Som student upptäckte jag hur mycket skrivandet betydde för mig. Även om jag liksom alla andra studenter våndades över inlämningarna var det möjligheten att skriva som jag insåg att jag skulle sakna allra mest om jag inte blev antagen som doktorand, där runt mitten av 1990-talet. Därför påbörjade jag ett romanprojekt, för att ha något konkret att fokusera på. Jag ville skriva om mina upplevelser av uppbrott, åren i bageriet och klassresan. Sen blev jag doktorand och förväntades skriva en avhandling. Fast det där bokmanuset följde med mig genom byten av datorer och uppgraderingar av program. Det blev ett rum för meditation och en möjlighet att bearbeta erfarenheterna av livet. För en tolv, tretton år sedan korrekturläste jag manuset och skapade en fungerande helhet av texten som skickades till några förlag. Jag blev (så klart) refuserad men var ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Något år efter fick jag min bok om alkohol och droger antagen på Daidalos, vilken gjorde mig till docent. Efter det påbörjade jag arbetet med en bok om kulturteori som jag tänkte mig skulle ligga till grund för en eventuell framtida professorsansökan, men det manuset fick jag inte riktigt till. När 2011 började blogga hjälpte båda mina opublicerade bokmanus mig att hålla igång flödet av texter här på Flyktlinjer.
2019 fick jag kontrakt på min första lärobok och just innan Corona slog till på våren 2020 kom den ut. Sen när högskolan gick in distansläge öppnade sig en fantastisk möjlighet som för mig kom precis rätt i tid. Resultatet av det akademiska året 2020/21 blev ytterligare två läroböcker (varav den senaste ges ut i januari nästa), och så har jag sänt mitt manus till boken om kulturteori till ett akademiskt kvalitetsförlag. Besked får jag senast 1e december. Och här under terminens första tio veckor har jag kunnat ta ut intjänad arbetstid, vilket gjort att jag bara haft sex föreläsningar och några möten som stört skrivron. Oron över att inte ha skrivuppgifter har jag lämnat bakom mig. Nu våndas jag mer över vad som ska hända här om en vecka, när läsperiod två drar igång och undervisningen intensifieras. Jag har verkligen kunnat utnyttja tiden på bästa sätt.
Efter semestern var det lite svårt att dra igång maskineriet, men jag insåg att jag aldrig kommer att kunna räkna med att få en sån här chans igen, så jag satte ribban högt och påbörjade arbetet med två nya böcker; en lärobok och en fortsättning på kulturteoriboken. Och så tog jag tag i romanprojektet igen, som jag med tio års distans till och nya livserfarenheter att bearbeta ville ge en ny chans. För mig är det perfekt att inte behöver fokusera på ett projekt och här under de senaste veckorna har jag hittat en rytm i skrivandet som fungerar korsbefruktande i så motto att flyt i ett projekt spiller över på de andra. Dagen börjar med att kockan ringer vid fem, och sen arbetar jag en eller två timmar med kulturteoriboken. Efter en promenad och frukost arbetar jag med läroboken fram till eftermiddagen, och resten av dagen och delar av kvällen ägnar jag åt romanen, som nu närmar sig 400 sidor.
Nyckeln till framgång är friheten att lägga upp arbetet helt efter eget huvud och med hänsyn tagen till omständigheterna och dagsformen. När jag kan arbeta på det sättet känns det inte som jag ARBETAR, utan som ett sätt att ge livet mening. Att skriva är att leva för mig. Som dyslektiker med usla betyg från grundskolan är det ett slags revansch att kunna titulera sig både forskare och författare. Här under terminens första nio veckor har jag fått läst och skrivet mer än under någon nioveckorsperiod tidigare i livet och det är en vecka kvar innan allt återgår till det normala. Ingen av böckerna kommer att bli färdig, men jag har lagt grunden och planen är att ha i alla fall två bokmanus klart innan nästa sommar.
Oavsett om böckerna blir antagna eller inte känner jag att timmarna framför datorn varit värt mödan. Skrivandet i sig är belöningen och allt annat är en bonus. Skrivandet ger livet mening. Utan Flyktlinjer hade jag aldrig varit där jag är idag, vilket gör att jag utan problem kan skaka på huvudet åt högskolans syn på vad som är meriterande. Hade jag försökt mig på att skriva artiklar och ansökningar hade jag slutat vara lektor för länge sedan, nu känner jag mig istället allt mer redo att axla ansvaret som en professorstitel innebär, alldeles oavsett om jag kommer att kunna ansöka om det eller ej.
Att skriva var aldrig en dröm, inte på riktigt, men idag lever jag i en drömtillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar