Fyra böcker och en refusering

När jag skickade mitt manus till bokförlaget i våras ställde jag in mig på att chansen att det skulle antas var 50/50. Upplägget och innehållet såg ut precis som jag ville, men jag var inställd på att behöva göra ändringar, om förlaget var intresserade av att ge ut boken. Dagen innan julafton fick jag beskedet att man tackade nej. Visst blev jag besviken. Jag har investerat väldigt mycket tid i projektet och har arbetat med texten i många år. Fast nu med lite distans till beskedet och med den utförliga motiveringen av refuseringen känner jag att det är värt att ge det en chans till. Det finns åtminstone ett par förlag till som jag vill prova lyckan på innan jag kastar in handduken. Under våren är planen att dela upp boken i två projekt för att renodla innehållet och göra framställningen mer stringent och mindre polemisk, och så ska jag döda flera av mina darlings. Jag ser fram emot det arbetet, och har insett att tankarna om mellanrummen är ett spår och Deleuze och Guattari ett annat. Jag skriver lika mycket för att lära och utvecklas som för att bli läst.

Planen nu är att ägna våren åt att färdigställa två böcker, en om mellanrummen och en om akademisk kvalitet och intellektuell förmåga. Längre fram planerar jag att färdigställa en bok om Deleuze, Guatari och kulturteori, som jag har ett halvfärdigt manus till. På kvällar och helger jobbar jag på ett skönlitterärt manus som blir färdigt när det blir färdigt och som jag ännu inte bestämt mig för om jag ska försöka få antaget någonstans. En viktig orsak till att jag inte tappat sugen av refuseringen är att min bok om kunskapsteori kommer från tryckeriet om bara några veckor, som blir min tredje bok på två år. Under arbetet med den boken har jag tagit stora kliv framåt i skrivandet och min egen intellektuella utveckling. Och i januari ska jag träffa förläggaren som prata om nästa läroboksprojekt. Jag vet inte vad den ska handla om men det känns spännande eftersom särskilt arbetet med läroböcker visat sig vara väldigt lärorikt. Att förklara för någon annan, även det man inte är helt säker på, är bästa sättet att lära.

Refuseringen är inte det första bakslaget i min akademiska karriär, och jag ser det inte ens som ett bakslag. Jag känner mig mycket mer respekterad som författare och tänkare av motiveringen till refuseringen än av att bli antagen på ett förlag som uppenbarligen bara är intresserad av att tjäna pengar, vilket hände mig för några år sedan. Ett förlag accepterade mitt manus men ville ha 80000:- i tryckbidrag för en upplaga om 500 exemplar där jag inte skulle få royalty. Jag har aldrig varit intresserad av pinnar för pinnarnas skull, mitt engagemang mot New Public Management och högskolans fokuseringen på nyckeltal är ärligt känd och jag menar allvar när jag skriver att jag sökte mig till och stannade kvar på högskolan för kunskapens och möjligheten till lärande och intellektuell utveckling. När jag inte blivit antagen, refuserats eller nekats tjänster jag sökt har jag alltid sett det som en möjlighet för eftertanke och en påminnelse dels om att man aldrig kan ta något för givet, dels en möjlighet att tänka efter vad det är jag vill. Hinder och bakslag tvingar en att samla kraft och mod och triggar igång kreativiteten. Det är så man lär sig, helt enkelt. Första gången är jobbigast, men sen lär man sig att det är en del av livet.

Nu är det julhelg och välbehövlig ledighet, men efter nyår ska jag sätta igång igen, med ambitionen att både fortsätta bloggandet i samma takt som under detta år och skriva klart de tre böcker jag påbörjat och arbetat med under detta år. Jag väljer att se refuseringen som en början på nästa kapitel i min akademiska bok, inte som ett misslyckande. Så länge jag lär mig något av det jag gör och utsätts för fortsätter jag.

Med dessa ord önskar jag alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt År! Vi hörs igen i början av 2022. 

Akademisk kvalitet är något annat än nyckeltal och ord i dokument

Systematiskt kvalitetsarbete sägs borga för kvalitet och det gör det, men inte på högskolan. Systematiskt kvalitetsarbete är nämligen en modell som utarbetats av ingenjörer för att höja kvaliteten på varorna som produceras i tillverkningsindustrin. Kunskapsutveckling och lärande, som är högskolans kärnverksamhet, är inga produkter och utbildning är heller ingen tjänst, därför behövs andra sätt att arbeta med kvalitet i den akademiska världen. Kvalitet är ett begrepp som betyder olika saker i olika sammanhang, och akademisk kvalitet, till skillnad från kvalitet i bilbyggarbranschen, är ett dynamiskt begrepp som handlar om något som är komplext. Om högskolans kvalitetsarbete inte bygger på akademisk grund och heller inte är anpassat efter den intellektuella verksamhet som bedrivs där kommer kunskapsutvecklingen att påverkas negativt och förutsättningarna att bedriva akademisk utbildning försvåras. 

Den danske kvantfysikern, Nobelpristagaren och geniet Niels Bohr lär ha sagt att mänsklighetens största kognitiva misstag är fallenheten att leta efter svar där det går att leta, inte där man på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns. Ett talande exempel: En man tappar sina nycklar på vägen hem i mörkret. Han vet att de ligger någonstans i mörkret, men letar ändå där det är ljust, för det är bara där han kan leta. Det systematiska kvalitetsarbetet fungerar på samma sätt, det är ett väl genomtänkt system som täcker in alla tänkbara aspekter av utbildningen och dess progression. Det är bara ett problem, systemet för utvärdering fångar inte den akademiska kvalitet som det är tänkt att utvärdera, och då spelar det ingen roll hur bra systemet är. All den tid och resurserna som läggs på arbete med kvalitetssystemet dränerar nämligen utbildningarna på den kvalitet som systemet sägs garantera. Om lärarna istället för att fylla i meningslösa blanketter som bara samlar damm kunde använda den tiden åt att läsa och utvecklas som lärare skulle verklig kvalitet kunna värnas, men det kräver tillit och New Public Management bygger på motsatsen, det vill säga rigorös kontroll och detaljstyrning.

Var uppstår kvalitet i högskolans verksamhet? Det är den helt avgörande frågan. Och svaret är: mellan lärare och studenter, framförallt som ett resultat av studenternas självständiga studier. Kursens utformning och lärarnas undervisning skapar förutsättningar för kvalitet, men den akademiska kvaliteten står och faller med studenternas faktiska kunskaper, som bara kan utvecklas om man verkligen lägger ner den tid och det engagemang som krävs för att inte bara få godkänt på tentan utan faktiskt förstå det ämne man studerar. Ett tydligt och allvarligt tecken på bristande akademisk kvalitet i högskolans verksamhet är det faktum att jag som lärare (och jag är långt ifrån ensam) alldeles för sällan får frågor från studenterna av karaktären: ”Tänker jag rätt om jag tänker så här?”. Istället får jag på tok för ofta, antingen den här typen av frågor: ”Jag orkar/vågar inte tänka själv, så tala om för mig exakt hur jag ska göra”. Eller varianter av denna: ”Hur lite måste jag göra för att klara tentan eller få godkänt på uppsatsen?” Eftersom hela syftet med högskolan är att studenterna ska utveckla egen kunskap, kritisk medveten och förmågan att tänka självständigt, är det ett allvarligt tecken på bristande akademisk kvalitet, som det systematiska kvalitetsarbetet saknar verktyg för att se, förstå och hantera, just eftersom det skapats för kvalitetsarbete i en helt annan typ av organisation.

Varför fungerar inte det systematiska kvalitetsarbetet? Av den enkla anledningen att kunskap inte är ett mätbart resultat, utan en dynamisk, intellektuell kvalitet. Dokumenten, som blir fler och fler för varje år, där olika aspekter av arbetet ska dokumenteras, eftersom det antas borga för kvalitet, fylls med ord och siffror som går att följa upp och jämföra. Och det är här problemet uppstår, för kunskap och akademisk kvalitet går inte att översätta till nyckeltal, vilket hela det systematiska kvalitetsarbetet bygger på. Kvaliteten på bilar går att förbättra med ledning av mätresultat. Men för det första finns det inget kausalt samband mellan kurserna och deras utformning (det som mäts) och den akademiska kunskapskvalitet som systemet är tänkt att borga för. Och för det andra tar arbetet med kvalitetssystemets parametrar och krav tid från undervisningen och lärarnas kompetensutveckling, vilket inte kompenseras för (tvärtom minskar timtilldelningen för kurserna eftersom det är enda sättet att "effektivisera" verksamheten, vilket man tvingas till anslagen krymper). Fokuseringen på nyckeltal och det som går att mäta är ett klassiskt och nästan övertydligt exempel på Niels Bohrs misstag, vars effekter förvärras av människans närmast magiska förhållande till siffror. 

Systematiskt kvalitetsarbete handlar om siffrorna som går att målstyra och kvalitetssäkra, vilket gör att ju mer omfattande kvalitetsarbetet blir desto mer utarmas kunskapen och den akademiska kvaliteten. Varje år kommer nya dokument, som dessutom hela tiden uppdateras. Högskolans administration ansvarar för dokumenten och uppföljningen av nyckeltalen, alltså det som går att mäta och kontrollera. Lärare som är kunskapsintresserade och har ett passionerat förhållande till den akademiska kvaliteten stressas av alla krav och uppgifter som inte har med arbetets intellektuella aspekter att göra. Och stress vet vi är ett allvarligt hinder för lärande och kunskapskvalitet. Ingen akademisk kvalitet kan uppstå om lärare och studenter är stressade, ändå intensifieras det systematiska kvalitetsarbetet, vilket gör att stressen ökar, kvaliteten försämras och hela högskolan förändras; från att ha varit en akademisk kunskapsmiljö till att blir en produktionsanläggning som konkurrerar med andra högskolor om vem som kan uppvisa bäst SIFFROR. Förpappringen av högskolan leder till att det skapas två världar och eftersom pappersvärlden är hanterbar blir den i praktiken normen som forskarnas, lärarnas och studenternas värld tvingas anpassa sig efter, vilket är att spänna vagnen framför hästen.  

Ett annat problem med det systematiska kvalitetsarbetet är att det bygger på att kvalitet är något som ständigt ska förbättras. Utvärderingarna av högskolans verksamhet fokuserar på vilka problem och förbättringsmöjligheter, styrkor och svagheter som går att identifiera. Att ändra innehållet varje år, i akt och mening att förbättra kurserna, gör varken till eller från för den akademiska kvaliteten, eftersom den är dynamisk och uppstår mellan lärarna och studenterna, i undervisningsvardagen. Lärare blir bra (eller dåliga) i mötet med engagerade och kunskapsintresserade (eller oengagerade och resultatfixerade) studenter. Bristande kvalitet inom skolan och den högre utbildningen kan dessutom bara påverkas på marginalen av ändringar i olika dokument och kursernas innehåll och utformning. Akademisk kvalitet står och faller helt enkelt med studenternas intresse och deras engagemang. Givetvis påverkar även lärarnas kompetens och intresse för kunskap och lärande, men vem som undervisar spelar ingen avgörande roll för kursens utfall. Detta påpekande är elefanten i rummet. Det anses idag, av alldeles för många, närmast kränkande att påpeka att studenterna har ett eget ansvar för sitt eget lärande. Och hela det systematiska kvalitetsarbetet handlar om kursernas utformning och (kontroll av) lärarnas arbete, inte om studenternas engagemang. Det är till och med så att lärarna ansvarar för att studenterna engagerar sig i och tar vara på sin rättighet att utöva inflytande, vilket går på tvärs mot talet om att studenter ska utvecklas som kritiskt självständiga individer. Studentinflytande är viktigt och räknas med rätta som en kvalitetsparameter, men om det ligger på lärarna eller högskolan att ansvara för att studenterna engagerar sig leder det bort från den akademiska kvalitet som samhället måste kunna förvänta sig att högskolan borgar för. Om studenterna inte engagerar sig eller om deras engagemang handlar om att kräva mer hjälp, sänkta krav eller riktas mot lärarna som studenterna idag allt mer förväntar sig ska hjälpa dem att klara tentan, kommer studenternas inflytande att leda till utarmad kvalitet.  

En del i "kvalitetsarbetet" handlar om att kursansvarig lärare ska skriva en kursrapport efter avslutad kurs, som arkiveras och ligger till grund för den programrapport som den programansvariga skriver. Hade de där rapporterna varit en reflektion över kursen som just getts hade det möjligen kunnat främja kvaliteten eftersom reflektion alltid är viktigt, men nu består rapporten av ett standardiserat formulär där man ska svara ja och nej på ett antal kontrollfrågor, bland annat om hållbarhet- och jämstäldhetsperspektiven beaktats eller om kursvärdering genomförts och studenterna informerats om resultatet. För mig som lärare har detta inneburit att jag gör det jag måste, vilket går ut över det akademiska kvalitetsarbete jag alltid satt en ära i. Under många år, till exempel, förde jag på eget initiativ loggbok över alla tentainlämningar som alla studenter gjort och vad jag tyckte om svaret. Den typen av kvalitetsarbete finns det inte tid till idag eftersom vi lärare inte är betrodda, vi förväntas okritiskt följa order. Det kvalitetsarbete jag tidigare utförde, engagerade jag mig i med liv och lust, eftersom jag kände att ansvaret för kursen vilade på mig, inte på någon annan. Nu fyller jag istället pliktskyldigt i de problem och förbättringsmöjligheter som formuläret tvingar mig till, trots att det känns helt meningslöst. Motivet för rapporterna är att man ska kunna byta lärare och att den som tar över som kursansvarig ska kunna bilda sig en uppfattning om kursen och hur den fungerat med ledning av tidigare års rapporter. Den tanken hade möjligen fungerat om utbildningen inte var akademisk, för det är naturligtvis inte så en erfaren lektor griper sig an sin uppgift. Varje lärare är unik och har sina visioner om hur kursen ska genomföras på bästa sätt. När jag får ansvar för en ny kurs ser jag det självklart som mitt ansvar, så jag kollar de juridiska dokumenten för att se vad studenterna lovats och sedan lägger jag upp kursen med ledning av det, men framförallt med utgångspunkt i kunskaperna och erfarenheterna som jag skaffat mig genom åren, inte med utgångspunkt i vad som står i dokument som ändå inte ger mig någon vägledning om den nya kursens som nya studenter ska läsa. Vad är poängen med att anställa disputerade lärare om de ska följa instruktioner och inte får ta eget ansvar för utformningen?

Det talas ofta om hur viktigt det är med tillitsbaserat ledarskap. Och det är en helt avgörande förutsättning för akademisk kvalitet, men för att det ska fungera måste tillit vara mer än ett ord. Ansvaret för kurserna och dess upplägg samt genomförande måste ligga helt och hållet på lärarna, och finns ingen förståelse för att olika lärare tänker olika och att upplägget på kurserna måste anpassas efter kunskapsmålet, inte efter några allmänna standards och riktlinjer, blir kunskapen och den akademiska kvaliteten lidande. Om lärare och forskare förväntas följa order, och om kritiska synpunkter rörande ledningen och arbetsorganisationen samt kollegiets minskade inflytande uppfattas som tecken på illojalitet är och kan högskolan inte vara en akademisk organisation där kunskapen och den intellektuella utvecklingen står i centrum. Vill man verkligen värna den akademiska kvaliteten måste man även ställa sig frågan vad poängen är att akademiskt skolade människor slutar undervisa och forska för att göra administrativ karriär. Det är enkelt att förstå varför någon lockas av högre lön, men på vilket sätt främjas den akademiska kvaliteten av att linjeorganisationens makt ökar på kollegiets (och kunskapens) bekostnad?

På samma sätt som kunskap om skogen inte finns i de enskilda träden uppstår akademisk kvalitet i mellarummen, den går inte att fånga eller kontrollera. Förpappringen av den akademiska världen leder inte till att kvaliteten främjas, tvärtom skapas ett slags parallellvärld där progressonen är linjär och kvalitetssäkringen vattentät, men den världen har inget med kunskapen och lärandet att göra, annat än indirekt och på marginalen. Hela kvalitetssystemet är dessutom problemorienterat och bygger på misstro mot lärarna. Varför litar man inte på att problemen visar sig, eller att lärarna gör sitt allra bästa för att kurserna ska bli så bra som möjligt? Och på vilket sätt blir den högre utbildningen högre om den kompetens som landets högst utbildade lärare flyttas från lärarna till ett system som den administrativa personalen har makten över?

Ett eget rum: förutsättningen för akademisk kvalitet

Även om få lektorer efterfrågar det byggs allt fler högskolor om och kontoren ersätts med öppna kontorslandskap och så kallade kreativa ytor. Oklart varför, för det är inte ytorna som ska vara kreativa utan akademikerna, och vad som främjar någons kreativitet kan ingen annan avgöra. Kreativitet och akademisk kvalitet är inget man tvingar fram. För att kunna utveckla kunskap krävs både tid och möjlighet att arbeta ostört. Så har det alltid varit och det är inget som förändrats i och med digitaliseringen, ekonomiseringen och juridifieringen av forskning och högre utbildning. Även om kulturen förändras hela tiden förändras inte det som kännetecknar akademisk kvalitet och kunskap. När linjeorganisationens makt över högskolan ökar och kollegiets inflytande över verksamheten minskar tenderar det dock att bli så, vilket avskaffandet av kontoren är ett tydligt exempel på. Eftersom det till syvende och sist är lärarna som möter studenterna och utför forskningen och eftersom kunskapen och kvaliteten uppstår och utvecklas i klassrummen och i mötet mellan lärare och student, är det helt avgörande att dessa utrymmen och mötesplatser utformas med kunskap och kvalitet i fokus, inte ekonomi. För att kunna värna den akademiska kvaliteten i verksamheten och höjden i den högre utbildningen måste kollegiets makt och inflytande över arbetets utformning öka, annars förvandlas landets högst utbildade till vanliga handläggare som okritiskt följer ledningens order, vilket förvandlar högskolan till något annat än den kunskapens och bildningens högborg som akademin måste för för att ett kunskapssamhälle ska kunna växa fram. Utan insikt om och respekt för vad som kännetecknar akademisk kvalitet och i avsaknad av förståelse för komplexiteten i uppdraget är högskolan ingen högskola.

Under pandemin har jag och många andra akademiker arbetat hemifrån och högskolans lokaler har av förklarliga stått tomma ödsliga. Utifrån ett rationellt och strikt ekonomiskt perspektiv ser det ut som slöseri med resurser att betala hyra för lokaler som inte används, men från ett akademiskt och intellektuellt perspektiv ser den saken helt annorlunda ut. Mitt kontor, där jag kan stänga dörren om mig när jag behöver arbeta ostört -- där jag har böckerna jag använder i undervisningen och pappren som behövs för att utföra arbetet tillgängliga i den ordning jag själv bestämmer -- är en förutsättning för arbetet jag utför ska kunna hålla hög akademisk kvalitet. Om ekonomins intressen överordnas intellektets går det helt klart att sänka kostnaderna, men det är lite som att sluta äta för att "spara" pengar. Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men eftersom kostnaden är en investering, inte en utgift, är frågan inte vad det kostar utan vilken kvalitet man önskar. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens, blir alla tankar på effektivisering av verksamheten kontraproduktiva och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadssökningarna kommer oundvikligen att påverka kvaliteten. Ett eget rum är själva sinnebilden för den fredade zon som, i både överförd och konkret mening, är en förutsättning för alla intellektuella arbetsuppgifter. Utan fredade zoner, egna rum och frihet att utföra arbetsuppgifterna på det sätt samt där och när det passar en själv bäst, går det inte att lära, utveckla ny kunskap eller värna akademisk kvalitet. Det där egna rummet är med andra ord inte en kostnad utan en nödvändig utgift eller en viktig investering i den akademiska miljön. 

Akademisk kvalitet är en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Det allt tydligare fokuset i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. New Public Management bygger på differentiering, standardisering och effektivisering av arbete, vilket fungerar när man bygger bilar eller producerar väl definierade och okomplicerade tjänster. Inför man okritiskt kvalitets(säkrings)system som bygger på sådana utgångspunkter är det helt förödande för det intellektuella klimatet i den akademiska världen. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa fenomen, inte mätbara resultat eller mål man kan styra mot. 

Akademisk kvalitet går inte att tvinga fram, bara skapa förutsättningar för och uppmuntra till, och det finns inga garantier för att resultatet av arbetet som utförs i forskningen eller i undervisningssalarna blir det önskade. Det är inget problem eller tecken på bristande kvalitet, det är bara så det är och det måste man acceptera. Finns det inte tid eller förståelse för hur viktigt det är att man som lärare och även student ostörd kan förlora sig i en bok eller texten man sitter och skriver på, kan författandet och läsningen aldrig leda till intellektuell utveckling och resultatet av arbetet som lektor kan heller inte bli akademiskt. Därför är de där fredade zonerna så viktiga. Kompetensutvecklingstiden som de flesta akademiker har i sin tjänst är ett slags barometer för hur det står till. Är den en fredad zon, behandlas den styvmoderligt, eller, vilket är ännu värre för kvaliteten, är den målstyrd och kontrollerad? Det spelar en avgörande roll för den akademiska kvaliteten i arbetet att kompetensutvecklingstiden planeras in först, att undervisningen planeras in sedan och att övriga uppgifter anpassas efter arbetet som står i direkt relation till kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Idag gör man i princip tvärtom och de akademiska inslagen behandlas som ett slags formalitet, vilket gör att den kvalitet som systemen för ledning och kontroll (förpappringen) är tänkt att värna istället utarmas.

Som docent och försvarare av kunskap och akademisk kvalitet blir jag både ledsen och orolig när jag inser att ansvaret för högskolans verksamhet idag i princip helt ligger på linjeorgansationen. Även arbetet i de få kollegiala organ och nämnder som finns kvar på högskolan är strikt reglerat och handlar i väldigt hög grad om att kommentera dokument och olika typer av beslut som redan är tagna. För att kunna ha någon som helt chans att värna kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter behöver kollegiets arbete i mycket högre grad än idag handla om att driva det kvalitetsfrämjande arbetet med ett öppet mandat, och med utgångspunkt i ledamöternas akademiska meriter och mångåriga erfarenheter samt med hänvisning till vetenskapliga argument. Okritiskt orderföljande hör inte hemma i akademin. För att kunna skapa förutsättningar för att utveckla det jag menar kännetecknar akademisk kvalitet krävs tillit och mer frihet för lärare och forskare att ta eget ansvar. Även om man allt oftare talar om tillitsbaserat ledarskap pekar utvecklingen i praktiken i motsatt riktning. Allt fler dokument som används idag för att målstyra och kvalitetssäkra resultatet av arbetet riktar fokus mot nyckeltal och mätbara mål som bestämts av ledningen, men som bara har en lös koppling till kunskapen och den akademiska kvaliteten. Jag förstår att högskolan måste följa lagar och regler, men som högt utbildad och vetenskapligt meriterad akademiker känner jag mig tvungen att påpeka faktum, att jag allt oftare och tydligare känner mig som Charlie Chaplin vid produktionslinjen i filmen Moderna tider, vilket knappast ligger i skattebetalarnas intresse. För på vilket sätt främjas kunskapsutvecklingen i vårt land av att lektorer okritiskt följer order?

Jag är inte rädd för att jobba hårt, tvärtom. Men jag vill arbeta med det jag på skattebetalarnas bekostnad är utbildad för och med stöd i egen forskning och mångårig erfarenhet vet främjar kunskapsutvecklingen. Det egna rummet och de fredade zonerna jag efterlyser är inte platser där man smiter från arbetet utan en förutsättning för att arbetet på högskolan håller hög akademisk kvalitet.

Excelarket vs vardagen och verkligheten

Den danske fysikern och Nobelpristagaren Niels Bohr lär ha sagt att människans största kognitiva problem är oförmågan att leta efter svar på viktiga frågor där svaren faktiskt finns. Istället letas det där det går att leta. Hans talande bild är mannen som tappat sina nycklar på vägen hem i mörkret, och som letar i ljuset av gatlyktan även om han vet att nycklarna ligger i mörkret. Det finns massor av exempel på detta inom vetenskapen. Många forskare har en favoritmetod som används för att producera resultat, som ligger till grund för artiklar som i sin tur används i konkurrensen med andra forskare om tjänster. Kan man bara säga något säkert blir man lyssnad på, oavsett om kunskapen är användbar eller inte. Fast när svaret anses viktigare än frågan är det inte längre kunskap man söker, utan trygghet och makt. Och det är ett allvarligt misstag som får problematiska konsekvenser för kunskapskvaliteten i samhället. Det går att skapa regler för ledningen av skolor och universitet och det är möjligt att utveckla system för kvalitetssäkring, men eftersom kunskapsutveckling och lärande inte går att styra eller kontrollera tar reglerna och systemen och blir viktigare. Detta leder i sin tur till att allt fler tar för givet att utbildning handlar om att producera resultat, vilket är en befängd tanke.

Det pratas glädjande nog idag allt oftare om behovet av tillitsbaserat ledarskap, men det kan bara fungera för att främja akademisk kvalitet om strävan efter kontroll över arbetet överges, och det finns det tyvärr inga tecken på. Så länge man försöker styra organisationen mot mål och ser på kvalitet som något som går att säkra blir det svårt att arbeta med lärande och utveckla ny kunskap. Eftersom lärande handlar om att tillägna sig något man ännu inte har och eftersom ny kunskap alltid ligger gömd i mörkret måste man kunna kasta sig ut i det okända för att kunna ha en chans att finna det man söker. Eftersom högskolan skapats för att ge förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling måste tilliten till lärarnas kompetens och forskares förmåga att arbeta självständigt och axla ansvar uppvärderas. Försöken att målstyra och metoderna för kvalitetssäkring är akademins motsvarighet till mannen som letar efter sina nycklar i ljuset, det ger en falsk känsla av kontroll. Lärande är en relationell, icke-linjär process som i hög grad försiggår i huvudet på människor. Utvecklingen går i skov och långa perioder av inaktivitet och i avsaknad av framsteg följs ofta av stora framsteg, som inte alls följer kursplanerna och deras detaljerade lärandemål. Forskning handlar om att undersöka världen och det finns inga garantier för att man finner det man söker. Trots att alla vet att det är så här som lärande och kunskapsutveckling fungerar införs allt fler och allt mer detaljerade system för styrning och kontroll av högskolans verksamhet, som därmed handlar mindre om lärande och kunskapsutveckling och mer om produktion av mätbara resultat och konkurrens om nyckeltal. 

Även om det inte var bättre förr, så finns det ända en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det var tidigare. Innan verksamheten började regleras anmälde sig studenterna till kurserna de ville gå och fick då en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av. Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka till ett sådant läge, för mycket och för lite frihet är lika illa, men någonstans mellan borde det finnas ett jämviktsläge. Högre studier är inte HÖGRE om det inte handlar om självständiga studier med kunskap som mål, och därför måste detta vara grundprincipen för organiseringen av högskolans verksamhet.

Förr i tiden hade forskarna oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men idag har linjen övertagit makten och styr forskarna och lärarna med hjälp av excelblad som lanseras som ett objektiv och transparent styrsystem. Dagens rigida kontroll, hårda målstyrning och minutiösa kvalitetssäkring är förödande för kunskapsutvecklingen eftersom det som går att kontrollera och mäta är något annat än kunskap och akademisk kvalitet. All tid och alla resurser som läggs på målstyrning och kvalitetssäkring är med andra ord slöseri. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är okontrollerbart, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter. Och när detta får fortgå finns en uppenbar risk att förståelsen för hur viktigt det är för kunikapskapskvalieten minskar för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket gör att kunskapssamhället långsamt urholkas. 

Idén att högre utbildning handlar om produktion av nyckeltal som går att målstyra är befängd av den enkla och självklara anledningen att själva syftet med all verkligt akademisk utbildning är att utveckla förmågan till kritiskt, självständigt arbete och kompetens att överskrida (lärande)målen. Kunskapsutveckling är en intellektuell och kreativ verksamhet och tar tid och bara kan bli bra om arbetet utförs i frihet. Om akademiker inte får använda sig av kunskaperna och förmågorna som utbildningen sägs handla om, vad är då poängen med högre utbildning och varför anses det viktigt att lärare på högskolan ska vara disputerade? Som lektor och docent har jag utöver grundutbildningen fortsatt studera och mertitera mig som forskare och jag fortsätter min utbildning även om mer och mer av min kompetensutveckling sker på fritiden eftersom arbetstiden fylls av allt mer administrativa uppgifter. Arbetet som jag är satt att utföra är idag så pass målstyrt och kontrollerat att snart sagt vem som helst kan leva upp till arbetets formella krav, det som kontrolleras. Och eftersom studenterna vant sig vid att det finns manualer och tydliga regler uppfattas dagens högskolelärare allt tydligare och oftare som ett hinder på vägen till deras examen. Lärare som dristar sig till att försöka främja kunskapens akademiska kvaliteter och studenternas intellektuella utveckling får åtminstone svårare att bli uppskattade, trots att deras ambitioner ligger helt i linje med högskolans syfte.

I samma stund som man inför excel som ett verktyg i den akademiska organisationen förändras allt i ett enda ögonblick. Det blir vardag och den som för fram kritik ifrågasätts och måste försvara sig, medan den som accepterar status quo är en integrerad del av (den nya) vardagen i akademin. Den som har makten över excelarket har på detta sätt tillskansat sig mer makt över högskolans verksamhet än forskarna och lärarna, vilket självklart påverkar den akademiska kvaliteten. Uppgifterna i excel går att kontrollera och styra, men inte det som händer i handledningar och på föreläsningar, mellan studenter och lärare. Litar man mer på kvalitets- och ledningssystemen än på lärarna och forskarna handlar högskolans verksamhet inte om kunskap, utan om produktion av och konkurrens om nyckeltal. Och så ser det tragiskt nog ut idag, därför är det bara en tidsfråga innan lärare kommer att (kunna) ersättas med algoritmer och teknik. 

Hur lång tid tar det att läsa en bok, eller skriva en text? Det beror på en hel massa olika faktorer och går därför inte att svara på. Det går möjligen att få fram ett genomsnitt, men det säger ändå inget om kvaliteten på det som produceras. I pappersvärden avsätts en exakt mängd tid, standardiserad och lika för alla och det används sedan som utgångspunkt i värderingen av lärares och forskares arbete. Den som producerar mer anses bättre än den som producerar mindre. Därför premieras tillämpad forskning framför grundforskning, trots att vi vet att det bara är den fria grundforskningen som leder fram till vetenskapliga genombrott som belönas med Nobelpris. Hur kunde synen på akademisk kvalitet förändras på så kort tid? Det är naturligtvis svårt att svara på, men en förklaring kan vara att mätbarhet, kontroll och effektivitet kommit att betraktas som mer värdefullt än kreativitet och intellektuell förmåga. Därför blir systemen för kvalitetskontroll viktigare än det som "kontrolleras", och eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera löses den upp som dagg en varm sommarmorgon när kontrollsystemen blir allt mer omfattande. 

Tiden för administration har varit samma sedan jag började som lärare, men mängden detaljerade, tidsbestämda administrativa och standardiserade uppgifter har ökat dramatiskt. Samtidigt har timfördelningen på kurserna jag är inne på minskar vilket gör att jag måste ansvara för fler kurser och tillbringa mer tid i olika föreläsningssalar än tidigare för att fylla min tjänst. Och tiden för kompetensutveckling som finns, men som aldrig schemaläggs, tenderar därför att försvinna. Akademisk kvalitet är på många sätt en färskvara som måste uppdateras och hållas aktuell och i trim för att leva upp till förväntningarna, så när kompetensutvecklingstiden behandlas styvmoderligt inom akademin påverkas kvaliteten i hela verksamheten. Det sägs ibland att akademiker måste kunna hålla många bollar i luften, och det kan man eftersom det är en viktig intellektuell egenskap. Det är dock en helt avgörande skillnad mellan att själv kasta upp och hantera antalet bollar och att få bollarna kastade mot en samtidigt som cheferna och administrationen hetsar en att hela tiden prestera mer. Problemet är att allt ser ut att vara frid och fröjd pappersvärlden där siffrorna som förs in i excelarken pekar i rätt riktning.

Forskare avkrävs säkra svar och bevis, trots att forskning aldrig handlat om det. För forskare är tvivlet (och förmågan att hantera det) långt viktigare än säkerheten, som ändå alltid står i relation till och dikteras av den föränderliga verkligheten. Utan en väl utvecklad intellektuell förmåga och förståelse för komplexitet och det faktum att svaren på frågorna väldigt ofta ligger dolt i mörkret där det är svårt att leta och några garantier för framgång inte går att ge, kan ingen öppen och kreativ akademisk kultur utvecklas på högskolor och universitet. Det är inte graden av säkerhet och måluppfyllelse som avgör kvaliteten på kunskapen, utan förmågan att söka svar och hantera öppna frågor utan givna svar. Så länge vi envisas med att definiera kvalitet i den akademiska världen i termer av genomströmning och måluppfyllelse, det vill säga leta efter nycklarna i ljuset där det går att leta istället för i mörkret där de ligger, kommer högskolans akademiska kvaliteter att fortsätta utarmas. Hur mycket man än önskar kontrollera det okontrollerbara så går det inte, eftersom kunskap och intellektuell förmåga inte fungerar på det sättet. Om kartan inte stämmer överens med terrängen är det alltid kartan det är fel på, inte terrängen eller den som orienterar sig i den.

Integritet och rationalitet

Integriteten är utsatt för hot både utifrån och inifrån idag, dels av okunskap, dels av rädsla, vilket är djupt oroande eftersom det handlar om ett essentiellt värde eller en unik och ömtålig kvalitet. Värnandet av människors integritet är vad som gör samhället mänskligt, så det är ingen liten sak att den offras på ekonomins, säkerhetens och visshetens altare. Exemplen på hot som möts med integritetskränkande åtgärder är många. Coronapass och övervakningskameror är två exempel, som införs och placeras ut för att skydda oss, men som i själva verket riskerar leda till en obehaglig tillvänjning av kontroll och styrning av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Ett samhälle utan integritet är ett totalitärt och iskallt, rationellt samhälle där det inte finns utrymme för empati och respekt för oliktänkande och där makten tar sig innanför huden och in i människors hjärnor. Människan är inte en rationell maskin utan en komplex och sammansatt, varelse som styrs av både känslor och intellekt, vars trygghet står i direkt relation till hennes förmåga att förstå andra människor och respektera deras frihet samtidigt som hen tänker och agerar i enlighet med sina egna unika önskningar och kunskaper. Integriteten är en förutsättning för detta och därför måste hoten mot den tas på största allvar.

Ändamålen helgar medlen brukar man säga, men det är en farlig tanke. Möjligen går det att förhindra en (liten) andel av kriminaliteten genom att offra integriteten och friheten, men den tanken bygger på ett rationellt resonemang som går ut på att bara den som är skyldig har något att dölja, vilket inte tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar. Ingen är entydigt skyldig eller oskyldig, liksom inget är antingen helt igenom bra eller dåligt, rätt eller fel; bara maskiner och algoritmer är styrda enbart av logik. Kulturen uppstår i mellanrummen som ingen har full tillgång till eller kontroll över, och alla människor har ett inre liv som de inte ens själva förstår alla gånger. Därför är integriteten så viktig att värna. Den som tvivlar på integritetens värde behöver bara ta en titt på aktieägarnas värdering av företag som Google, Facebook, Amazon, Microsoft och andra företag som tjänar pengar på att sälja integritetskränkande information om användarna till "tredje part" som är ett öppet begrepp som kan betyda i princip vad som helst. 

Enda sättet att värna integriteten är att utveckla och uppvärdera människors intellektuella förmågor. Problemet är att det finns ett utbrett begär efter visshet bland många människor och i samhället som helhet. Viljan att veta säkert och strävan efter kontroll och snabba svar tar sig olika uttryck. Önskan att effektivisera är ett och det är i ljuset av dessa insikter man bör se på digitaliseringen av samhället. Den rubbar inte bara balansen mellan rationell och intellektuell, den driver även på utvecklingen mot allt fler system och manualer för allt fler verksamheter, även komplexa och dynamiskt mångtydiga. När förståelsen för vad det innebär att närma sig världen och vetandet på ett intellektuellt sätt utarmas med hjälp av rationalitet blir det svårt att möta begäret efter juridifiering av allt fler aspekter av livet och tillvaron. Lagstiftning och framtagande av regler är en rationell lösning som bara fungerar om problemet är komplicerat, men människor och kultur och följaktligen även samhällen är komplexa och kan bara lösas med hjälp av intellektuell förmåga och bedömningskompetens, annars reduceras komplexiteten, alltså det unikt mänskliga, och förvandlas till något annat, något djupt obehagligt och potentiell riskfyllt.  Försöker man lösa komplexa problem genom att en gång för alla avgöra vad som rätt och fel på hjälp av juridiken kan problemet som skulle lösas mycket väl förvärras.  

Om balansen mellan rationalitet och intellektuell förmåga rubbas, och särskilt om rationaliteten överordnas eller uppfattas som det enda sättet att tänka, upphör människan att vara människa och det mänskliga förvandlas till ett problem eftersom det handlar om en dynamisk och svårkontrollerad egenskap. Länge talades det om singulariteten som den punkt i historien där maskinerna blivit så intelligenta att de tar över, men ett trovärdigare scenario är att människan ger upp sin autonomi och lämnar över makten över tänkandet och handlandet till maskiner och algoritmer samt gör dessa till norm även för det mänskliga, vilket förvandlar samhället till något annat än det vi vant oss vid att ta för givet. Den rationella förmågan kan sägas vara digital och den handlar om att avgöra vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, medan den intellektuella förmågan är analog och handlar om att förstå nyanser och analysera vad som är lämpligt. 

Förespråkarna för övervakningskameror och vaccinpass utgår från ett naivt och därför djupt problematiskt, ensidigt fokus på sina egna rättigheter, och bortser därför från alla risker som historiskt visat sig vara förknippat med strävan efter att kontrollera det okontrollerbara. Dessutom får det konsekvenser för individens skyldigheter efter vi alla lever tillsammans i samma samhälle. Ett illustrativt exempel på detta sätt att tänka är marknaden för bostadsrätter där "alla" identifierar sig med säljaren och därför jublar när priserna går upp, trots att de därigenom får köpa dyrare och dessutom försvårar för sina egna barn att komma in på marknaden. De enda som tjänar på detta tänkande i längden är mäklarna som likt ägarna till kasinon tjänar pengar på människors jakt på framgång och rikedom.

När integriteten väl offrats, och så kommer det att bli om vi inte drar i nödbromsen, stannar upp och tänker efter går något essentiellt förlorat. Det oroar mig att millenniumgenerationen, som inte har någon erfarenhet av hur det var innan internet och smarta telefoner, nu ut i vuxenlivet (samtidigt som generationerna i andra änden går i pension). I hela sitt liv har de aningslöst och utan att läsa klickat godkänner på finstilta avtal där de förhandlar bort sin integritet. Det gör vi alla, men vi som är äldre minns hur det var en gång och vet värdet av integriteten. Vi har dessutom egna minnen av Andra världskrigets konsekvenser och har en medfödd misstänksamhet mot alla totalitära tendenser. Det är djupt oroande att se att allt fler, inte bara unga och naiva människor ser diktatur som lösning och tänker sig att undantagstillstånd är en bra och enkel lösning på dagens komplexa problem. Marknadsskolan är delvis ansvarig för denna utveckling eftersom den fokuserar på effektiv produktion av resultat, inte på kunskap, livslångt lärande och intellektuell utveckling. Den som är för diktatur tänker sig att diktatorn står på samma sida som en själv, och det gör hen kanske, i alla fall så länge hen inte tagit makten. Den här typen av lösningar och önskningar är alltså en lek med elden.

Ett allt mer polariserat och radikaliserat kunskapslandskap

Kunskap är inte en fråga om rätt eller fel; det är helt enkelt inte så som vetande fungerar. Vetenskapen är inte kategorisk av den enkla anledningen att forskning handlar om att söka pålitliga och användbara svar på olika typer av frågor. Det vi faktisk vet är dessutom alltid mindre än det vi inte vet, och eftersom kunskapen måste stå i relation till verkligheten som hela tiden förändras och dessutom aldrig är entydig kommer vetenskapligheten inte an på hur säkra forskarna är. Vetenskapens resultat kan helt enkelt inte vara tydligare och säkrare än det som undersökts. Trots det avkrävs forskare allt oftare entydiga svar och värderas vetenskapen utifrån graden av säkerhet, oavsett vilken fråga som undersöks. Kultur fungerar på det sättet, men eftersom kunskapen inte fungerar så blir förändringen i synen på vad som går att säga med stöd i vetenskap problematisk. 

Det är hoppöst svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men jämför man dagens akademiska kultur med den som präglade Högskolesverige under 1970-, 80- och 90-talen är det tydligt att den idag är allt mindre intellektuell och allt mer rationell. Vad som är hönan och ägget här går inte att uttala sig säkert om, men dagens fokus på mätbara resultat passar som hand i handske med en rationell syn på kunskap. Och begäret efter svar, som driver efterfrågan på effektivitet och entydiga svar får rationalitet att framstå som som bättre än analys och eftertänksamhet. Tecken på denna tendens finns överallt, inom vården av psykisk sjukdom till exempel, där psykoanalys fasas ut till förmån för mediciner och KBT. Det i sig är oproblematiskt, det är tanken på att det finns en best practice eller en enda väg som passar för alla människor och ändamål som är problemet.

Intellektuell bedömningförmåga handlar om att väga olika fakta, kunskaper och erfarenheter mot varandra. Den förmågan är särskilt viktig i alla sammanhang och när man står inför frågor där det saknas tydliga svar, men inte bara där. Utgår man från att det finns en bästa metod eller ett bästa sätt som alla ska använda sig av tas allt fler oreflekterade beslut i allt fler sammanhang där man först borde reflektera över vad det är för typ av problem man har att hantera. När detta tänkande sprider sig till skolans värld får det inte bara till konsekvens att lärare måste fokusera på produktionen av mätbara resultat och tvingas följa standardiserade manualer i sin undervisning, det innebär också och problematiskt nog att generation efter generation av unga människor utbildas till rationella och målorienterade samhällsmedborgare utan analytisk förmåga. Och i andra änden av det demografiska spektrat försvinner generation efter generation av äldre som fått sin utbildning i en skola där kunskapen och bildningen stod i centrum och där det fanns tid att lära på djupet. Den här utvecklingen drivs på av digitaliseringen som gör att allt fler beslut delegeras till algoritmer, vilket riskerar att leda till att den intellektuella bedömningsförmågan förflackas allt mer och kanske till och med uppfattas som ett problem, eller i alla fall som slöseri med tid. 

Resonemanget handlar inte om samhället egentligen, även om exemplen som diskuteras hämtas därifrån, utan om begreppen intellektuell och rationell, som utgör motsatta poler i tänkandet och lärandets kontinuum. Intellektuell förmåga behövs för att bedöma vad som klokt att göra medan rationell handlar om att komma fram till säkra och entydiga svar. För att kunna värna demokratin, som är ett komplext problem, och hantera samhället, som är en dynamisk helhet, behövs både intellektuella och rationella förmågor, men framförallt behöver det råda balans mellan. Annars finns en risk att det växer fram ett allt mer polariserat kunskapslandskap, vilket vi också ser allt fler tecken på idag. Inte minst inom politiken handlar det idag om rätt eller fel, vi eller dom samt höger eller vänster. Förståelsen för nyanser och komplexitet är idag skrämmande liten, liksom tålamodet med och respekten för trögheten i den demokratiska processen, vilket gör att undantagstillståndet, som är en totalitär tankefigur, framstår som allt mer lockande för allt fler samtidigt som det blir allt svårare att förstå riskerna med det sättet att styra ett land.

Inte minst här under pandemin och särskilt i synen på vaccin har det blivit skrämmande tydligt att väldigt många närmar sig dessa högst komplexa frågor på ett instrumentellt sätt -- antingen är man för eller mot, vän eller fiende och det finns inget som helst utrymme för tveksamhet eller nyansering. Alla som visar tvekan till en allmän vaccinering eller införande av drastiska åtgärder klumpas ihop med anitvaccare och konspirationsteoretiker. Och oppositionen tar sig rätten att inte visa någon som helst förståelse för komplexiteten i regeringsuppdraget. Om samhällsklimatet varit mer intellektuellt och om väljarna hade tagit sig tid och utvecklat förmågan att analysera hade vi kunnat hantera problemen och utmaningarna på bättre, det vill säga mer långsiktiga sätt. Nu blir samhället istället mer polariserat och radikaliserat, vilket underminerar demokratin och riskerar att slita isär samhället inifrån eftersom det är komplext, inte komplicerat. 

Allt fler vill inte eller anser sig inte ha tid att läsa böcker idag. Kanske uppfattas det som ett krasst och rationellt konstaterande, men det är i själva verket en ignorant och kunskapsfientlig syn eftersom lärande faktiskt bygger på eftertänksam, kritisk läsning och kvaliteten i verksamheten som utförs i skolan och på universitetet är helt avhängig tiden som ägnas åt studier. Vad det beror är naturligtvis svårt att uttala sig om, men allt mer fokus riktas idag mot det som går att mäta om kontrollera, men vad någon faktiskt vet och förstår är svårt att avgöra, så mätandet handlar om resultaten på prov och andra inlämningar. Och produktionen av resultat går att "effektivisera", särskilt av den som är övertygad om att akademisk kvalitet går att säkra. Fast vi får då en högre utbildning som bygger på en rationell kunskapssyn där det handlar om att avgöra frågor av karaktären antingen eller, inte om att lära sig förstå och hantera frågor som bara går att besvara med varianter av mer eller mindre av både-och. Tyvärr framstår denna kritiska reflektion, i dagens genomekonomiserade och produktionsfixerade, samhälle som ett angrepp på föreställningen om att NPM är liktydigt med en klok förvaltning av skattebetalarnas pengar. 

Ingen har den fulla bilden av något fenomen eller företeelse beroende på att kunskap om samhället och människors liv aldrig kan vara heltäckande eller definitiv. För att förstå det och inse vad man kan göra av insikten krävs intellektuell förmåga, som tyvärr håller på att rationaliseras bort eftersom den förmågan inte leder till tydligare och mer otvetydiga svar (även på frågor som inte går att besvara på det sättet), vilket visar hur mycket ett samhälles kunskapssyn påverkas av kultur.

Det singulära och specifika

Även om vi människor delar genetik är vi som individer unika. Ingen annan har varit med om exakt det var och en av oss erfarit, och alla tolkar vad de ser, hör, läser och upplever olika och våra drömmar och definitioner om ett gott liv skiljer sig åt. Vi är alla del av en och samma mänsklighet, men i vardagen möter vi varandra som individer. Det finns massor av viktig kunskap om människan i det generella och statistiskt säkerställda, men där finns ingen kunskap att hämta om dig eller mig som subjekt. Detta är ett faktum som många bortser eller inte förstår konsekvenserna av. Och om begäret efter säkra svar blir allt för starkt och om kravet på säkerhet och evidens drivs allt för långt kommer kunskapen om det unika, individuella och kontextrelaterade på sikt att nedprioriteras och kanske till och med uppfattas som problematisk, eller i alla fall inte tas på det allvar den här typen av kunskap förtjänar.

Vetenskap handlar om att undersöka olika aspekter av tillvaron och verkligheten, ju fler desto bättre, och forskarens uppgift är att göra allt som står i hens makt för att resultatet av arbetet, alltså kunskapen, ska bli så pålitligt och användbart som möjligt, oavsett vad forskningen handlar om. Långt ifrån allt som undersöks av forskare går att säga något säkert om, så om säkerhet uppfattas som eller görs till en kvalitetsmarkör inom vetenskapen, kommer mänsklighetens samlade kunskap att utarmas och innebörden i begreppet vetenskap att förändras. Kunskap är något annat än fakta (som antingen är korrekt eller ej), och det är just KUNSKAP som är VETENSKAPENS mål. Till skillnad från fakta är kunskap alltid relaterad till ett syfte. Forskning handlar om att söka kunskap om något, och det är detta något (syftet med studien) som avgör kunskapens värde. Det är alltså bara i relation till studieobjektet som resultatet av forskningen kan utvärderas, inte i relation till hur säker forskaren är i något slags objektiv mening. Det går nämligen aldrig att som forskare vara säkrare än undersökningsobjektet tillåter. Trots att alla vet att det är så håller vetenskapens uppdrag på att omvandlas, från att undersöka tillvaron och verkligheten med så pålitlig och användbar kunskap som möjligt som mål, till att producera så statiskt säkerställda och allmängiltiga svar som möjligt. 

Den syn på vad som är vetenskapens uppdrag, som håller på att växa fram och allt mer tar över, är problematisk på en rad olika sätt, men den är också inkonsekvent eftersom den bygger ett begär efter säkerhet, som är en känsla, vilket försvararna av nyordningen menar inte hör hemma i vetenskapen. Ger man efter för begäret efter säkra svar och om bara de forskare som är helt säkra på sin sak och som presenterar invändningsfria svar får uttala sig, förvandlas forskningen i grunden. Det är svårt att uttala sig om vad förändringen beror på, men den sammanfaller i tid med att forskarkollegiets på landets högskolor allt mer förlorar makten över forskningen och undervisningen. Komplexitet är svårt att förstå och forskar man om komplexa fenomen går det inte säga något säkert; däremot kan man sätta ord på vagheten, vilket tenderar att uppfattas som flum av de som bara godkänner säkra svar. Problemet är att det krävs både förståelse för detta sakernas tillstånd och ödmjukhet inför osäkerheten för att värna denna typ av forskning och kunskap. Linjens krav på mätbara resultat är oförenligt med vetenskapens uppdrag att utveckla ny kunskap även om det som inte går att säga något säkert om, men idag har linjen mer makt än kollegiet, vilket gör att allt som inte passar in i den rigida mallen för ledningens målstyrning och krav på kvalitetssäkring betraktas som problematiska och oönskade inslag i högskolans resultatorienterade verksamhet.

Ett sätt att se på och försöka förklara den förändrade synen på kunskap och forskningens uppdrag är att analysera skillnaden mellan rationell och intellektuell. Rationalitet bygger på logiskt tänkande och handlar ofta om att söka statistiska samband som kan användas för att göra prediktioner, medan den intellektuella förmågan är mer intuitiv och handlar om att förstå det unika och specifika. Påvisande av kausala samband som kan användas för att göra prediktioner, som är positivismens signum, tillfredställer begäret efter säkra svar, men det är inte det enda sättet att bedriva forskning. Hermeneutik bygger på tolkning, vilket är den metod man måste använda om man söker kunskap om och förståelse för det singulära och unika, alltså det som är utmärkande för oss människor som individer. Båda sätten att bedriva vetenskap är lika viktiga och kunskapen som behövs för att bygga och förvalta samhällen som är långsiktigt hållbara uppstår i samverkan mellan forskare som arbetar på olika sätt. Jag värnar inte den intellektuella förmågan av egoistiska skäl, utan för att jag oroas över att den håller på att trängas undan från den akademiska världen, vilket går ut över kunskapen och förståelsen.

Utifrån ett organisatoriskt och ekonomiskt perspektiv -- särskilt om kraven på effektivitet är högt ställda -- är enskilda individer möjligen utbytbara, men var och en av oss är unika och vi behöver alla bli sedda för dem vi faktiskt är för att trivas både med oss själva och tillvaron. När vi går till läkaren gör vi det för att vi vill veta hur vi mår och vad vi kan få eller göra för att bli friska, och läkaren måste givetvis utgå från det generella för att kunna bota oss, men möts vi inte som unika individer utan som utbytbara kuggar i ett samhällsmaskineri vars uppgift är att producera vinst till aktieägare får vi ett kallt och instrumentellt samhälle där allt som är singulärt, individuellt och unikt, i alla fall om det avviker från normen (det statistiskt säkerställda), betraktas som ett problem för den målstyrda och kvalitetssäkrade produktionen av mätbara resultat. 

Rationell förmåga behövs för att utveckla kunskap om det generella, medan intellektuell förmåga är nödvändig, dels för att förstå det unika, dels för att kunna jämka mellan dessa båda aspekter av verkligheten och tillvaron. Den som enbart fokuserar på rationalitet och som ser den förmågan som kungsvägen till kunskap behöver bara fokusera på arbetet med att skapa säkra och entydiga svar, medan den som värnar den intellektuella förmågan måste utveckla ett slags dubbel kompetens, vilket gör det svårt att hävda sig i det högt uppdrivna tempot som präglar samtidskulturen och den hårda konkurrens som råder idag. Den dubbla kompetensen handlar om att man måste lära sig leva i en värld som inte accepterar en och de förmågor man har, samtidigt som man utvecklar en förmåga som inte uppskattas eller är användbar i den värld och de organisationer man lever och verkar i. Antingen-eller är en tankefigur som gör det enkelt att ta beslut och leda organisationer, men kunskap växer ur reflektion och förståelse både för det generella och det unika samt förändring, komplexitet och allt det man inte vet något om, vilket kräver intellektuell förmåga.

Konsekvensen av att allt mer fokus och intresse riktas mot det generella och allmänna leder gradvis till att synen på vad det innebär att vara människa förändras och det finns en risk att detta sätt att tänka leder till att en allt mer tvingande norm om likriktning av människor, tankar och visioner. Begäret efter säkerhet och allt tydligare prediktioner leder till att det anses viktigare att följa kartan än terrängen, och individualitet kan med tiden komma att betraktas som ett problem. Vad händer då med integriteten, individualitet och det unika? Skyddet av individen, liksom öppenheten och demokratin, är svårt att hantera och värna redan som det är, och det blir inte lättare i en värld där medborgare ses som identiska och utbytbara kuggar i ett (ekonomiskt) maskineri vars syfte är att generera vinst till aktieägare. När det generella blir det nya individuella finns inte längre något behov av personlig integritet, som handlar om att skydda det unika och singulära, vilket mycket väl kan komma att uppfattas som ett problem eftersom det gör prediktionerna osäkra.

Tänka utanför boxen

Tänka utanför boxen är ett lika förnumstigt och uttjatat begrepp som Carpe diem. Sanningen är den att det  inte finns någon box, följaktligen går det inte att tänka utanför den. Däremot finns det (mer eller mindre) osynliga normer och strukturer och att tänkande utanför dessa görs inte ostraffat. Den som uppmanar andra eller själv säger sig tänka utanför boxen gör det i själva verket inom boxens givna ramar, eller möjligen tänjer hen något på dessa. Tänkande utanför boxen existerar inte, ordstävet ger snarare uttryck för en längtan bort från en allt mer kontrollerad tillvaro. Det finns nämligen normer för hur man ska tänka utanför boxen för att resultatet ska godkännas. Att det kommit att uppfattas som en synonym för kreativt tänkande är minst sagt olyckligt eftersom kreativitet är en konstnärlig och intellektuell förmåga, medan det tänkande som utspelar på insidan av den där boxen är rationellt. Det handlar alltså om två helt olika förmågor som är lika svårt att blanda ihop till en tilltalande mix som olja och vinäger, utan något slags emulgeringsmedel går det inte.

Samtalet vill jag se som ett slags emulgering, som en plats eller arena för möten mellan de båda kunskapskompetenserna. Genom att mötas i samtal behöver ingen försvara något och syftet är inte att nå konsensus. Debatten kan förstås som ett slags box där det bara finns utrymme för ett enda sätt att tänka, medan samtalet är en gränslös arena för utbyte av olika tankar, ju fler desto bättre eftersom det är ur överflödet som ny kunskap uppstår, och den kan bara utvecklas i frihet från krav och normer.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök till appropriering, eller ett uttryck för känslan av instängdhet som allt rationellt tänkande bygger på. Det går inte att bryta mot regler samtidigt som man följer dem, men det går att tämja den kreativa förmågan, fast då måste man acceptera att den där boxen är en social konstruktion och bara existerar människors huvuden. Den kvalitet som talet om tänkande utanför boxen försöker fånga är värdefull, men för att den ska kunna komma till sin rätt krävs intellektuell förmåga och förståelse för världen och vetande, liksom insikt om att det inte finns någon box. Det går bara att närma sig den där kvaliteten från utsidan, eller genom att bortse från boxen, som alltså är en uppsättning kontingenta regler.

Tänkande utan hänsyn tagen till någon box går bara att hantera med hjälp av principer, det går inte att styra mot mål och resultatet går inte att kvalitetssäkra. Kreativitet är en bångstyrig förmåga som följer sina egna dynamiska lagar vilka saknar logik och därför ger den upphov till överflöd. Utan marginaler och i avsaknad av förståelse för att detta sätt att tänka tar tid och bara i undantagsfall leder till konstruktiva resultat går det inte. Alla försök att effektivisera intellektuellt arbete leder oundvikligen in i den där boxen som man säger sig vilja göra upp med. För att förstå varför det blir så måste man inse skillnaden mellan rationell och intellektuell. Det handlar om två tendenser inom tänkandets kontinuum, rationell handlar om sökande efter lagbundenheter och tänkandet är strikt kontrollerat, medan intellektuell handlar om frihet och upplösning samt om att hela tiden söka nya och alternativa vägar fram. Inget av tankesätten finns renodlat i akademin, det handlar överallt om blandningar och tendenser av mer eller mindre av det ena eller andra.

Talet om tänkande utanför boxen är ett försök att säga att man är kreativ, men för alla som vet vad kreativitet är och hur den fungerar signalerar uttrycket bristande insikt om hur tänkande fungerar. Det finns paralleller till talet om en åsiktskorridor, som är ett sätt att försöka kontrollera tänkandet, fast på ett annat sätt än det rådande sättet som man upplever hindrar en att uttrycka problematiska politiska åsikter. Menar man allvar med tanken att det är positivt att tänka "utanför" den där boxen måste man släppa taget om den helt och hållet och kasta sig ut i det okända, vilket kan upplevas skrämmande, men det är bara så man kan få utlopp för en kreativitet värd namnet. 

Att skriva är att leva

Som student upptäckte jag hur mycket skrivandet betydde för mig. Även om jag liksom alla andra studenter våndades över inlämningarna var det möjligheten att skriva som jag insåg att jag skulle sakna allra mest om jag inte blev antagen som doktorand, där runt mitten av 1990-talet. Därför påbörjade jag ett romanprojekt, för att ha något konkret att fokusera på. Jag ville skriva om mina upplevelser av uppbrott, åren i bageriet och klassresan. Sen blev jag doktorand och förväntades skriva en avhandling. Fast det där bokmanuset följde med mig genom byten av datorer och uppgraderingar av program. Det blev ett rum för meditation och en möjlighet att bearbeta erfarenheterna av livet. För en tolv, tretton år sedan korrekturläste jag manuset och skapade en fungerande helhet av texten som skickades till några förlag. Jag blev (så klart) refuserad men var ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Något år efter fick jag min bok om alkohol och droger antagen på Daidalos, vilken gjorde mig till docent. Efter det påbörjade jag arbetet med en bok om kulturteori som jag tänkte mig skulle ligga till grund för en eventuell framtida professorsansökan, men det manuset fick jag inte riktigt till. När 2011 började blogga hjälpte båda mina opublicerade bokmanus mig att hålla igång flödet av texter här på Flyktlinjer.

2019 fick jag kontrakt på min första lärobok och just innan Corona slog till på våren 2020 kom den ut. Sen när högskolan gick in distansläge öppnade sig en fantastisk möjlighet som för mig kom precis rätt i tid. Resultatet av det akademiska året 2020/21 blev ytterligare två läroböcker (varav den senaste ges ut i januari nästa), och så har jag sänt mitt manus till boken om kulturteori till ett akademiskt kvalitetsförlag. Besked får jag senast 1e december. Och här under terminens första tio veckor har jag kunnat ta ut intjänad arbetstid, vilket gjort att jag bara haft sex föreläsningar och några möten som stört skrivron. Oron över att inte ha skrivuppgifter har jag lämnat bakom mig. Nu våndas jag mer över vad som ska hända här om en vecka, när läsperiod två drar igång och undervisningen intensifieras. Jag har verkligen kunnat utnyttja tiden på bästa sätt.

Efter semestern var det lite svårt att dra igång maskineriet, men jag insåg att jag aldrig kommer att kunna räkna med att få en sån här chans igen, så jag satte ribban högt och påbörjade arbetet med två nya böcker; en lärobok och en fortsättning på kulturteoriboken. Och så tog jag tag i romanprojektet igen, som jag med tio års distans till och nya livserfarenheter att bearbeta ville ge en ny chans. För mig är det perfekt att inte behöver fokusera på ett projekt och här under de senaste veckorna har jag hittat en rytm i skrivandet som fungerar korsbefruktande i så motto att flyt i ett projekt spiller över på de andra. Dagen börjar med att kockan ringer vid fem, och sen arbetar jag en eller två timmar med kulturteoriboken. Efter en promenad och frukost arbetar jag med läroboken fram till eftermiddagen, och resten av dagen och delar av kvällen ägnar jag åt romanen, som nu närmar sig 400 sidor. 

Nyckeln till framgång är friheten att lägga upp arbetet helt efter eget huvud och med hänsyn tagen till omständigheterna och dagsformen. När jag kan arbeta på det sättet känns det inte som jag ARBETAR, utan som ett sätt att ge livet mening. Att skriva är att leva för mig. Som dyslektiker med usla betyg från grundskolan är det ett slags revansch att kunna titulera sig både forskare och författare. Här under terminens första nio veckor har jag fått läst och skrivet mer än under någon nioveckorsperiod tidigare i livet och det är en vecka kvar innan allt återgår till det normala. Ingen av böckerna kommer att bli färdig, men jag har lagt grunden och planen är att ha i alla fall två bokmanus klart innan nästa sommar.

Oavsett om böckerna blir antagna eller inte känner jag att timmarna framför datorn varit värt mödan. Skrivandet i sig är belöningen och allt annat är en bonus. Skrivandet ger livet mening. Utan Flyktlinjer hade jag aldrig varit där jag är idag, vilket gör att jag utan problem kan skaka på huvudet åt högskolans syn på vad som är meriterande. Hade jag försökt mig på att skriva artiklar och ansökningar hade jag slutat vara lektor för länge sedan, nu känner jag mig istället allt mer redo att axla ansvaret som en professorstitel innebär, alldeles oavsett om jag kommer att kunna ansöka om det eller ej.

Att skriva var aldrig en dröm, inte på riktigt, men idag lever jag i en drömtillvaro.

Evolutionen är ett kvalitetsdrivande kunskapssystem

New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan sänka kostnaderna utan att kvaliteten påverkas. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat systemet är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Ingen vet hur framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera, därför vet man heller inte vilka kunskaper och färdigheter som behövs där och då, så med vilken rätt begränsar vi som lever idag deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt dagens förhållanden?

Kunskapen pressas i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till det som antas vara vetandets minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så kunskap såg ut och faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men så är det inte. Dagens kunskapssyn och systemen för forskning- och utbildning bygger på övertygelsen att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa med utgångspunkt i den definitionen och med ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar mätbara resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går att hitta något, snarare än där svaren som behövs faktiskt finns. Orsaken till detta är att vi tar för givet att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse på det vi redan vet.

Det finns mycket lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering, men som ändå alltid står i relation till verkligheten. Överfört till skolan och forskningen handlar det om att skapa ett system där kunskapen placeras i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på det som fungerar (och det vet man först i efterhand) vägen fram (modifieringarna av det som hålls för sant), inte på målet och måluppfyllelsen (som bygger på historiska data). Det råder ingen tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det enda som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras.

Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet man forskar inom. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och medel med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot systemet och auktoriteterna på området, som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och i vissa fall aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång. I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan mål; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Det som fungerar behåller man och allt annat lämnas därhän. Utgångspunkten för arbetet i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaren finns eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera texterna som läggs fram för granskning. Allt är potentiellt bra initialt och ju fler alternativ man kan testa desto bättre.

Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i ett evolutionärt system så klokt som möjligt, alltså bara till det som leder kunskapsutvecklingen framåt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitetsvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag och man reflekterar över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapsarbete bygger på att man inte accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med den helt onödiga administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek, till ingen som helst kunskapsnytta och vars syfte är att flytta kunskap från forskare till systemet för att kunna standardisera forskningen och i förlängningen låta färre forska (för att ”tjäna” pengar). Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet togs bort genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera kommer kunskapskvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar nämligen mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar i relation till den föränderliga miljön.

Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet samt tillvarons oöverblickbarhet.

Kunskap och lärande går inte att styra

Jag har varit på många konferenser genom åren, men en sticker ut på ett synnerligen positivt sätt och det är FEKIS, en av företagsekonomernas konferenser. Det är inte en strikt forskarkonferens där man träffas för att positionera sig eller meritera sig. FEKIS är ett sammanhang där man möts för att lyssna på och lära av varandra. Utan tvekan är det där jag lyssnat på de intressantaste presentationerna och paneldebatterna. Konferensen flyttar runt hos de olika institutionerna och jag har varit i Uppsala, Stockholm, Södertörn, Malmö. Årets konferens var digital, men skulle hållits i Göteborg. Och för första gången deltog jag inte bara som åhörare, jag var även med i en paneldiskussion vars titel var: Vetenskapligt tänkande, forskande och skrivande: Normativ enfald och/eller kritisk mångfald?

Ansvarig för panelen var professor Daniel Ericsson från Linnéuniversitetet och jag, Berit Hartman och Maria Norbäck samtalade med utgångspunkt i följande skrivning:

I den ymniga floran av metodböcker förekommer många olika föreställningar om vad det innebär att tänka, forska och skriva på vetenskaplig grund. De flesta av dessa föreställningar är normativa såtillvida att de närmar sig metodområdet som om det finns ”ett bästa sätt”. Ibland ges också uttryck för uppfattningen att det inte finns några alternativ utan att det endast finns ”ett enda sätt”. Hur ska vi som lärare, handledare och forskare förhålla oss till sådan normativitet? Finns det överhuvudtaget något utrymme för studenter att tänka, forska och skriva utanför metodlitteraturens snäva ramar?

Vi inledde med var sitt statement, och jag presenterade följande tankar om kunskap, lärande och vetenskapligt skrivande som utgångspunkt för samtalet i panelen och med åhörarna.

Genom åren har jag funderat massor på vad kunskap är och hur lärande fungerar, och jag var länge frustrerad över hur akademin utvecklades och störde mig att studenternas förväntningar på mig som lärare och deras sätt att ta sig an studierna inte stämde överens med min bild av vad som kännetecknar högre utbildning. När studenterna inte förstod vad jag menade, på den korta tid jag hade till mitt förfogande för att förklara i undervisningen, klagade jag på studenterna, vilket inte leder till något positivt för någon. Det var en jobbig tid i mitt liv och jag kämpade mot väderkvarnar, för den akademiska kulturen är lika svår att förändra som all annan kultur. Jag drev mig själv till en punkt där jag var tvungen att välja väg och när jag inte hade något att förlora slängde jag iväg en idé till en bok till Studentlitteratur, som nappade. För mig blev det en vändning och av bara farten blev det två böcker till, varav den senaste handlar om kunskapsteori och kommer ut i januari. 

När jag började arbeta på mina böcker Hur blir högre studier högre och sedan fortsatte med Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, kände jag omgående att det var positivt för mig och min mentala hälsa eftersom jag fick utlopp för min kreativitet. Genom att uttrycka sig i bokform finns det tid att förklara på djupet och med hjälp av olika exempel. Ambitionen med båda böckerna är att hjälpa studenterna hjälpa sig själva, att utveckla förmågan att förstå och hantera kritisk mångfald, vilket jag menar kännetecknar vetenskapligt tänkande. Målet med all forskning är KUNSKAP, och kunskap är något annat än fakta och resultat. Utan tolkning kan ingen empiri eller evidens bli kunskap eftersom det inte är synonymer. Vetenskapligt tänkande kännetecknas av att man arbetar med öppna frågor utan givna svar och därför är den akademiska friheten, som kräver (förmåga att ta) ansvar, så viktig. Utan tillit och eget ansvar kan texterna som skrivs i namn av vetenskap aldrig bli akademiska.

Forskning handlar om att följa principer, inte regler! Om forskare och lärare på högskolan okritiskt förväntas följa order är högskolan inte längre en högskola och forskningen blir ovetenskaplig, dessutom är det oetiskt att tvinga människor att okritiskt följa regler. Vetenskapen är en komplex helhet vars syfte är att skapa kunskap; den går inte att detaljstyra eller kvalitetssäkra eftersom det man söker efter är okänt och ingen vet var eller ens om svaren finns. Metod är inte en uppsättning regler, utan ett antal principer. Och för att arbetet ska kunna leda till kunskap måste man som sagt kunna tänka fritt, kritiskt och självständigt, vilket är intellektuella förmågor som behöver balanseras mot, inte ersättas av rationalitet.

Vetenskaplig frihet tillsammans med personligt ansvar för besluten man tar när man forskar och studerar, liksom att man möts i ömsesidig respekt för varandra och olika sätt att tänka, är en förutsättning för framväxten av en akademisk miljö och en vital och angelägen vetenskap. Om metodböckerna ser ut och används, samt uppfattas, som manualer eller recept som ska följas till punkt och pricka leder studierna av böckerna bort från vetenskapligt tänkande och resultatet blir ovetenskapligt. Målstyrnings- och kvalitetssäkringstanken, övertygelsen om att det går att effektivisera lärande och vetenskapligt tänkande, liksom jakten på en best practice som antas kunna implementeras överallt, går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren i akademin om lärande och kunskapsutveckling. Ny kunskap handlar om det vi INTE vet och den är okänd tills den upptäckts eller utvecklats, därför måste processen vara öppen och sökandet fritt.

Under den första dagen på konferensen sa Bengt Kristensson Uggla att disputationer idag alltmer kommit att utvecklas till en angelägenhet för familjen, inte för vetenskapen och den akademiska miljön. Jag har inte tänk på det, men det slog mig att det ju är helt sant, djupt tragiskt och ett allvarligt tecken på att akademin förändrats och att den blivit allt mindre akademisk. Det är omöjligt att säga vad som är hönan och ägget, men möjligen skulle denna olyckliga utveckling kunna förklaras med att forskning blivit en resultatorienterad och målstyrd verksamhet, där man förväntas tänka rätt snarare än fritt, för att travestera Thomas Thorild och devisen ovanför stora hörsalen i Uppsala; som länge (och med rätta) kritiserats för att vara oakademisk, men som idag tyvärr håller på att bli en allt mer korrekt beskrivning av högskolans verksamhet.

Att läsa snabbt tar tid

Läshastigheten är i princip konstant över tid, men det går att lära sig läsa översiktligt för att på det sättet öka mängden text man konsumerar, med behållning. Den förmågan tar dock tid att utveckla, för det är egentligen inte en förmåga man övar upp. Vem som helst kan svepa med blicken över en sida och sen vända blad. Läsning handlar om att tillägna sig innehållet, inte bara ta sig igenom texten. För att kunna LÄSA snabbt måste man först ha byggt upp ett referensbibliotek. För att utveckla snabbläsningsförmåga behöver man öva upp blicken för vad som är viktigt i texter, man behöver lära sig urskilja mönster och öva upp blicken för bärande resonemang och betydelsefulla detaljer.

Man skulle kunna säga att bildning är en förutsättning för snabbläsning. Det handlar om att först skaffa sig breda och djupa kunskaper på många olika områden, sedan om att skaffa sig perspektiv på kunskaperna; och det handlar även om att hela tiden testa kunskaperna mot verkligheten samt ständigt ompröva insikterna i ljuset av ny kunskap. Saknas grunden, alltså breda och djupa kunskaper samt en väl utvecklad förmåga till analytiskt- och kritiskt tänkande, går det inte att läsa snabbt utan att kvaliteten i läsningen blir lidande. Därför tar det tid att läsa snabbt och det är också anledningen till att lärande inte går att effektivisera.

Inget som är viktigt i livet går att effektivisera, och varför skulle man vilja göra det? Livet är en tidsrymd och dess mening står i direkt relation till vad man fyller tiden med. Den som jagar kickar och försöker maximera upplevelsen av att vara vid liv bränner ut sig och är aldrig riktigt närvarande, hen dör i språnget, utan att ha uppskattat vägen fram. Kunskap är en förutsättning för kvalitet, som är en förutsättning för kunskap, så den onda cirkel vi hamnat i behöver brytas. Jakten på effektivitet handlar inte om något annat än en fåfäng önskan om att få mer för mindre, vilket är en omöjlig dröm. Önskningar om det som inte går att få är som virus, som sprider sig och tar sig in i och tar över kroppen, med skillnaden att drömmar tar sig in i hjärnan och påverkar tänkandet. 

För den som liksom jag läser långsamt är detta extra viktigt att förstå och ta till sig. Man måste helt enkelt acceptera förutsättningarna och utrusa sig med tålamod. Känner man sig stressad för att andra läser snabbare och därför slarvar med grunden kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten i det intellektuella arbetet under resten av livet. Belöningen är inte direkt för någon, den kommer med tiden och ju noggrannare man är i början av sin karriär desto större blir den. Och när man väl har skaffat sig förmågan fungerar den som ett turboaggregat eller en överväxel på en bil. Man både kan och bör fortsätta ta sig tid att läsa långsamt, dels för läsupplevelsens skull och njutningen i att ta del av ett vackert språk och väl genomtänkta resonemang, dels för att det är enda sättet att ta till sig ny kunskap och utveckla fördjupad förståelse.

Hur kan man främja intellektuell utveckling och varför behöver man göra det?

Sedan ett tag arbetar jag på en ny bok, om (vad som främjar) intellektuell utveckling. Kraften i skrivandet kommer från den frustration jag känner över att och hur den akademiska världen blir allt mindre akademisk. Jag försöker tänka positivt och fokuserar på uppmuntran och verktyg som kan användas för att bygga upp både förståelse för vad intellektuell utveckling betyder och varför det är viktigt samt och kompetens att hantera intellektuell förmåga. Nedan finns ett första utkast till bokens inledning.

Inledning

Det finns inga genvägar till kunskap och i jakten på vetande finns heller inga garantier för att man finner det man söker, det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda för det är ett faktum att det är så här det ser ut och fungerar. Det är själva förutsättningen för all forskning och allt lärande. Ibland sägs att viljan kan försätta berg och att vill man bara nog mycket och sätter upp tillräckligt tydliga mål kan man uppnå i princip vad som helst. Det stämmer i en del fall, men långt ifrån alla och den här boken handlar om just de fallen.

Jag som skrivit boken har över tio års erfarenhet av kroppsarbete i bageribranschen. När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att effektivisera arbetet. Arbetar man med tillverkning går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Det går att röra sig snabbare, arbeta fortare och trimma samverkan i arbetslaget i ett bageri utan kvalitetsförlust. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar utrymmet för allt annat som också måste göras för att få livet och tillvaron att gå ihop. Även om det aldrig gick att helt koppla bort tankarna på arbetet i bageriet fanns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick jag bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra. Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant utan en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Det var inte för att arbetet var fysiskt som jag tröttnade på bageriarbetet, det var lusten att studera som till slut tog överhanden. Orsaken till att jag slutade var att jag sökte intellektuellutmaning, och det gör jag fortfarande.

Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. På högskolan ser arbetet och förutsättningarna därför helt annorlunda ut än i bageriet. Det går att springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne, men det är på marginalen och tidsvinsten är dessutom svår att använda till något annat. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändigainslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Och människans kognitiva processorkraft har varit i princip konstant genom hela mänsklighetens historia. Idag ”läser” allt fler ljudböcker, vilket är ett effektivt sätt att ta sig igenom texter, men eftersom lyssna och läsa är två helt olika saker är det olyckligt att jämställa dessa båda saker. Ljudböcker är ett komplement, men grunden för all intellektuell utveckling är långsamt och eftertänksamt läsande av svåra och utmanande texter som förmedlar tankar. På nätet kan man hålla sig a jour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. Intellektuell och akademisk är inte synonymer, men det som kännetecknar akademiska miljöer är att de är intellektuellt stimulerande. Och intellektuell utveckling är motsatsen till effektivitet, fakta och googlande efter snabba svar. Den här boken är skriven i akt och mening att värna det som är akademiskt i högskolevärlden och med ambitionen att främja intellektuell utveckling. Det är ingen lärobok i traditionell mening, utan snarare en inspirationsbok och den vänder sig till alla som vill bygga upp förståelse för hur man kan utvecklas som tänkande och kunnande människa.

Jag vill ha ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och jag förknippar det med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre.

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning på väldigt många problem. Genom att effektivisera får man ut mer av investeringarna och antas kunna producera mer på kortare tid. Och i teorin fungerar det, i alla fall ett tag, men på samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Problemet är att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem, det är så samhället förvaltas. Förr eller senare drabbar därför jakten på effektivisering alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress. Eftersom problemet är konstruerat och bygger på ett tankefel är det lätt att göra något åt det, men det kräver eftertanke och analytisk förmåga – alltså intellektuella egenskaper, vilket den här boken handlar om. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och mina känslor, men när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia eftersom vi lever i ett komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och kvalitetssäkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan.

För att mitt arbete som akademiker ska kunna sägas vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag vill gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag inte jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Som akademiker är man hela tiden i eller i alla fall nära sitt jobb. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Att jag inte bränner ut mig beror på att arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det. Men, och det är ett viktigt men, förutsättningen för att detta är att den administrativa bördan är minimal och att jag får arbeta i frihet under ansvar.

Det finns de som menar att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Den som äger intellektuell förmåga och inser att tänkande tar tid och kunskap kräver ödmjukhet kan förundras över tillvaron och lära sig bejaka osäkerheten och öppenheten. Hen kan ta vara på det som är bra och finna ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Genom att fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu, utvecklas man intellektuellt samtidigt som samhället blir mer hållbart. Eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens. Artisten Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin låt Anthem, i raden: ”Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.” Citatet anförs här som en påminnelse om att kunskap och livsavgörande insikter finns överallt och därför är det viktigare att lära sig förstå och känna igen kunskaperna när man stöter på dem, antingen av en slump eller som ett resultat av systematiskt sökande.

Hur blir den akademiska kulturen akademisk?

Kultur äter strategier till frukost brukar man säga. Den går inte att styra eftersom den utvecklas i mellanrummen och både påverkas av och påverkar förändringen som är dess enda konstant. Kunskapen om kulturen kan därför per definition aldrig vara annat än daterad och den går bara att nå indirekt. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen om kultur, som är ett ämne som angår alla. Kulturvetenskapens Moment 22 är att även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt. Problemet är att kunskapen som kulturvetare och många humanister skapar bara kan utvecklas, spridas och komma till sin rätt i en AKADEMISK och INTELLEKTUELL miljö, och idag förändras kulturen i högskolevärlden snabbt, vilket i sig är oproblematiskt. När själva grunden för det som gör akademin akademisk och intellektuell raseras blir utvecklingen oundvikligen exponentiell. Det är inte av illvilja akademin förändras, det sker av (missriktad) omsorg om kunskapen och fungerar som ett slags björnkram. Grundproblemet är att allt fler idag, även inom akademin, sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Fakta kan produceras och kontrolleras, och vägen dit kan målstyras och resultatet kvalitetssäkras. Fakta kan ordnas och jämföras, men så fungerar inte kunskap och uppmärksammas inte detta finns en risk att akademin på sikt avakademiseras helt. Tänker man sig att akademiskt arbete handlar om att producera fakta går det att skapa tydliga och förutsägbara karriärvägar. Efterfrågan på snabba och tydliga svar är stor, vilket försvårar arbetet med att försvara akademins akademiska kvaliteter. När forskningen inriktas på fakta och den misstas för kunskap blir nämligen alla nöjda och arbetet ser dessutom ut att kunna effektiviseras på samma sätt som arbetet i resten av samhället och näringslivet. Kulturen gör det med akademin och människorna, samhället. Frågan är hur klokt och långsiktigt hållbart det är?

Om akademin avakademiseras och arbetet där allt mer liknar vilket jobb som helst påverkas kulturen lika mycket som den påverkar utvecklingen. Den som liksom jag värnar akademins AKADEMISKA kvaliteter för KUNSKAPENS skull kan inte göra något annat än att påpeka detta och på olika sätt försöka driva opinion för en förändring. Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset och göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, och att jag uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit -- men det gör det inte utvecklingen mindre problematisk eller plågsam att bevittna. Sen, när kon är borta och båset är tomt, säger man: Vi visste inget, varför varande ingen oss? Det är kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför som humaniora och kulturvetenskap är det man skär ner på först när den akademiska verksamheten (i strid mot allt vi vet om intellektuella arbetens särart) ska effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen och förändringshastigheten accelererar. Först när det är för sent och det är svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur, blir misstaget uppenbart för det stora flertalet, men då är det som sagt för sent eller kräver massor av tid och resurser att vända utvecklingen.

En viktig förklaring till att det blir som det blir är att allt fler aspekter av arbetet i högskolevärlden förpappras. När kunskap flyttas från forskare och lärare till de administrativa systemen ökar möjligheterna till kontroll och styrning av verksamheten, liksom det fiktiva behovet av fler administratörer och utökade befogenheter och makt för linjen. Kollegiet krymper och de som är kvar belönas för sin lojalitet gentemot systemet med hög lön och fina titlar. Tomheten triumferar, för att tala med organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson. När akademikerna blir allt färre och de som är kvar fokuserar på annat än kunskapsutveckling och värnande av intellektuella kvaliteter riktas fokus mot pengar, pinnar och annat som kan produceras i enlighet med tanken om lean production av nyckeltal. Risken är att det blir viktigare och uppfattas oproblematiskt att bevaka det egna lärosätets position i förhållande till andra, konkurrerande lärosäten. Marknadsskolan fungerar på samma sätt. Skyddade bakom murar och med hänvisning till företagshemligheter sprider respektive enhet i utbildningssystemet, via medietränade kommunikatörer en blankpolerad bild av just deras organisations förträfflighet. Med en ökad förpappring ökar kommunikationsavdelningarnas och bibliotekens makt över akademin, och forskarna förvandlas allt mer till utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri vars uppgift är att bli bäst i världen, trots att alla vet att bäst är ett relativt och subjektivt begrepp. Bra däremot är ett absolut mått.

Det lyser säkert igenom hur förtvivlad jag är, men uppgiven är jag inte. Min intellektuella låga brinner starkare än någonsin, liksom mitt engagemang för kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Jag tror på strykan i kunskapen och hyser hopp inför framtiden. Även om jag lika lite som någon annan äger kunskapen och trots att jag vet att den är lika svår att styra som kultur är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att tas till heder igen. Jag bidar min tid och tar alla chanser jag får att skriva, läsa och hålla kunskapens eld vid liv. Glöden finns där, likt en brinnande mosse som rätt som det är kan flamma upp, om och när förhållandena är de rätta. Hur mycket klimatförändringarna och rasismen som växer och sprids i samhället än oroar mig närmar vi oss oundvikligen den punkt där det blir uppenbart för alla att kunskap är det ENDA som kan rädda oss. Då är jag redo och kan, tillsammans med mina akademiskt sinnade och intellektuellt drivna kollegor från olika ämnen och med olika intressen, kliva upp ur katakomberna där vi bidar vår tid och möts för att utbyta tankar och erfarenheter, för att sprida kunskapens ljust över det kulturella landskap som där och då förhoppningsvis inte är helt förött. Så länge det finns liv finns det hopp, och det är också det sista som överger oss människor. 

Jag hoppas och tror det blir bra, förr eller senare, även om det just nu ser mörkt ut. Ingen vill egentligen leva i den strikt kontrollerade, andefattiga och repressiva värld som marknadskrafterna leder till om de släpps fria. Demokratin och det öppna samhället kan bara värnas med hjälp av intellektet, och demokratin är det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, alltså det enda system som kan hantera klimatförändringarna. Därför är jag hoppfull, för jag vet att det jag kan och den kunskap jag har är användbar. Just nu uppskattas den inte efter förtjänst, men när vi vaknar upp på andra sidan av pandemin och klimatförändringarnas och rasismen och populismens konsekvenser blir allt tydligare är jag övertygad om att fler kommer att inse vad som behövs och behöver göras, och då kommer en annan kultur att växa fram, som liksom den vi lever med nu äter strategier. Utvecklingen går varken att målstyra eller stoppa. Den som förstår det står alltid bättre rustad inför framtidens fundamentala öppenhet än den som tror sig veta och vara på den rätta sidan, bland likasinnade. Det kommer inte an på hur många man är som tänker samma, utan på hur användbar kunskapen är som man förfogar över. Den högre utbildningens akademiska kvaliteter är unika och ett lika viktigt världsarv att förstå och respektera som till exempel den romerska rätten. Högskolans bildningsambitioner går hand i hand med strävan efter intellektuell utveckling. En oakademisk akademi är bara ett förlängt gymnasium, så detta är ingen liten sak.