Kulturvetenskap, eller vetenskap om kultur?

Var på möte igår, på institutionen för Kulturvetenskaper i Göteborg. Det talades om en eventuell omarbetning av det utbildningsprogram som Kulturoffensiven ingår i. Ett bra möte. Faktiskt ett av de bättre mötena jag varit på. Kul, effektivt och kärnfullt. Mycket klokt blev sagt på mötet, vilket stärker känslan av att jag faktiskt längtar tillbaka till arbetet och hösten. Att den stundande semestern är en rejäl bonus. Till hösten ska det finnas marginaler och luft i uppläget, liksom tid att tänka på annat än ren överlevnad. Tid att tänka på viktiga saker, som det ämne jag vikt mitt liv åt. Kulturvetskapen.

Vad är det, och vad skulle det kunna bli, ämnet Kulturvetenskap? Det var tankar som dök upp under mötet igår. Idag njuter jag av friheten i att kunna vika en dag för läsning. Och jag njuter i fulla drag. Började på en nyinköpt bok av Fredrika Spindler, den tredje boken i serien som tidigare handlat om Spinoza samt Nietzsche och som nu kommit till Deleuze. Tycker om hennes sätt att skriva, och hennes tankar om de tre tänkarna. Boken om Deleuze blir en perfekt avslutning på det akademiska året. En utmärkt övergång till semestern.

Denna bloggpost kom till mig i mötet mellan seminariet igår, och läsningen av Spindlers bok. Som bekant är jag en varm anhängare av Deleuze, och jag ser gärna att mitt ämne utvecklas i en sådan  riktning. För att jag finner Deleuze tänkande användbart. För att jag vet att hans begrepp och tänkande har hjälpt mig förstå kulturen jag lever i och med. Och jag stärks i min uppfattning när jag betraktar Deleuze genom det prisma som Spindler håller upp framför ögonen på mig. Min bild fördjupas och jag hittar nya ingångar till filosofen som jag ständigt återvänder till och ännu inte efter många år har tröttnat på.

Spindler låter mig återknyta kontakten med Deleuze och Guattaris bok, som i svensk översättning får titeln: Vad är filosofi? Hon återger citatet från slutet av deras bok. Det handlar om tänkande och skillnaden mellan vetenskap/traditionell filosofi och konstnärers sätt att närma sig världen.

Människorna förfärdigar ständigt ett skyddande parasoll, på vars undersida de ristar ett firmament och skriver in sina överenskommelser, sina åsikter; men poeten och konstnären gör en reva i parasollet, sliter till och med upp firmamentet för att låta lite av blåsten och friheten hos kaos tränga in och som ett plötsligt ljus rama in en vision upp framför revan, Wordsworths påsklilja eller Cezannes äpple, Macbeths eller Ahabs silhuett.

Vetandet har inte sällan denna karaktär, som ett slags skyddande parasoll. Världens komplexitet och oöverblickbarhet kan vara skrämmande, ingen tvekan om det. Men det är synd om rädslan driver människor att göra saker som drabbar dem. Vetandet kan aldrig bli bättre än den fråga man undersöker. Och kultur är som sagt väsensskild från till exempel fysik, som kunskapsobjekt betraktat. Det som fungerar inom fysiken fungerar inte nödvändigtvis inom kulturens område. Vill man förstå kultur finns det många poänger med att söka kunskap på andra sätt, på alternativa sätt. Och det är vad jag önskar att fler kulturvetare ska inse.

Det man måste göra upp med för att nå dit är dock tanken om att vetenskap är något man gör karriär inom. Karriärtänkande leder till bevakande av revir, vilket i sin tur leder till att fokus på kunskap förloras delvis ur sikte. Makten över vetandet och försvaret av resultaten blir viktigare än sökandet efter ny kunskap om den värld som bebos av människor. Vi talade en del om det igår, om hur det pågår ständigt strider om hur ämnet ska definieras och vad det ska innehålla.

Ordet Kulturvetenskap har utvecklats till en arena för maktkamp och strider om vem som har tolkningsföreträde, om vad som är ämnets kanon och vem som är inne och vem som är ute. Vill man vara kulturvetare måste man med andra ord vara beredd på strid, för sin syn och sina intressen. Kan inte tänka mig något mer ointressant än att strida för min syn på ämnet. Det slog mig därför på mötet, bland likasinnade, kollegor som också vill ägna sig åt att forska om kultur, mer än bygga upp en vetenskaplig struktur och makthierarki, att vi borde sluta tala om Kulturvetenskap. Vi borde istället tala om vetenskap med syfte att förstå kultur. Forskningsfrågan är långt viktigare än frågan om ämnets namn och innehåll.

Det är så jag läser Deleuze också. Det viktiga är inte vilka namn man ger saker och ting, det cenrala är vadman gör. Och vill man förstå världen vi lever i tillsammans kan det finnas många poänger med att göra som konstnärerna i citatet, och slita upp en reva i det firmament som vi människor spänt upp ovanför våra huvuden. Vill man förstå kultur bör man röra sig utanför sin komfortzon. Kulturen, det som tas för givet, visar sig när man bryter mot reglerna. Detta är en av konstens viktigaste poänger, att tvinga människor att tänka i nya banor om det som är invant. En vetenskap om kultur skulle kunna lära oerhört mycket av konstnärer, även om man jobbar med olika kulturbegrepp.

Låter detta bli en uppmaning till mig själv och ägnar sommarens frihet i tanke och handling åt att ta ut svängarna. Har stora planer för skrivandet här på Flyktlinjer. Har ingen aning om vad det kommer att utvecklas till, men jag kommer att kasta mig ut och räds inga revor i firmamentet. För jag vet att det inte är himlen som rivs upp, utan bara den bild av himlen som vi vant oss vid och som likt kulturen blivit osynlig för oss. Dags att ändra på det, och hög tid att sluta strida om namnet på ämnet inom vilket sökandet efter kunskap bedrivs.

Det viktiga är inte vad ämnet heter, utan vad man gör i dess namn!

Gruppens psykologi och kunskapsteori

Förra veckan, på konferensen i Norrköping, lyssnade jag på en presentation av Tora Holmberg, som gjort gränsdragningar till sitt vetenskapliga undersökningsämne. Hon talade om relationer mellan djur och människor, fast det låter bättre på engelska, om humanimal. Och om hur människa och djur ingår i olika typer av mer eller mindre medvetna relationer, grupper, massor eller hopar. Ordet crowd är inte helt enkelt att översätta. En viktig inspirationskälla i projektet som presenterades är Donna Haraway, som länge undersökt liknande saker, senast i boken When species meet. Den här typen av frågor har upptagit min länge, och presentationen satte igång en explosion av tankar. Tänkte låta dessa tankar lyfta mig in i resten av dagens uppgifter.

Humanimal? Var går gränsen? Vem eller vad är människa, och vem eller vad är djur? Människan är en biologisk varelse, vilket är en egenskap vi delar med alla andra djur på planeten. Ett djur som är medvetet om sig själv, sin egen existens och tänkande. Människan är sin själv nog, på många sätt. Mänskligheten bryr sig föga om djuren, vilka snarare betraktas som resurser. Fast det är ändå skillnad på djur och djur. Husdjur, till exempel, bjuds in i hemmen och blir till självklara familjemedlemmar. Var går gränsen för vi och dem, det är en berättigad fråga. Och lägger man därtill insikten som Haraway presenterar i sin bok, att människokroppen är en sammansättning av en hel massa olika organismer i samverkan löses frågan upp och förvandlas till ett otydligt gränsdragningsproblem. Gränsen mellan människa och djur är inte absolut och aldrig självklar. Därför är denna typ av projekt viktiga, för att synliggöra just gränserna och att de är under ständig förhandling.

Begreppet crowd handlar också om gränser och om förhandlingar. Vem är inne och vem är ute, vem är en del av gruppen och vem är det inte? Vad är en grupp? Kan inte låta bli att tänka på den berömda inledningen till boken A Thousand Plateaus av Gilles Deleuze och Felix Guattari.

The two of us wrote Anti-Oedipus together. Since each of us was several, there was already quite a crowd. Here we have made use of everything that came within range, what was closest as well as farthest away. We have assigned clever pseudonyms to prevent recognition. Why have we kept our own names? Out of habit, purely out of habit. To make ourselves unrecognizable in turn. To render imperceptible, not ourselves, but what makes us act, feel, and think. Also because it's nice to talk like everybody else, to say the sun rises, when everybody knows it's only a manner of speaking. To reach, not the point where one no longer says I, but the point where it is no longer of any importance whether one says I. We are no longer ourselves. Each will know his own. We have been aided, inspired, multiplied.

Eftersom var och en av oss är många utgjorde redan vi två en ansenlig grupp. Gillar den tanken, och håller med Holmberg om att ämnet är viktigt att reflektera över. Vad är en grupp? Är den positiv, eller negativ? Fotbollshuliganer är ett slags grupp, med inte speciellt positiva konnotationer. Gruppbeteende överlag är sällan positivt. Fast utifrån ett evolutionärt perspektiv gynnas individer ofta av att ingå som en anonym del av en grupp. Genom att sluta mig samma med andra blir jag anonym och inte lika utsatt. Fiskar lever så, och antiloper, fåglar och många andra djur. Människan har dock problem med att leva eller ingå i grupp, eller har kommit att få allt större problem med varandra, med andra, i takt med historiens gång. Subjektet är en relativt sen uppfinning. Ett resultat av gränsdragning, och av självmedvetenhet. Varifrån kommer den uppfattningen, att jag är en ö, avskild från resten? Det är en farlig uppfattning, för den gör andra till potentiella hot, vilket leder till ökad oro och ännu större hot. Människan är en självförnekande gruppvarelse, som har förmågan samt riskerar att förgöra sig själv och den enda plats i Universum där hen kan leva.

Om jag är en grupp, liksom du? Då blir det svårt att upprätthålla tanken om att jag är en ö och mig själv nog. Vi är alla delar av olika grupper. Allt handlar om var gränserna dras. Gruppen kan, ja den kanske till och med bör, betraktas som en resurs. Därför är denna typ av projekt viktiga, för att ge perspektiv och för att ställa relevanta frågor. Är gruppen ond eller god? Det beror på blir svaret. Beror på vad vi gör av den.

Gruppen är liksom tystnad och mellanrum en ömtålig resurs, som kräver samverkan för att fungera. Ömsesidig, respektfull samverkan. Gruppen är vi, och den blir vad vi gör av och med den. Därför går det aldrig att uttala sig kategoriskt om gruppen som resurs, för det handlar om dina och mina handlingar. Svårt är det, ingen tveka om det. Men omöjligt är det inte. Deleuze och Guattari tänkte ihop och såg på varandra som ömsesidiga resurser. Texterna de skrev växte fram mellan dem. Ingen av dem kan ta åt sig äran av texten själv. Kanske finns det någon som tycker det är problematiskt, men hen är en mycket ensam människa. Jag tänker hellre stora tankar tillsammans med andra, än är klok på egen hand.

Detta att tänka TILLSAMMANS, det är ett underskattat sätt att nå kunskap och insikt. Och det är underskattat för att vi just nu lever i en tid där subjektet dyrkas och jaglojaliteten växer. Samhället håller på att utvecklas till en plats där JAG hellre äter oxfilé ensam, än gröt tillsammans. En plats där experten och det solitära geniet som ensam kan ge resten av befolkningen de svar man suktar efter, vilket är en konsekvens av den växande ekonomiseringen som får det att framstå som en vinst att överlåta tänkandet på några få, experter. Detta skulle inte vara något problem om alla alltid och överallt var goda, vilket inget kan garantera. Makt och inflytande, i kombination med jaglojalitet, är en fatal kombination. Tänk om vi istället kunde hitta och ta till oss andra sätt att se på varandra och på kunskapsutveckling? Tänk om!

Flugans facettöga kanske kan fungera som illustration till vad jag vill säga. Tillsammans med örnen, som är ett annat medium för inhämtande av visuell information som existerar i naturen. Flugan får ett enormt brett synfält, vilket den behöver för att överleva eftersom den har många fiender. Örnen har få fiender, och är bättre betjänta av skarp blick och förmåga att fokusera på detaljer. Människans ögon liknar mer örnens, än flugans. Men om människor går samman i grupp och samverkar, då kan båda egenskaperna sammanföras och bli till fördel för alla som ingår i gruppen. Genom att ge kan man få, och det gäller inom vetenskap och kunskapsutveckling också. Tänker på boken, The Wisdom of Crowds, som hjälpte mig att få upp ögonen för samt fördjupa insikten som Deleuze och Guattari beskriver i inledningen till sitt stora verk. Fler som tänker tillsammans är som helhet klokare än en aldrig så smart och beläst expert.

Jag ser gruppen och begreppet crowd som ett sätt att rikta uppmärksamhet mot SAMMANHANGET för tänkande, vilket osökt leder min in på högre utbildning. Vad är det för platser vi tänker oss att samhällets kunskapsbehov skall växa fram ur? Hur ser myllan för det framtida vetandet ut? Sveriges Universitet och Högskolor, vem befinner sig på insidan där, och vem på utsidan. Just nu pågår det ett intensivt gränsdragningsarbete där, och i resten av skolväsendet. Och det är många aktörer som vill ha ett ord med i laget. Företag kämpar för rätten att tjäna pengar på skolan. Eleverna och deras föräldrar vill ha valfrihet. Höga betyg är vad JAG vill ha, för det ger MIG fördelar som JAG behöver i kampen om överlevnad. Samhället, kunskapen och den grupp som skulle kunna erbjuda trygghet och fördelar för alla håller på att brytas upp. Risken är att vi snart står där ensamma, kollektivt övergivna av varandra.

Spinoza skrev redan på 1600-talet om hur människans frihet endast kan uppnås genom att vara en del av en samhällelig gemenskap. Bara genom att ge kan man få, frihet, skulle man kunna säga. Staten är den enda garanten för mänsklig frihet, det är så jag läser Spinoza. När han hävdar att statens uppgift är att garantera frihet, då menar han tvärt emot vad tankesmedjan Timbro verkar tro (se här) att staten är den enda garanten för frihet. Därför krävs en stark stat, för att kunna stå emot yttre och inre hot. Inte en svag stat, som är högerns vision. Bara genom att ge upp en del av sin individuella frihet kan människan uppnå frihet att ägna sig åt annat än den akuta överlevnaden. Det är denna frihet Spinoza omhuldar, och den ligger i linje med tankarna om gruppen ovan.

Kan inte låta bli att fascineras över detta, och den potential som finns i tankar som delas och tillåts växa i mellanrum. Tänker på hur jag i förra veckan offrade 30 minuter av min frihet för att lyssna på ett konferensinlägg, och på utväxlingen av tankar som den stunden gav. Tänk om det var den bärande principen i skolan och vetenskapen. Gruppen av individer som arbetar och tänker, tillsammans. Det finns ingen motsättning här, inget att vara rädd för. Grupper består av individer som delar med sig och som får mångfalt igen. Den som ingår i en grupp behöver inte utplånas, bara ge upp en liten del av sin individuella frihet. Gör man det får man mångfalt igen.

Ett år, en dag, ett ögonblick, och ALLT är förändrat

Plötsligt händer det! Så lyder budskapet i reklamen för trisslotter. Plötsligt händer det, oväntade. Rätt som det är blir man rik, vill reklamen får oss att tänka. Det oväntade är alltid positivt där, undantaget möjligen reklam för försäkringar som vill att man ska gardera sig inför alla livets och tillvarons faror. Där är det bara elände. Antingen eller, aldrig både ock. Så ser världen ut om den betraktas fullkomligt okritiskt, som en plats där ordning råder. En plats där sant alltid går att skilja från falskt. Det är emellertid aldrig så enkelt. Sitter och tänker på det, denna den första dagen på den sista veckan innan semestern. Låter tankarna följa sin egen bana, för det som återstår att göra är inte kravfyllt, kräver inte min fulla koncentration. Orkar och vill inte pressa mig längre. Längtar frihet och lugn och ro. Behöver frihet och högt i tak. Ett år fyllt av mer krav än vad som är nyttigt håller på att övergå i något annat. Vill stanna kvar här i övergångsfasen lite, för att reflektera över det som är viktigt. Livet, hälsan, vetande och det oväntades roll. 

Det oväntat oväntade talar man sällan om. Det har förträngts från det kollektiva medvetandet. Kontroll är möjligt har man fått oss att tro. Även inom akademin jobbar vi med kontroll och målsäkring. Fast tänker man rätt på saken vet alla att det är en omöjlig ekvation. Men ingen vågar bita den hand som föder en. Vetandet kontrolleras av makten, som går före rätten. Händer knyts i fickan och det muttras i korridorer och klagas bakom stängda dörrar i akademin. Utåt spelar alla dock med, levererar det som levereras ska och kontrollerar det som kontrolleras kan. Fast alla vet att det är fåfängt, om inte kontraproduktivt. Slumpens roll i vardagen och vetenskapen bortträngs därmed. Inträffar det oväntat oväntade står man följaktligen ensam. Då sitter man där med Svarte Petter. Så upprätthålls bilden av världen, livet och samhället är logiskt, linjärt samt möjligt att förstå och kontrollera.

Men så, plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Utan förvarning skjuts Sveriges stadsminister på öppen gata. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta, en fredagskväll i mitten av terminen - efter en lång och intensiv arbetsperiod, när lugnet och ron, friheten, äntligen öppnar upp sig - börjar hjärtat rusa, okontrollerat, och det går inte över, är inte bara några dubbelslag. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat. Plötsligt händer det som inte går att förbereda sig, och när det händer står man fullkomligt handfallen, både som samhälle och som individ. Dags att acceptera det, att det är så världen och livet fungerar. Hög tid att anpassa vetandet efter världens inneboende logik, istället för efter hur man önskar att det skulle vara. Människans förmåga är stor och fantastisk, men i förhållande till verklighetens oöverblickbarhet står den sig slätt. Plötsligt händer det oväntat oväntade, det är det enda vi kan veta. 

Det var ingen hjärtinfarkt, det som hände mig för några år sedan. Som det verkar var det bara ett sätt för kroppen att tala om, att nu får du banne mig tagga ner! Har tänkt mycket på den händelsen här under våren, när arbetsbördan varit lika stor om inte större som under våren 2011. Har oroats över att jag inte ska ha koll på vadjag klarar. Har försökt vara närvarande. Försökt att inte pressa mig, låtit saker ta sin tid. Vilat i vilorummet på jobbet. Tänkt på vad jag äter, tränat och tagit hand om mig. Ska jag även fortsättningsvis vara en del av det blivande som världen känner som, Eddy Nehls. Då är det dags att skärpa sig och tänka på vad som är viktigt, egentligen. Är det jobbet, eller livet? Det var så jag tänkte efter sjukhusvistelsen. Jag fick mig en tankeställare, men den viktigaste lärdomen var att det inte går att veta, att livet inte går att kontrollera. Det enda man kan göra är att leva här och nu, och inte göra något man vet att man kommer att ångra, om det inte går enligt plan. Man kan inte betvinga tillvaron, bara förbereda sig på det oväntat oväntade, och följa med när det inträffar, oavsett om det är positivt eller negativt.

Det oväntat oväntade är inte som i reklamen. Det oväntat oväntade följer sina egna lagar och bryr sig föga om vad mänskliga subjekt vill och tror om framtiden. Det enda man kan veta är att man inget kan veta. Framtiden går inte att planera. Det enda man kan göra är att öppna sitt sinne för detta livets och verklighetens fundamentala fakta. Det är det enda sättet att förhålla sig till livet och världen. Det är vad vetenskap borde handla om, om att förhålla sig till världen och verkligheten, om att förstå livet utifrån sina ena premisser, om att förutsättningslöst undersöka kulturen i sin fulla komplexitet. Dags att släppa kontrollen och börja leva. Krisen i samhället och på världens börser är en kontrollens kris. När ska vi lära oss se det, att det enda vi kan göra är att följa med? Det går inte att kontrollera vetande, ekonomier eller kultur. Det går bara att leva och interagera med allt och alla. Slumpens roll är påtaglig och stor, om man bara lär sig se och förstå.  

Det är vad Flyktlinjer handlar om, om att uppmärksamma tillvarons oväntat oväntade inslag och om att kritiskt granska möjligheterna till kontroll av det blivande som samhället och människorna ömsesidigt är inbegripna i. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår men som aldrig går att kontrollera. Det oväntat oväntade är inte per definition att hamna på akuten. Det oväntat oväntade behöver heller inte få världsomfattande eller omvälvande konsekvenser. Plötsligt händer det bara. De har rätt i det, i trissreklamen. Men de har tokfel när de vill få oss att tro att det oväntade kan vara väntat. Och landets fosknings- och utbildningsminister, liksom Svenskt Näringsliv, är också helt fel och blottar sin okunnighet när de vill få oss att tro att det går att kontrollera kunskap, ekonomi och livet. Invaggar vi oss kollektivt i tron att vi har kontroll kommer konsekvenserna av det oväntat oväntade att förvärras. Det är därför bättre att värna marginaler och utveckla ett kritiskt tänkande, att lära sig lyssna mer uppmärksamt på varandra och världens brus.

Det som hände mig, eller det som hände i min kropp där under våren 2011, väljer jag att se som en Flyktlinje. Som något oväntat oväntat som kom i min väg och som det är upp till mig att göra något av, eller förkasta. Jag bestämde mig omgående för det förra. Det blev en varningssignal och den ringer fortfarande. Det är med tacksamhet jag skriver detta. Jag sitter på ett kafé. Solen skiner. Tar mig tid att tänka på det som är viktigt och värdefullt, det som betyder något i livet. Och det är inte jobbet, även om det inte är obetydligt. Kärleken och livet, kunskapen är långt viktigare än arbetet. Båda förutsätter emellertid varandra. Tillvaron är en komplex helhet, en blandning av sött OCH salt.

När jag kommit hem från sjukhuset bestämde jag mig för att det var dags att sätta ner foten. Att det var hög tid att välja mer omsorgsfullt vad jag säger ja till och vilka sammanhang jag väljer att ingå i och frågor att engageras av. Dags helt enkelt att ta kommandot, utan att för den skull försöka kontrollera. Det håller inte att rusa fram genom läsåret med sommaren som enda tid för återhämtning. Vilan och ron måste finnas där parallellt för att tillvaron ska bli långsiktigt hållbar. Det gäller både för mig och för samhället vi lever i och genom våra handlingar är med om att skapa. Av anledningar som låg bortom min kontroll tvingades jag för ett år sedan att frångå den principen. Tacksam för att jag klarade mig helskinnad hit, över till andra sidan. Det var nära där i februari, när hotet om uppsägning realiserades och när jag kände mig utpekad som osolidarisk mot min arbetsgivare. Känslan av att vara sviken som kom över mig gjorde ont. Jag som bara något år innan så när offrat mitt liv för jobbet och kunskapen. Att utsättas för det jag utsattes för gjorde ont, men det fick mig aldrig att sluta tro på det jag tror på. Kärleken och sökandet efter vishet.

Livet är här. Livet är nu. Livet är allt! Och det oväntat oväntade är inte undantaget, det är regeln.

Samtalets bortglömda kraft

Så här i slutet av terminen kommer tankar på hur det varit upp i huvudet. I tider av uppbrott finns möjlighet till reflektion, behöver intryck sorteras. Tänker på hur det var, då för drygt 20 år sedan, höstterminen 1991, när jag på skakiga ben, förundrad och med stor respekt, stegade in i föreläsningssalen på Etnologins A-kurs, i Sveahuset, på Östra Hamngatan i Göteborg (i huset som nu rymmer Elit Plaza Hotell). Vad var det jag sökte där och då? Kunskap, fördjupad insikt och förståelse. Det var driften att lära, läsa och samtala om viktiga saker som drev mig dit, på vinst och förlust. Något annat mål med studierna än att komma bort från den bagerivärd jag fortfarande ännu inte riktigt lämnat, hade jag inte. Lusen att lära drev mig. Viljan att läsa. Jag ville inte bli något, bara ta mig längre in och högre upp i kunskapens universum. 

Jag läste allt jag kom över och levde under några år i ett lyckorus över att äntligen få vara på väg mot det jag så länge önskat och trånat efter: Lärda samtal som leder framåt, uppåt, inåt, utåt, mot vidgat vetande om världen, livet och såväl individuellt som kollektivt människoblivande. Tänker tillbaka på en lycklig tid med inspirerande seminarier, föreläsningar och handledningar. Oftast fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Och det ena gav det andra. Av studiekompisar tipsades jag hela tiden om nya kurser. Ju mer jag lärde, desto större blev insikten om hur livet jag vet, hur lite som går att veta om livet egentligen. Det är den viktigaste lärdomen jag fått av mina studier, ödmjukhet inför världens och livets komplexitet och oöverblickbarhet. Vetandet växer fortfarande, liksom erfarenheten och bildningen. Den resa som anträddes i september 1991 är jag fortfarande mitt uppe i. Ständigt på väg, i rörelse. Kunskap är en dynamiskt icke-linjär process av tillblivelse. Jag förändras och uppfinner mig själv och den värld jag lever i, tillsammans med alla andra som lever och verkar i världen.

Kunskapens karaktär av icke-linjär tillblivelse är en viktig insikt som studierna gett mig. Polletterna som får kunskapen att falla på plats trillar ner när man minst anar det, på kaféer, under tågresor eller promenader i skogen. På semestern, under och mellanrum i tillvaron när man gör något helt annat än pluggar. I tystnaden som uppstår efter ett intensivt utbyte av tankar och erfarenheter. Där händer det. Då faller ofta viktiga bitar på plats. När uppmärksamheten riktats någon annan stans. I mellanrum, på helgen eller under semester. Och lyckan är fortfarande lika stor varje gång det inträffar. Utbildning handlar inte om att under så kort tid som möjligt, så effektivt som möjligt, pressa så mycket information in i huvudet som möjligt. Bildning är något helt annat. Bildning är, brukar man säga, det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Bildning handlar om ödmjukhet, inte primärt om kunskap. Vetande är en nåd att stilla bedja om. En lycka man bara kan förbereda sig på att ta emot. För det finns aldrig någons några garantier för att utbildning leder till bildning. Man får helt enkelt leva på hoppet.

1997 hade jag tagit så mycket studiemedel som gick och det var dags att ta nästa steg. Tidigt på våren kom jag in på forskarutbildningen, vid Umeå Universitet. Där fortsatte kunskapsresan. Inblickarna i och förtrogenheten med det vetenskapliga hantverket fördjupades och självförtroendet växte i takt med att insikterna ökade. Jag lärde känna författarna till de böcker jag läst, och sakta växte insikten om att det jag lärt mig och visste kunde betyda något även för andra. På Volvo Lastvagnar fick jag till min stora förvåning uppleva att det jag sa togs emot med respekt och tacksamhet. Det var nytt för mig, och stort. Samma när jag började undervisa. Det ja sa på föreläsningen togs emot med tacksamhet och glädje av studenterna och dem jag handledde. Och under några år levde jag i samma rus som jag upplevt som student. Jag fick förmedla kunskaper och insikter till studenter som ville lika mycket som jag, och som själva söke sig vidare och kom tillbaka för att utmana mig. Och tillsammans med kollegorna sökte jag kunskap i regelbundna seminarier. Jag hade och har fortfarande världens bästa arbete, jag får lön för att göra det jag älskar: Lära mig ny kunskap!

Så hände något. Och jag vet inte riktigt, varken vad eller när det hände, men plötsligt insåg jag att det jag älskade med och i akademin allt mer hamnat i skymundan och pressats bort från dagordningen. Arbetet som Lektor handlar mer och mer för varje år om administration, om formuleringar i kursplaner och om möten som handlar om annat än att söka kunskap. Utvärderingarna av verksamheten avlöser varandra, och seminarierna som anordnas lockar färre och färre deltagare för varje år som går. Sökande efter kunskap har förvandlats till förvaltande av uppnådda resultat, och arbetet med undervisning handlar på något märkligt sätt mer om poängrapportering och uppföljning av närvaro, än om sökande efter och fördjupning av kunskap samt strävan efter bildning. Utmaningen i arbetet handlar om att få studenterna att skratta, om att skapa en trevlig stämning och om att hjälpa dem att klara proven så att de kan får studiemedel. För om man som lärare inte får bra utvärderingar blir man ifrågasatt av systemet, oavsett vad man vill med sin undervisning och helt oberoende av vad som är skälet till de dåliga omdömet. Studenterna ska vara nöjda, det är det viktigaste. Undervisning handlar idag också om att upprätthålla den heliga genomströmningen som aldrig får ifrågasättas. Kvalitetsmåttet idag är nöjda studenter och hög genomströmning. Jag vet inte var eller när förändringen slog igenom på allvar, men tvingas idag konstatera att akademin förändrats i grunden, vilket så klart är oundvikligt. Tyvärr handlar det inte längre om kunskapsutveckling, utan om lönsamhet. Med ekonomiseringen har kunskapen degraderats till en produkt som skall säljas till studenter och näringsliv till lägsta möjliga kostnad. 

Visst får man fortfarande vara med om att det händer något, att kunskapsbitarna faller på plats och självklart finns det stunder där studenter växer med fördjupat vetande. Det är lika roligt varje gång, och det är det som gör att man orkar ett tag till. Men det sker frustrerande sällan idag, och det sker aldrig som ett resultat av den reguljära verksamheten. Det sker på fritiden, eller av en slump. Nedstämdheten och oron över vart vi är på väg handlar absolut inte om att klaga på studenterna, ty de gör bara vad som förväntas av dem. Det system vi alla verkar inom ger upphov till dessa effekter, på både lärare och studenter. Och det är allvarligt. Jag har fortfarande världens bästa arbete, för jag jobbar fortfarande med kunskap. Eller låt mig korrigera, jag jobbar nära kunskapen och kan eftersom mitt arbete ser ut som det gör ägna mig åt kunskapsinhämtning. Det finns seminarier att gå på, böcker att läsa och tillfällen att skriva. Men det är är paradoxalt nog inte detta jag får betalt för. Arbetet som lektor handlar idag om andra saker.

Utarmningen av akademin är ingens fel. Förflackningen av och det förlorade fokuset på, kunskap, är en effekt av priortieringar gjorda för länge sedan, och ett resultat av att man under många och långa år har fokuserat på annat än sökande efter kunskap. Framförallt beror det på att man glömt vikten av ett kritiskt perspektiv på den egna verksamheten. Idag debatteras det överallt i samhället, för att den rådande ideologin utgår från tanken om att konkurrens driver kvalitet. Det är ett grundlöst och felaktigt påstående som riskerar att rasera resultatet av tusentals år av lärda samtal kring frågan om hur mänskligt liv bäst organiseras och förstås. Det samtalas för lite i skolan, akademin och samhället idag. Det lyssnas för lite, och ungdomar läser allt kortare texter. När jag började läsa på högskolan var boken det medium som kunskapen förmedlades med hjälp av, idag håller artiklar på att ta över. Ingen har tid att skriva eller läsa böcker. Det påverka så klart kunskapen, och likriktar den. När alla kunskaper värderas efter samma måttstock påverkar det så klart kvaliteten på vetandet. Och när allt färre lyssnar allt mindre på varandra skapas ett fragmenterat samhälle som blir allt mer kortsiktigt.   

Vart tog det lärda samtalet vägen? Vad hände med kunskapen, det jag sökte mig till akademin för? Denna text skall inte läsas som en bitter gammal lektors längtan efter en tid som flytt. Det är en uppmaning till alla som känner som jag att rycka upp oss. Det lärda samtalet finns bakom hörnet, om vi vill ha det. Det finns här, mitt framför ögonen på oss. Det enda vi behöver göra är att ta oss tid att lyssna och reflektera. Det handlar om inställningen till kunskap, och till samhället, framtiden och medmänniskorna. Vi har bara varandra och ett ständigt här och nu. Låt oss ta vara på det.

Vi måste inte gå in i och med liv och lust ägna all vår tid åt arbetet med att bryta ner examensmål till lärandemål och till undervisningsmoment. Möten och administration kan vi utföra när vi måste, och resten av tiden kan vi ägna åt det vi sökte oss till akademin för att få: Kunskap! Strategier för det är vad jag ska ägna sommaren åt. Uppfinnandes metoder för att göra motstånd. Om ansvariga inte förstår värdet av kunskapen eller inser vad som krävs för att bygga upp och fördjupa vetande så gör jag det, och jag anser att jag har ett ansvar att värna vetandet och försvara det lärda samtalet. Till hösten återupptar jag arbetet med min bok om samtalet, även om det inte premieras av systemet. För att det ger mig möjlighet att ägna mig åt det jag sökte mig till akademin för, att fördjupa mina kunskaper och för att utveckla vetandet.

Roland Barthes och kulturanalysens samhällsnytta

Dagens Under Strecket handlar om Roland Barthes, vilket släpper lös en lavin av tankar. Kanske som en reaktion på den nyvunna frihet som öppnade upp sig här efter gårdagens uppsatsläsningsinsats. Plötsligt finns det tid, utrymme och möjlighet för tankar att pocka på uppmärksamhet. Äntligen kan jag ägna mig åt det som ger mig mest tillfredsställelse, reflektion och samtal. Om livet, samhället och meningen med allt, om konsekvenser av kulturella överenskommelser och konventioner. Och där, i den verksamheten spelar tänkare som Roland Barthes en central roll. Även om det var länge sedan jag läste honom förknippar jag hans text, Mytologier med stor intellektuell upptäckarglädje.

Det starkaste minnet jag har av boken Mytologier handlar emellertid inte om texten i sig, om dess innehåll eller ens om min läsning och användning av den. Nu när jag tänker på den är det en helt annat upplevelse som kommer för mig. Vi hade den som obligatorisk läsning på en av kurserna i kulturvetenskap, för länge sedan, innan vi blev oense i lärarlaget om dess status. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är bra att låta studenterna läsa svåra texter ibland. Även på grundläggande nivå finns det viktiga poänger och stora pedagogiska vinster att göra genom att sätta texter i händerna på studenterna som egentligen ligger på en mycket högre nivå än den de befinner sig på. För att bjuda in dem och låta dem smaka på det som komma skall. Hit ska ni. Hur ser ni på det, och på den typen av texter? Längre fram kommer vi att förvänta oss av er att ni ska kunna läsa den här typen av texter och inte bara förstå utan även använda er av innehållet. Viktigt tycker jag att tidigt visa och vara öppen med det. Och då kan ett sätt vara att faktiskt tvinga studenterna läsa och reflektera över ett innehåll som de egentligen inte kan ta till sig, för att locka dem att säga något. Allt handlar om vilka krav man ställer. Skulle aldrig drömma om att underkänna någon på ett sådant seminarium. Allt som sägs är viktigt, och själva tanken är att man ska utmanas och reagera, varken mer eller mindre. Tyvärr var jag ensam om den synen, och nu är inte bara boken borta, utan kursen och snart även utbildningen. Jag tror det finns ett samband, för nedläggningsprocessen går hand i hand med att förmågan att uppskatta analytisk förmåga i samhället håller (skrämmande fort) på att utarmas. Och då finns ingen som vill gå den typen av utbildning.

Minnet handlar om hur bra det kan bli, och hur viktigt det är att förstå hantverket och om vikten av att skilja det från innehållet. Det handlar om en av studenterna som inte deltog i seminariet, men som senare insåg att det krävdes en skriftlig komplettering för att få närvaron inrapporterad. Hen kom till mig och uttryckte skräcken för denna komplettering. Det visade sig att hen hade stannat hemma av rädsla för textens abstrakta ogenomtränglighet. Jag sa då till studenten att det fanns inget att vara rädd för. Sätt ord på dina problem med texten, skriv om vad som är så svårt. Vad är det du inte förstår? Skriv om det så får du din närvaro, det är ett sätt att gripa sig an denna typ av text. Jag vill inte att du ska förklara den, du ska läsa och reagera. Fortfarande lite uppgiven lämnade studenten mitt rum. Efter en vecka fick jag ett mal med tre sidor text, om svårigheten med att läsa Roland Barthes text Mytologier. Och detta var den utan tvekan, absolut bästa inlämning (kanske överdriver lite här nu, men bara det att jag minns den så starkt talar för att jag inte är helt ute och cyklar) jag läst under mina år som läsare. Studenten hade gjort som jag sa, och satt ord på sin oförmåga att förstå. Hen var övertygad om att det skulle underkännas, men hen hade tvärt om, fast omedvetet, knäckt den analytiska koden. Hen hade fattat hur man bör gripa sig an och läsa denna typ av text. Hen reagerade med hjälp av sin intellektuella förmåga, istället för att försöka tillfredsställa sin lärare genom att säga det hen trodde att läraren ville höra eller någon som låter klokt.

Analytisk förmåga och humanvetenskaplig kunskap fungerar så. Den kommer till en indirekt, och icke-linjärt. Därför passar den inte in i den utbildningsstruktur som just nu med rasande fart kuppas igenom i Sverige av ansvariga politiker, ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv. Ekonomiseringen och effektiviseringen av all utbildning har varken förståelse för eller tid och tålamod att uppskatta analytisk förmåga, humanvetenskap eller kulturvetare. Mot bättre vetande avskaffar man därför något vitalt från samhällskroppen. Det kommer att straffa sig. Än finns möjlighet att reparera skadorna, men ju längre vi väntar desto dyrare blir det. Kortsiktiga ekonomiska vinster riskerar att bli dyrköpta. Samhället kan inte försättas i konkurs, såsom utbildningsföretaget JB gjorde i veckan. Samhället måste betala, och samhället är du och jag, alla vi tillsammans. För att förstå denna typ av samband krävs analytisk förmåga, och ett sätt att skaffa sig sådan är att läsa, eller snarare jobba med texter av, till exempel Roland Barthes. Hans-Roland Johnsson inleder sin text i SvD på följande sätt, och det är beklämmande att läsa och jämföra med hur ser ut i samhället.

Enligt Nationalencyklopedin är begreppet intellektuell ”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverkar samhällsutvecklingen”. Man skulle också, i förlängningen av denna definition, kunna säga att den intellektuelle, utan att nödvändigtvis vara filosof av facket, är den som genom ett fördjupat och innovativt tänkande stimulerar andra att bättre reflektera kring tillvaron. I Sverige har den intellektuelle emellertid kanske inte haft en så framträdande plats i den allmänna samhällsdebatten. Längre perspektiv och djupare diskussioner har därför – kan man tänka – fått ett mindre utrymme i det offentliga samtalet. Ökad konkurrens från snabbt producerade och stundom ytliga ställningstaganden av politiker, dagspressens krönikörer och bloggare har därutöver under senare år fortsatt att underminera de intellektuellas roll.

Tar inte åt mig av uttalandet om bloggare, för det är en grov förenkling. Att blogga handlar om att förmedla tankar, det är inget kvalitetsmått. Jag bloggar dessutom för att jag finner textformaten som premieras i den akademiska världen alldeles för trånga, och därför kunskapshämmande. Jag bloggar för att det ger mig möjlighet att utveckla min intellektuella förmåga. Och den behövs i samhället, inte min förmåga specifikt, men förmågan till analytiskt och abstrakt, kritiskt tänkande. Barthes kan hjälpa oss utveckla den.

Barthes intresserade sig i hög grad för språkets rika formbarhet i både positiv och negativ bemärkelse. Han menade att vi har svårt att uttrycka något personligt, eftersom vi i tal och skrift måste använda språkliga regler och konventioner vilka med nödvändighet speglar den förhärskande ideologi som är nedärvd i språket. Liknande tankegångar inspirerade honom till att i en av hans mest uppmärksammade skrifter, ”Mytologier”, från 1957, ta sig an moderna mytologiska framställningar, vilka enligt honom fyller samma behov som antika myter vad gäller att förklara och begripliggöra vår tillvaro. Eftersom ”myten är ett språk” kan den underkastas en av språkteori inspirerad undersökning för att blottlägga dolda betydelser.

Språket är ett medium för tankar, som är fyllt av inbyggda regler och konventioner som måste uppfyllas för att innehållet skall kunna bli begripligt. Språket påverkar därför tankarna, och detta kan man acceptera eller förneka. Skrämmande många förnekar detta i dagens samhälle, och eftersom allt går fruktansvärt fort är det svårt att se vad vi därigenom går miste om eller vilka risker vi utsätter oss för. Ekonomiseringen kommer inte att få oss att gråta hela vägen till banken, den riskerar att försätta banken i konkurs. Som humanist for man finna sig i att bli skrattad åt, för att man säger konstiga saker. Men om det är så att det man säger stämmer överens med verkligheten, om det är så att kunskapen man presenterar är sann och riktig. Då kommer maktens och den stora massans skratt att förgöra oss alla, även humanisten. Jag vill inte säga, vad var det jag sa. Jag vill använda min intellektuella förmåga för att peka på risker problem, och jag vill vara med och förändra. Skratta gärna åt mig, men betänk att jag inte försöker vara roligt, jag bara låter rolig. Och tänk på att det säger något om samtiden. Åter till texten om Barthes.

Denna ansats formar sig i ”Mytologier” till en ibland väl ansträngd, men ofta också underhållande, kulturbetraktelse. Nyfiken och nästan naiv, likt Monsieur Hulot i Jacques Tatis filmer, försöker Barthes förstå den djupare innebörden i mode, film, politiska tal, nöjesreportage, skådespel, maträtter, reklam, sportevenemang och mycket annat. Denna skoningslösa avkodning skall ses mot bakgrund av det moderna konsumtionssamhällets framväxt i Frankrike efter andra världskriget. Barthes hävdade att den osäkre småborgaren i sin strävan efter högre status oreflekterat och nöjd ansluter sig till myternas ”lyckobringande säkerhet”, eftersom de ”objektifierar verkligheten utan att avmystifiera den”. Det är därför som han kan påstå att ”bilen idag är nästan den exakta motsvarigheten till de stora gotiska katedralerna” samt beskriva den då nya Citroën-modellen mer som ett magiskt objekt skänkt av gudarna än som ett fortskaffningsmedel.

Han ser mellan raderna på samhället. Han hjälper oss se strukturen eller ramverket som våra tankar och handlingar tvingas anpassa sig efter. Han talar inte om hur det, utan visar oss vilka konsekvenser det vi håller för sant får, och hans utgångspunkt är att det skulle kunna vara annorlunda. Samhället och kultur utgår från människors mer eller mindre aktiva handlingar, och från kommunicerade tankar och uttryckta önskningar. Kultur är föränderlig, och kulturvetenskap handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. 

Barthes lyfter fram det oväntade och fördolda. I exempelvis ett avsnitt i boken som handlar om hur boulevardtidningarna framställer författare på semester visar han att sådana reportage egentligen, om man tolkar innehållet rätt, handlar om att författare aldrig tar semester – de kan aldrig ta ledigt från den gudomliga inspirationen, även om de är sommarklädda och på stranden. I avsnittet om ”Garbos ansikte” analyseras närgånget filmstjärnas utseende som sinnebilden för övermänsklig och stelnad skönhet i vars detaljer man ändock kan ana ett förebud om något mera mänskligt och efemärt. Om Garbo är en ”idé” är Audrey Hepburn – ett senare ideal – en ”händelse”.

Det oväntade och fördolda, det är vad som spelar roll. Det är inte det som sker på ytan som är det viktiga, utan det som sker under ytan. För att lära sig se och förstå det krävs en väl utvecklad analytisk förmåga, som bara kan tillägnas genom hårt arbete och stor möda. Det är jobbigt att läsa texter som Barthes, men det är nödvändigt. Det finns inga genvägar till bra och användbar kunskap, den som försöker få oss att tro det ljuger och har förmodligen något att vinna på att försöka övertyga oss. JB Education försökte, lyckades, tjänade pengar på naiviteten, och stack sedan med pengarna och lämnade inte bara lärare och elever i sticket, utan även samhället. Det är stor skam att detta har fått ske, men det kommer inte som någon överraskning för den som har analytisk förmåga, det detta är en fullkomligt naturlig konsekvens av samhällets ekonomisering. Om ekonom är det viktigaste, då kommer kunskapen och utbildningen att nedprioriteras. Detta går inte att reglera bort. Den enda man kan göra om man vill återupprätta kunskapen och bildningen är att bygga ett samhälle där kunskap värderas högre än pengar.

Barthes argumenterade att litteraturens fulla potential bäst kommer till uttryck i texter som går emot läsarens förväntningar. Om han uppskattade författaren Alain Robbe-Grillet så var det på grund av den nydanande berättarformen och avsaknaden av konventionell psykologi i dennes romaner som likt bakvända detektivberättelser snarare skapar än löser gåtor. Precis som i fallet med den klarseende mytforskaren blir den insiktsfulle kritikern den som punkterar konventioner och fördomar. Han eller hon detroniserar författaren och utsäger textens egentliga mening.

Mytforskare är inga tomtar, de är samhällsnyttiga medborgare som bryr sig om framtiden, och samhället som helhet. Samhället behöver fler intellektuella och analytiskt drivna medborgare. Fler insiktsfulla kritiker. Barthes visa på möjliga vägar som leder i den riktningen.

Det kritiska projektet fick dock alltmer stå tillbaka för ett annat, än viktigare, nämligen att befria läsaren från ett traditionellt och restriktivt förhållningssätt till litteraturen. Där andra kritiker fokuserade intresset på en författares levnad eller intentioner insisterade Barthes mera entydigt på läsarens aktiva roll i skapandet av den litterära textens betydelse. Man behöver inte läsa en text på ett visst sätt eller ens läsa den i en viss ordning – det viktiga, enligt Barthes, är att låta sig inspireras av den. En roman av en så komplex författare som Proust kan man exempelvis på måfå gå in och ut i för att tillfälligt avnjuta utvalda passager.

Barthes förkärlek för det fragmentariska och avhuggna förklarar också hans intresse för haikudiktningen. Detta är en versform som ”genom sin korthet garanterar perfektion och dess enkelhet borgar för djup i diktningen”. Det är också tydligt, i synnerhet i Barthes senare arbeten, att läsning är en sensuell upplevelse, att umgänget med texter är en form av begärstillfredställelse och – följaktligen – att skrivande är att likställa med förförelse: ”Vi åtrår det begär som författaren haft till läsaren i själva skrivprocessen”.

Det dunkelt sagda kan ibland vara det mest klarsynt uttryckt, för det tvingar läsaren att aktiviera sig. Och det är som jag ser det samhällets största problem, att medborgare passiviseras, att arbetslinjen och fokuset på pengar tvingar alla in i rollen av följare. Fler borde bryta mönstret och gå utanför ramen för det förväntade. Alla har ett ansvar för att göra det, för att alla i slutändan kommer att tvingas leva med konsekvenserna av sin handlingar. Alla har ansvar för samhället som vi bygger tillsammans, i och genomkulturell interaktion och genom att skriva och läsa.

Effektiviteten pris och mellanrumens värde

Efter ett år av närmast hysteriskt mycket att göra står jag nu vid ett slags gräns, och blickar ut över friheten. Den finns där, och går nästan att ta på. Bara lite, lite kvar att göra. Sedan kan jag ta ledigt och njuta av friheten. Och eftersom jag här under våren har jobbat in en del av höstens arbete kommer jag förhoppningsvis inte att hamna i samma situation igen. Kommer att göra allt jag kan för att inte hamna här där jag är. För det är inte bara gränsen mellan arbete och frihet jag befinner mig vid, det är också gränsen mellan hälsa och sjukdom. Vissa gränser är skarpare än andra. Den yttersta gränsen är den mellan liv och död. Där är jag inte, men jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att avgöra detta. Först i efterhand vet man säkert.

Anledningen till att jag hamnade här var att jag spelade högt. När kulturvetenskapen lades ner på högskolan där jag arbetar visste jag att min anställning var hotad. Jag litade emellertid, eller hoppades i alla fall, på att mina kompetenser skulle vara användbara. Och jag känner mig lojal med organisationen där jag i dagarna arbetat i tio år. Ville inte sätta studenterna på pottkanten. Därför gjorde jag vad jag kunde för att få tillräckligt med utrymme i min tjänst för att kunna ta på mig allt arbete jag erbjöds. Tyckte det gick bra, och att jag hade koll. Ända fram till beskedet i februari om att jag var satt under utredning för övertalighet, trots att jag jobbade mer än någonsin. Det beskedet var droppen som fick bägaren att rinna över. Det beskedet var det oväntat oväntade inslaget i vardagen som jag någonstans visste skulle kunna hända, men som jag ändå hoppades kunna undanröja. Och att arbeta mycket var också ett sätt att hålla oron stången. Plötsligt satt jag där med en massa uppgifter som skulle skötas med bibehållen kvalitet, samtidigt som jag såg mitt privatliv rasa samman. Rätt som det var fick jag mobilisera krafter som egentligen inte finns, men som ändå finns där när läget är allvarligt. Alla fungerar så. I alla fall tills man når gränsen. Kroppen kan när som helst säga: STOPP! Ett högt spel, som sagt.

Har det varit värt det? Är akademin en plats att riskera hälsan för? Jag har kommit fram till att kunskapen och möjligheterna att få jobba med forskning och utbildning är värt priset och riskerna man tvingas ta. För mig överväger fortfarande fördelarna, även om det under våren har stått och vägt och när det var som värst kändes det inte så. Men nu känns det så. Idag, med facit i hand har det varit värt det. Delvis beroende på att jag trots att det varit som det varit och känts som det känts, är privilegierad. Mitt arbete är ansvarsfullt och rymmer även under hård arbetspress ett ansenligt mått av frihet. Jag tjänar bra och kan bestämma väldigt mycket själv. Jag har ingen chef som hänger över mig, bara en ibland väldigt lång lisa över saker som måste göras. Alla har inte ett jobb att gå till, och alla har verkligen inget stimulerande arbete att fylla sitt liv och sin tid med. Det har jag. trots allt. Tacksam för det, för allt som trots allt är bra. Får aldrig glömma det. Även om det varit jobbigt har det varit värt uppoffringen. För jag vet inte något annat jag hellre vill göra.

Jag har lärt mig oerhört mycket under året som gått. Erfarenheterna som jag samlat på mig är ovärderliga. Försöker tänka så, för det vore ett ofantligt slöseri annars att bara låta all den oro och all den kreativitet som jag tvingats uppfinna och använda mig av under året skulle gå till spillo, för att jag är less och bara vill ut i friheten. Därför dröjer jag mig kvar här i gränslandet, för att ta tillfället i akt och vända och vrida på stenarna och för att suga det mesta möjliga ur minnet av upplevelserna. Det går att vända motgångar till fördelar, om man bara är uppmärksam och tar sig tiden och mödan att reflektera.

Här ser jag en gräns i denna bloggpost. Gränsen mellan det personliga och det allmängiltiga. Trivs som sagt i gränslandet mellan. Och genom att sätta ord på min upplevelse, i samma text som den relateras till ett samhällsfenomen, skapas ett utrymme för reflektion som läsaren förhoppningsvis kan dra nytta av. Det är i alla fall min förhoppning, att jag genom att dela med mig ska kunna hjälpa andra att slippa göra samma misstag som jag gör. Vi lever i en värd av accelererande effektivitet. En värld där konkurrens och osäkerhet upphöjts till det högsta goda. Ansvariga har anammat den dåligt underbyggda teorin om att konkurrens och effektivitet ALLTID driver kvalitet. Jag ser det istället som den största lögnen. Det är en kollektiv lögn som gör oss alla till förlorare, i alla fall i det långa loppet. Lögnen om effektivitetens undergörande verkan och konkurrens som synonym med kvalitet driver isär samhället och den sprider förödelse och död inifrån. Man pekar på stordriftsfördelar, och använder dessa som motivering. Men vad är det annat än en fåfäng jakt på en skatt som hela tiden finns just utom räckhåll?

Vi håller på att ta död på varandra, för en högst osäker vinst. Det är illa nog, men det faktum att det saknas en plan för vad man ska göra med vinsten, samt tankar kring hur kapitalet ska investeras och användas till, gör detta till en fråga om mänsklighetens överlevnad. Kanske är läget inte akut ännu. Kanske, men det är det ingen som vet något om. Var gränsen för det hållbara och det ohållbara går kan man bara identifiera i efterhand. Är vi som samhälle beredda på att ta den risken? Är insatsen vi tvingas betala värt den eventuella vinsten som möjligen men högst osäkert finns? Jag visste vad jag gav mig in i och tog en kalkylerad risk. Men vet vi det, alla vi som tillsammans bygger och utgör samhället? Och vem ska ställas till svars ifall löftena om lycka, rikedom och gott om tid över till "annat" inte infrias? För vems skull utsätter vi oss för detta? Och gör vi det för att vinna något, eller för att inte förlora? Det är en enorm skillnad mellan dessa båda motiv. Därför är det en fråga som borde jobbas oändligt mycket mer med än vad som är fallet idag. Det är en fråga där kompetenserna som finns inom humaniora kommer till sin rätt, vilket visar på mitt ämnes samhällsnytta. Humaniora är ett livsbejakande ämne, som inte räds livets stora och komplexa frågor. Det är ett ämne som handlar mer om vägen än om målet, ett ämne som är bättre på att identifiera frågor än på att leverera svar. Ett ämne som just därför främjar integration.

Människan är en resurs, och den har vi ett kollektivt ansvar att utnyttja på bästa sätt. Det är inte hållbart att bränna ljuset i båda ändarna, bara för att skaffa sig fördelar gentemot andra som gör samma sak. Vi gräver vår kollektiva grav där vi istället skulle kunna ta hand om och hjälpa varandra, ömsesidigt. Det är frågor som jag ska jobba vidare med under hösten, inom ämnet Företagsekonomi. Jag har upptagits i den skaran. för att mina kompetenser behövs där. Och det ord som fick mig att våga ta steget över den (ämnes)gränsen var just resurshushållning. Jag vill arbeta på alla sätt jag kan för ett hållbart samhälle. Nu har jag hittat ett sammanhang att göra det inom. Jag vill verka för och önskar alla det samma. Alla tjänar på att dela med sig av resurserna som vi gemensamt förfoga över. Tid och pengar är paradoxala resurser i den meningen att de ökar i värde ju mer man delar med sig av dem, och omvänt minskar de i värde ju mer man sparar och håller inne. Tid kan bara användas, och pengar ska röra på sig. Alla vet att det är så, ändå gör vi precis tvärt om. För att vi är människor, med ALLT vad det innebär. Vi har förmågan att tänka logiskt, kritiskt. Men om vi inte använder den förmågan är den inte mycket att ha.

Tankar som dessa bubblar upp ur mitt inre nu när pressen och stressen släpper allt mer. Är inte det minsta förvånad, för det är så det fungerar. Det är en an anledningarna till att jag för fram tankarna ovan, mitt motiv för kritiken av den förödande effektiviseringshetsen i samhället. Det är i mellanrum allt viktigt händer, det är när man släpper kontrollen som kreativitetens kraft förlöses och frukterna av det hårda arbetet kan skördas. Vi måste inse det, och vi måste ta oss den tiden. Vet att jag är normativ, men jag har varit tydlig med vilka argument som ligger till grund för slutsatsen. Jag tillåter mig vara normativ, för det är inte upp till mig att avgöra hur vi som samhälle ska göra. Det är upp till oss, tillsammans.

Effektiviteten har ett pris, och den viktiga frågan är om det är mödan värt? Mellanrummets värde är obetalbart, och det ligger bara där och väntar på oss. Mellanrum kan skapas överallt, gratis. Tänk på det, och låt oss värna den resursen.

Normativ, eller bara naiv?

Har några timmar att fördriva i Norrköping. Missade kolla sluttiden på konferensen och köpte en biljett hem till ett mycket senare tåg än jag behövde. Insåg misstaget för sent. Men det är inte hela världen. Fick ha kvar hotellrummet. Har vilat, och tar tillfället i akt att reflektera över lite intryck och tankar. Men det är svårt att hitta en väg in i, eller kanske snarare ut ur, trasslet av osorterade reflektioner som svämmar över alla brädder. Ett intensivt arbetsår har nått sitt slut. Nu kommer reaktionen. Tröttheten är bedövande. Samtidigt är det skönt att kunna ta in och känna efter. Bara låta den komma. Följa med och dra lärdom. Här vill jag inte hamna igen. Det är inte hållbart. 

När uppdraget utförts tappar livet styrfart. Jag har bara planerat fram till ACSIS i Norrköping, sedan är terminen "slut". Blir uppenbart att det är så jag tänkt, även om jag vetat att det inte stämmer. Har fortfarande några möten att gå på, och 11 uppsatser att betygsätta. Men det är inget i jämförelse med det jag har haft hängande över mig under den senaste tiden. Får ta mig samman. Vill inte bli ett rör för vinden. Påminner mig om varför jag håller på med det jag gör. För att jag brinner för humaniora, tror på kunskapen och vill vara med och bygga ett bättre samhälle. Ger livet en temporär struktur genom att formulera en uppgift, här och nu. Reflektera över några av de reaktioner jag möter ibland. Det blir bra.

Du är normativ, får jag höra ibland. Senast på ett seminarium här under våren. Och det ligger nog mer i det än jag inser själv. Jag är normativ, utan att vilja vara det. Min ambition är aldrig att tala om hur det är eller ska vara. På det sättet är jag inte normativ (fast jag förstår så klart att åhörare och läsare kan uppfatta det jag säger/skriver så). Jag är kritisk mot alla sådana ambitioner. Ingen kan veta vad som är bäst för någon annan. Däremot vill jag, fast är uppenbarligen inte tillräckligt tydlig med det, jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. På det sättet är jag normativ. Jag räds inte att presentera förslag på åtgärder eller visioner för framtiden. Ser det som vetenskapens uppgift, att presentera förslag. Vad som händer med dessa förslag sedan, det måste vara upp till andra att bestämma. Samhället är resultatet av kollektiva förhandlingar, och så måste det vara. 

Normativa uttalanden kan vara provocerande. Det märker jag. Speciellt om tankarna och förslagen inte presenteras med ambitionen att vara vattentäta, vetenskapligt underbyggda och tydligt framskrivna. Uttalar man sig i namn av vetenskap förväntas man sätta ner foten, tydligt och bestämt. Man förväntas ha en fast ståndpunkt. En slutsats som kan bemötas, en tanke som i alla fall i praktiken kan krossas. Ibland får jag för mig att vaghet är provocerande just för att den som framför tankarna inte gör sig själv till måltavla. Men jag vill inte vinna något annat än fördjupad kunskap och ökad förståelse. Varför ska fokus då ligga på mig, istället för på frågan eller problemet jag vill peka på och undersöka? Kanske jag byter mot någon norm här? Bra i så fall, och såväl intressant som viktigt att belysa det. För vetenskaplighetens skull. För att öka chansen att bygga en bättre vetenskap.

Jag skriver och talar som jag gör för att väcka åhörarna och läsarna, till tankar om och inblick i den vardag och verklighet som just hen lever i. Jag vet bara med säkerhet hur jag har det, inte hur andra har det. Bara mitt eget liv kan jag vara expert på. Idag lever vi i en tid av osäkerhet och ambivalens. En tid då fältet ligger öppet för experter som talar om hur det är. Människor söker trygghet och säkerhet och då är det bekvämt att lägga sitt liv i någons händer. Någon som vet, som sätter ner foten och som pekar med hela handen. Gör man det kan man räkna med att få gehör och följare. Liksom antagonister. Jag vill inte ha något av det, jag vill leva i ett samhälle med intressanta, kunniga och handlingskraftiga medmänniskor. Jag vill ha reaktioner på det jag skriver/tänker/föreslår. Gärna kritik, allt som leder framåt för samhället är bra. 

Sättet jag skriver och bedriver vetenskap på handlar om att, i realtid, undersöka förutsättningar för förändring. Och den förändring jag vill se, som jag tror är hållbar, är en förändring som kommer underifrån, från djupet av befolkningen tagen som en helhet. Därför är jag normativ. Ska vara tydligare med det framöver. 

Du är modig, får jag också höra ibland. Blir lika förvånad varje gång. Känner mig inte modig. Tror jag vet vad det handlar om, att jag ibland säger saker som går på tvärs mot rådande maktordningar och vetenskapliga konventioner. Inte för att provocera, vilket vissa tror, utan för att jag vill vara sann mot mig själv. Vill tala fritt ur hjärtat och i enlighet med kunskaperna och erfarenheterna som livet gett mig. Känner mig inte modig. Tänker ibland att jag är naiv, och att det kan uppfattas som mod. För jag vet aldrig hur det jag säger ska tas emot. Blir lika förvånad varje gång som jag trampar på någons ömtåliga tå. Så länge det är människor med makt och inflytande som provoceras kan jag känna tacksamhet för att jag saknar förmågan att anpassa mig efter korkade normer. Annars, om det är någon som är ödmjuk och lyssnande, som provoceras, då är jag den förste att be om ursäkt. För det är som sagt aldrig min avsikt att provocera. Jag vill tala på jämbördig fot till likar. Vill väcka reaktioner och mana till handling. Inte bestämma, men vara med och bestämma. 

Jag vill inte debattera, jag vill samtala. Det är ett normativt uttalande, och det står jag upp för. Det samtalas alldeles för lite. Om vi samtalade mer inom vetenskapen skulle fler våga göra si röst hörd, det är jag övertygad om. Fler skulle kunna känna sig modiga, kanske. Om vi lyssnade mer på varandra. Om vi la mer energi och intresse på att reflektera över det som blivit sagt, än att hitta blottor i uttalanden och hos våra medmänniskor. Om vi mer och oftare riktade uppmärksamheten mot världen vi bygger för oss, samhället och kulturen. Om vi var lite mer normativa och modiga, då skulle mycket kunna bli annorlunda, snabbt.