Kvalitet kräver framförallt tid och mellanmänskligt engagemang. Och ju mer tid som finns och ju fler som engagerar sig i utvecklingen och värnandet av kvaliteten desto bättre blir förutsättningarna att resultatet av arbetet faktiskt håller bra kvalitet, och det är det enda man kan hoppas på. Kvaliteten i sig går inte att säkra, därför kan kvalitetsarbete bara handla om förutsättningarna. Om det gick att producera kvalitet på samma sätt som man producerar bilar skulle samhället och kulturen se helt annorlunda ut. Det är just okontrollerbarheten som gör kvaliteten så eftertraktad, och strävan efter kontroll i konkret mening så idiotisk. Kvalitet går inte att definiera, det handlar liksom ifråga om kultur om något som är vagt till sin natur, något fragilt som man måste vara ödmjuk inför och behandla med respekt. Idag gör vi tvärtom.
Övertygelsen om att kunskapskvalitet är ett slags produkt som går att måttbeställa gör att det växer fram en kunskapsvidrig idé om att arbetet som utförs av lärare och forskare kan effektiviseras eller upphandlas i konkurrens. När den där idén fick implementerades i den akademiska världen förändrades kulturen på högskolan och makten över det som händer i föreläsningssalar och seminarierum flyttades från kollegiet till linjens chefer. Problemet är att det på ytan ser ut att fungera, föreläsningarna utförs och betygen rapporteras in. Lärarnas arbetstid fylls idag liksom tidigare med innehåll. Maskineriet hålls igång, men det som produceras är yta och nyckeltal, allt medan kunskapen, alltså kvaliteten som skulle värnas, utarmas.
I TV-programmet Idébyrån på SVT, i ett avsnitt som handlade om AI (som passar som hand i handske och är en våt dröm för linjens chefer eftersom det gör att produktionen av "kunskap" och säkringen av "kvalitet" kan effektiviseras) sa Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, att läget som mänskligheten befinner sig i är allvarligt och att det inte finns några garantier för att vi kommer att klara av att möta problemen som hopar sig. Idag behövs kunskapen alltså mer än någonsin. Problemet är att KUNSKAPEN måste respekteras för att fungera, och eftersom den inte är något i kraft av sig själv utan kräver tid och mellanmänskligt engagemang, kommer den inte att kunna göra sig hörd. Och för varje ny generation som går ut i livet med lysande betyg i hand, men med i bästa fall mediokra kunskaper och bristande förståelse för vad kunskap är och hur kvalitet fungerar, blir det svårare och svårare att hantera problemen som växer exponentiellt.
Den rådande kunskapsvidriga synen på kunskap och akademisk kvalitet leder till att ekonomin och de administrativa systemen på högskolan prioriteras, och det i sin tur leder till att människor som endast söker makt och inflytande ges större inflytande över besluten som tas än människor som vigt sitt liv åt lärande och utveckling samt förvaltande av verklig kunskap och faktisk kvalitet, som är komplexa aspekter av verksamheten som kräver förståelse och respekt för svårigheten i uppdraget och inte minst tid. Inget av detta behöver den som ser kunskap som en produkt och som fokuserar mer på kvalitetssystemen än på vetandet som systemen skapats för ta hänsyn till. Och det i sin tur leder i förlängningen till att efterfrågan på populism ökar, eftersom den precis som i fallet med nuvarande syn på kunskap och kvalitet ger människor det man vill ha, det som känns bra (inte det som behövs och faktiskt fungerar). Om inte ens högskolan kan värja sig mot, utan till och med bejakar utvecklingen, hur skulle forskarna, som populisterna anklagar för att vara aktivister och som politikerna ser som ett särintresse bland andra särintressen som konkurrerar om skattemedel, kunna göra sin och kunskapens röst hörd? Det går inte, och därför gåt det oundvikligen som det går. Det finns inga gratis luncher, allt kommer med ett pris. Och det är framtida generationer och ytterst livet på planeten jorden som får betala priset för våra val och prioriteringar.
Den där drömmen om att man skulle kunna äta kakan samtidigt som man har den kvar är lika fåfäng som farlig. Övertygelsen om att det är möjligt att få allt man önskar sig (tydligast framträdande idag i politikernas tävlan om att bjuda över varandra men BÅDE ökade investeringar i vård, skola och omsorg, och sänkningar av skatten) är lika gammal som mänskligheten, och den går i vågor. Tider av förståelse och ödmjukhet inför omöjligheten följs av tider med hybris, och det är där vi är nu. Ju längre vi väntar på att ta våra förnuft till fånga och skapar förutsättningar för kunskap och kvalitet genom att efterfråga politiker och företag som inser det ohållbara med nuvarande kunskapssyn och management-ideologi, desto högre blir priset som mänskligheten och livet på jorden oundvikligen kommer att tvingas betala.
Människor vill betyda något och har man fått en position vill man göra rätt för sig, eller i alla fall inte bli av med tryggheten som positionen innebär. Där finns en delförklaring till problemen, som i kombination med villfarelsen att kunskap är en produkt och att kvalitet går att säkra, förstärker problemen. Det utses chefer, tas beslut, skapas handlingsscheman, regler och rutiner, byggs upp administrativa system, arrangeras möten, och vardagen rullar på i ett ständigt ökande tempo. Därför ser bara den som stannar upp, lyfter blicken och tänker efter problemen, och den som gör det idag betraktas av alla som tar status quo för givet som bakåtsträvare, party poppers eller som aktivister som utgör ett hot, när det i själva verket är precis tvärtom.
Det går så länge det går, sen går det inte längre. Jag kommer inte att säga vad var det jag sa, för jag hoppas att vi inte hamnar där, men en sak står fullkomligt klar; populisterna kommer inte att ta ansvar för det monster de skapat, den tiger de rider på. Så tala om för mig, varför ska vi lyssna mer på dem än på världens samlade forskare, som vigt sitt liv åt kunskapen och som inte har några privatekonomiska intressen i att arbetet med hållbarhet intensifieras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar