När ondska blir norm och godhet måste förklaras

Studsade på följande rubrik i dagens DN: Priset för godhet -- 90 miljarder. Artikeln handlar om att den norska oljefonden "förlorat" pengar genom att välja etiska fonder och hållbara investeringar. Sanningen är i själva verket att oljefonden inte alls förlorat pengar. Möjligen har man tjänat lite mindre på att välja investeringar som är långsiktigt hållbara, än om man valt att ge stöd åt hänsynslösa företag vars verksamhet utmanar klimatet, demokratin och livet på jorden.

Kritikerna mot normkritik vill få det till att det handlar uteslutande om genus och sexualitet eller om att utjämna alla skillnader, vilket är en subversiv lögn. Normkritik handlar om att undersöka dels vad som tas för givet, dels vilka konsekvenser accepterandet av det förgivettagna får. Och i relation till resonemanget i artikeln handlar det om att uppmärksamma vad som problematiseras: GODHET, vilket är ett förklenande sätt att tala om hållbarhet. Den som tar hand om sin egen hälsa för att öka chanserna att leva ett långt och lyckligt, meningsfullt liv gör det inte av godhet. Att intressera sig för kunskap, följa med i forskningen och dra slutsatser om vilka livsval som är klokast idag, imorgon och på lite längre sikt handlar om intelligens och kunskap, inte om godhet.

Den tragiska och djupt oroande slutsatsen av artikeln är att kortsiktiga, egoistiska, ekonomiska intressen är norm idag och att "godhet" är det som måste förklaras. Vill vi leva i ett samhälle där den som vill väl ifrågasätts och måste förklara sig, och där den som bara bryr sig om sin egen ekonomiska vinning hyllas som en hjälte för att hen tjänar mest pengar? Jag ser det som cyniskt och ohållbart, som ett tecken på vilja problem och utmaningar vi står inför och har att hantera.

Kloka och hållbara investeringar skulle kunna vara norm, och i ett sådant samhälle skulle norska oljefondens investeringsstrategi lyftas fram som ett föredöme. De gör som sagt ingen förlust! Att lyfta frågan om hur mycket MER pengar man skulle kunna "tjäna" genom att investera i oetiska och ohållbara verksamheter är ett sätt att underminera arbetet för hållbarhet. Det är väldigt långt ifrån ett objektivt påpekande, det är en politisk partsinlaga som lobbar för ett samhälle där rovdrift på miljön och utnyttjande av människor och djur är norm och där "godhet" och vishet ses som subversiva tankar och verksamheter.

Vad är nästa steg, att börja tala om hur mycket samhället "förlorar" på skola och utbildning, eller hur mycket vården och omsorgen om de svaga "kostar"? Det är detta normkritik handlar om; kritiska granskningar av det som tas för givet och därför inte ens uppfattas som något man överhuvudtaget kan diskutera. Vi har alla ett ansvar att diskutera dels vad vi tar för givet, dels grunden för det; liksom konsekvenserna av tänkandet och handlingarna det leder till.

Vem vill leva i ett reasamhälle?

Rea är det nya normala, på livets och tillvarons alla områden och för de allra flesta. Undantaget är de allra rikaste som handlar dyrt och njuter av exklusiviteten i all slippa bry sig. De rikaste får å andra sidan skattelättnader, vilket möjliggörs på grund av att många med låg inkomst inte anser sig ha råd att betala skatt och därför röstar på partier som vill sänka skatten. På detta sätt utarmas skattebasen och all offentligt finansierad verksamhet måste sänka sina kostnader, vilket drabbar människorna som inte anser sig ha råd att betala skatt mest eftersom de är i störst behov av samhällets stöd. På det här sättet blir de rikare rikare och de fattigare fattigare, och samhället slits isär.

Jakten på låga priser är en jakt mot botten. Det blir uppenbart i dessa dagar när coronaviruset härjar vilt och alla vänder sig mot och kräver stöd, hjälp och åtgärder från staten som är anorektisk och svag eftersom vi anser oss klara oss bäst på egen hand och prioriterar skattesänkningar framför investeringar i det allmänna. Nu i det akuta läget är det för sent att göra något åt saken. Nya vårdplatser, fler läkare och sjuksköterskor och marginaler som krävs för att klara en den extraordinära situationen går inte att trolla fram när behov uppstår.

Att handla på rea kan vara en vinst för den enskilde, men om det är rea jämt kommer allt färre att handla till ordinarie pris och då är det ingen rea längre, utan det nya normala priset. Med den avgörande skillnaden att inte bara priset är sänkt, utan kravet på ytterligare har etablerat sig i medvetandet och hela tiden tvingar fram ytterligare sänkningar. Konsekvensen blir att det som upplevdes vara ett fynd igår och som fick en att känna sig rik och smart idag får en att känna sig lurad. Och den som får betala priset för upprätthållandet avlögnen är människorna som arbetar med försäljningen och tillverkningen av varorna. Ägarna till butikerna drabbas inte eftersom de har makten att skära ner och kan ersätta personalen med maskiner eller överföra verksamheten till nätet om lönsamheten blir för dålig.

När man ser på skatt på samma sätt som man ser på andra utgifter, vilka ska sänkas till varje pris, blir effekten den att samhället vittrar sönder. Först långsamt eftersom effekterna visar sig först efter ett tag, men sedan allt snabbare. När politikerna lovar sänkta skatter till folket och väljarna nappar på betet kommer vårdavdelningar att stängas och personalen som är kvar får jobba mer på kortare tid, skolklasserna bli större och studieron minskar när färre lärare ska axla ett större ansvar. Eftersom alla jagar kostnader tvingas allt mer drastiska nedskärningar fram. På högskolan införs kreativa arbetsytor för att minska hyran och lärarna blir av  med sina rum och därmed möjligheten att arbeta i avskildhet, vilket i kombination med att varje kurs får färre timmar gör att arbetsbördan ökar. Och så vidare. Det går så länge det går, och sedan tvingas vi acceptera att vi sålt ut oss själva och det samhälle som är förutsättningen för att enständigt liv. Kostnaderna för att återupprätta det som gått förlorat är med säkerhet högre än vad vi tjänat på att engagera oss i jakten, och för de som blivit sjuka på kuppen blir priset högt.

Det är galenskap vi sysslar med. Tanken på rea och jakten på sänkta kostnader är ett långt allvarligare virus än corona eftersom kunskap och tid för eftertanke är det enda som hjälper, och det har vi inte råd med eftersom vi tvingas jobba mer och hårdare hela tiden för att inte få det sämre (vilket vi får ändå).

Brustna löften

Våra folkvalda politiker förvaltar det allmänna åt folket som helhet. Det är utgångspunkten för demokratin. Riksdagens ledamöter är alla VÅRA politiker. Vi får den folkliga representation vi förtjänar, som folk betraktat. Om vi faller för och lockas av politikernas löften om vad de ska åstadkomma är det vårt problem, inte politikernas. Det är samhället och vår gemensamma framtid vi gamblar med och det är oss själva vi klagar på när det inte blir som vi önskar.

Tänk vad skönt det vore ifall allt var regeringens och Löfvens fel; då skulle vi enkelt kunna byta ut honom mot någon mer kompetent ledare. Den tanken är dock farlig, för den gör att politiker börjar strida mot varandra och fokusera mer på sitt varumärke än på förvaltningen av det allmänna. När tanken väl slagit rot uppfattas det, i alla fall av utmanarnas anhängare, som en solidarisk gärning att stå i TV och misskreditera regeringen.

Politiker ska inte lova saker, de ska tala om sina visioner. Och efter valet, när folket sagt sitt, måste valrörelsen pausas tills det blir dags nästa gång, fyra år senare. Det går inte att både kampanja och förvalta landet samtidigt. I en tid när alla är överens om att mänskligheten står inför enorma utmaningar behövs ansvarstagande politiker som respekterar komplexiteten i uppdraget, både när partiet man företräder har makten och när det befinner sig i opposition. Dagens löftesfokuserade politik och den oundvikliga svekdebatten efteråt vänder människor mot varandra och banar väg för populism, som är ännu mer ohållbart.

Samhället har gått i baklås och staten är anorektisk, vilket gör att alla går på knäna för att leva upp till alla verklighetsfrämmande löften vi gått på i vår jakt på det parti som passar just mig bäst. Avsaknaden av sjukdomsinsikt gör att vi skyller på regeringen när problemen hopar sig, när det i själva verket är en konsekvens av vår egen orimliga önskan om att få mer samtidigt som vi betalar mindre. Vi ägnar oss åt ett kollektivt självskadebeteende och gräver vår egen grav.

Människa blir man TILLSAMMANS med andra och det är i möten mellan olika argument som kunskap uppstår. Drömmen om en frälsare som kan ge oss ALLT vi önskar oss må vara trösterik, men eftersom den är ohållbar och det sedan inte finns någon annan än vi själva att skylla på när sanningen uppenbarar sig, måste drömmen överges. För att inte samhället ska sprängas av spänningarna vi utsätter det för genom våra orimliga förväntningar måste ta oss igenom en kollektiv avgiftningskur och sedan ta på oss arbetshandskarna. Med gemensamma insatser och kan vi bygga ett land på kunskap, där dagens behov tillgodoses på sätt som inte äventyrar framtida generationers möjligheter att tillgodose sina behov.

Tänk om vi gjorde tvärtom istället

Mottot för dagens samhälle är att söka intensivt efter granden i nästans öga och konsekvent bortse från bjälken i det egna. Bara förlorare erkänner sina fel och ljuger man bara tillräckligt bra kan man räkna med fortsatt stöd från sina följare. Joakim Lamotte är en produkt av den här logiken och hans radikalisering inför öppen publik är skrämmande att bevittna. För att rättfärdiga den uppseendeväckande skyddsvästen i TV häromsistens ljög han om att polisen uppmanat honom till detta, vilket inte stämmer. Jag tycker uppriktigt synd om honom, för han är slav under pengarna som bara flödar in när han agerar som hatsvansen önskar. Han är ingen självständig, kritiskt granskande journalist utan en producent av känslor, vilket är destruktivt för både honom och samhället.

Peter Birro sögs upp i samma malström under en period, men som jag förstår det ryckte han upp sig och tog avstånd. Idag vet jag inte riktigt vad han gör, men han underblåser i alla fall inget hat. En annan som kommit till insikt är Ann Heberlein som jag läser om i DN, där Erik Helmerson skriver:

Det finns en välkänd radikaliseringsprocess som drabbar en del debattörer. Från en obskyr tillvaro kan man börja uttrycka sig extremare – gärna med något föraktfullt om invandrare – och plötsligt få en helt annan respons än tidigare. Ju brutalare uttryck, desto mer hyllningar, och kanske desto mer pengar som flyter in på Swish från sympatisörer. 

Så snart debattören försöker mildra sitt resonemang förändras responsen: ”När vi påstår något som inte passar in i deras banala verklighetsuppfattning”, skriver Heberlein, ”förbyts kärlek till hat, beundran till förakt”.

Den som står utanför är ofta oförstående: Varför vill du älskas av anonyma hatkonton? Men en sådan fångenskap är svår att slita sig från. Man kan drabbas av Stockholmssyndrom och börja identifiera sig med sina kidnappare. Meningsmotståndarna blir också elakare; till slut kan man uppleva sig stå i en levande orkan där den enda som förstår och skyddar är följarskaran. 

Att göra slut med dem, som nu Ann Heberlein, kräver stort mod. Många i hennes situation slår indignerat ifrån sig tanken på att det ens skulle finnas hatsvansar. Jag tycker att hon är värd respekt och tänker inte vara en av dem som triumferande poängterar att hon minsann tidigare låtit annorlunda.

Jag kan bara instämma. För att åka till Kronogården och provocera krävs inget mod, bara girighet och bekräftelsebehov, men att bryta med hatsvansen som föder en krävs massor av mod. Därför är det så viktigt att inte håna eller kräva avbön. Det räcker att man visar tydligt var man står idag, för, som man brukar säga, det viktiga är inte varifrån en människa kommer utan vart man är på väg.

Efterfrågan på spektakulära avslöjanden om problem och missförhållanden är stor idag och när allt fler vill dra sitt strå till stacken sprider det sig en undergångsstämning i samhället, som blir självgående. Känslan av kris, kollaps och en nära förestående katastrof är det nya normala, trots att det bara är en känsla. Presskonferens efter presskonferens avlöser varandra där ansvariga ministrar grillas av hugade journalister som är ointresserade av det faktiska läget och istället söker intensivt och krampaktigt efter blottor i fasaden. Och hittar inte de ansedda journalisterna något kan man vara säker på att någon av oppositionspolitikerna är villiga att göra ett indignerat uttalande. Hjulen snurrar så fort att när Mikael Damberg igår presenterade regeringens lösning på problemen, den som oppositionen krävde, var det tydligen bara två journalister som dök upp. Verkliga lösningar och åtgärder som fungerar anses tragiskt nog ointressanta. Inte ens förnedringsrånen diskuteras längre. Nu går "alla" all in på att finna fel i ansvarigas agerande kring coronaviruset.

Sverige: Vart är vi på väg? Vem vill ta ansvar eller sprida kunskap om hur samhället VERKLIGEN fungerar när det enda som uppmärksammas är sådant som talar till och rör upp känslor?!

Empati är inte svaghet

Det är en mörk tid vi lever i och även om hoppet är det sista som överger oss människor finns det i dagsläget ingen ljusning. Vårt sätt att leva och tänka är nämligen ohållbart. Dels lever vi över våra tillgångar på alla sätt, dels förnekar allt för många att så är fallet och skyller problemen på andra. Dumheten är dock inte det värsta, det som skrämmer mig allra mest är avhumaniseringen av människor som flyr undan krig, svält och förföljelse, vilket drabbar både den som utsätts och den som utsätter. Det man tänker och gör mot andra slår obönhörligen tillbaka och drabbar en själv. Ingen kan vinna något för egen del på att bygga murar, stänga gränser och misstänkliggöra sina medmänniskor.

Ett kallt samhälle fostrar kalla och cyniska människor. För att klara hårda tider krävs medmänsklighet och värme samt marginaler och överseende med misstag, inte starkare gränsförsvar och överbefolkade fängelser. Problemen vi brottas med bottnar inte i invandring utan är en konsekvens av att vi slutat bry oss om varandra. Humanism och empati är inte tecken på svaghet utan en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Svaren vi söker finns i våra hjärtan som alldeles för många tappat kontakten med genom att odla sitt hat på nätet.

Att söka fel och brister hos andra leder aldrig till någon varaktig lösning. Regeringen och vår statsminister må vara svag, men det är vi som skapat den hopplösa parlamentariska situation som våra ministrar har att hantera. Ingen vid sunda vätskor litar mer på en indignerad oppositionspolitiker än den som faktiskt har makten och ansvaret för att styra landet. Och när det är svåra tider måste alla stå bakom landets ledning och ge ansvariga arbetsro, annars bidrar man till problemen snarare än till lösningen av dem. När krisen är löst finns det tid för utvärdering, men att lägga tid och energi på det här och nu är korkat, cyniskt och osolidariskt. Även om många tycker och tror en massa hade oppositionen inte klarat det akuta läget bättre eftersom förutsättningarna hade varit lika hopplösa för dem som för regeringen.

Uppblåsta egon som tävlar om vem som är störst och tuffast är inte lösningen på några problem. Manligheten har nått vägs ände och det är dags att testa något nytt. Empati, till exempel. Eller förståelse, förlåtelse och marginaler samt tid för eftertanke. Så länge vi väljer att försätta lärare, vårdpersonal och ansvariga myndighetspersoner i omöjliga situationer och sedan klaga när det inte blir som vi hoppades går det inte att skylla på någon annan. Om folkhälsomyndigheten har problem här och nu i det akuta läget är det inte folkhälsomyndighetens fel utan vårt eget fel. Det var vi som valde nedskärningar och skattesänkningar framför en hållbar förvaltning av samhället. När det går bra är det lätt att tänka att det inte drabbar mig eller oss, och det är tillåtet att tänka och agera så (i alla fall så långe vi lever i en demokrati) men det är helt förkastligt att anklaga människor i ansvarig ställning för att inte göra sitt jobb. Det är dumheten som talar! Vi måste göra upp med den toxiska maskulinitet som hotar både klimatet, miljön, folkhälsan och ekonomin.

En politik byggd på empati och medmänsklighet går att genomföra under ordnade former och kostnaderna behöver inte skena. Anser vi oss inte ha råd att ta hand om och hjälpa de allra mest utsatta slår vi in på en väg som leder mot avgrunden. Ingen skyddsväst eller jägarmundering i världen kommer att rädda oss. Hotet kommer inte utifrån och det är inte känslan som räknas. Oro kan bara lindras genom att vi tar hand om varandra, genom att vi förstår och litar på varandra. Empati är inte ett tecken på svaghet utan en värdefull mänsklig egenskap som hjälper både den utsatte och den privilegierade.

Viljan att veta och sökandet efter svar

Särskilt i dessa Coronavirusdagar söks det febrilt efter kunskap. Viljan att veta är en urkraft med potential att förändra. Frågor om liv och död är svåra att värja sig mot med viljekraft. Jakten efter svar på frågorna som poppar upp i huvudet drivs särskilt i tider där paniken ligger nära inte av intellektet utan av känslor, vilket gör det hopplöst svårt att värdera den nya information som strömmar in från olika håll. När tid för eftertanke är som viktigast är begäret efter snabba svar som störst. Det är inget problem, utan själva förutsättningen för kunskapsutveckling. Vi människor fungerar helt enkelt på detta sätt.

Jag vet inte hur det är ifråga om det nya viruset, men många fall är det svårt att skilja viljan att veta från önskan om få ett svar. Auktoriteter som ger svar får många följare och försvarare, särskilt om svaren stämmer överens med det man anser sig veta redan. Insikt om att det finns en egenskap som heter confirmation bias är viktig att känna till. Speciellt om debatten om invandring och mångfald ska kunna bli konstruktiv. På nätet florerar det av exempel på människor som säger veta säkert hur det är och hur människorna som kommer hit fungerar och vad de söker, och eftersom dessa "experters" utlåtanden bekräftar många människors fördomar utnämns de till auktoriteter och deras ord förvandlas till likvärdiga uttalanden som forskares ord.

Psykologi handlar det alltså om i väldigt hög grad. Kunskap är en personlig och mellanmänsklig egenskap, ett verktyg som måste användas på rätt sätt för att bli användbart. Liksom ifråga om medicin kommer det an på dosen ifall preparatet fungerar. Kritiskt tänkande handlar inte om att avgöra om uttalanden är sanna eller falska utan om att analysera både den som talar, det som sägs och konsekvenserna av påståendet. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem.

Bara för att viljan att veta är stor betyder inte att det finns pålitliga svar. Cornaviruset är nytt och kunskapen osäker, därför bör man vara försiktig med vad man säger. Att det skulle finnas någon konspiration som undanhåller allmänheten information är i de allra flesta fall det minst troliga svaret, men befinner man sig i affekt som beror på rädsla är det lätt att ta till sig och hålla fast vid påståenden som tillfredställer viljan att veta som är en mycket starkare psykologisk kraft än behovet av kunskap.

Dessa skillnader och insikter om den mänskliga kognitionen borde uppmärksammas mer och få en mycket tydligare plats i skolan och den högre utbildningen. Kunskap är inte fakta, den måste behandlas med den största respekt för att bli användbar. Sökandet efter svar som fungerar måste regleras av andra krafter än bara viljan att veta och rädsla för det okända. Det minsta man kan begära är att risken för bias uppmärksammas och tas på allvar, annars kommer kunskapen att köras över av känslorna.

Dagens bild: Människans problematiska förhållande till livet på jorden

Jag slutar inte hoppas på mänskligheten och min övertygelse om kunskapens värde är orubblig, men jag oroas över vart vi är på väg. Opinionsvindarna blåser isande kalla och förslag som för bara några år sedan var helt otänkbara läggs dag fram på löpande band. Opinionen tävlar om vem som anser att Sverige är sämst, trots att undersökning efter undersökning ger en annan bild. Yttrandefriheten är hotad, liksom asylrätten och anständigheten i vården, skolan och mötet med människor som flyr för sina liv. Egoismen och cynismen bärs liksom dumheten med stolthet och den som talar om medmänsklighet anklagas för att vara vänsterblivna godhetsknarkande; som om det vore en politisk ståndpunkt att bry sig om någon annan än sig själv och sitt saldo på banken.

Hur hamnade vi här, i en värld där det är viktigare att det känns bra än att vi agerar på sätt som vi vet är långsiktigt hållbart. Vårt sätt att leva tär på jordens resurser och spelar ut oss mot varandra. Till vilken nytta då? Dumheten firar dagligen triumfer, välfärden säljs ut och vid EUs yttre gräns dör människor på grund av krig och förföljelse medan vi här hemma gör allt i vår makt för att slippa se och bry oss om de andra. I jakten på pengar är ingenting heligt. Kunskapen och anständigheten offras för några kronor mer i plånboken, och när försämringarna märks allt tydligare växer stödet för populistiska, främlingsfientliga, antidemokratiska partier och partierna som försöker göra det rätta anklagas för handlingsförlamning.

Bild: Ajan

Jag tänker på drömmen om evighetsmaskinen, myten om grisen Särimner eller ymnighetshorn. Jag tänker på människans omöjliga längtan efter att få allt utan att göra något. Världens bästa sjukvård, gratis. Sänkt skatt och ökade utgifter. Allt hänger ihop och det finns ingen utsida dit problemen kan exporteras och varifrån lösningar kan importeras. Verkligheten fungerar dock inte så. Om vi tänkte mer på hållbarhet än lönsamhet i näringslivet skulle företagsledare tvingas fokusera mer på pengar som ett medel, än som ett mål. Idag handlar företagande om att generera mesta möjliga vinst, till varje pris. Det skapar ett hänsynslöst företagande som inte är bra för någon, inte ens för de där 85 personerna som tjänar mest. Pengar förvrider huvudet på människor och får oss att göra saker vi annars inte skulle. Vi får en moral som gör det okej att skövla regnskog, bespruta livsmedel, planera för produkters åldrande och smutsa ner grundvatten. Djur lider i köttfabriker och pumpas fulla med antibiotika som leder till resistens. När pengar och lönsamhet är viktigast blir allt annat sekundärt. Även du och jag och den natur och fauna vi behöver för att överleva. Pengar är ett medel, inte ett mål! Pengar är ett verktyg som kan användas för att bygga en relationsbyggande skola där fokus i undervisningen ligger på värdering av vetande, snarare än betyg och rätta svar. Pengar kan användas för att främja en annan och mer följsam politik som kan utgöra ett skydd mot alla de hot som finns, mot samtal, dialog och hållbarhet.

Det enda som skiljer sapiens från resten av djurvärlden och övriga grenar av familjen Homo är förmågan att föreställa sig saker. Föreställningsförmågan är både en gåva och ett gissel, och börjar man tänka på allvar kring ämnet öppnar sig en avgrund och risken är att man drabbas av svindel. Allt omkring oss är eller bottnar i (vilket är ett problematiskt ord, för det finns inga fundament) föreställningar om än det ena än det andra. Fast det tänker vi sällan på. Insikten om föreställningarnas roll för livet som vi känner och samhället som vi vant oss vid att ta för givet är omvälvande. Ett aktiebolag är ytterst en föreställning, och det är föreställningen som för samman och håller ihop människorna (och alla andra aktörer) som ansluter sig till företaget. Aktiebolag, pengar, lagar, kultur och så vidare (listan kan göras väldigt lång) är produkter av människans kollektiva fantasi och utan tro och tillit till arrangemanget faller det ihop som ett korthus.

Den kognitiva revolutionen utgör en vattendelare i livets historia på jorden. Fram till dess att människan erhöll eller uppfann förmågan att med hjälp av fantasi skapa föreställningar var skillnaden mellan människan och djuren obetydlig. Sedan hände något. Den kognitiva revolutionen är den första revolutionen i en lång rad revolutioner, men kanske den viktigaste, för alla andra har på ett eller annat sätt med denna att göra. Föreställningar styr mer än vi tror. Till exempel styrs vetenskapen och möjligheten att förutsättningslöst söka kunskap av föreställningen om att svaren på alla frågor är en eller ett, att det finns ett enda och bästa svar. Svaret på frågan om människan är dock inte ett utan flera. Svaret finns mellan biologin och (den kollektiva) fantasin. Människan är både kropp och ande, biologi och kultur. Viljan att veta är stark och den visar vad föreställningsförmågan kan göra. Den är en urkraft som kan försätta berg, ändra floders lopp, skövla regnskog, utrota djur och människor samt spränga alla möjliga typer av gränser. Till och med livets gräns utmanas av människans föreställningsförmåga, som gett oss atombomben som kan utrota mänskligheten och allt liv på jorden. 

Livet på jorden är isolerat till jorden. Det gäller för människorna liksom för kulturen, tänkandet, kunskapen och allt annat. Därför är det så frustrerande att se hur kunskap om kultur behandlas, för humaniora är vetenskapen om människan. Vill vi förstå allt det andra är det kunskap om föreställningar, deras roll, logik och funktion, vi behöver. Så länge vi väljer att förneka kulturen (som också är ett kulturellt uttryck, ett resultat av föreställningar) kommer människan att vara slavar under sina egna föreställningar, utan att vara medveten om det. Mänskligheten förfogar över enorma resurser och har kunskaper att förverkliga många drömmar. Fast vissa drömmar bör inte förverkligas, det har historien lärt oss. Eller det borde vi lärt oss av historien, men det har vi uppenbarligen inte gjort.

Det skulle kunna vara mänsklighetens bästa tid, men så är det inte riktigt. Genom århundraden skulle man kunna tro att människan lärt sig hantera jorden och livet, men det verkar inte räcka. Människan vill kontrollera och styra jordens utveckling. Kunskaper och erfarenheter som handlar om anpassning efter rådande förhållanden; till naturen, djuren och allt det som är okontrollerbart, glöms bort eller avlärs aktivt. Jag ser ett slags schizofrent förhållningssätt växa fram, som bygger på en kombination av hybris och dåligt självförtroende. Hållbarhet går inte att nå utan anpassning, inkännande lyhördhet och förståelse för komplexitet och ömsesidigt beroende. Hållbarhet är inget mål, det är ett förhållningssätt till kunskap, till naturen, livet och verkligheten. 

Allt och alla hänger ihop i ett slags väv. Utan mikrober, bakterier, svampar och växter klarar sig inte djuren, och utan djuren klarar sig heller inte växterna. Ensam är inte stark. Allt och alla är ömsesidigt beroende av varandra. Inget kom först och inget kommer sedan, allt blir till i samma livsframbringande process. Gränsen mellan natur och kultur är fiktiv. Det går inte att förstå livet utan att inse relationaliteten som tillblivelseprocessen drivs av. Människa har förmågan att se och förstå, så ansvaret vilar tungt på våra axlar. Vi kan tänka om och tänka nytt, vi kan ändra vårt beteende och påverka kulturen som utgör ramen för tankens universum. Ingen kan göra det på egen hand, allt är beroende av varandra. Det blir lätt ett slags låsning, men väldigt mycket är vunnet bara genom att stanna upp, tänka efter och minska på effektiviteten. Livet är en långsam process och genom att lägga örat mot marken och lyssna, uppleva, känna in och bara ta sig tid att försöka förstå är mycket vunnet.

Hugger vi ner träden och föraktar varandra slår det förr eller senare tillbaka på oss själva, liksom mannen på bilden som hugger yxan i trädet men som träffar sitt eget ben. Det är en bild av oss och vårt sätt att hantera den enda plats i hela universum där vi kan leva som människor.