Även om få lektorer efterfrågar det byggs allt fler högskolor om och kontoren ersätts med öppna kontorslandskap och så kallade kreativa ytor. Oklart varför, för det är inte ytorna som ska vara kreativa utan akademikerna, och vad som främjar någons kreativitet kan ingen annan avgöra. Kreativitet och akademisk kvalitet är inget man tvingar fram. För att kunna utveckla kunskap krävs både tid och möjlighet att arbeta ostört. Så har det alltid varit och det är inget som förändrats i och med digitaliseringen, ekonomiseringen och juridifieringen av forskning och högre utbildning. Även om kulturen förändras hela tiden förändras inte det som kännetecknar akademisk kvalitet och kunskap. När linjeorganisationens makt över högskolan ökar och kollegiets inflytande över verksamheten minskar tenderar det dock att bli så, vilket avskaffandet av kontoren är ett tydligt exempel på. Eftersom det till syvende och sist är lärarna som möter studenterna och utför forskningen och eftersom kunskapen och kvaliteten uppstår och utvecklas i klassrummen och i mötet mellan lärare och student, är det helt avgörande att dessa utrymmen och mötesplatser utformas med kunskap och kvalitet i fokus, inte ekonomi. För att kunna värna den akademiska kvaliteten i verksamheten och höjden i den högre utbildningen måste kollegiets makt och inflytande över arbetets utformning öka, annars förvandlas landets högst utbildade till vanliga handläggare som okritiskt följer ledningens order, vilket förvandlar högskolan till något annat än den kunskapens och bildningens högborg som akademin måste för för att ett kunskapssamhälle ska kunna växa fram. Utan insikt om och respekt för vad som kännetecknar akademisk kvalitet och i avsaknad av förståelse för komplexiteten i uppdraget är högskolan ingen högskola.
Under pandemin har jag och många andra akademiker arbetat hemifrån och högskolans lokaler har av förklarliga stått tomma ödsliga. Utifrån ett rationellt och strikt ekonomiskt perspektiv ser det ut som slöseri med resurser att betala hyra för lokaler som inte används, men från ett akademiskt och intellektuellt perspektiv ser den saken helt annorlunda ut. Mitt kontor, där jag kan stänga dörren om mig när jag behöver arbeta ostört -- där jag har böckerna jag använder i undervisningen och pappren som behövs för att utföra arbetet tillgängliga i den ordning jag själv bestämmer -- är en förutsättning för arbetet jag utför ska kunna hålla hög akademisk kvalitet. Om ekonomins intressen överordnas intellektets går det helt klart att sänka kostnaderna, men det är lite som att sluta äta för att "spara" pengar. Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men eftersom kostnaden är en investering, inte en utgift, är frågan inte vad det kostar utan vilken kvalitet man önskar. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens, blir alla tankar på effektivisering av verksamheten kontraproduktiva och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadssökningarna kommer oundvikligen att påverka kvaliteten. Ett eget rum är själva sinnebilden för den fredade zon som, i både överförd och konkret mening, är en förutsättning för alla intellektuella arbetsuppgifter. Utan fredade zoner, egna rum och frihet att utföra arbetsuppgifterna på det sätt samt där och när det passar en själv bäst, går det inte att lära, utveckla ny kunskap eller värna akademisk kvalitet. Det där egna rummet är med andra ord inte en kostnad utan en nödvändig utgift eller en viktig investering i den akademiska miljön.
Akademisk kvalitet är en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Det allt tydligare fokuset i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. New Public Management bygger på differentiering, standardisering och effektivisering av arbete, vilket fungerar när man bygger bilar eller producerar väl definierade och okomplicerade tjänster. Inför man okritiskt kvalitets(säkrings)system som bygger på sådana utgångspunkter är det helt förödande för det intellektuella klimatet i den akademiska världen. Lärande och kunskapsutveckling är komplexa fenomen, inte mätbara resultat eller mål man kan styra mot.
Akademisk kvalitet går inte att tvinga fram, bara skapa förutsättningar för och uppmuntra till, och det finns inga garantier för att resultatet av arbetet som utförs i forskningen eller i undervisningssalarna blir det önskade. Det är inget problem eller tecken på bristande kvalitet, det är bara så det är och det måste man acceptera. Finns det inte tid eller förståelse för hur viktigt det är att man som lärare och även student ostörd kan förlora sig i en bok eller texten man sitter och skriver på, kan författandet och läsningen aldrig leda till intellektuell utveckling och resultatet av arbetet som lektor kan heller inte bli akademiskt. Därför är de där fredade zonerna så viktiga. Kompetensutvecklingstiden som de flesta akademiker har i sin tjänst är ett slags barometer för hur det står till. Är den en fredad zon, behandlas den styvmoderligt, eller, vilket är ännu värre för kvaliteten, är den målstyrd och kontrollerad? Det spelar en avgörande roll för den akademiska kvaliteten i arbetet att kompetensutvecklingstiden planeras in först, att undervisningen planeras in sedan och att övriga uppgifter anpassas efter arbetet som står i direkt relation till kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Idag gör man i princip tvärtom och de akademiska inslagen behandlas som ett slags formalitet, vilket gör att den kvalitet som systemen för ledning och kontroll (förpappringen) är tänkt att värna istället utarmas.
Som docent och försvarare av kunskap och akademisk kvalitet blir jag både ledsen och orolig när jag inser att ansvaret för högskolans verksamhet idag i princip helt ligger på linjeorgansationen. Även arbetet i de få kollegiala organ och nämnder som finns kvar på högskolan är strikt reglerat och handlar i väldigt hög grad om att kommentera dokument och olika typer av beslut som redan är tagna. För att kunna ha någon som helt chans att värna kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter behöver kollegiets arbete i mycket högre grad än idag handla om att driva det kvalitetsfrämjande arbetet med ett öppet mandat, och med utgångspunkt i ledamöternas akademiska meriter och mångåriga erfarenheter samt med hänvisning till vetenskapliga argument. Okritiskt orderföljande hör inte hemma i akademin. För att kunna skapa förutsättningar för att utveckla det jag menar kännetecknar akademisk kvalitet krävs tillit och mer frihet för lärare och forskare att ta eget ansvar. Även om man allt oftare talar om tillitsbaserat ledarskap pekar utvecklingen i praktiken i motsatt riktning. Allt fler dokument som används idag för att målstyra och kvalitetssäkra resultatet av arbetet riktar fokus mot nyckeltal och mätbara mål som bestämts av ledningen, men som bara har en lös koppling till kunskapen och den akademiska kvaliteten. Jag förstår att högskolan måste följa lagar och regler, men som högt utbildad och vetenskapligt meriterad akademiker känner jag mig tvungen att påpeka faktum, att jag allt oftare och tydligare känner mig som Charlie Chaplin vid produktionslinjen i filmen Moderna tider, vilket knappast ligger i skattebetalarnas intresse. För på vilket sätt främjas kunskapsutvecklingen i vårt land av att lektorer okritiskt följer order?
Jag är inte rädd för att jobba hårt, tvärtom. Men jag vill arbeta med det jag på skattebetalarnas bekostnad är utbildad för och med stöd i egen forskning och mångårig erfarenhet vet främjar kunskapsutvecklingen. Det egna rummet och de fredade zonerna jag efterlyser är inte platser där man smiter från arbetet utan en förutsättning för att arbetet på högskolan håller hög akademisk kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar