Trojanska hästar och gökungar i akademin

Kultur är ett ämne som bara blir mer och mer fascinerande ju mer man studerar det och ju större erfarenheter man skaffar sig av att leva i den. Mitt intresse och min fascination för ämnet handlar i hög grad om att det viktigaste resultatet av studierna, både de jag utfört själv och andras, liksom erfarenheterna av att leva i kulturen, är insikten om hur lite man vet och hur lite som går att veta om kultur. Fenomenet som studeras är nämligen komplext och dynamiskt och det enda som är konstant är den icke-linjära förändringen som bedrägligt nog, med viss eftersläpning, tas för given, vilket gör det svårt att tala om kulturen/förändringen som resultatet av (mänskliga) handlingar. Ett av kulturvetenskapens dilemman är att forskningen handlar om vardagen som alla har en egen uppfattning om och har lika nära till som forskarna. Just den aspekten är intressant för alla har också en kropp som de känner, till och med bättre än läkarvetenskapen, men ändå är det få som ifrågasätter läkarvetenskapens forskningsresultat.

Jag skriver ofta om hur den akademiska världen har förändrats, men jag gör det inte av nostalgiska skäl. Det går inte att återskapa det som var, men kulturell förändring uppstår mellan människor och drivs av önskningar och handlingar i vardagen. Det jag vill peka på är att man inte måste acceptera det som är bara för att det ser ut att vara oundvikligt. Även om förändringen är icke-linjär och öppen går dess riktning att påverka, åtminstone på marginalen -- det är nämligen där som all förändring uppstår -- om tillräckligt många människor förstår detta och arbetar aktivt, både för att komma överens om vad som är önskvärt och vart man vill. Det är inte de stora besluten eller ledarnas order som styr förändringen, den utspelar sig i mellanrummen och det är dit mitt kulturvetenskapliga fokus har kommit att riktas. Den etnologiska blick som jag tillägnat mig genom åren av studier och egen forskning är hyperkänslig för detaljer som möjligen kan visa sig betydelsebärande. Och det där ordet möjligen är viktigt i sammanhanget, för ingen vet på förhand vad som kommer att spela roll, det vet man först i efterhand. Jag söker ständigt efter agens och potentiella aktörer. Allt och alla som äger förmågan att göra skillnad behöver uppmärksammas om man vill förstå förändringens mekanismer.

Titeln på den här bloggposten är Trojanska hästar och gökungar i akademin, och den handlar om saker som jag identifierat som betydelsebärande. Det handlar om tankar och kulturella fenomen som dykt upp eller vuxit fram och fått fäste i kulturen på högskolan, och som blivit "osynliga" i vardagen och därför påverkar möjligheten att skapa kunskap och värna den akademiska kvaliteten. Tillsynes obetydliga saker och beslut som tagits i förbifarten kan med tiden få oanade konsekvenser och förändra kulturen i grunden. Exemplen nedan är inte en komplett lista på saker som forskning visat att man måste acceptera och agera på, jag ser det snarare som olika fenomen och företeelser som borde uppmärksammas mer, alltså utgångspunkter för eller underlag till samtal och seminarier om kvalitet i den akademiska världen. Vill vi ha en högskola där kunskapen står i centrum och kulturen är akademisk är det viktigare att undanröja hindren för en sådan utveckling än att ta beslut om åtgärder eller införa nya system för att styra utvecklingen i en sådan riktning. Förställningen om att det är så man arbetar för att styra utvecklingen och uppnå förändring, alltså det faktum att man tar föregivet att det är så man måste arbeta, är ett exempel på det jag talar om inledningsvis.

Den första Trojanska hästen jag vill peka på här är förpappringen; alltså övertron på dokumentation samt den fåfänga och kunskapsvidriga (allt talar för att det inte fungerar, oavsett hur stark önskan om motsatsen är) strävan efter kontroll, och hela den administrativa apparat som vuxit fram för att övervaka arbetet med planerna och dokumenten där olika uppgifter ska fyllas i för att senare kunna följas upp, jämföras och konkurrera med andra högskolor om. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar man säga och förpappringen som NPM leder till är själva sinnebilden för den insikten. Det är just för att dokumentation och jämförelser av nyckeltal självklart och utan kritisk analys anses vara den enda sättet att förvalta högskolan som gör det till en Trojansk häst. Det som inte kan eller får kritiseras blir inte bara oantastligt och måste accepteras, det tillåts också påverka utvecklingen av kulturen på ett problematiskt sätt. Och när problemen som är en konsekvens av det oantastliga visar sig finns en uppenbar risk att åtgärderna för att möta problemen och försöken att undanröja dem leder till nya och förvärrade problem, eftersom själva grundproblemet inte adresseras.  

Förpappringen är en Trojansk häst eftersom den för med sig en massa effekter som blir svåra att kritisera utan att man som kritiker riskerar att dra på sig kritik för illojalitet eller förespråkare för en låt-gå-inställning till akademisk kvalitet. Har man inte färdigt och "bevisat" fungerande förslag avfärdas man trots att man kan peka på en massa problem och uppenbara risker. Hur skulle vi göra annars tänker den som tar det som är för givet. Förpappringen kräver att man anställer människor som ansvarar för nyordningen, och dessa människor försvarar i sin tur sin position; det är så vi människor fungerar. Problemet är att administratörerna är så pass många idag att deras syn på högskolan successivt tar över, vilket gör att forskare som försvarar kunskapen betraktas som ett problematiskt särintresse av linjens chefer (alltså de chefer som bryr sig mer om nyckeltalen och vad cementerna högre upp i hierarkin anser än kunskapen och forskarna som anställs för att värna den). Och eftersom kunskapen inte försvarar sig själv vinner cheferna och administratörerna av den enkla anledningen att dessa kan visa upp dokument som "bevisar" att deras arbete resulterar i något konkret, vilket forskarna de facto inte kan göra (de kan bara peka på hur många artiklar de publicerat eller hur mycket pengar de dragit in, vilket inte är samma som kunskap). Det kan ta åratal innan forskningsresultat visar sig viktiga och användbara, och då kan det tyvärr vara försent. Titta bara på hur våra folkvalda politiker ser på och förhåller sig till klimatforskarna och resultatet av deras arbete. Finns det minsta tvivel om att alla inte är helt överens om allt utnyttjas denna helt centrala aspekt av vetenskapen för att driva igenom populistiska beslut som säkrar politikernas makt.

När administratörerna väl anställts står det inte på innan de vill göra ”karriär", och när man väl fått mer ansvar och arbetar med strategier vill man inte hålla på med administrativt grovarbete, man vill ha makt och inflytande över utvecklingen. Därför får lärarna på högskolan och även i viss mån forskarna utföra dessa uppgifter, och man anställer också fler administratörer för att utföra det växande antalet uppgifter. På kunskapens bekostnad, för den betraktas som en formalitet, som något självklart, trots att det inte är så det fungerar. Det faktum att kostnaderna för Over-Head (som betalar kostnaderna för administrationen) idag ligger på långt över 50 procent, ibland till och med över 80 procent, indikerar att det är en Trojansk häst eller en gökunge som smugit sig i och blivit en så pass naturlig del av akademin att kritikernas bevisbörda, som den självklaraste sak i världen, blir högre än de som är del av och som försvarar systemet. Det går inte att utveckla, förvalta och försvara kunskap på dessa premisser, ändå gör vi inget annat åt utvecklingen än att tala om vikten av akademisk kvalitet och bildningens betydelse, åtminstone vid akademiska högtider. Men det stannar vid tal och höga ambitioner eftersom kunskap, bildning och akademisk kvalitet inte är något konkret.

Forskare som tröttnat på att forska kan göra administrativ karriär, vilket innebär mer lön. Denna "möjlighet" betraktas som en kvalitetsindikator, och är givetvis också ett sätt att ge legitimitet till den växande administrativa apparaten. Forskare som vill göra vetenskaplig karriär kan sträva efter att bli professorer, men inte ens den akademiska positionen handlar först och främst om kunskapsutveckling. Förr fanns det bara ett begränsat antal professurer, men idag befordras man till professor om man publicerat tillräckligt många artiklar, vunnit tillräckligt mycket pengar i konkurrens, alltså genom att bidra till produktionen av nyckeltal och därigenom legitimera det administrativa system som idag betraktas som ett självklart och naturligt inslag i den akademiska världen. För sin lojalitet belönas professorerna med, cirka 15000:- mer i månaden, trots att man i praktiken inte gör mer kvalificerade uppgifter än Docenter som får 2000:- mer i månaden. Jag skulle gärna bli professor, men i så fall ska jag bli det med hänvisning till något jag verkligen tror på; författande av böcker, spridande av kunskap och handledning (med fokus på kunskap) av doktorander. Men det jag gör räknas inte så jag har gett upp den drömmen. Kunskapen är viktigare än pengarna.

Samhället och skattebetalarna investerar mer än någonsin i forskning och högre utbildning, men eftersom andelen som går till forskning stadigt minskar när kostnaderna för administrationen tillåts öka uteblir resultaten av investeringen: Om man nu inte räknar fler administratörer, mer förpappring och en ökande produktion av nya strategier och handlingsplaner som ett önskvärt resultat ... Gökungar äter som bekant alla andra ungar ur boet och tvingar styvföräldrarna att kämpa för sina liv för att skaffa fram mat till göken vars föräldrar inte tar något ansvar alls för sin avkomma. Väljer vi att se bort eller avstår från att diskutera Trojanska hästar i akademin kommer högskolan inom en snar framtid inte att vara en högskola längre, utan ett gökbo som försöker mätta en ständigt hungrande administrativ apparat för produktion av tomma nyckeltal. Jag säger inte att det blir så, men risken är överhängande, och utvecklingen kan fortfarande vändas -- om vi förstår problemet, öppnar ögonen, orkar, vill och gör vad som krävs.