphov till konsekvenser.

On the other axis, we would have to consider the feudal territorialities and reterritorializations, and at the same time the line of deterritorialization that carries away both the knight and his mount, statements and acts. We would have to consider how all this combines in the Crusades.

Det handlar som sagt om helheter. Det gäller att lära sig se skogen, och om att förstå att det inte går att lära känna skogen genom närstudier en enskilda träd. Jag kan bara förstå mig. Men med ledning, uteslutande av den kunskapen kommer jag aldrig att lära känna samhället. Och om jag vill kommunicera med språket gäller det att jag förstår ordens och bokstävernas inbördes relationer. Jag måste ge upp en del av min autonomi och göra mig själv till en del av det kollektiva assemblage som ger mina ord och tankar vingar. Jag kan bara fortsätta vara jag genom att sluta fokusera på mig. Jag blir jag genom alla andras ögon.