ADHD-dagboken 05/02, 2014

Jag saknar förmågan att hålla världen och omgivningens alla intryck från mig. Saknar den barriär mot yttervärlden som andra verkar ha. Rörelsen är dubbelriktad, för jag har även svårt att hålla inne med känslorna som bubblar upp inombords. Dock har jag aldrig varit utagerande i sociala sammanhang. Jag har alltid kunnat kontrollera vad jag gör. Hur jag reagerar har jag emellertid aldrig kunnat reglera. Känslorna svämmar över, utan kontroll. Jag bli ledsen, glad, arg, besviken. Kan aldrig veta. Känslorna bara finns där och pockar på uppmärksamhet. Och däremellan finns jag och min vardag handlar om att kryssa mellan yttervärldens Skylla och ett inre Karybdis. För att överleva har jag utvecklat och med åren förfinat förmågan att ta vara på tillfällena. För att jag ska få något gjort gäller det att smida när järnet är varmt. Där och då. Det har varit en kamp och därför är jag tacksam över att det har fungerat, att jag inte gav upp utan kämpade vidare.

Nyckeln till framgång, som också är vad som driver mig att skriva dessa bloggposter, är självkännedom, att veta hur just jag fungerar. Att identifiera sina svagheter och styrkor. Och det har jag fått göra helt på egen hand, för när jag gick i skolan fanns inga diagnoser. Man var ordblind och underpresterande, så var det med det. Jag hatade lärarnas och andras omdöme: Han kan när han vill. Visst var det så, men det har aldrig handlat om vilja. Det har aldrig varit viljan som saknats. Tvärtom! Jag har alltid burit på en intensiv längtan efter att kunna fungera i vardagen, som alla andra. Har alltid drömt om att passa in och vara normal. Tacksam för att jag aldrig tappade modet eller förlorade orken och gav upp. Jag blev lika förvånad som mina lärare när det fungerade, jag kunde och det gick. Och var min räddning, dessa glimtar av förmåga. Det var på den sköra tråden min framtid hängde, det insåg jag tidigt. Fast resan har varit fylld av problem och missöden. Därför skriver jag, för att dela med mig av det som jag själv hade behövt, där, då.

Yes we can! Ingen kan vara dömd, ingen får dömmas, på förhand. Därför är det olyckligt om neuropsykiatriska diagnoser betraktas som något man är. Om de leder till att fokus riktas mot det man inte kan, eller om diagnosen uteslutande är en väg till hjälp och medicin. Har intresserat mig för människors reaktioner när jag talar om att jag högst sannolikt skulle kunna få en diagnos. Har lagt märke till att det finns tre sätt att reagera. Antingen med ett: Nej, vad tråkigt att höra. Medlidande och sorg hjälper dock ingen och det är aldrig därför jag berättar. Eller också reagerar man med orden: Det har väl alla, mer eller mindre. Ytterst få lyssnar på vad jag har att säga, registrerar och fortsätter samtalet utan att informationen påverkar deras sätt att se på mig. Om fler reagerade som den sista kategorin människor gör blev mitt och många andras liv enklare. Om fler såg till vad som fungerar, istället för till problemen. Tänk vad bra det skulle vara.

Neurodiversitet är ett vackert ord, liksom mångfald, jämställdhet/jämlikhet. Tanken på allas lika värde och att alla får vara med. Framförallt insikten om att alla kan bidra med något. Det är fina ord och värdefulla insikter. Tyvärr blir det ofta bara ord. När samhället befinner sig i konstant kris och det ska effektiviseras för effektiviseringens skull. När besparingar och nedskärningar är vardag. Då blir det lätt så, att det talas och lovas runt men hålls tunt. I teorin är alla lika mycket värda, men i praktiken anses det mer samhällsekonomiskt att smalna av normen, medicinera och jobba med problemen. Det sätt som samhället organiseras på idag tvingar oss alla att uppmärksamma fler problem än förtjänster. Och det drabbar dem som har diagnoser av olika slag, för de ligger samhället till last, kostar pengar och underpresterar. Om, säger om, det är så man ser på människan och samhället. Man behöver inte se och agera på detta sätt. Det har inte alltid sett ut så. Det är inte någon lag och ingen utom vi själva tvingar oss till detta handlande. Det skulle kunna vara annorlunda, ett annat samhälle är möjligt. En annan syn på människan och samhället skulle kunna vara den rådande. Om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs. Yes we can!

Vi skulle kunna välja att se till det som fungerar och vi skulle bättre kunna ta vara på förmågorna som finns hos alla människor, med eller utan diagnos. Samma gäller den svenska skolan, som idag är satt under lupp och där fokus ligger på problemen. Även det skulle kunna vara annorlunda. En annan syn är möjlig. Läser till exempel i dagens SvD om att företrädare för skolorna i länder som fått bra resultat i PISA kommer till Sverige för att inspireras. Det finns massor av saker som är bra i den svenska skolan, också. Lätt att glömma det. Lätt att få för sig att inget är bra, om och när allt fokus ligger på problemen. Inget och ingen är antingen eller, allt och alla är både ock. Ingen människa är en ö. Samhället, hur vi än tänker och vad vi än gör, är alla vi tillsammans. Kulturen skapas av oss, gemensamt när vi interagerar med varandra i vardagen. Ingen kan allt, men alla kan något. Om vi lyssnade mer på varandra. Om vi tog oss mer tid och lade mer möda på att förstå, skulle fler kunna bidra med mer och alla skulle bli vinnare.

Tillsammans förfogar mänskligheten över oanade möjligheter. Den kollektiva förmågan överstiger vida även den mest högpresterande och intelligenta människan på jorden. Om vi samverkan kan denna, idag dolda, förmåga utnyttjas för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Visst har jag problem, men jag har också exceptionella förmågor. Och om jag bara betraktas i ljuset av ADHD hamnar förmågorna i skymundan, då blir jag underpresterande. Om jag tvingas in i situationer och mallar som jag inte trivs i kan jag inte prestera, men om jag får göra det som ska göras på mitt sätt klarar jag mer än de flesta. Jag är inte ensam. Vi är många som känner och fungerar så här. Vi kan och vi vill. Varför kan vi inte få visa det och sedan bli bedömda, utifrån vad vi kan istället för vad vi inte kan? Vem tjänar på att just det är den självklara strategin för att möta neuropsykiatriska diagnoser? Jag förlorar på det och samhället tjänar inget. Varför framhärdar vi? Varför koncentrerar vi oss på problemen istället för på förtjänsterna?

Varför. Det är en fråga som vi borde ställa oss oftare!

Är det BILDEN av skolan som är problemet?

Läser idag på Brännpunkt om olika sätt att se på skolan. Det är Torbjörn Sjöström från undersökningsföretaget Novus som skriver. Hans syfte är lite oklart. Jag blir inte riktigt klok på vad han vill uppnå. Min (lite oroväckande) tolkning av det underliggande budskapet är att Novus menar att det inte finns några problem i skolan. Fast det har man inte undersökt. Därför förstår jag inte vad man vill uppnå. Artikeln avslutas på följande sätt.

Det är ingen tvekan om att det finns många saker som måste bli bättre i Sverige, men utan en korrekt problembeskrivning är det omöjligt att lösa de faktiska problemen. Det krävs relevanta jämförelser och problemen och lösningarna bör utgå från svenska folkets erfarenheter, inte mediernas skandalrubriker, om vi vill minska missnöjet och faktiskt lösa reella problem i samhället.

Den röda tråden i artikeln är problembeskrivningar och tolkningsföreträde. Hur når man insikt i verksamheten och vem ska man lita på? Helt klart är att Novus vill marknadsföra sig själva som den självklara leverantören av kunskap. Men vem är det som talar och hur talar man? Motståndaren i artikeln är medierna och dem som försvaras är politikerna. Det är alla fall så jag tolkar följande rader.

Samtidigt har vi sett hur missnöjet och osäkerheten bland väljarna ökat. Det finns en risk att vi snart är i en situation där problemen uppfattas som så stora att inte dagens politiker kommer att kunna lösa dem.

Artikeln handlar om uppfattningar av skolan, och Novus menar att man har empiri som stödjer tanken om att föräldrar till barn i skolan är nöjda med hur det är. Okej, det verkar som att det finns stöd för den åsikten i genomförda undersökningar, av Novus.

Vad anser då svenska folket om kvaliteten på skolan? Novus genomförde strax före jul en undersökning kring hur svenska folket uppfattar kvaliteten i skolan. Generellt sett är förtroendet för utbildningen i skolan mycket låg. 72 procent tror inte att eleverna i grundskolan lär sig det de behöver – helt i linje med den kraftiga kritik som riktas mot skolan både i massmedierna och av många politiker.

Men om vi tittar lite närmare och bara utgår från de som i dag har barn i grundskolan, hur ser svaren ut då? På frågan i vilken utsträckning man anser att ens egna barn får den kunskap som man förväntar sig svarade en klar majoritet, 70 procent, att förväntningarna uppfylls i mycket eller ganska hög grad. Endast 11 procent svarade att förväntningarna uppfylldes till mycket eller ganska låg grad. Samtidigt som dessa föräldrar anser att deras barn i stort sett får den utbildning de förväntar sig anser de att elever generellt inte lär sig det de behöver.

Till synes motsägelsefullt, eller har föräldrar i dag så låga förväntningar på skolan att man inte tror att ens egna barn skall lära sig något? Inom skolan, precis som andra samhällsfrågor, är faktiskt majoriteten rätt nöjd utifrån sina egna personliga erfarenheter. Men på grund av det mediala och politiska fokus på alla problem som finns tenderar man att skapa en världsbild främst utifrån den publika debatten. Mediernas syfte är inte primärt att skapa en så korrekt bild av helheten som möjligt, utan att spetsa till frågor, det göder debatten och attraherar läsare.

Här börjar jag bli misstänksam. Vad vill Novus uppnå med artikeln? Uppenbarligen vill man anklaga medierna för populism och tydligen vill man visa sitt stöd till den sittande regeringen. Mycket kan helt klart sägas om mediernas agerande, men det är en annan fråga. För om man ska granska medierna, som faktiskt beställer massor av statistiska undersökningar (men kanske inte tillräckligt många av Novus?) måste man även och lika noga granska företagen som utför och säljer resultatet av opinionsundersökningar. Statistik, brukar man som bekant säga, kan användas till mycket. Man kan ljuga till exempel och man kan tjäna stora pengar, speciellt i supervaltider. Lite märkligt kan tyckas att Novus klagar på medierna, som köper undersökningar hela tiden. Men om man vet att Novus har ett nära samarbete med TV4 och att man, som det verkar av texterna på deras hemsida vill slå sig in på den marknaden, med en annan typ av opinionsundersökningar, då blir budskapet i Debattartikeln lite lättare att förstå. Det är i själva verket ett reklaminslag för Novus och har inget med skolan att göra. Novus bryr sig inte om skolan och värnar inte kunskapen. Novus är ett företag som värnar sin egen balansräkning och som på sin hemsida skryter med sin lönsamhet för potentiella investerare.

På hemsidan beskrivs deras tjänster på följande sätt, vilket jag har svårt att uppfatta som opartiskt i förhållande till skolan. För vilka aktörer och vilken skolpolitik är det som har mes behov av nedanstående tjänster? Privata eller kommunala skolor? Novus fokus är att hjälpa företag att marknadsföra sig genom att påverka opinionen, vårda varumärket, knyta kunder till företaget och sprida en positiv bild av verksamheten med stöd i statistiska undersökningar.

Vår verksamhet bedriver vi inom avdelningarna

Opinion - Verktyg i opinionsbildning och påverkan,
Marknad - Varumärke, kommunikation och affärsutveckling,
Loyalty - Kundlojalitet och medarbetarskap samt
Kundpaneler - Kund eller medlemspanel.

Enligt Novus är det ställt bortom varje tvivel att det är mediernas fel att det sprids en uppfattning i samhället om att det finns problem i den svenska skolan. Enligt Novus är föräldrarna nöjda med barnens resultat, men inte med skolan som sådan. Men varför är det viktigt att sprida denna uppfattning? Vad är det som utgör Novus intresse? Det har jag svårt att se med ledning av innehållet i artikeln, som handlar om att det behövs en annan typ av undersökningar. Novus typ av undersökningar. Novus är ett företag som hjälper företag och organisationer att påverka opinionen och bilden av företaget/organisationen. Uppdraget och affärsidén handlar om yta, inte om innehåll. Och symptomatiskt nog är det bilden av och uppfattningen om skolan som artikeln handlar om. PISA som man absolut kan säga mycket om, men som otvetydigt handlar om innehållet i skolan, avfärdar Novus som en partsinlaga. Oklart på vilka grunder man göra detta. Åter till debattartikeln.

Väljarna röstar på det parti som har bäst politik för framtiden. Politiken måste anpassa sig efter verklighetsbeskrivningen och lösa de problem som väljarna ser. Men vad händer om problemen uppfattas vara större än politiken kan hantera, delvis för att problemen i verkligheten inte är så stora som de uppfattas hos väljarna? Skall man lösa de problem som utifrån den publika debatten är centrala, eller skall man lösa de problem som väljarna själva uppfattar i vardagen?

Det finns tydliga motsättningar mellan dessa två huvudfokus. Jag ser också tydliga tecken på att fokus just nu är att fortsätta förstora problemen i samhället. Att en majoritet av de föräldrar som i dag har barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas, borde ge en mer rättvisande bild av skolan som helhet än en internationell studie och enskilda missförhållanden.

Det är något bedrägligt över dessa rader. För utgångspunkten är dels att det är ställt bortom varje tvivel att föräldrarna verkligen är nöjda (vilket jag är osäker på om det finns entydiga resultat som visar), dels att det inte finns några verkliga problem i skolan, att det är en missvisande bild som fabricerats av medierna. PISA är en vetenskaplig, oberoende undersökning, till skillnad från Novus som arbetar på uppdrag av intressenter som är måna om sitt rykte.

Skall skolan utgå från en Pisa-mätning eller skall den utgå från föräldrarnas förväntning på sina barns utbildning? I Novus studier ser vi flera exempel på hur svenska folkets uppfattning av samhället styrs utifrån skandalrubriker, inte deras egna erfarenheter. Kunskapsnivån är generellt väldigt låg kring hur vårt samhälle ser ut. Vi ser det internationellt i våra undersökningar tillsammans med Hans Rosling och vi ser det på det nationella planet, till exempel de motsägelsefulla resultaten kring skolan som presenteras här.

Jag håller med om att kunskapsnivån i låg i Sverige. Men jag håller absolut inte med om att lösningen på detta är inte göra något åt skolan och att överlåta kunskapsinhämtningen år företag som Novus. Det är inte rätta vägen att gå om man vill att Sverige ska bli en kunskapsnation värd namnet. Novus och det sätt man som företaget agerar på är snarare en indikation på hur långt det har gått och hur allvarligt läget är. Vad Sverige behöver är medier och skolor som inte styrs i första hand av ekonomiska intressen, för det lämnar fältet fritt för opinionsbildande företag som Novus, vars enda syfte är att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Utan en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande styrs människors uppfattningar snart helt och hållet av företag som producerar åsikter. Företag som Novus, som kan sägas tjäna på att kunskapsnivån sjunker i landet.

Dagens Nietzsche, om kunskapens grund och samhällets utveckling

En bra dag är en dag som börjar med en tanke som dels upplöser ett gammalt problem, dels ger upphov till nya funderingar. När det händer vet man att det blir en bra dag. Och detta något kan drabba en när och hur som helst, det beror på vem man är och hur man lever sitt liv. Förutsatt att man är en tänkande och kunskapstörstande människa, så klart. Jag hittade min tanke på Göteborgs Centralstation, på EspressoHouse där jag satt och läste Nietzsche, Den glada vetenskapen, som är band fem i bokförlaget Symposions utgivning av filosofens samlade verk. Texten jag fastnade för, som löste upp gamla band och som satte nya myror i huvudet på mig var följande rader, som får bildar utgångspunkt för dagens bloggpost.

Texten är en filosofisk betraktelse över logikens historia och människans sätt att tänka. Eller det handlar snarare om en uppgörelse med logiken, som Nietzsche menar är en fiktion, ett sätt att tänka bland oändligt många andra. Ju mer jag läser Nietzsche desto mer känner jag igen mitt eget sätt att tänka. Jag har inte på långa vägar hans förmåga och är långt ifrån lika beläst, men utifrån texterna och hans sätt att foga dem samman till böcker, med ledning av hans rastlösa sätt att röra sig mellan olika ämnen som först efter ett tag visar sig vara variationer på ett ganska begränsat antal teman, sluter jag mig till att han är en själsfrände. Jag känner stor och växande sympati med Nietzsche, som jag blir allt mer säker på idag skulle fått diagnosen ADHD. Det ger mig lika mycket mod och hopp och inspiration som kunskaper och intellektuell stimulans. Vi har fortfarande otroligt mycket att lära av Nietzsche, av hans orädda sökande efter kunskap och fördjupat vetande om människans värld. Han är en sann kulturvetare, som konsekvent följer sin metod och som underkastar sitt tänkande resultatet av arbetet med analysverktygen han använder. Han räds inte att skåda sanningen i vitögat, oavsett hur obehaglig den är eller vilka konsekvenser den ger upphov till. Han låter världen komma honom till mötes, så som den är, inte så som man kanske kulle vilja att den var. Han visar prov på stor och inspirerande fascination för livet, människan och kulturen. Låt oss följa honom en bit på vägen så ska jag visa vad jag hittade i morse.

111

Logikens härkomst. -- Varifrån kom logiken när den uppstod i mänskliga huvuden?

Bara det att han ställer, att han vågar ställa den frågan är stort och viktigt. Annars är det vanliga att logiken tas för given, att den behandlas som en av Gud inlagd egenskap i världen, som finns där för människan att upptäcka. Frågan visar att Nietzsche inte ser på vetande på det sättet. Hans sökande efter kunskap är mycket mer förutsättningslöst, för han har insett vilken stor roll kulturen har för utvecklingen av kunskap. Han syn på kunskap är tydligt inspirerad av Darwins tanke om evolutionen, som ett resultat av det naturliga urvalet och den bäst lämpades förmåga att överleva och förra sina arvsanlag vidare, i en given kontext. Han ser samspel och samverkan där andra ser rena, obefläckade sanningar. Han beaktar kulturen i kunskapssökandet, dem kontext vari kunskap förmedlas och kommuniceras. Det sammanhang som avgör vad som ska erkännas som vetande och vad som anses vara fantasier. Han ser och förstår maktens betydelse för kunskapsutvecklingen.

Förvisso från ologiken, vars domäner ursprungligen måste ha varit enorma. Men oändligt många varelser, som drog slutsatser på annat sätt än vi nu gör, gick under -- även om de kanske ändå låg närmare sanningen! Den som till exempel inte nog ofta förmådde identifiera det "lika", antingen det gällde näring eller fientliga djur, den som alltså subsumerade för långsamt, var för försiktig i subsumerandet, hade svagare utsikter att överleva än den som inför allt snarlikt genast gissade på likhet. Nu är det emellertid först den övervägande böjelsen att behandla det snarlika som lika -- som är en ologisk böjelse, ty det finns i sig ingenting som är lika -- som har skapat hela grundvalen till logiken.

Logiken som ett ologiskt resultat av slumpen, i en evolutionär utvecklingsprocess. Oerhört spännande och intressant tanke! Det finns inget som är lika, likhet är en effekt av hjärnas sökande efter mönster. Det finns inget som är likt, det finns bara skillnad, skriver Gilles Deleuze i sin avhandling. Skillnad och repetition är det som skapar världen och det är i mellanrummen mellan dessa båda parametrar som kulturen växer och förändras, dynamiskt och evolutionärt. Logiken är ett sätt att tänka och det har visat sig fungera, även om det faktiskt och i grund och botten är ologiskt, vilket Nietzsche övertygande argumenterar för. Inget är identiskt, det är det centrala här och det är den tanken som undergräver den (fortfarande) rådande definitionen av logik och sanning. Det finns inga original, eller det finns bara original, välj själv, men inget och ingen är lik den andre. Det finns bara tillblivelse, ömsesidigt skapande av liv.

Likaså måste, för att substansbegreppet skulle kunna uppstå som är oumbärligt för logiken, även om det i strängaste mening inte svarar mot någon verklighet, det växlande hos tingen under lång tid inte ha setts och uppfattats; de varelser som inte såg efter så noga hade ett försprång framför dem som såg allt som "flytande". I och för sig är varje hög grad av försiktighet i slutledningarna, varje skeptisk böjelse redan en stor fara för livet. Inga levande varelser skulle finnas kvar, om inte den motsatta böjelsen att hellre bejaka något än uppskjuta bedömningen, hellre missta sig och dikta än vänta, hellre hålla med än förneka, hellre döma än vara rättvis -- hade varit utomordentligt starkt inpräglad. --

Vårt nuvarande sätt att tänka har visat sig fungera och det kan förklaras med evolutionen, menar Nietzsche. Tanken svindlar, och den ger upphov till nya tankar. Jag stärks här i tanken om att det är samverkan som överallt och alltid är nycken till framgång och hållbarhet. Det är interaktion, utbyte av tankar, jämförelser och samtal där förslag stöts och blöts, som skapar vetande och kunskap. Jämför denna tanke med hur vår svenska skola och högre utbildning är organiserad. Skillnaden är slående och det kan vara en delförklaring till att resultaten sjunker i mätningar där man jämför resultatet mellan olika länder. Hittar en gammal artikel om ny forskning om den mänskliga hjärnan som stödjer denna tanke. Det är inte fria fantasier, evolutionen ger stöd åt Nietzsches filosofi.

Logiska tankars och slutsatsers förlopp i våra nuvarande hjärnor svarar mot en process och kamp mellan drifter, som var för sig är mycket ologiska och orättvisa; vi får vanligen bara reda på resultatet av kampen. Så snabbt och fördolt utspelar sig denna urgamla mekanism numera inom oss.

När allt fokus läggs på resultatet och när frågan: Vad kom du fram till i forskningen, är det enda som betyder något. Och där effektiviseringen drivits så till sin spets att bara den som kan koka ner sitt resultat till en siffra blir lyssnad på och tagen på allvar, då förlorar samhället förmågan att se kampen som alltid försiggår bakom kulisserna innan kunskap godkänns och sanktioneras som just kunskap. Där är vi nu. Det är i enlighet med dessa tankar som akademin, den högre utbildningen och skolan allt tydligare organiseras. Att vi väljer att skjuta på budbäraren och lägger ner utbildningar där dessa tankar hålls levande och utvecklas är det samma som att såga av den gren vi sitter på. Det är inte hållbart och exakt hur ohållbart det är låter jag Johan Thente på DN beskriva, i en frustrerad reflektion kring läget i den svenska skolan.

Men det står klart att resultaten är så allvarliga att det är fråga om ett totalt systemfel. En stor undersökning är sedan tidigare beställd av regeringen som skall utvärdera 1990-talets reformer och kommunaliseringens effekter. Man kan redan nu gissa att allvarlig kritik kommer att riktas mot de gungflylika lärarförhållanden som ett besinningslöst experimenterande har skapat. Ständigt nya direktiv, förordningar och prioriteringar har förgiftat lärarens vardag och lett till en permanent utmattning av hela kåren.

Att matematikkunskaperna har blivit sämre och de naturvetenskapliga färdigheterna ännu sämre är illa nog. Mest pinsamt är det nog ändå att den helt samhällsväsentliga läskunnigheten avsevärt har försämrats på alla fronter. Tidigare i år utkom antologin ”Läsning”, utgiven av Riksbankens jubileumsfond. I en historisk studie däri skriver Thomas Götselius om hur Sverige blev den första nationen som blev i princip helt läskunnig. 

Det var i slutet av 1600-talet och det direkta syftet var förstås att var och en god protestant själv skulle kunna läsa och ta till sig Bibeln. Så lagstiftades det om allmän läskunnighet. Det infördes sanktioner också: icke läskunniga personer fick varken ta nattvarden eller gifta sig.

Vill man följa den linjen så skulle man i dag kunna tänka sig uppdaterade påbud: att den som inte är läskunnig inte får lov att inneha mobilabonnemang till exempel. Det hade nog ökat motivationen.

Sedan 1600-talet har detta med läskunnigheten ingått i vår nationella självbild, tillsammans med andra saker vi brukar berömma oss om, som jämställdhet och låg barnadödlighet. Kanske är detta en förklaring till att svenska elever i Pisaundersökningens enkäter övervärderar sina egna kunskaper. Vi tror helt enkelt att vi är bättre än vi är. Positivt tänk – det låter som resultatet av någon typiskt blaskig skolreform från 1998 eller så.

Nu kan vi alltså en gång för alla stryka detta med alfabetism från de saker vi kan vara stolta över. Å andra sidan är vi en framträdande nation på e-sportens område, så det kanske jämnar ut sig. (Observera: detta var en så kallad ironi. Fråga din lärare vad det betyder, eller googla det.)

Nietzsche må vara död, men han tankar och filosofi lever och är mer aktuell än någonsin. Texterna må vara gamla men de är lika läsvärda idag som när de gavs ut och de rymmer lika mycket kunskap. Om vi kollektivt och som samhälle håller på att förlora förmågan att läsa och därmed även förmågan att tänka är det allvarligt. Så jag stämmer in i Thentes oro och frustration. En skola som tar valfriheten på större allvar än läskunnigheten och lärarnas vardag är en skola i fritt fall. Skolan är grunden för allt annat, själva samhällets fundament. Det är på allvar och läget är allvarligt!

ADHD-dagboken 02/02, 2014

Två listor. Saker jag är dålig på. Och saker jag är bra på. Eller bra och dålig är inte bra uttryckt, det handlar mer om saker som fungerar utmärkt och saker som fungerar sämre, för mig. För den jag är och det sätt jag fungerar på. Det handlar aldrig om antingen eller, alltid om både ock. Situationen är också viktig att beakta, sammanhanget. Inget är svart eller vitt, allt är föränderligt och kontextuellt. Så även neuropsykiatriska diagnoser. Som sagt ADHD är inget man har, det är någon man är. Nåväl, vad är jag bra på?

Jag är bra på ...

att sätta mig in i och förstå nya sammanhang.

att vara och tänka kreativt.

att snabbt mobilisera stor kraft och fokus.

att hålla många bollar i luften samtidigt.

att röra mig mellan olika sociala sammanhang.

att se möjligheter och göra det bästa av det som är och det som finns.

att anpassa mig och vara flexibel.

att skapa strukturer och system för skapande och handhavande.

Den typen av saker fungerar för mig. Här har jag inga problem. Detta är egenskaper jag är tacksam över. Det är jag, den positiva sidan av mig. Så finns den där andra sidan, också. Och det går inte att välja, en personlighet är ett paket, en helhet. Det går inte att locka russinen ur kakan. Därför, detta är också jag. Vad är jag dålig på?

Jag är dålig på ...

att etablera mig på riktigt i nya sammanhang. Det som det finns en barriär mellan mig och andra och jag har svårt att slappna av i sociala sammanhang. Har blivit bättre med åren, men det är långt kvar innan jag känner mig som "alla" andra.

att styra kreativiteten så att den konsekvent gynnar mig. Det är inte så kreativt tänkande fungerar. Kreativitet är en konsekvens av rastlöshet och oförmåga att tänka lugnt och metodiskt. Det går i 190 och är allt eller inget. Massor av idéer dyker upp och rinner iväg. Detta gör att jag framstår som ofokuserad, slarvig och ickekonsekvent.

att hantera kraften och energin. Lika ofta som kraften och energin spelar mig i händerna rinner den som sand mellan fingrarna om inte sammanhanget är det rätta. Jag kan aldrig lita på förmågan, så lika fantastisk som det är när den finns där lika frustrerande är det när maskineriet klickar. Det tar på krafterna.

att slutföra alla de projekt som jag ger mig i och har stora förhoppningar om. Det jag lovat andra slutför jag, men jag lever konstant med en känsla av att aldrig prestera tillräckligt. Även om jag är effektiv och tidvis kan får väldigt mycket att göra blir det aldrig gjort så mycket som jag vet att jag skulle kunna. Det leder till besvikelse, som tar på krafter, vilket leder till trötthet och dålig självkänsla.

att vara fullkomligt närvarande i de sociala sammanhang jag rör mig mellan. Visst är jag bra på att vara flexibel, men det handlar lika mycket om rastlöshet. Och rastlös känner jag mig, ofta. Om jag inte får göra det som ska göras på mitt sätt blir jag rastlös. Det tar på krafterna. Jag blir lätt trött och behöver vila.

att få gehör för alla möjligheter jag ser och lösningar jag finner ut. Allt som oftast blir jag ifrågasatt, för så här brukar vi inte göra. Det är inte det att det inte går att göra som jag tänker, utan det handlar om att det bryter mot konventionerna. Och bara för att jag är flexibel betyder inte att resten hänger med. Det gör att jag ofta känner mig ensam. Och det tar på krafterna. Jag blir trött och ofta ledsen.

att hålla mig till strukturerna och systemen jag skapar. Jag hittar hellre och oftare på nya system och strukturer. För att jag blir rastlös.

att komma ihåg namn och jag kan aldrig vara säker på att jag stavar rätt. Det gör att jag tvingas utnyttja kreativiteten, flexibiliteten och förmågan att finns mig i nya sammanhang, till max. Det gör att jag aldrig kan känna mig fullkomligt trygg. Det gör att jag alltid måste vara på min vakt. Och det gör mig mindre närvarande. Det tar på krafterna och jag blir trött.

Sammantaget gör detta att jag lever mitt liv mellan full gas och total utmattning. Tycker mitt liv är spännande och jag kan hantera mig och den jag är. Men det räcker aldrig att kunna hantera sig själv, det finns ett sammanhang att ta hänsyn till, också, alltid. Ingen människa är en ö. Samhället är alla vi tillsammans. Gemensamt skapar vi förutsättningar för och bygger vår framtid, det samhälle som alla behöver för att klara sig. Det jag saknar mest och det som skulle hjälpa mig och många andra är en vidare norm som gör att fler kan och får passa in, utan att behöva tvingas in i gemenskapen. Jag vill se och vara med och bygga ett mer förlåtande samhälle, där det finns marginaler och skyddsnät.

Det finns massor som jag kan bidra med till samhället, om jag bara kunde mötas med lite större förståelse. Om jag bara lite oftare och lite mer fick vara mig själv, utan att behöva förhålla mig aktivt till omgivningen och ängsligt snegla på och leta efter reaktioner hos dem jag samverkar med. Tala om för mig vad som ska göras och låt mig fixa det på mitt sätt, då vet jag att det blir bra och att jag kan hålla deadline. Det behövs väldigt lite för att jag ska kunna tillföra så mycket mer till det allmänna.

Jag vet att jag inte är ensam. Men det är svårt att tala om dessa saker, för det är lätt att bli stämplad och det finns så många fördomar och så mycket rädsla, för det okända. Och det finns dessutom allt för lite tid, och vi lever med allt för snäva marginaler, för att det ska finnas möjlighet att lyssna på och lära av varandra. Alla förlorar på detta, inte bara dem som har eller skulle kunna få en neuropsykiatrisk diagnos.

Lärare måste jobba mindre, inte mer!

Läser om skolan idag, på DN-Debatt. Kloka och tänkvärda ord av Lars Strannegård, prorektor och professor med inriktning på organisation och ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm. Reflekterar vidare i den riktning som Strannegård pekar ut. Han träffar för det mesta rätt, framförallt i analysen av synen på lärarna.

När man synar lösningarna i sömmarna så framträder dock en tydlig bild. Alla direkta insatser landar till sist i lärarnas knä. Att förändra föräldrars inställningar till sin egen roll i barnens fostran eller elevernas respekt för auktoriteter kräver värderingssystem som förefaller vara övermäktiga att skyndsamt förändra genom politiska beslut. Det finns inget starkare än kultur, och kulturer ändras inte bara för att en minister eller skoldebattör förespråkar en annan ordning. Det diffusa begreppet "skolan" handlar i förlängningen därför om en, och endast en, yrkesgrupp, nämligen lärarnas. Till syvende och sist blir debattens avstjälpningsplats för förändringskrav därför lärarna. Det är på dem som samhällets förväntningar nu läggs, i lager på lager.

Ansvaret som idag ligger på lärarna är ENORMT och för varje nytt inlägg i skoldebatten ökar bördan och växer ansvaret. Det är en fullkomligt ohållbar situation. En yrkesgrupp kan aldrig någonsin göra den skillnad som lärarna antas kunna och förväntas göra. Synen på lärarna och deras förmåga och oförmågan att förstå att det inte går att lägga så pass mycket ansvar på lärarna är en viktig del av problemen i skolan, som jag menar är ett samhällsproblem mycket mer än ett skolproblem. Vi får den skola vi förtjänar. Och om det bara är lärarna som brinner för kunskapsutveckling och lärande, om det bara är lärarna som åtgärder riktas mot, om ansvaret för kunskapen helt och hållet ligger på lärarna, då kan vi inte hoppas på någon snar förändring av läget. Vad som saknas är en nationell uppslutning bakom lärarna, liksom kollektiv uppskattning och förståelse för deras arbetssituation. Först när skolan är en angelägenhet för alla och kunskap anses vara något värdefullt och eftertraktat i sig kan vi hoppas på förändring. Alla måste vilja och vara intresserade både i ord och handling, ärligt. Annars går det aldrig att förändra kunskapsläget.

Idén med att ha lärare anställda är att de skall undervisa, men denna aktivitet har blivit till en av många andra. Enligt Skolverket har en lärare numera en kvart på sig till planering och efterarbete till en lektion. Möten i lärarlag, strategidiskussioner, marknadsföringsaktiviteter, utvecklingssamtal, sms och mejl till föräldrar äter ytterligare tid. Och väl i klassrummet är det den bristande disciplinen som hackar upp undervisningen. Det nu allt fler debattörer förespråkar är ordning och reda. Och på vem vilar då ansvaret att skapa denna? Jo, på lärarna naturligtvis. Var annars?

Lärare ska lära, undervisa och värna kunskapen. Kunskapen måste stå i centrum för skolans verksamhet. Så är det inte idag. Kunskapen har förvandlats till en formalitet, som om vetande var något man kan beställa fram och upphandla i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Där finns problemets kärna, i skolans splittrade uppdrag och ansvar. Det är bristande insikt i kärnproblematiken som gör att lärarna får allt fler uppgifter och allt större ansvar och man inför allt fler betyg, tester och kvalitetskontroller. Bristande tillit är ett växande problem i samhället, som leder till alt fler kontroller och utvärderingar. Och med allt fler instrument och allt mer tillit till dessa blir det där som sanningen antas finnas. Om man bara har stöd i en undersökning finns ingen anledning till oro. Ingen verkar tänka på att undersökningsresultat kan manipuleras, vilket görs med betygen. Mycket man sägas om PISA, men det är en rak jämförelse över alla länder. Den ljuger inte, även om den i sig inte ger några ledtrådar till vad som bör göras.

Inom organisationsteorin har de senaste årens utveckling inom läraryrket ett väletablerat namn: avprofessionalisering. Lärarna omgärdas numera av otydliga målbilder: de skall bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av en skolas varumärke så att just deras skola blir attraktiv i det fria skolvalet. När de nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och med den kommer minskad attraktivitet för yrket, lägre intagningspoäng till utbildningen, sämre löneutveckling och lägre status.

Lärare betyder något annat idag än när jag gick i skolan. Skillnaden mellan då och nu är att tilliten till lärarna har minskat, betänkligt. Idag litar man inte ens på professorer. Jag befarar därför att Strannegårds debattartikel av ansvariga politiker betraktas som en partsinlaga, ett särintresse och att tankarna som förs fram bemöts med det talande (och oroväckande ofta använda) orden: Vi delar inte den bilden. Allt är frid och fröjd, det handlar bara om att undersöka frågan på rätt sätt så får men de resultat man vill, det vill säga de resultat som stödjer den tes man går till val på. Detta att så mycket idag hämtar och förväntas hämta stöd i undersökningar visar vilken syn man har på kunskap. Alla som sysslar med vetenskap vet att det är svårt om inte omöjligt att bevisa något som har med kultur att göra. Frågor som handlar om skola, vård och omsorg är hopplösa att tala om med utgångspunkt i siffror. Att ledande politiker ändå gör det och allt mer envist väljer att föra debatten framåt på det sättet visar på bristande insikt i hur kunskap skapas. Vad som saknas och behövs är lite ödmjukhet och mer tillit.

När nu ropen skalla efter ordning och reda i skolan är lösningen att lärarna måste återvinna sin förlorade auktoritet. Lärar- och vidareutbildningar måste således fyllas med färdighetsträning i hur man skapar ordning och reda. Igen, mindre fokus på kunskaper i sig. Mer krav att en enskild yrkeskår skall stå upp mot ett helt samhälles förändrade värdesystem.

Det är så det låter från politiskt håll och det är fullkomligt ohållbart, galet och verklighetsfrämmande. Jag delar inte den bilden, men det är ingen åsikt. Mina åsikter i skolfrågan bygger på närmare 20 års forskning om kultur. Det handlar inte om något särintresse eller egenintresse. Jag har inget annat att vinna på att driva denna fråga än att mitt arbete blir mer intressant och meningsfullt. Det är politikernas tankar och åsikter som är särintressen. Det är politikerna som för fram uppgifter och pekar på undersökningar som stödjer deras tes, som försvarar sina intressen, som vill ha makten i ytterligare fyra år. Det är det enda särintresset jag ser i skoldebatten. Lärarna och forskarvärlden värnar kunskapen och Sveriges framtid, inget annat.

Den som funderar på att bli lärare drivs ofta av ett intresse för ett ämne och av en vilja att lära ut. Den som i stället är intresserad av psykosociala frågor borde rimligen välja en annan yrkesinriktning. Om en utbildning och ett yrke inte kan erbjuda förberedelser och möjligheter att praktisera det som yrket syftar till, ämnesfokuserad undervisning och möjliggörande av lärande, förlorar yrket ytterligare i attraktivitet. Att lägga till arbetsuppgifter i stället för att plocka bort är således ytterligare steg bort från yrkets kärna.

Bara att instämma. Mer fokus på kärnverksamheten, på kunskapen. Mer tillit till lärarnas förmåga och intresse för det som alla efterfrågar, vetande och kunskapsutveckling. Ansvaret för kunskapsinhämtningen åligger elever och deras föräldrar och ansvaret för uppskattningen och värdesättandet av kunskaperna åligger samhället och näringslivet. Det är inte så det ser ut idag och därför har vi problem. Vi söker efter enkla lösningar och är därför dömda att suboptimera, vilket leder till ökade problem. Där finns pudelns kärna, i helheten, det vill säga sammanhanget som samhället utgör och där kunskapen, alltså den reella kunskapen, den som faktiskt existerar i verkligheten, omsätts i handling.

Det franska skolsystemet har en organisatorisk lösning som underlättar för lärare att utöva sin profession. Den kallas elevvårdsenhet och den har till uppgift att stödja och hjälpa elever, avlasta lärare och sköta direktkommunikationen med föräldrar. En elev som kommer sent får inte gå direkt till lektionen utan måste först anmäla sig till enheten och förklara vad den sena ankomsten beror på. Om en elev stör undervisningen skall läraren anmäla detta till elevvårdsenheten, och det är den som har den övergripande kontrollen över elevens närvaro och uppförande. Det är denna enhet som tillsammans med lärarna ser till att elever som stör, vantrivs, mobbas eller är frånvarande inte faller mellan stolarna. Det är ofta den som administrerar föräldramöten och kallar berörda parter till möten. Det är denna enhet som har det administrativa initiativet, inte lärarna. Elevvårdsenheten är med andra ord specialiserad på att hantera det som lärare i svenska skolor har som uppgift utöver sin ordinarie undervisning. Lärarna frigör därmed tid och energi så att de bättre och mer fokuserat kan bedriva sin undervisning.

Det är ingen lösning, för det finns som sagt inga enkla lösningar, men det är något vi kunde inspireras av. Idag löser vi problemen genom att öka lärarens ansvar och ge lärare mer arbetsuppgifter. Vi löser så att säga problemen inom nuvarande budget. I Frankrike satsar man mer pengar på skolan och där ser man värdet av kunskapen. Det kan vi göra här också. Lärare kan få mer tid att undervisa, men då måste det anställas fler i skolan och det kostar pengar. Och kostar det pengar då går går det inte, för då ökar kostnaderna och det utmanar politikernas politik som idag går ut på att sänka skatterna. Det är en matematik som är enkel att förstå. Det är därför man hellre schackrar med sitt samvete och visar upp en undermålig undersökning som stödjer sin tes eller försöker misstänkliggöra den som anmäler avvikande åsikter, än jobbar med grundproblemet, förutsättningslöst och med fokus på en verklig lösning. Därför bryr man sig inte om kärnan i problemet, det man bryr sig om är bilden av sig själv. Klart att skolans resultat sjunker då, när allt handlar om yta och pengar kan kunskapen aldrig hävda sig.

Att tydlighet och arbetsspecialisering inom kunskapsintensiv verksamhet leder till effektivitetsvinster och mindre stress är välkänt inom nationalekonomi och arbetssociologi. Alla initiativ som avleder lärarna från det de vill göra och kan bäst måste därför karaktäriseras som målinriktad kvalitetsförsämring och misshushållning av resurser.

Som sagt, bara att instämma. Problemet framstår bara som gåtfullt och svårlösligt om man håller fast vid sin ideologi. Om man verkligen vill förstå och om man menar allvar med de fina orden om att skapa en skola världsklass finns inga problem.

Nu när jakten på orsaker till Pisaresultaten har avstannat och blickarna i stället vänds mot praktiska lösningar gäller det att noga avhålla sig från initiativ som leder till ytterligare pålagor för lärare. Vi vet hur det ser ut i vården, där arbetsspecialiseringen sätts på undantag och läkare fått allt mindre tid att utöva sin profession, till förmån för tidrapportering och kvalitetsdokumentation. I korthet: alla initiativ som på något sätt minskar möjligheterna för lärarna att undervisa leder ofelbart till ytterligare statustapp för läraryrket, och varje sådant initiativ innebär en ökad lutning av skolans nedförsbacke. Lärare måste avlastas så att de kan utöva sin profession.

Som så många påpekat är Pisaresultaten en effekt av en samhällsförändring som skett på bred front där minskad auktoritetstro och färre krav från vuxenvärlden skapat ett annat samhällsklimat. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Samhällsklimatet har förändrats och vi måste inse att det i dag krävs organisatoriska lösningar bortom relationen mellan lärare och elev. Den enda sättet Sverige kan återhämta sig på efter Pisaknocken är genom arbetsspecialisering. Skolan måste därför söka nya organisatoriska lösningar som möjliggör för lärare att utöva sin profession, nämligen att undervisa.

De avslutande orden gör mig glad, för under 2014 kommer jag att arbeta med just dessa frågor. Jag har bytt avdelning och ämne. När den kulturvetenskapliga utbildning där jag jobbade förut lades ner har jag fått söka mig andra arbetsuppgifter och jag fann sådana in företagsekonomi, med inriktning mot just organisation. Jag känner nu att jag är på precis rätt plats och i helt rätt sammanhang. Jag kommer att kämpa för det jag tror på och jobbar vidare, för Sverige, kunskapen och ett mer öppet och tillåtande samhälle, i tiden och meds sikte på en hållbar framtid.

ADHD-dagboken 01/02, 2014

Ofta talas det om ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser som något individen har, eller lider av. Det är den dominerande synen. Det är genom det filtret, det perspektivet, den förståelsen för vad det innebär att vara människa som informationen tolkas genom. Det är så vi ser på oss själva och varandra. Så måste det inte vara. Vi behöver inte köpa det perspektivet, den tolkningen. Hur man väljer att se på sig själv bestämmer individen. Jag ser inte på mig själv som någon som har något. Jag lider inte. Jag är jag. Det är relation till andra, när jag jämför mitt sätt att vara, reagera och mitt sätt att organisera vardagen, mina upplevelser av världen, med andra som jag konfronteras med min annorlundahet. Eller det är inte mig det handlar om. Det handlar om både mig och alla andra. Diagnosen kräver ett normaltillstånd för att bli meningsfull. Och normaltillstånd är alltid mer eller mindre kontingenta och föränderliga. Vad som är normalt bestäms lika mycket av biologiska förutsättningar och fördelningen av dessa inom den mänskliga populationen, som av kultur som till sin natur är vag och föränderlighet.

ADHD är inget man har, det är något man är och lever. ADHD är mänskliga egenskaper som definierats, skiljts ut och paketerats. Det är en kombination av egenskaper som utgör en beskrivning av vissa människor, vilken accepterats av samhället. ADHD är inget i sig självt, det är ett fenomen som uppstår i mellanrummen mellan människor. Först i mötet med andra och först efter att egenskapernas sammansättning beskrivits och accepterats kulturellt är det möjligt för någon att tala om sig själv som en person med ADHD. Diagnosen är något individen underkastar sig, den kräver acceptans. Jag är kluven till diagnoser och vet att det finns både för och nackdelar. Lämnar därför den aspekten. Det blir lätt en debatt för eller emot, som motverkar syftet med dessa bloggposter som är att öka förståelsen för vad det innebär att vara en människa som känner igen sig i beskrivningar av egenskaper som indikerar ADHD och som brukar få höga ADHD-värden på de tester för olika neuropsykiatriska diagnoser som finns på nätet. Jag har inga större problem med att vara jag. I alla fall inte så länge som jag får vara den jag är, det vill säga får tänka och agera som jag finner bäst. Därför behöver jag ingen hjälp och därför är jag ointresserad av att få en diagnos, för det enda den ger mig är medicin och sanktion från läkarvetenskapen att jag är jag. Det behöver jag inte. Vad jag behöver är förståelse och acceptans, för min annorlundahet. Inga undantag från reglerna, ingen ursäkt eller speciallösningar, bara acceptans.

Varför får jag inte vara jag? Det är en fråga jag grunnat på och av omgivningen tvingats vända och vrida på, genom hela mitt liv. Ständigt tingas jag inse att jag är och fungerar annorlunda i förhållande till omvärlden och majoriteten. När jag bara är mig själv och gör det jag finner bäst, utan att tänka på omgivningen, då skiljer jag ut mig. Ögonbryn höjs. Det ställs frågor, eller också ställs inte frågan, men den finns där. Det jag gör och den jag är ifrågasätts, utan att det anförs några ovedersägliga bevis på att jag har fel. Genom livet har jag, den hårda vägen, tvingats acceptera att man ska göra som Svensson gör, om man vill undvika problem. Även om min lösning på problemet är bättre accepteras den ofta inte, bara för att den är annorlunda. Jag har lärt mig att det inte räcker att uppfylla målet, man måste följa den utstakade vägen också, även om det finns alternativa vägar. För så gör Svensson. Det har majoriteten bestämt. Normen är tvingande och den är kollektiv. Har vant mig vid det. Finner mig i att det är så, oftast. Har lärt mig fungera i vardagen och samhället. Det var struligt och jobbigt i början, men jag har vant mig och det går idag över förväntan. Jag klagar inte. Önskar bara att normen vore lite bredare, så att fler fick plats. Så att ett bredare spektrum av mänsklighetens uppsättning egenskaper kunde komma fler till del. Det oroar mig att normen snarare snävas in och att allt fler tvingas in i den, med hjälp av mediciner, lagar och regler. Ökande krav på effektivitet driver på utvecklingen. Vi borde samtala om detta, fler och oftare. Vilket samhälle vill vi ha och för vem är det till? Viktiga frågor, inte bara för den som har eller kan få en diagnos, utan för alla. Samhället är vi, alla vi som lever och verkar här och nu, tillsammans.

Omgivningens uppmärksamhet och reaktioner har gjort mig hyperkänslig för nyanser. Jag kan aldrig koppla av, inte helt och hållet. Utom möjligen när jag är helt ensam, hemma. Där och då kan jag slappna av. Där och då kan jag vara jag. Fast jag vet inte riktigt vem jag är, för jag har som sagt alltid ifrågasatts. Jag har aldrig fått chansen att utveckla min personlighet, för det skulle innebära ett resultat som skiljer sig markant från omgivningen och det skulle aldrig accepteras, för det skulle innebära att majoriteten skulle behöva anpassa sig. Jag förstår att det är omöjligt. Accepterar det, men kan inte sluta drömma om lite mer acceptans. En lite vidare norm. Allt skulle bli så mycket enklare då, för mig men även för många andra också. Fler skulle bli mer nöjda, är övertygad om det.

Väljer att se det positiva som detta gjort med mig. Jag är bra på att känna av stämningar, bra på att se mellan raderna och upptäcka nyanser. Jag har tvingats utveckla förmågan att anpassa mig, vilket jag är bra på. Visst blir jag trött av det och jag behöver tid för mig själv, för att vila ut och för att orka. Jag har också lärt mig hantera och kontrollera mina egenskaper. Idag är det jag som bestämmer, oftast, inte min kropp. Graden av medvetenhet har ökat. Jag skulle inte vilja vara annorlunda än jag är. Men jag skulle vilja att man inte betraktar mig som annorlunda. Jag skulle vilja bli lite mer bemött för den jag är och mindre bedömd för den jag inte är och det jag inte gör. Om jag gör fel vill jag uppmärksammas på det, inte uppmärksammas för att det jag gör är annorlunda. Jag vill vara en del av samhället och jag vet att jag har massor jag kan bidra med. Men för att komma till min rätt måste jag känna mig trygg och det gör jag inte när jag övervakas och kontrolleras. När jag inte får vara jag, även om det jag gör är oklanderligt utfört, då krymper jag, då presterar jag sämre och omgivningen får vatten på sin kvarn. Vad var det vi sa?! Det är så vi människor blir människor, i och genom möten med varandra. Jag blir jag genom att jämföras med och interagera med dig. Tillsammans skapar vi varandra och det samhälle där alla lever och verkar.

Jag har inte ADHD. Lider inte av ADHD. Jag är den jag är och fungerar som jag gör. Hur fungerar du och hur ser omgivningen på dig? Fundera på det. Låt oss jämföra. Tillsammans kan vi bygga upp en fördjupad förståelse för varandra och för vad det innebär att leva som människa. Tillsammans är vi ensamma, gemensamt. Ingen är identisk med någon annan, alla är mer eller mindre lika olika. Om vi väljer att se det så.

Humanioras kris är fiktiv. Kulturvetare behövs mer än någonsin.

Man kan tycka och göra som man vill, och det gör man. Man, som i politiker och andra makthavare som anser sig ha monopol på såväl frågorna och svaren som tolkningen av den forskning som används för att undersöka ämnet. Man kan och man gör, men det betyder inte att det går att komma undan med vad som helst. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Humaniora, till exempel, eller konst och kultur, anses idag av många vara en lyx som vi inte har råd att hålla oss med. Och det går bevisligen att dra ner på anslagen, spara och rensa i leden. Det som är (kortsiktigt) lönsamt kan få finnas kvar, på nåder. Det andra ska bort. Men, som sagt, förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Förr eller senare står vi där, som samhälle betraktat, och kliar oss i huvudet. Vad var det som hände? Var finns den kompetens som vi behöver, nu när vi behöver den? Humaniora är ingen lyx, humaniora är vetenskapen om människan och om levande liv, om kultur, förändring och vardagen. Humaniora ger kunskaper och utvecklar kompetenser som behövs, vare sig vi ser det eller ej. Ingen kommer undan humaniora. Humaniora behövs. Igår, idag och imorgon. Lika mycket som andra vetenskaper. Jag stärks i den uppfattningen av att läsa recensionen av boken Uncharted. Big Data as a lens on human culture, som är publicerad i SvD idag. Alexandra Borg skriver följande i sin recension.

”Big data” är ett i raden av fluffiga moduttryck som sipprat in i vardagsspråket under det gångna året. Det används av många, men förklaras av få. Harvardforskarna Erez Aiden och Jean-Baptiste Michel lyckas ta ner begreppet på jorden och kan med ”Uncharted” förklara innebörden. Boken är något så ovanligt som ett försvar för humanistiskt tänkande och samtidigt ett lovtal till maskinen, och ett ypperligt inlägg i den många gånger snedvridna diskussionen om hur datorerna begränsar våra liv.

Jag läser detta som en beskrivning av det mellanrum där människan blir människa; med kroppen, mellan kulturen och maskinerna vi använder för att leva våra liv på det sätt vi vant oss vid. Begreppet människa går inte att reducera till antingen eller, människa är alltid både ock. Därför är mellanrummen centrala. Där, i det dunkla och outgrundliga, slumpmässigt kaosartade, finns de frön som realiseras och kan iakttas av forskare. Man kan lätt förledas tro att insikten om Big Data utplånar eller belyser det där mellanrummet, att vi nu kan få svar på alla våra frågor, att kulturen nu går att dissekera likt atomerna som länge sågs som livets minsta, odelbara beståndsdel, men som visat sig vara en sammansättning av ännu mindre partiklar. Big Data och alla de möjligheter som öppnar upp sig där kan förleda oss tro att vi inte behöver humaniora. Därför är boken Uncharted viktig. Den visar att hur mycket data vi än får kommer det där mellanrummet alltid att finnas kvar. Om det utplånas, tänker och tror jag, på goda grunder, finns inget liv. Det som ett slags kulturens och livets motsvarighet till naturens lagar. Sanningen är att ju mer data vi har, desto viktigare blir det att kunna förstå den. Och det är här som humaniora lyfts fram av författarna till boken som recenseras.

Stora informationsmängder är en sak, att tolka dem ett annat. Det är här humaniora kommer till sin rätt. För att analysera konsumtionsbeteenden, förutspå terrorattacker eller spåra förekomsten av oregelbundna verb i 1600-talslitteraturen krävs hermeneutisk kompetens. Big data, menar de båda forskarna, kan bli själva länken mellan kommersen och elfenbenstornet, mellan näringslivet och akademin. Big data är svaret på humanioras kris.

Förmågan att tolka är svår att lära sig och det finns aldrig ett sätt, det finns alltid många, olika sätt. Därför behövs även en väl utvecklad förmåga att kritiskt granska och utvärdera tolkningar, som aldrig handlar om att hitta sanningen. Att tolka handlar om att konstruera en rimlig förklaring av det som är komplext, motsägelsefullt och dunkelt. Det handlar vidare om att förstå när denna kompetens är tillämpbar och utgör den enda vägen fram. Om att hantera osäkerhet, inte om att kontrollera den.

”Uncharted” kritiserar inte de humanistiska vetenskapernas avsaknad av naturvetenskaplig metodik. Istället förespråkar författarna en forskning driven av nyfikenhet och slumpartade sammanträffanden, snarare än av fastslagna hypoteser och experiment. Det kan tyckas som om forskarparet vill kasta ut teorin med badvattnet. Så är inte fallet – som de själva skriver är det meningslöst att göra en miljon upptäckter om inte en enda kan förklaras.

Skillnaden mellan förstå och förklara brukar användas för att skilja kultur- och naturvetenskap åt. Båda behövs, som sagt. Det räcker inte att veta att, man måste veta hur, när och man måste kunna bilda sig en uppfattning om varför också. Det krävs för att samhället ska bli hållbart. Den enda vägen leder alltid fel. Besparingar eller nedskärningar inom humaniora påverkar balansen inom akademin och det i sin tur påverkar forskningen, som påverkar underlagen till politiska beslut och i förlängningen samhället som helhet. Allt hänger ihop, ingen människa är en ö. Och förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla.

Big Data är intressant som fenomen. Om det handlar boken också. Det är inte bara en teknikoptimistisk, okritiskt dräglande, fascinerad beskrivning av alla möjligheter. Boken är också en reflektion över vad den nya tekniken gör med oss och den kultur vi lever och andas genom. Ny teknik förändrar helheten inom vilken den finns och verkar. Teknik är aldrig ett neutralt inslag, allt och alla påverkas ömsesidigt.

Vetenskapliga paradigmskiften är ovanliga och omvälvande. Gemensamt för dem är att de reviderat sättet vi betraktar oss själva och vår omvärld. Aiden och Michel argumenterar för att även big data och den teknik som gör den användbar ska ses som en i raden av upptäckter som förändrar våra tankesystem. Liksom mikroskopet och teleskopet på sin tid, tillhandahåller den en lins som gör det möjligt att blicka in i världar som hittills varit dolda. Big data omkullkastar också den rådande ideologin. Sedan Aristoteles har vi varit upptagna med att finna kausaliteten, orsaksförhållandet bakom en händelse. Med big data riktas fokus på sambandet, på vad snarare än varför. Många googlesökningar på influensaliknande symtom ger till exempel en fingervisning om att en epidemi är i antågande. Snarare än att försöka förstå varför, kan man rikta fokus mot att förhindra spridningen.

Även humaniora förändras, måste lyssna och lära. Fast det handlar om förändring, om att anpassa sina verktyg och om att se och förstå hur samt om att tolka och försöka förklara. Big Data ersätter inte humaniora, den ger oss möjlighet att ännu bättre förstå och ger uppslag till ny forskning om människan och om levande liv. Makt handlar det om. Makten över informationen som idag finns tillgänglig och över tolkningen av denna information. Boken väcker en massa avgörande och viktiga frågor.

Aidens och Michels bidrag till den kritiska debatten handlar om rätten till informationen. Vem äger den data som storföretagen ackumulerar? Hur kan den komma samhället till gagn om oberoende forskare inte får analysera den?

Beträffande mjukvaruföretagens ovilja att släppa ifrån sig sina kunddataregister är situationen alltid densamma, oavsett om forskaren är från Harvard eller Halmstad: i samtal med Google eller Amazon är det alltid företagets jurist som får sista ordet.

Om vi förleds tro att alla frågor har ett svar. Om vi tror att Big Data kan förutsäga framtiden. Då är vi alla farligt ute. Samhället och framtiden skapas, gemensamt av alla oss tillsammans, i handling och interaktion. Kommunikation uppstår mellan människor, mellan maskiner. Och mellanrum är ömsesidigt upprätthålla. Att företagen tjänar pengar på Big Data är uppenbart och att de vill ha makten över den information som finns är självklart. Har inga problem att förstå det, men att vi som samhällsmedborgare kollektivt tillåter detta är obegripligt. Att vi ger stöd åt lagar som gör det möjligt för företagen att skaffa sig kunskaper om oss och som gör det möjligt för dem att tolka siffrorna i enlighet med företagens intressen. Big Data handlar om makt, och ju större datamängd man har, desto större makt.

Humanioras kris är en fiktiv kris. Humanvetenskaplig kompetens behövs mer än någonsin. Dags att vakna och att börja jobba. Ingen kommer undan kulturen. Förr eller senare måste vi ta tag i frågan. Hellre förr än senare. För ju länge vi väntar desto dyrare blir det.