När jag la ut förra veckans bloggpost på Högskoleläckan drog den till sig en del intresse, men inte riktigt på det sätt jag hade trott. Fast så är det i och för sig alltid, och som vanligt lär jag mig massor av alla olika typer (och ibland avsaknaden) av reaktioner på det jag skriver. Det som förvånade mig var att så många försvarade status quo, men det blev å andra sidan en viktig påminnelse om hur viktigt det är att diskutera den aspekten i boken. En sak som gjorde mig konfunderad och orolig var att väldigt många uppenbarligen kommenterade texten utan att ha läst den. Det var inte min mening att locka läsare med hjälp av något klickbete, men i efterhand inser jag att det kanske inte var så lyckat att skriva att den akademiska kvaliteten försämrats i presentationen. Även om det är min övertygelse så utryckte jag mig lite för kategorisk. I bloggposten och boken hävdar jag inget bestämt, och jag skriver dessutom att den som vill debattera frågan om hur det är egentligen ska läsa något annat. Trots det fick jag en massa frågor om vilka källor jag har och vilket mått på kvalitet jag utgår. Hela poängen med det sätt att förstå och arbeta med akademisk kvalitet är att det handlar om något som inte går att mäta. Anledningen till detta är att det som går att mäta inte är kvalitet, annat än möjligen indirekt. En kommentar på bloggposten gick ut på att jag skulle skriva en helt annan bok, trots att den som kommenterade bara läst den lilla del av inledningen som jag delat. Nåväl, jag lärde mig som sagt massor och har under veckan som gått arbetat igenom texten och förtydligat mina tankar.
Jag tar till mig kritiken som gick ut på att jag inte definierar kvalitet och här är tanken att försöka säga något om vad jag menar, för det måste naturligtvis gå att säga något, även om det liksom i fråga om mellanrummen handlar om en kvalité som bara går att nå indirekt. Även om det inte går att mäta eller peka exakt på vad akademisk kvalitet är, så handlar det ju trots allt om något och avsaknaden av detta leder till problem. Sättet jag valt att definiera kvalitet är att utforma definitionen som ett slags checklista över saker som måste finnas för att kvaliteten ska kunna växa fram och värnas av människorna som söker kunskap och som tar ansvar för den akademiska miljön och dess unika värden.
I en av böckerna som jag läst nyligen, Dold verklighet, av Donald Hoffman, hittade jag ett citat som jag instinktivt kopplade till just den kvalité jag far efter. Det som fångade mig i citatet var att han beskriver något som uppstår mellan och som ingen har kontroll över, något som kräver ömsesidig respekt och gemensamt arbete. Hoffman skriver om vetenskaplig kunskap och jag menar att akademisk kvalitet fungerar på samma sätt.
Vetenskapen har inga oförvitliga sanningar att erbjuda; den är en effektiv metod för att ta fram idéer, och får sin styrka genom det sätt på vilket den samspelar med den mänskliga naturen. Vi är en art som argumenterar. Experiment visar, och evolutionsteorin förklarar, att vi tänker bäst när vi försvarar en idé som vi redan tror på, eller argumenterar mot något vi inte tror på. Vi har inte utvecklat vår förmåga att resonera för att komma fram till sanningen. Den har utvecklats som ett verktyg för att övertyga andra. Till följd av det är vårt tänkande behäftat med svagheter; vi har till exempel en tendens att ta till oss information som stödjer det vi redan är övertygade om. Den vetenskapliga metoden drar nytta av detta. Varje forskare argumenterar för sina idéer, och mot andra forskares motsatta idéer. I den här argumentativa kontexten är vårt förnuft som skarpast: varje idé får det bästa förnufts- och faktabaserade stöd som dess förespråkare kan uppbåda, och varje idé får utstå den skarpaste förnufts- och faktabaserade kritik som dess motståndare kan ta fram. Om man till det här vässandet av förnuftet lägger till kravet att idéer måste vara exakta -- om möjligt matematiskt exakta -- reser sig vetenskapens fågel Fenix ur den mänskliga naturens svagheter. (s. 283)
Försvaret av status quo är en variant av bekräftelsejäv, och den akademiska kvaliteten uppstår i mötet mellan människor som närmar sig den från olika håll. Om någons definition tar över och blir allenarådande spelar det ingen roll hur den ser ut eftersom en av den akademiska kvalitetens allra viktigaste egenskaper är att den måste vara levande för att främja kunskapsutveckling. Det är därför som jag ser arbetet med kvalitet på högskolan som en intellektuell utmaning, inte som en administrativ fråga om management. Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet är allas eftersom den uppstår mellan medarbetarna. Liksom kärlek är akademisk kvalitet en relation som behöver vårdas, inte ett mål som andra kan styras mot och som ledningen kan ta åt sig äran för.
För att resultatet av högskolans verksamhet ska kunna hålla hög kvalitet måste allt som andas kundnöjdhet rensas bort, och den inställningen, både hos lärare, administratörer och (framförallt) studenter behöver uppmärksammas och motarbetas. Utvärderingen av kurserna kan inte handla om hur nöjda studenterna är, den måste handla om vilka förutsättningar som finns att lära och utveckla kunskap. Den akademiska kvaliteten kan nämligen vara hög även om studenternas kunskaper inte utvecklas optimalt och anledningen till detta är att det är studenterna som ansvarar för sitt eget lärande, inte lärarna. Om lärarna hålls ansvariga för studenternas resultat är högskolan ingen högskola och då kan ingen akademisk kvalitet uppstå där, så detta är viktigt.
Fokus i kvalitetsarbetet måste riktas bort från resultatet och handla om förutsättningarna för att lära och utveckla kunskap samt bygga upp en akademisk kultur. Själva ordet kultur betyder odling och det är en viktig insikt för akademisk kvalitet kan liknas vid ett frö som man planterar men vars tillväxt man inte kan styra, det enda man kan kontrollera är tillförseln av vatten, näring och tillgången på sol (när det inte är molnigt). Så behöver man tänka i arbetet med akademisk kvalitet också. Miljön och arbetsförhållandena samt ledningens krav på lärarna och forskarna kan förbättra eller försämra förutsättningarna för kvalitet i verksamheten, men kvaliteten i sik kan ingen kontrollera. Försöker man pressa för mycket ur de anställda eller lovar studenterna saker som lärarna ska göra, utan att skapa utrymme i tjänsten för det kan man få budgeten i balans och uppnå kundnöjdhet, men det är till priset av den akademiska kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen vilken i sin tur är syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning.
Ett nyckelord i arbetet med kvalitet är tillit. Om man som lärare inte har frihet att utarbeta undervisningen på det sätt man önskar och vet fungerar, alltså om man inte är litad på, går det inte att skapa förutsättningar för studenternas lärande. I högskolelagen står det även ett forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt eftersom den är en förutsättning för utvecklingen av kunskap.
Akademisk kvalitet är alltså inte så svårt, problemet är att förstå hur enkelt det är och hur lite som krävs egentligen. Alla har ett gemensamt ansvar att lita på varandra, skulle man kunna säga. Och först när fokus riktas bort från kvaliteten kan den främjas. Därför handlar kvalitetsarbete inte om målstyrning och kvalitetssäkring samt om utvärdering, utan om att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, vilket ytterst handlar om tillit och frihet under ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar