Fler tankar från FEKIS: Om universitetsväsendets framtid

På FEKIS lyssnade jag på en paneldiskussion mellan: Astrid Söderbergh Widding, Gustav Amberg och Lars Strannegård. Samtalet som modererades av Lars Engwall inleddes med ett resonemang om den akademiska friheten som är hotad över hela världen, och Sverige ligger sämre till än jämförbara länder. Följande tankar om detta viktiga ämne, liksom reflektionerna om kvalitet i undervisningen och konsekvenserna av digitalisering och internationalisering, är resultatet av mitt aktiva lyssnade, inte en sammanfattning av vad som blev sagt.

Politiseringen av högskolan gör den mer målstyrd. Högskolan ska inte förverkliga politiska partiers visioner för då är uppdraget inte längre kunskap, som är resultatet av öppet sökande. Panelen talade om: Magna Charta Universitatum (som är ett manifest som undertecknats av många högskolor i världen som förbinder sig att värna den akademiska friheten). Det talas idag ganska mycket om frihet, liksom om bildning, innovation och nytänkande, men det är inte forskarnas oro över hotet mot dessa helt centrala principer som sprids, det är istället kommunikationsavdelningarna på landets högskolor som använder orden i marknadsföringen av lärosätena. Ytterst drivs den tragiska utvecklingen av klåfingriga politiker som är mer intresserade av universiteten som ett sätt att ta makt över utvecklingen än av kunskapen. Ett annat problem med politisk styrning av utbildning och forskning är att politiska förlag ofta är både kortsiktiga och motstridiga, vilket blir ett hinder i arbetet med att utveckla bästa möjliga kunskap. Utbildning ska inte vara lönsam, den ska skapa förutsättningar för lönsamhet och är en långsiktig investering i samhällets framtid. Årets Nobelpris i medicin diskuterades, som är ett resultat av grundforskning (i kombination med osedvanlig tur/”timing”). Jag återkommer ofta till tanken att högskolan inte är som vilken statlig myndighet som helst, och detta var rektorerna i panelen överens om.

Undervisningens kvalitet

Svenska studenter får mindre tid med sina lärare än studenter i många andra länder (vi ligger tragiskt nog sämst till i hela Europa). Även om det satsas mycket pengar på utbildning och talas om vikten av effektivitet, går pengarna paradoxalt nog i högre grad till åtgärder för att säkra kvalitet genom att öka administrationen, på undervisningskvalitetens bekostnad. Konsekvensen av detta blir att lärarna som undervisas misstros eftersom systemet bygger på kontroll, inte på tillit som krävs för att värna den akademiska friheten. Hur många studenter per lärare, och timmar till lärares interaktion med studenter, är rimligt, givet att det är akademisk kvalitet vi vill ha? Långt mer än vad som är fallet idag i alla fall. Under mina år som lektor har tiden jag får för att ansvara för kurserna halverats. Självklart får det konsekvenser för kvaliteten, men det är inget vi talar om. Istället satsas det på hårdare styrning och utökad kontroll. Vad innebär forskningsanknytning? Som jag ser det: att lärare forskar och forskare undervisar parallellt. Om alla på högskolan undervisar på 50% och forskar på 50% skulle man kunna spara en massa pengar som idag läggs på systemen för konkurrens om medel (som i praktiken handlar om att sortera bort 90% av ansökningarna som måste skrivas för att forskare ska kunna konkurrera). En sådan reform skulle innebära en massa vinster, för forskningen skulle inte konkurrera med undervisningen och arbetet som avdelningsledare skulle bli mindre betungande när alla vet vad de ska göra framöver, istället för som det är nu när det blir kaos när någon får medel och lämnar resten av lärarlaget i sticket. Kunskapskvalitet uppnås inte självklart genom att lärosätena mäter vetenskaplig kompetens i kronor och ören (vunna i konkurrens) och prioriterar produktion av publikationer i högt rankade journaler framför spridande av kunskap. När linjens makt över kollegiet ökar minskar lärarnas makt över undervisningsvardagen, och eftersom linjens mål måste vara mätbara och möjliga att konkurrera om med andra linjechefer på andra lärosäten utarmas kunskapen mer och mer för varje år som den här utvecklingen fortsätter. Akademiska hus är en genialisk (obs, bitter ironi) affärsidé eftersom staten ger med ena handen och tar med den andra. På det sättet kan politikerna lansera sig själva som kunskapsälskare, samtidigt som de tar tillbaka medlen genom att höja hyrorna. Inte för inte är Akademiska hus det mest lönsamma statliga företaget. Andra konsekvenser av ekonomiseringen av högskolan är stordriften som bygger på massföreläsningar, vilket inte är någon fördel i högre utbildning. Det går självklart att ha storföreläsningar, men finns inte tid, förståelse och respekt för det akademiska seminariet, som är själva sinnebilden för högre, akademisk utbildning, går det inte att uppnå kvalitet i högskolans verksamhet.

Digitalisering

Forskning och högre utbildning handlar inte om producering av stoff (mätbara resultat), men den idén är svår att värja sig mot i en allt mer digitaliserad organisation eftersom kontextualiseringen av kunskapsutvecklingen blir lidande. Mänskliga möten och mellanrum är centrala för allt vad kvalitet handlar om i den akademiska världen. Bildning blir svårt om man digitaliserar av fel skäl och på fel sätt (fel = med fokus på ekonomi, istället för kunskap). Det är möjligt att använda digitala verktyg, det finns absolut vinster att göra, men om kunskapen inte är i centrum utarmas bildningen och den akademiska kvaliteten. Framstående och intressanta forskare skulle kunna ge offentliga föreläsningar via nätet, men undervisningen måste ske mellan engagerade lärare som man känner och tillsammans med studenter som man umgås med. Därför är ett levande campus helt avgörande. Antingen-eller-tänkande brukar jag vara mot, men ett hybridupplägg där man erbjuder deltagande både på campus och nät blir sämre för alla, och går ut över lärandet och kunskapens kvalitet. 

Hur använder studenterna nätet? ChatGPT: Vad menar vi med fusk? Bara i en produktionsorienterad utgör dessa båda problem ett hot, för i en seminariebaserad högskolekultur där lärare och studenter arbetar tillsammans för att utveckla kunskap används tekniska verktyg för lärande, inte för att få sina betyg så snabbt och effektivt som möjligt. Att hindra den tekniska utvecklingen går inte, men man måste inte nödvändigtvis anpassa den akademiska utbildningen efter algoritmer som tillhandahålls av multinationella techbolag som ägs av några få män med orimligt mycket makt och inflytande över allt och alla. Bildning är en analog, mänsklig kompetens och kunskap växer relationellt! Tänker och agerar man så är AI och digitalisering inget hot, tvärtom borde högre utbildning kunna ses och fungera som ett slags vaccin mot fördumningen som ekonomiseringen effektiviseringen och digitaliseringen leder till.

Internationalisering

Respekt för det faktum att kunskap är språkberoende är a och o. Språket är det medium som kunskap växer och förmedlas med, och lärande är beroende av att man behärskar språket. Ju bättre man är på undervisningsspråket desto bättre blir lärandet. Undervisning på engelska är därför ett ineffektivt sätt att bedriva undervisning. Jämför forskning där man forskar på det egna språket och sedan sprider resultatet och diskuterar det med kollegor från andra länder på engelska. Ska man kunna vara fri i tanken måste man få tänka på det språk man är mest bekväm med och behärskar bäst annars kommer man bara att kunna bli medioker. Ska man erbjuda internationella utbildningar, kanske man ska anställa utländska lärare och mötas med engelska som kommunikationsmedel, men få undervisning och möjlighet att samverka med lärare och medstudenter på det egna språket. Parallella spår och respekt för komplexiteten som alla strävanden efter mångfald innebär är helt nödvändig om den akademiska kvaliteten ska kunna värnas. På högskolan liksom på alla andra områden gäller att man får vad man betalar för. Internationalisering tar helt enkelt mer tid, kräver större resurser och fungerar inte utan bred förståelse för svårigheterna.

Detta var i korthet vad jag fångade upp och tar med mig från panelsamtalet. Inga stora nyheter, men jag är tacksam över att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka som jag gör, vilket jag tyvärr ofta upplever att jag är.

Vad vill vi ha; ett system för kvalitet, eller kvalitet?

Här fanns tidigare ett inledande resonemang där jag beskrev mina upplevelser av mottagandet av nedanstående text. Jag skrev den delen av bloggposten dels för att bearbeta besvikelsen över att frågan om (hoten mot) kunskapskvaliteten inte tas på större allvar i den akademiska världen idag, dels för att sätta in tankarna i en kontext. Efter några timmar valde jag att redigera den här delen av texten eftersom jag upptäckte att innehållet tolkades som ett personangrepp, trots att jag inte riktade mig mot någon särskild och heller inte nämnde några namn. Texten handlade inte om vad någon individ gjort eller sagt, det var en redogörelse för ett ärendes gång, med utgångspunkt i min upplevelse av att frågan inte blir tagen på det allvar jag anser att den förtjänar.

Mitt engagemang för kunskap och kvalitet handlar om sakfrågan, inte om mig eller någon annan. Jag skriver inte om dessa saker för min egen skull, utan av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, för att jag anser att skattebetalarna har rätt att få vad de betalar för. 

Här nedan finns ett utkast till förslag på hur man kan tänka och arbeta för att samhällets investering i högre utbildning ska hålla så hög klass som möjligt.

Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk, särskilt som varken begreppet kunskap eller kvalitet diskuteras. Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, kunskap är nämligen inget man producerar. Och genom att denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.

Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.

Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.

För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.

Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:

1. Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?
2. Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?
3. Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?
4. Vad menas med progression, och var sker den?

Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.

Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.

Ett slags karta att orientera med hjälp av i det akademiska landskapet

I grund och botten är det väldigt enkelt. Högskoleväsendets uppgift är kunskap, och om kunskapen inte håller hög kvalitet blir pengarna som investeras i utbildning till slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det bara var upp till mig som lärare och forskare skulle jag inget hellre vilja än att ägna all min (arbets)tid åt kunskapsutveckling och undervisning. Tyvärr är det inte upp till mig, det är inte ens upp till kollegiet, för vi som arbetar som lärare och forskare har med tiden fått allt mindre makt över arbetet som vi utbildats för. Trots att det tydligt framgår av högskolelagen att alla forskare är fria att efter eget huvud välja syfte och metod för forskningen och hur man ska kommunicera resultatet av arbetet är man forskare idag i praktiken tvungen att följa linjens direktiv, som över tid blir allt mer detaljerade. Linjen blir dessutom större och större och dess makt över högskolans verksamhet ökar för varje år. Fortfarande talas det i akademiska sammanhang om kunskap, bildning, frihet samt vikten av tillit, men det blir i praktiken bara ord för kontrollsystemen blir fler och fler och kraven på lärarna och forskarna blir bara mer och mer detaljerade.

Om jag som forskare ska kunna utveckla kunskap hänger det på mina egna prestationer. Det är jag som måste forska och skriva, och friheten som krävs för att resultatet ska bli bra, alltså handla om korrekt och användbar kunskap, liksom tilliten till att jag utför arbetet efter bästa förmåga, är helt avgörande. Vill jag göra karriär inom akademin måste jag dock följa linjens regler och dess syn på vad som är viktigt. Och för att cheferna och administratörerna i högskolans linjeorganisation ska kunna göra karriär krävs att andra utför det arbete som cheferna sedan tar åt sig äran av. Det är lätt att tala om vikten av tillit, kunskap och kvalitet, men när ens lön och karriärmöjlighet hänger på vilka nyckeltal man kan prestera väger friheten och kunskapskvaliteten lätt som en fjäder för många. Chefernas uppgift är att visa resultat, och resultat kan man bara få om man styr och kontrollerar, och det enda som går att kontrollera är nyckeltal. Kunskap är dock något annat.

Det är en så sorglig utveckling att jag väljer att konstatera att och kort förklara hur det blivit som det är. Det som borde vara enkelt, särskilt som det regleras i lag, har obegripligt nog gjorts komplicerat. Och det är som alltid de som ytterst ansvarar för kärnverksamheten, i högskolans fall undervisningen och forskningen, som betraktas som problemet. Tron på ledarskapets undergörande verkan samt övertygelsen om att kunskap och akademisk kvalitet går att mäta och kontrollera, är en känsla, och vi vet att känslor tenderar att övertrumfa kunskapen, så när jag som lärare klagar över att förutsättningarna jag får att arbeta med lärande och skapa kunskap med hög kvalitet försämras för varje år som går och varnar för kontrollsystemens negativa konsekvenser uppfattas jag som ett problem av linjens företrädare. Det finns så många ömma tår att trampa på. Eftersom kunskapen är mitt uppdrag och dess kvalitet är det enda jag kan och ska värna, kan jag inte hålla tyst, men den vars makt hänger på att produktionen av nyckeltal står sig i konkurrensen med andra avdelningar eller lärosäten, behöver inte ta sådana hänsyn. Stannar man upp lite och tänker efter borde det vara uppenbart att nuvarande organisering av forskningen och den högre utbildningen inte är optimal, givet att kunskap och akademisk kvalitet även i framtiden är målet för verksamheten.  

Vad krävs för att lärare ska kunna vara lärare? Det är i grund och botten väldigt enkelt: tid, frihet samt möjlighet att forska. Känner man som lärare inte tillit går det inte att göra ett bra arbete som lärare, alltså ett arbete som inspirerar studenterna att ta sig utanför sin bekvämlighetszon, vilket krävs för att lära sig nya saker. Bristen på tillit till lärare och forskare har kommit smygande, och under senare tid har förändringen accelererat. Det finns inga kollegiala organ längre, all makt ligger hos linjen, som i bästa fall lyssnar på på kollegiet. Med risk för att uppfattas som tjatig påminner jag om att när Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns i princip inga linjeorganisationer, all makt över arbetets utförande låg hos lärarna, som hade frihet att göra vad de ansåg bäst för att eleverna och studenterna skulle lära sig så mycket och så bra som möjligt. Så är det inte längre och för varje generation lektorer som lämnar högskolan försvinner kunskapen om och förståelsen för vad som faktiskt främjar kunskapskvalitet och skapar förutsättningar för lärande successivt. Med rådande syn på kvalitet och kunskap är det inte fråga om, utan när lärare ersätts med AI. Tänk vad mycket pengar man skulle tjäna ...

Vilken typ av linjeorganisation behövs för att lärarna ska kunna vara lärare. Det är också väldigt enkelt. Problemet är att vi idag krånglar till det, samt ofta spänner vagnen framför hästen. Frågan om det överhuvudtaget behövs någon linjeorganisation ställs inte, och om någon påpekar att när Sverige en gång i tiden var en framstående kunskapsnation hölls administrationen på ett minimum och lärarna var sina egna chefer, vilket gjorde läraryrket efterfrågat och prestigefyllt. Idag är det till linjen man ska söka sig om man vill göra karriär är och tjäna pengar, trots att linjen inte skapar någon kunskap. Vad som behövs för att administrera en högskola där kunskapen står i centrum är: en rektor som bevakar högskolans intressen gentemot politiken, en prefekt per institution som ansvarar för ekonomin, och en studierektor lägger schema. När jag tänker på det faktum att Sverige idag är det land i världen som ger lärarna sämst möjligheter att möta studenterna i klass- och seminarierum får jag kämpa med tårarna, för det är så tragiskt att jag saknar ord. Och anledningen är att vi inte anser oss ha råd. Men nya chefer finns det uppenbarligen alltid pengar till ...

Vilken typ av administration behövs? Det är lite av en slamkrypare, dels eftersom det beror på vilken typ av kurser som ges, dels vilka lärare som undervisar och forskning som bedrivs. I en högskola där kunskapen står i centrum litar man på lärarna och överlåter den frågan till kollegiet. Idag anses det tragiskt nog vara så att kvaliteten står och faller med administrationen, vilket bevisligen inte stämmer.

Vilka rättigheter och skyldigheter har studenterna i en högskola där kunskapen står i centrum? Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet vilar tungt på studenternas axlar, en del av dagens administration skulle mycket väl kunna utföras av studenterna som i Sverige har ynnesten att utan kostnad kunna ta del av högre utbildning. Det handlar om vuxna människor som kommer till högskolan för att lära, alltså bedriva självständiga studier, inte om omyndiga människor så snabbt som möjligt vill ha en examen. Idag betraktas studenter allt mer som kunder och verksamheten utvärderas med fokus på kundnöjdhet.

Jag har skrivit en bok om akademisk kvalitet som jag försöker få utgiven på något förlag, men det går tyvärr trögt. Intresset för kunskap och akademisk kvalitet är inte särskilt stort idag, vilket gör mig ledsen, men jag ger aldrig upp hoppet och kommer att fortsätta kämpa för det jag tror på så länge jag lever. Jag har skrivit boken utan några andra hänsyn än den syn på kunskap och lärande, samt kvalitet, som jag skaffat mig på olika sätt under alla år i den akademiska världen, både genom studier, forskning och egen erfarenhet.

Kapitel ett handlar om den problematiska uppfattningen att osäkerhet är ett problem, när det i själva verket är förutsättningen för allt lärande och kunskapsutveckling. Här diskuteras problemen med nuvarande syn på kvalitet och skillnaden mellan regler och principer uppmärksammas. Konsekvenserna av olika sätt att se på konkurrens behandlas och kritik mot New Public Management förs fram. Här presenteras även konstruktiva förslag på hur man kan tänka kring progression i både högre utbildning och forskning.

Kapitel två riktar fokus mot skillnaden mellan intellektuella och rationella förmågor och argumenterar för att forskning och universitetsstudier är en intellektuell utmaning, inte ett rationellt problem som går att lösa på något effektivt sätt. Digitaliseringen och dess effekter granskas kritiskt och den mänskliga kognitionens begränsningar diskuteras som förutsättningen för all akademisk verksamhet, inte som ett problem. Samtal förs fram som alternativ till debatt när kunskapsrelaterade frågor ska avgöras.

Kapitel tre pekar på och diskuterar alternativa sätt att se på mål och arbete med förändring. För att en akademiska kultur som kan härbärgera mångfald ska kunna växa fram behöver man tänka mer i termer av både-och, och mindre i termer av antingen eller. Ambitionen är att visa hur akademisk kvalitet uppstår i de dynamiska kontinuum som existerar mellanolika ytterligheter.

Kapitel fyra berör pregnanta frågor som studenternas ansvar, kontrollfixeringens konsekvenser och förutsättningarna för framväxten av en bildningshögskola. Här diskuteras även behovet av intellektuell olydnad.

Avslutar denna bloggpost med en kort sammanfattning: Vilka är de viktigaste problemen, alltså hindren för kunskapsutveckling idag?

• Brist på tid (att lära)
• Brist på frihet (att undervisa med kunskapen i centrum)
• Brist på tillit till lärarna
• Brist på respekt för kunskapen
• En övertro på styrning och ledning

Hur når man framgång?

Många vill bli framgångsrika. Inga problem med det. Drömmar är viktiga för att man ska kunna hålla livslågan vid liv. Men frågan man behöver ställa sig för att inte framgången ska kosta mer än den smakar är vilken väg till framgång man ska välja, alltså vad man ska göra under tiden man väntar på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Väntan kan nämligen bli lång och risken är överhängande att det inte blir som man önskar. Poängen är att det man fyller tiden med kan ingen ta ifrån en. Vill man leva ett meningsfyllt liv är denna fråga eller aspekt av framgång helt avgörande. Har man inte en osannolik tur tar det tid att nå framgång, och eftersom det inte finns några garantier för att man lyckas måste det man gör vara mödan värd oavsett utfallet. Tänker man att det är vägen som är målet och om man söker framgång på ett område där strävan dit innebär att man gör saker som känns meningsfulla spelar det mindre roll ifall man lyckas än om man gör något meningslöst, eller ännu värre utsätter sig för risker.

Jag har alltid sagt att det inte är för att göra karriär som jag sökte mig till högskolan. När jag väl kom dit och dörren till kunskapens värld öppnades för mig var det som att komma hem. Därför kände jag mig framgångsrik redan som student. Karriären jag faktiskt gjort fick jag sedan liksom på köpet eftersom det krävdes av mig för att jag skulle få stanna kvar i den akademiska världen. Jag blev docent och det var långt mer än jag vågat drömma om, så detta att inte (kunna) bli professor, eftersom det jag valt att göra idag inte räknas meriterande (fast det gjorde det när jag inledde "karriären"), är inte förknippat med någon särskilt stor sorg. Jag ångrar åtminstone inte en sekund att jag valde den väg jag valde, och fick jag chansen skulle jag välja samma väg igen. Att kulturen på högskolan förändrats rår ingen enskild över. Min kritik mot förändringen handlar om att det som anses meriterande idag inte riktigt kan sägas leda till mer och bättre kunskap, av den enkla anledningen att den enda vägen alltid leder fel. Problemet är att man inte meriterar sig med hjälp av kunskap, utan genom att knäcka publiceringskoden och söka pengar där chansen att bli framgångsrik i den benhårda konkurrensen är störst, vilket i den bästa av världar i och för sig leder till mer och bättre kunskap, men den världen lever vi inte i. En förkrossande majoritet av alla vetenskapliga artiklar som årligen publiceras läses endast av det fåtal personer som måste läsa texterna.

Den som liksom jag följer kunskapen dit den tar en och som dessutom utnyttjar friheten som regleras i högskolelagen, att välja syfte, metod och publiceringssätt efter eget huvud (alltså inte väljer det syfte, den metod och det publiceringssätt som leder till störst framgång inom meriteringssystemet), använder kunskaperna och erfarenheten som byggts upp under ett helt liv i akademin för att försöka skapa något nytt, unikt och användbart, blir nästan garanterat inte framgångsrik. Visst är det en sorg jag bär på, men jag har hela tiden vetat vad jag gör och mitt mål med studierna, forskningen och skrivandet har alltid varit kunskap och strävan efter bildning. Jag har genom åren lärt mig hur både vetande och kultur fungerar, och jag har utvecklat förståelse för att alla som söker fördjupad insikt måste underordna sig kunskapens logik, och inte anpassa sig efter den akademiska kulturen och göra det som för tillfället räknas meriterande. Jag har med andra ord gjort det jag trott på, och eftersom jag vet att eventuella framgångar ligger utanför min kontroll blir besvikelsen lätt att bära, särskilt som jag absolut inte hade kunnat eller velat jaga framgång för framgångens skull. Jag låter nog bitter, men jag är verkligen ingen förlorare för jag har genom åren skaffat mig massor av kunskap och texterna jag skriver blir tacksamt nog faktiskt lästa, även många år efter att de publicerats. Och det är det enda som betyder något för mig. Orsaken till att jag ständigt återkommer till frågan om vad som räknas meriterande är att jag menar allvar med min omsorg om kunskapen och dess kvalitet.

Det oroar mig att kunskapen inte uppskattas mer i dagens samhälle. Problemet är att den som blivit framgångsrik i nuvarande system för akademisk meritering har makt över vad som ska räknas meriterande och får därmed även makt över vad som ska räknas som kunskap, vilket riskerar leda till att kunskapen förflackas i samhället som helhet. Föga förvånande försvarar framgångsrika forskare ofta nämligen samma saker som ledde till deras egen framgång i systemet. Det är så människor fungerar. Och allmänheten har (fortfarande) stor respekt för forskare och människor som uttalar sig i vetenskapens namn, med hänvisning till respektingivande titlar. Det är det allt tydligare fokuset på titlar som oroar mig. Jag vill se akademiska titlar på samma sätt som idrottsliga framgångar. Världsmästare i höjdhopp eller hundra meter häck har den som springer snabbast, punkt. Det är inte en titel man kan slå sig till ro med, för inom idrotten är det förmågan som räknas, alltså det man kan här och nu. Professor är en titel som idag handlar mer om var man har publicerat resultatet av sitt arbete, och hur mycket pengar man vunnit i konkurrens (som problematiskt nog betraktas som ett universellt och objektivt mått på kompetens, trots att alla vet att på områden där det finns mycket pengar att konkurrera om kommer fler att lyckas än på områden som av olika anledningar inte satsas på), än om kunskapskvalitet.

För att forskares kunskaper ska nå ut till allmänheten krävs idag att man följer gällande regler för meritering snarare än kunskapen. I den bästa av världar är kunskapskvalitet och det som räknas meriterande samma sak, men vi lever inte i den världen utan i en värld befolkad av människor av kött och blod, vars tänkande i hög grad påverkas av kulturen de lever i. Eftersom kunskap om just kultur och hur människor tänkande fungerar inte anses intressant och värd att satsa på finns inga pengar att konkurrera om på det området. Därmed går det inte att göra karriär och bli framgångsrik, och därför får den kunskapen svårt att nå ut, trots att det finns gott om argument för dess värde och användbarhet. När jag skriver eller talar med hänvisning till kunskaperna jag skaffat mig om kultur får jag ibland höra att det är intressant, och jag får ofta en tumme upp eller en klapp på axeln i korridoren på högskolan. Men på möten där vi diskuterar kunskapskvalitet och meritering ser jag bara hur en del huvuden nickar, men oftast känner jag mig ensam. Få säger emot, men det är som om insikterna och pekandet på riskerna med nuvarande sätt att tänka inte fäster i medvetandet. Eller, ännu värre, ibland säger man att det jag talar om är viktigt och sen driver man ändå igenom beslutet med "argumentet": "Hur skulle vi annars göra"?

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar jag säga. Påminnelsen om det bemöts ibland med att det inte blir sant för att det upprepas. Det gäller uppenbarligen bara kritiken av grundläggande antaganden, för upprepandet av tanken att det är klokt att satsa på mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i stärks ju mer den upprepas och ju fler som ansluter sig till den. Och styrkan i den övertygelsen ökar paradoxalt nog ju fler belägg för att tanken leder åt helvete som visas upp, just för att så många investerat i och internaliserat den. Framgång känns självklart bra, men det är aldrig känslan som räknas, i alla fall inte i akademiska sammanhang.

Tankar från årets FEKIS på Handelshögskolan i Stockholm

Att leva är att lära, och en sak jag insett genom åren är att jag tänker, kanske inte bäst men i alla fall väldigt bra, när jag sitter och lyssnar på någon som talar om ett ämne som engagerar mig. Jag lyssnar inte så mycket på som med den som talar. Mina egna tankar går liksom både före och stannar kvar. Ibland tänker jag på annat, men inte för att uppmärksamheten är någon annanstans, jag är i högsta grad närvarande. Det är behållningen med att åka på konferens, och ju längre bort från mitt eget ämne som talaren befinner sig, desto fler och bättre tankar får jag med mig. Genom åren har jag varit på många konferenser, framförallt för att presentera egen forskning, men jag har även kunnat åka på andra konferenser, där företrädare för andra ämnen möts och andra frågor diskuteras. Tyvärr har det blivit allt färre konferenser på senare år. Dels finns det inga pengar, dels anses det vara en kvalitetsmarkör att konkurrensen om platserna är hård, så möjligheterna har tråkigt nog blivit färre. Fast det ligger å andra sidan helt i linje med kunskapsförflackningen och akademins allmänna avakademisering.

I år har jag varit på två konferenser. Den första var i våras och den hölls på mitt eget lärosäte, så jag kunde smita in och lyssna utan att vara anmäld. Den handlade om samverkan, och jag fick med mig massor av tankar och uppslag till den bok jag jobbar med om det ämnet. Kunskapen jag fick med mig uppstod i mötet mellan föredragens innehåll och mina egna tankar om kultur och ämnet ifråga. Jag lyssnade lika mycket med som mot, och jag kunde bygga upp förståelse för vad som tas föregivet i det sammanhanget och jag fick därför med mig massor av tankar om vad jag behöver ta hänsyn till för att nå ut med mina egna tankar om vilka förutsättningar som krävs för att samverkan faktiskt ska präglas av SAM-verkan, vilket sällan är fallet idag, det blir oftare parallellverkan. Jag tar samverkansfrågan på största allvar, och därför blev jag ganska beklämd över hur dålig förståelsen för vad samverkan faktiskt var, och tyckte det var sorgligt att bevittna hur hejiga, självförhärligande och ryggdunkande människorna som stod på scenen var. Det man talade om var inte sam-verkan, utan en-verkan. Och det var en värdefull insikt som jag har stor nytta av i arbetet med boken som börjar bli halvfärdig.

Tankarna i denna bloggpost skapades på FEKIS (företagsekonomernas årliga konferens), som i år arrangerades av Handelshögskolan i Stockholm. Där tänkte jag mer med än mot, men det jag skriver om här är ingen sammanfattning av vad som blev sagt, utan tankar som uppstod i mellanrummet mellan orden och tankarna som förmedlades från podiet vid inledningen av konferensen och min egen kropp och tankarna som trängs i mitt huvud. Jag vill alltid skapa något nytt av det jag hör, för det är kunskapen jag söker, inte fakta. Inspirerad av Deleuze stjäl jag orden och gör något eget av dem, samtidigt som jag ser upphovspersonen som inspiratör och medskapare. Tankarna nedan är alltså mina, men jag hade inte kunnat  skapa dem om jag stannat hemma här i veckan. All kunskap och allt tänkande är kontextbundet.

Konferensen inleddes med att en blandad kör, sjungande kom in i aulan och ställde sig på scenen. Det var studenter och det blev en fin inledning till två intensiva och lärorika dagar fyllda av möten, föreläsningar och en fantastisk middag på Berns på kvällen. Under inledningen lyftes följande frågor som inte besvarades, och som just därför fick igång min fantasi: Vems är ansvaret för problemen som livet på jorden brottas med? Och vem har ansvar för att göra något? Vad vi har att göra med är ett wicked problem, alltså ett olösligt problem. Först när vi inser det kan arbetet som måste utföras inledas, och det arbetet måste bygga på insikten om att problemet saknar lösning, det går bara att arbeta med: tillsammans! Det handlar alltså inte om vem som är skyldig eller vem som har ansvar. Det är helt enkelt inte en sådan fråga. Alla vi som lever här på jorden idag och så länge planeten är beboelig (vilken den inte kommer att vara särskilt länge till om vi fortsätter på den inslagna vägen) har en skyldighet att göra vad var och en av oss är förmögen till. Alla som inget gör är del av problemet och ingen kan skylla ifrån sig. Problemen vi står inför har skapats av människorna som har levt och som lever på jorden och är en konsekvens av små beslut i vardagen. Därför är det där den viktigaste förändringen måste komma till stånd. Det är inga nya Kyotoprotokoll eller Parisavtal som kommer att lösa problemen, för det är inte så det fungerar. Vi måste tänka och göra annorlunda! Tänka om, tänka nytt och försöka. Känslorna av uppgivenhet är vår fiende och vi måste lämna allt vad målfixering och kvalitetssäkring heter. Sökandet efter kontroll är nämligen problemet, inte lösningen på den här typen av problem. Det sättet att tänka är återvändsgränden vi måste ta oss ur. Och alla vetenskapliga discipliner och forskare har en viktig roll att spela i det arbetet.

Efter inledningen gjordes plats på scenen för Handelshögskolans rektor Lars Strannegård som presenterade högskolan och dess filosofi. Engelska är undervisningsspråket för att man vill locka till sig internationella studenter. Detta är något som går att diskutera. Jag tror inte det är något som andra högskolor och universitet ska ta efter, men det verkar fungera på Handelshögskolan. Här finns en annan utmaning och ett annat problem. Sökandet efter en best practice som alla andra ska ta över. Det sättet att tänka är ett allvarligt hot mot den akademiska friheten och kunskapens kvalitet. Mångfald är förutsättningen för hållbarhet och intellektuell utveckling. Handelshögskolan är unik, och det kan och bör andra universitet och högskolor inspireras av, istället för att försöka kopiera deras koncept.

Strannegård talade om utmaningen som AI innebär, (hur ska det hanteras när man sysslar med utbildning/forskning?), om hotet som digitaliseringen och robotiseringen av samhället utgör: Varför och med vilka kompetenser kan vi möta det hotet? Det är en öppen fråga utan givet svar, alltså en fråga lämpad för forskare och akademiker. Han talade även om dagens geopolitiska instabilitet, och han gjorde det i termer av en konsekvens av Antropocen. Det handlar om skapade problem, om konsekvenser av människors normer och värderingar samt grundläggande antaganden. Alltså om förutsättningar för forskningen och den högre utbildningen, inte några problem eller utmaningar.

Handelshögskolan motto är: ”Fri och levande i förhållande till det okända”, vilket är ett citat från den svenska filosofen Ingemar Hedenius. Framtiden är öppen, svår att förutse och omöjlig att styra. Studenterna som läser på Handelshögskolan fostras att vara fria, nyfikna och redo att hantera osäkerhet. Bara så kan wicked problem hanteras, lösas kan de som sagt inte. All utbildning handlar om att fostra människor som har detta förhållningssätt till livet, samhället och världen. Utbildning handlar om att öka individens frihetsgrad och möjligheter. 

Den vägledande principen för arbetet på Handels har man formulerat med hjälp av akronymen: FREE: 

• F:et står för faktabaserat/vetenskapligt förhållningssätt. En självklarhet kan man tycka, men det är långt ifrån självklart på många lärosäten idag. På högskolan måste kunskapen vara i centrum, och där får det aldrig handla om vem som säger något, utan om vad som sägs. Det bästa argumentet måste alltid vinna, annars handlar det inte om ett vetenskapligt förhållningssätt. 
• R:et står för reflekterande och självmedvetenhet i förhållande till kunskap. Här talade Strannegård om om vikten av att främja allas empatiska förmågor och om att fostra kulturellt ”läskunniga” studenter, vilket jag tolkar som en väl utvecklad tolkningsförmåga (vilket handlar om att kunna ta ansvar för det man lärt sig och anser sig veta, alltså om att inte bara blint följa lärarna. Denna punkt kommer bara att bli viktigare och viktigare i framtiden. Dessa två punkter handlar om högskolans själ. Om man som student inte utvecklas dessa förmågor eller om högskolan inte förmår försvara egenskaperna mot den allt mer hård drivna ekonomiseringen, juridifieringen och digitaliseringen, som alla är konsekvenser av kravet på effektivisering, målstyrning och kvalitetssäkring, kommer studenterna och högskolan aldrig att kunna konkurrera med den artificiella intelligens som allt fler fascineras av idag, men som som är en maskin. Och det som utmärker maskiner, oavsett hur "fantastiska" de än blir, är att de INTE och aldrig kan bli empatiska (eftersom det är en analog och mänsklig egenskap). 
• E:na står för entreprenöriell och ansvarstagande, vilket är begrepp som i detta sammanhang ska förstås i termer av förmåga att agera, tänka nytt och göra skillnad -- alltså om att fostra studenterna till ansvarstagande medmänniskor som bidrar till att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle för alla att leva i.

Självklart är detta en vision och givetvis är det lätt att formulera vackra ord och ladda dem med innebörd, det vet alla som läst högskolans värdegrund, men på Handels får man trots allt intrycket att det inte bara är ord. Huset på Sveavägen är fyllt av engagerade studenter som sitter och jobbar eller talar om kurserna de läser. Och det faktum att det ambitiösa litteraturprogrammet, som ligger utöver kurserna som läses på heltid, är fulltecknad, är en tydlig indikation på detta. Det går naturligtvis inte att kopiera detta koncept, för ser man det som en best practice är det dömt att misslyckas. Varje högskola måste arbeta fram sin egen programförklaring, och den måste växa fram underifrån och drivas av ansvarstagande, kunskapsintresserade människor som vill vara och verka i en stimulerande miljö.

Avslutningsvis talade Strannegård om Handelshögskolans bildningsambitioner, som bland annat yttrar sig i programmet, som ligger utanför den ordinarie studiegången, där studenterna som väljer att vara med läser skönlitteratur (7 böcker per läsår) som sedan behandlas löpande vid seminarier. Han talade även om högskolans ambitiösa konstsatsning. Konsten fungerar som ett intellektuellt klipulver, sa han. Handelsär naturligtvis en mycket speciell högskola och det går inte att kopiera detas upplägg, men det går absolut att inspireras.

Det jag valde att lyssna till och inspirerats av var en utbildningsfilosofi som bygger på överflöd och som fokuserar på förmågan att skapa mening. Och jag tänkte; så här kan man också arbeta med kvalitet, genom att skapa möjligheter för studenterna att vara i kunskapen tillsammans med likasinnade, vilket är motsatsen till måltänkandet som annars dominerar i högskolevärlden idag. Inledningens avslutande ord var: Från utbildning till bildning!

När allt mäts i framgång

När det blev viktigt hur många följare man har och hur mycket digital trafik man drar till till sina noder i sociala nätverk förråades tonen i samhället som helhet och när politiker började se på demokratin som en kamp om vilket parti som kan samla flest anhängare accelererade utvecklingen. Allt mäts idag i framgång, och därför tvingas forskare idag fokusera mer på karriären genom att konkurrera om pengar och publikationer med andra forskare, än på samverkan för kunskap. Det är en tragisk utveckling, av många olika skäl. Det mest uppenbara är att när alla fokuserar på sina egna konkurrensfördelar och när all publicitet anses vara bra, alltså att det är viktigare att man får så många följare och uppmärksamhet som möjligt, inte varför man får det, förytligas samhället och kunskapen förflackas eftersom ingen har tid att lyssna på vad som sägs eller reflektera över ordens innebörd. Andra konsekvenser är kanske inte lika uppenbara, men minst lika allvarliga.

Så länge som nuvarande logik inte ifrågasätts kommer det oundvikligen att gå inflation i både pengarna och uppmärksamheten, samtidigt som kunskapen förflackas allt mer när även forskare tvingas anpassa sig och sitt arbete efter förutsättningarna. Vetenskapens uppgift är att skapa kunskap, och det är när kunskapen används ute i samhället som det blir hållbart. I enlighet med rådande logik är det dock bara forskarna som publicerar flest artiklar och som citeras mest som får uppmärksamhet och lyssnas på. Följaktligen produceras det mest kunskap om ämnen där det finns mycket pengar och många journaler, men det är inte självklart att det är den kunskapen som behövs för att försvara demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket är förutsättningen för allt annat. Eftersom kunskap och det som verkligen är hållbart tar tid och kräver resurser, tid och möda, både av den som skapar den och de som tar den till sig är det enkelt att se vad som ligger i farans riktning. Men också lätt att inse hur hopplöst svårt det är att vända utvecklingen.

Följare är med andra ord ett förödande mått på framgång, för det är till skillnad från kunskap och verklig kvalitet något som går att manipulera. Och när man lyckats locka till sig följare eller fått tillräckligt många publikationer, alltså lyckats skapa uppmärksamhet, egalt hur, anses man framgångsrik och ens ord får större tyngd och genomslag i det allmänna bruset. Makt går på detta sätt före rätt, vilket Donald Trump och andra populister är ett plågsamt tydligt tecken på. Och vetenskapen kommer att få svårt att värja sig mot människor som Paulo Macciarini. I en sådan värld blir det oundvikligen en större nyhet att SAS resenärer förlorar Eurobonuspoäng när bolaget säljs, än att klimatförändringarna eskalerar på grund av flyget. Bankernas vinster diskuteras mer än låntagarnas växande problem att få ekonomin och livet att gå ihop. Och allt som Elon Musk och Jan Emanuel gör och säger blir "viktiga" nyheter. 

Forskare som talar om vikten av FÖREBYGGANDE åtgärder för att hindra nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten får kritik och betraktas med skepsis, om de ens uppmärksammas när regeringen håller en ny presskonferens där man presenterar sina populistiska förslag på hårdare straff, fler övervakningskameror och minskad integritet (som motiveras med att bara den som har något att dölja behöver vara orolig). På det här sättet kan gränserna stängas, demokratin ifrågasättas, tilliten i samhället undermineras och misstänksamheten öka, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Och snart kan undantagstillståndet mycket väl bli det nya normala. Att statsministern håller ett tal till nationen som i princip är ett valtal riktat till sina egna anhängare (det heter inte väljare längre, helt i enlighet med rådande logik), där han skyller alla problem på förra reningen och invandrarna, istället för att hålla ett lugnande och samlande tal till nationen, är ett allvarligt och mycket oroande tecken i tiden på att samhället förändrats i grunden, på att Sverige håller på att bli en totalitär stat.

Livet, liksom kunskapen och kvaliteten i allt som är viktigt, påverkas av vad man investerar i och lägger tid på, och känslan av tillfredsställelse kommer inifrån och är beroende av hur mycket man faktiskt bryr sig om vad man läser, hur man läser, vem man väljer att lyssna och lägga sin röst på. Att demokratin och det öppna samhället i snabb takt håller på att ersättas med ett ytligt, populistiskt samhälle, där inget betyder något på riktigt och alla andra ses som konkurrenter eller fiender, är ingen liten sak.

Tid att …

Jag fortsätter att reflektera över konsekvensen av jakten på effektivitet, för när jag väl började tänka på och skriva om det fick jag perspektiv på fenomenet och insåg vidden av problemet. Jag insåg också att vi tenderar att gripa oss an den här typen av problem på sätt som leder till suboptimeringar. Vi behöver inse vilka konstanter vi har att förhålla oss till, annars blir det lätt en diskussion som bygger på önsketänkande. Dygnet har bara 24 timmar, och för att kroppen och hjärnan ska kunna fungera, särskilt i ett prestationsinriktat samhälle där tempot är högt uppdrivet, krävs lika mycket sömn och tid för återhämtning nu som tidigare i mänsklighetens historia. När effektivitet blir något som tvingas fram genom ökade krav på prestation och nedskärningar vilka i många verksamheter leder till minskad tid och möjlighet att utföra arbetsuppgifterna på ett sätt som inte äventyrar kvaliteten, måste konsekvenserna fortfarande rymmas inom dygnets timmar och där konkurrera med allt annat som krävs för att människorna som lever i samhälle ska kunna upprätthålla ett gott och meningsfullt liv, förutom sömn och fysisk återhämtning, mat, socialt umgänge samt inte minst intellektuell stimulans. Det är med andra ord en ekvation som inte går ihop.

Evig tillväxt är inte bara omöjligt på en ändlig planet, ständiga krav på effektiviseringar är dessutom förödande för folkhälsan och livskvaliteten. Några klarar sig alltid och når framgång, men samhället utgörs inte bara av vinnarna utan är en komplex helhet bestående av alla som lever och verkar där. Det faktum att tanken på att den växande andelen människor som inte lever upp till kraven utgör ett problem, som antingen bör exporteras eller lämnas åt sitt eget öde, medan de som fortfarande orkar fortsätter konkurrera om de krympande resurserna, är det verkliga problemet. Att några få lyckas nå framgång och bli rika betyder inte att systemet fungerar, tvärtom skymmer beundran för och hyllningarna av de framgångsrika sikten för det faktum att det stora flertalet snabbt får det sämre. Och det faktum att majoriteten inte ser eller väljer att ignorera själva grundproblemet gör att jakten på prestation och effektivitet kan fortsätta. Det går så länge det går, sen går det inte längre. Inte bara människor kan gå in i väggen, det kan även samhällen och kulturer. Ju längre vi väntar med att göra något åt grundproblemet desto längre blir vägen tillbaka och desto dyrare blir det att återupprätta allt som offrats på effektivitetens och lönsamhetens altare. 

Tid är det enda vi människor har och livskvaliteten avgörs av hur vi använder den och fyller den med, inte hur mycket pengar vi tjänar, hur många följare vi har på våra sociala nätverk, eller något liknande. Vill vi leva lyckliga i ett tryggt samhälle måste vi ta ansvar för vad vi önskar oss, för risken är stor att önskan uppfylls. Lägre skatt ger mig mer pengar i det korta perspektivet, men eftersom det leder till ökade klyftor i samhället och den som tjänar minst har mest att vinna på en hög skatt (som i kronor och ören "drabbar" dem mindre samtidigt som de får tillbaka mer) undergrävs samhället som framförallt de svaga och mindre bemedlade behöver genom att frågan om vad som är ett lämpligt skatteuttag inte diskuteras -- bara hur mycket den ska sänkas med. Liksom när vi köper varor och tjänster får vi vad vi betalar för. När vården och skolan tvingas effektivisera blir det oundvikligen färre läkare och sjuksköterskor samt lärare.

Ett samhälle fyllt av allt fler otrygga människor som ständigt tvingas prestera mer på kortare tid gör att fler får svårare att återhämta sig, fysiskt såväl som mentalt, leder till att det växer fram en befolkning där allt fler saknar förmåga att ta kloka beslut, vilket gör att efterfrågan på fler populistiska "lösningar" ökar. Så länge den onda cirkeln inte bryts kommer problemen att förvärras.

Jag kämpar mot uppgivenheten, men det känns i alla fall bättre att skriva om eländet än att bara knyta handen i fickan. Att sätta ord på dumheten hjälper mig att bearbeta oron, vilket frigör tid att läsa och skriva böcker. Det ger mitt liv mening och hjälper mig att sova på natten.