söndag 6 februari 2022

Hur står det till med den akademiska kvaliteten i Högskolesverige?

För att hantera frustrationen över utarmningen av den akademiska kvaliteten i högskolevärlden och för att göra vad jag kan för att bidra till en förändring arbetar jag med en bok som handlar om just akademisk kvalitet, om vad det är och vad man behöver tänka på om man vill värna den samt vilka förutsättningar som krävs för att forskningen och utbildningen ska kunna hålla den höga klass som skattebetalarna har rätt att kräva av akademin. Veckans bloggtext består av inledningen till boken.

Att försvara status quo är enkelt, det är bara att fortsätta som vanligt och kräver ingen ansträngning. Det finns nog med saker att hålla reda på och krav att leva upp till som det är, därför kommer det alltid att vara en minoritet som dessutom lägger tid och energi på att fundera över saker som ligger på någon annans bord. Och den som riktar kritik mot ledning får finna sig i att trampa på ömma tår och måste därför ha rejält på fötterna för att inte riskera att avfärdas eller uppfattas som illojal. Eftersom det är så här vi människor fungerar finns inget enkelt sätt att komma tillrätta med problem som rör det normala eller som är en konsekvens av det som tas för givet. Ingen tycker om att kritiseras eller få sin världsbild eller sina grundläggande antaganden ifrågasatta och vår kropp är rent evolutionärt inställd på försvar, om kritikern inte är en auktoritet och står över en i rang för då är flykt den naturliga reaktionen. En annan evolutionär egenhet som präglar människans tänkande är fallenheten att dela upp perceptioner i binära oppositioner; bra eller dåligt, rätt eller fel. Det är så logiken fungerar och det är också vad som kännetecknar rationellt tänkande. När man tänker binärt fokuserar i varje givet tillfälle på ett evigt och ”oföränderligt” nu, vilket gör det svårt att se gradvisa förändringstendenser. Inte för inte brukar man tala om den kokande-grodan-fenomenet. Det är tydligen en myt att grodor stannar kvar i ett vattenbad som långsamt värms upp tills vattnet kokar och grodan dör, men bilden är ändå talande eftersom det är precis så som vi människor fungerar. Följaktligen kommer den som ställer frågor om eller pekar på brister i den akademiska kvaliteten på högskolan att uppfattas som en jobbig jävel, men jag har kommit till en punkt i livet och min egen akademiska karriär att jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst och se på medan det som jag länge uppfattade som världens bästa arbete gradvis förändras till oigenkännlighet. Jag påstår inte att det finns brister och har svårt att peka på konkreta bevis för att det finns några, men när jag jämför arbetet och den akademiska miljön på högskolan med hur det såg ut när jag började som lektor och använder mitt intellekt för att reflektera över skillnaden, känner jag sorg. Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och inte för att klaga eller bråka utan av oro och för att göra något konstruktivt av den växande frustration jag känner över att den akademiska världen blir allt mindre akademisk ju längre tiden går. Framförallt är jag inte ensam om att känna så här. Stefan Svallfors inleder till exempel i sin bok Kunskapens människa med följande ord.
Den bok du precis börjat läsa har sin upprinnelse i några av mina växande frustrationer. Den första handlar om att man på universiteten inte lär ut vad jag med åren kommit att uppfatta som de viktigaste momenten i god forskning. Kanske går de inte att lära ut, men vi borde åtminstone prata om dem. Det gör vi inte idag – annat än i förbigående och enskilda kollegor emellan.

Den andra handlar om relationen mellan kropp och kunskap. Det intellektuella livet ses förvånansvärt ofta som en icke-kroppslig aktivitet – som vore våra tankar och vår kunskap bortkopplade från kroppen och dess behov, begär och begränsningar. Jag menar att det synsättet leder till ett snävt, alltför regelstyrt, sätt att närma sig våra kunskapsobjekt. Och det hämmar vår kreativitet som forskare och människor. (Svallfors 2012)
Svallfors pekar på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor men att detta är något som idag förnekas eller bortses från av ansvariga politiker, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Avakademiseringen av universitetsvärlden är inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell delar Svallfors oro och sätter ord på min upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.
I have worked in universities for fifty years. I am not nostalgic: there never was a golden age when struggle was not needed. I have stuck with universities because their capacity for challenge, critique, invention and intellectual growth survived. I think it is still alive; but has to be fought for. That is the basic reason for this book. (Connell 2019, 10)
Högskolans intellektuella kvaliteter och betydelsen av bildning skriver Sverker Sörlin (2019) om i sin bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Just eftersom akademisk kvalitet är en svår konst måste den värnas mot den långa rad av hot som den hela tiden utsätts för och som den saknar egen förmåga att försvara, vilket är något som Lars Strannegård, som också skrivit en bok om bildningens betydelse för en levande akademisk kultur, uppmärksammar.
I Sverige betraktas individer med ”rätt” kunskaper som effektiva produktionsresurser. Vår utbildningspolitik har i den meningen genomsyrats av en instrumentell syn på kunskaper. Näringslivets intresseorganisationer uttrycker sällan att kritiskt tänkande, breda kunskaper och aktivt ifrågasättande är något som ligger i linje med att vara anställningsbar. I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanpåverk för kotterier och festtal. I stället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling. (Strannegård 2021, 8f)
Det är lätt att hålla med om det han skriver. Ingen vill ha en dålig, oakademisk och ineffektiv högskola, men just det är problemet, för vi får inte den högskola vi önskar oss, vi får den högskola vi förtjänar. Ändå är det vad många hoppas på, och det är sant att viljan kan försätta berg. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019. Symptomatiskt nog har dock hennes ord inte fått något genomslag i politiken. Hanne Kjöllers (2020) bok, Kris i forskningsfrågan, (eller vad fan får vi för pengarna) är därför brännande aktuell. Jag tror inte att min bok kommer att förändra världen, men jag tycker liksom ovanstående forskare och författare att jag har ett ansvar att bidra med jag kan och dela med mig av mina insikter och tankar om hur man kan arbeta med och främja utvecklingen av akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning. Intellektuellt tänkande bygger till skillnad från rationellt tänkande inte på att man måste vara helt säker på sin sak för att lyfta frågor och peka på problem eller risker, det bygger på kreativitet och handlar om att vända och vrida på det som ligger i farans riktning. Intellektuellt tänkande är dialogiskt, inte binärt och är ett tänkande inriktat mer på frågor än på svar. Det är inte ett sätt att avgöra frågor en gång för alla, utan en strategi för eller kanske snarare en kompetens att stanna kvar i problemen, vilken behövs för att kunna arbeta med förändring av vardagen på högskolan och värna den akademiska kvaliteten.

Akademisk och intellektuell är högt värderade ord som antas borga för kvalitet, men det finns inga garantier för att högskolans verksamheter blir akademiska eller intellektuellt stimulerande bara för att verksamheten etiketteras på det sättet, delvis av ovan angivna skäl. Vidare är det inte självklart att utbildningarna som ges på högskolan faktiskt håller hög kvalitet bara för att det är en högskola som arrangerar dem. Akademisk kvalitet och intellektuell förmåga är liksom ädla drivkrafter önskvärda och värdefulla men också komplexa egenskaper som aldrig går att tvinga fram. Vill vi ha en kunskapsinriktad högskolesektor och en akademi präglad av hög akademisk finns det inga genvägar eller snabba lösningar att ta till. Utan en väl utvecklad förståelse för vad akademisk kvalitet är och i avsaknad av respekt för den avgörande betydelsen av att det faktiskt finns förutsättningar att utveckla kunskap och värna akademisk kvalitet förvandlas universitetet till något annat, oklart vad.

En samvetsfråga som aldrig kommer att kunna ställas, eller det är i alla fall meningslöst att ställa den eftersom svaren inte går att kontrollera, är vad som verkligen driver forskare att forska, lärare att undervisa och studenter att studera. Alla är överens om att kunskap borde vara målet för alla som finns och verkar i den akademiska världen, men insikten om att det långtifrån alltid stämmer eller i alla fall att kunskap inte är människans enda drivkraft är också väl etablerad och accepterad. Få skulle erkänna att det är girighet, ärelystnad, bekräftelse eller makt som driver dem att forska, undervisa eller studera, och många förnekar att så är fallet även om allt talar för motsatsen. Oavsett vad man säger eller vill ge sken av är det ett faktum att människor är sammansatta varelser vars drivkrafter förändras över tid och inte sällan är motstridiga, det är helt enkelt ett oundvikligt faktum som vi gör bäst i att acceptera. Att kunskap och lärande inte är den enda drivkraften inom akademin är alltså inget problem som måste lösas utan själva förutsättningen för all forskning och undervisning.

Huvudsyftet med den här boken är att skapa förståelse dels för vad akademisk kvalitet är, dels visa att det handlar om en intellektuell utmaning. Men den är också en uppgörelse med och kritik av alla försök att kontrollera och målstyra högskolans verksamhet. Boken har skrivits för att bearbeta den oro jag känner inför både den eskalerande avakademiseringen av högskolan som New Public Management oundvikligen leder till och en samhällsutveckling präglad av allt mer populism, vilket är ett gift vars verkan stärks av strävan efter att kontrollera lärande och kunskapsutveckling genom förment målstyrning och falsk kvalitetssäkring. Utgångspunkten för resonemangen i boken är att kunskap inte är ett mål man kan styra mot och att akademisk kvalitet aldrig går att säkra. Dessa påpekanden är viktiga eftersom akademisk kvalitet och intellektuell förmåga på samma sätt som kunskap och demokrati är varandras ömsesidiga förutsättningar – det går inte att få det ena utan det andra.

Den som känner sig manad att resa invändningar mot dessa inledande antagande eller som vill debattera utgångspunkterna uppmanas att läsa något annat istället. Jag hävdar nämligen inte att det är på ett speciellt sätt, men om den akademiska kvaliteten är på väg att utarmas anser jag att den här boken och dess innehåll behövs eftersom den är fylld av konstruktiva tankeverktyg och användbara exempel att tänka med och samtala om, vilket behövs i arbetet med att värna och utveckla kunskap, främja intellektuell utveckling och verka för den helt nödvändiga återakademiseringen av högskolan.

Inga kommentarer: