En helt ny ledarstil och organisationstänkande behövs!

På onsdag börjar den. Kursen som jag jobbat med sedan i våras. Den KULTURVETENSKAPLIGA kursen Projektledning och utvärderingsmetoder. Om jag ska vara lite drastisk och storvulen, vilket inte riktigt ligger för mig - men ifråga om detta tror jag det är viktigt att var just det, självsäkert kaxig - skulle jag vilja hävda att vi skriver historia. Kursen står för något helt nytt och den tar den kulturvetenskapliga kompetensen upp, ut och fram. Samhället behöver oss, och det ska vi visa här under hösten.

Kan inte tänka mig en bättre tidpunkt att starta en sådan kurs än just nu. Idag är det kris i ekonomin (exempel finns här, här och här) och politikerna famlar i blindo (se här, här. Och här för ett graverande exempel på att makt korrumperar och att ledare fjärmat sig från samhällsbasen). Krisen går nu in i en ny fas, den fördjupas och fler och fler verkar se och förstå allvaret. Världen har slagit in på en fel och farlig väg, eller är i alla fall inne i ett kritiskt skede. Följdriktigt börjar man därför snegla på och diskutera ledarskap. Dagens tidningar är fyllda av artiklar på det temat. (Två exempel, här och här).

Den artikel som fick mig att börja skissa på denna bloggpost är krönikan i Svenska Dagbladet, av Olle Zachrison, med titeln Direktörer stöpta i samma form. Speciellt dessa ord, som handlar om något jag reflekterat över läge, och som kommer att utgöra ett viktigt tema i kursen.

Varje tid har sin vd-typ. Alltså de emblematiska företagsledare vars egenskaper bedöms som mest relevanta för att nå framgång. 1970-talet hade Curt Nicolin och PG Gyllenhammar: självsäkra, aristokratiska, hårda nypor.

1980-talet symboliseras av öppnare ledare som förespråkade platta organisationer. SAS-Janne Carlzon ville ”riva pyramiderna” och Hans Wertén på Electrolux svarade själv i telefon.

1990-talet var civilingenjörernas glansdagar. Tekniskt orienterade direktörer som Lars Ramqvist (vd Ericsson 1990-1998) och Bo Berggren (vd Stora 1984–1992) firade triumfer. Sådana som i dag minglar på Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien. Dessvärre var det flera ur den kategorin, som Ericssons Kurt Hellström och Telias Anders Igel, som inte trivdes i det allt intensivare medieljuset. I tv:s direktsändningar framstod de som tafatta.

Förra decenniets vinnare blev därför de toppchefer som, liksom Carl-Henric Svanberg (vd Ericsson 2003–2009) och Leif Johansson (vd Volvo 1997–2011) kombinerade ingenjörens trovärdighet med den sociala lyskraft som krävs för att domptera medierna.

2010-talets vd-norm hittar man hos just dessa giganters efterträdare. Både Hans Vestberg och Olof Persson har precis de kännetecken som får en nutida ordförande att utbrista: ”Sluta leta!”

De är båda interna kronprinsar som bevisat sig genom att leda viktiga dotterbolag eller affärsområden. Aktieägare ogillar chansningar och då känns det tryggt att tillsätta en chef som är fullt genomlyst. Att båda är civilekonomer är inte heller en slump. I dagens börsvärld är begrepp som ”profit margin” och ”omstrukturering” betydligt viktigare än att kunna rabbla teknisk data.

Vem som anses vara bäst att leda säger något oerhört viktigt om samhällsklimatet, och att det är en stark och genomgående trend visar det faktum att den förkrossande majoriteten av dagens ledare är vita, västerländska, medelålders, heterosexuella män, som bara marginellt utmanas av kvinnliga (vita, medelålders, heterosexuella) uppstickare. Fantasin är med andra ord minimal, och ängsligheten monumental.

Det behövs nya sätt att tänka kring ledarskap. Och det är här som kusen kommer in. Den visar och utvecklar kunskaper om hur den kulturvetenskapliga kompetensen kan användas för att leda organisationer och projekt på nya sätt. Och det verkar vara vad som behövs.

Det traditionella sättet att leda har kommit till vägs ände, det är i alla fall min slutsats av allt som hänt under året. Dags att tänka nytt. Framförallt har det brustit i förmågan att tänka långsiktigt. Och om mänskligheten skall kunna överleva på sikt, ja då krävs det nytänkande och mycket större fokus på långsiktig hållbarhet. Metoder för den typen av tänkande finns och utvecklas i ämnet kulturvetenskap. Vad som framförallt behövs är mångfald. Om alla springer i samma riktning, samtidigt, då blir kasten i ekonomin och ländernas välstånd stora och dramatiska. Med en mångfald av ledarstilar och strategier och genom att några vågar gå mot strömmen ökar chansen att alla får det bättre eftersom svängningarna inte blir lika dramatiska.

Kulturvetenskaplig kunskap handlar om att upptäcka och omrikta strömningar av makt. Om att identifiera konsekvenser av asymetriska maktordningar. Det handlar om att utveckla strategier för att leda helheten i den riktning som de flesta är överens om är önskvärd. Kulturvetenskap handlar om att utveckla verktyg att tänka med hjälp av, och nya sådana behövs för att möta utmaningarna som världen står inför.

Alltså, det finns ingen bättre tid än just nu att påbörja en sådan utbildning. Chanserna är goda att framsynta företag och organisationer vågar prova något nytt. Ibland känns det otacksamt att vara kulturvetare, för man ger människor vad de behöver. Och just därför får de inte vad de vill ha. Men kanske att den kris vi befinner oss i nu kan erbjuda en öppning. Kanske att insikten om vad det är vi verkligen behöver äntligen kan sjuka in. Jag tror det. Är en obotlig optimist! 

Det må vara höst ute, men jag ser det som en ny vår. Kulturvetarna är här, vänj er. Och alla direktörer som är stöpta i samma form, ni bör se upp. Om ni inte lyckas, snarast, då kan era dagar i toppen vara räknade. Jag tror det vore bra, för alla.

Mångfald eller lönsamhet, eller både och? Det är frågan!

Här kommer så den sista, konkluderande passagen frän artikeln om näringslivet och mångfalden.

Motivet för analysen av näringslivets mångfaldsretorik hämtas från min utgångspunkt, att det inbyggt i näringslivets retorik om mångfald finns ett antal mer eller mindre utbredda logiker, vilka har sina speciella konsekvenser förknippade till sig. Det är dessa som jag velat visa fram och ställa mot varandra.

Min tolkning av näringslivets mångfaldsretorik, så som den kommer till uttryck i de två reklambroschyrerna från dagspressen utgår från och har tagit fasta på att det tillstånd av mångfald som utgör målet för retoriken ännu inte har uppnåtts. I mycket hög grad handlar det om att tala om vilken typ av mångfaldsarbete det egna företaget utför samt vilka intentioner man har med detta arbete. I vissa fall handlar det även om att man vill anställa människor tillhörande olika kategorier. Det kan också handla om att man vill erbjuda för mångfaldsarbetet nyttiga tjänster. Slutsatsen blir därmed att när/om mångfald blir en självklar del av det svenska samhället då kommer denna aspekt av företagande mycket väl (och förmodligen) att ha förlorat sitt marknadsvärde. Så länge som det behövs diversity managers samt mångfaldskonsulter och så länge som näringslivet lägger pengar på att tala om hur viktigt det är med mångfald, så länge, menar jag, kan man anta att det finns brister gällande mångfalden i det svenska samhället.

Näringslivets syn på arbetet för mångfald inbegriper eller bygger på en legitimering och uppvärdering av tron på behovet av ledarskap och hierarkier i samhället. Faran finns därmed att ett okritiskt anammande av näringslivets mångfaldsretorik, tillsammans med samhällets tolkning av manlighet, omedvetet sätter käppar i hjulet för det pågående arbetet för jämställdhet. En annan viktig aspekt som jag anser uppmärksammas alt för lite i debatten om mångfald i arbetslivet är det faktum att näringslivets toppar inte består av en diversifierad grupp människor. Om mångfald är bra, varför gäller detta i så fall bara längre ner i organisationen?

Även motivet för näringslivets tal om mångfald, det vill säga att den för med sig tillväxt/lönsamhet, bör diskuteras mer ingående. Om en sådan tanke görs till det främsta motivet för ökad mångfald i samhället finns uppenbara risker att reformarbetet avstannar om den förväntade tillväxten, av olika skäl, uteblir.

Med utgångspunkt i inledningsresonemanget om vikten av att ständigt fundera kring frågan, vad blir norm nu, vill jag påpeka följande. Idag råder i världen en närmast total koncensus kring det kapitalistiska samhällets förträfflighet, säkert i hög grad beroende på att det inte finns något konkret och fungerande alternativ. Men vad händer om krav reses på att mångfaldsbegreppet även ska innebära rätten att tänka annorlunda? Den definition av mångfald som min artikel är situerad i och som utgör motivet för granskningen av näringslivets mångfaldsretorik kan sägas representera ett förslag på just ett sådant annorlunda tänkande. Sådan mångfald går emellertid inte att skapa på beställning, inte ens med aldrig så tydliga instruktioner eller ledning. Om den är lönsam eller inte har jag ingen som helst aning om och dess primära syfte är heller inte att vara lönsam. Det handlar om alla människors lika värde och rätt till respekt.

Jag vill avsluta resonemanget med att peka på att det inom näringslivet alltid finns en överordnad princip, vilken formulerades så här, av Volvos mångfaldssamordnare på konferensen om mångfald som nämndes inledningsvis: ”The business of business is business”.

Det behöver naturligtvis inte finnas någon motsättning mellan mångfald och ekonomisk lönsamhet, men det är olyckligt att blanda samman dessa båda strävanden.

Vilka typer av företag talar om mångfald?

Ytterligare en blogopst på temat näringsliv och mångfald kommer här. Den näst sista, i alla fall i denna omgång. Det finns säkert anledning att återkomma i ämnet, förr eller senare.

Analysen avslutas här med ett resonemang kring vilka företag det är som annonserar och framträder i mångfaldsbroschyrerna. Den kategori av arbetsgivare vars annonser är mest förekommande i annonsbilagorna är statliga och halvstatliga myndigheter som Polisen, Länsarbetsnämnden, Integrationsverket, DO (ombudsmannen mot etnisk diskriminering), HO (Handikappombudsmannen) HOMO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning) och Trygghetsrådet. Om dessa kunde vi i Upprop för tillväxt (indirekt) läsa att ”politikern arbetar på omfördelningens arena”.

Av de traditionella svenska verkstadsbolagen är det egentligen bara Atlas Copco som framträder med en egen annons. Volvo Lastvagnar medverkar visserligen i annonsen för Rådet för Mångfald i Arbetslivet, och Volvo, Skanska och Elanders finns representerade genom ett ”Öppet brev till dig som är VD eller personalchef” där man bjuder in till samarbete kring hur man får in framförallt utlandsfödda akademiker på den svenska arbetsmarknaden. Av de varu- och tjänsteproducerande företagen är kraftbolagen de som annonserar mest. Vattenfall, Birka energi och Sydkraft förekommer alla i samma broschyr. En annan företagskategori som annonserar flitigt är konsulter och ”kommunikationsbyråer” som Veritas Communication AB, Arena för tillväxt, Managing Diversity och IFS, men även försäkringsbolagen Trygg Hansa, Skandia och Garant försäkringar är synliga i sammanhanget.

En mycket viktig iakttagelse man bör göra här är att det är just intresseorganisationer som utgör den vanligaste kategorin annonsörer i annonsbilagorna. Här exemplifierade av Ledarna, Rådet för Mångfald i Arbetslivet, Sveriges läkarförbund, Stockholms fastighetsägareförening och Mångfaldsutveckling.

Om nu arbetet för mångfald är så utvecklat och nödvändigt som det framställs vara i materialet, då kan man fråga sig varför inte fler av de till svenskt näringsliv anslutna företagen annonserar i bilagorna?

Var går gränsen för arbetet med mångfald?

Här följer ännu en bloggopst, hämtad från samma artikel som de tidigare, på temat näringslivet och mångfalden. Här liksom i tidigare poster handlar det om analyser av ett annonsmaterial som återkommande dök upp i tidningen Dagens Industri.

Med hänvisning till näringslivets betoning på tillväxt och lönsamhet, vilket återkommer likt ett mantra i såväl de båda annonsbilagorna som i broschyren Upprop för tillväxt, ska här några delvis annorlunda men likafullt viktiga konsekvenser av ett sådant tänkande diskuteras.

Om perspektivet vidgas något och blicken riktas bortom mångfaldsbroschyrerna kan talet om mångfald inom näringslivet sägas leda uppmärksamheten bort från sådana känsliga frågor som till exempel ekonomiskt motiverade nedläggningar av diverse underleverantörer och med dessa förknippade utlokaliseringar av delar av tillverkningen till så kallade ”låglöneländer”. Jag vill här ställa tendensen inom näringslivet, att söka sig allt längre bort för att upphandla tillverkningen av komponenter eller strategin att helt enkelt förlägga hela tillverkningen till så kallade frihandelszoner i tredje världen, vilken är mest utvecklad bland varumärkesföretag som Nike, Adidas och Reebok (jfr Klein 2002), mot den betoningen som finns i mitt material på nyttan med mångfald. För den som sätter lönsamheten i främsta rummet är det självklart svårt att avstå från att öka sina pålägg på varans utpris från 100 procent till 400 procent om det går genom att förlägga tillverkningen någon annanstans i världen (ibid:226).

Det jag i detta sammanhang vill uppmärksamma är frågan om var gränsen går för det egna företaget, inom vilket mångfalden anses vara tillväxtbefrämjande och önskvärd, och detta företags underleverantörer? För inte så många år sedan var ett sådant företag som till exempel Volvo mycket ”större” än det är idag då allt fler delar av tillverkningen lagts ut på ”självständiga” underleverantörer som konkurrerar sinsemellan om att få leverera varor/delar till företaget. När Volvo och liknande företag talar om nyttan med och arbetet för ökad mångfald skulle en kritisk motfråga kunna formuleras som följer: Vad menar ni när ni säger företaget X? Gäller mångfaldssträvandena även de genom kontrakt uppbundna underleverantörerna i Sverige och utomlands? Och hur ska man i ljuset av ovanstående tankar tolka följande citat från Upprop för tillväxt:

Ökad handel genom undanröjande av tullar och andra handelshinder leder till snabbare tillväxt i ekonomin genom att konkurrensen och effektiviteten ökar

Här liksom i de övriga citaten återfinns ett implicit budskap om att bara näringslivet får sköta sig själv så kommer det goda samhället som ett brev på posten. Men ett okritiskt anammande av näringslivets retorik kan lika gärna bana väg för sådana utlokaliseringar och hänsynslös exploatering av rättslösa arbetare som Naomi Klein och Eric Schlosser (2001) beskrivit.

Vetenskapens minsta gemensamma nämnare, och glädjen i arbetet

Vetenskap är en speciell verksamhet. Ska föreläsa om det ämnet idag, utifrån/om vetenskapsteoretikern Ludwig Fleck och hans bok, Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Intressant, på många sätt. Knyter dessutom an till vad jag skrev igår, om referenser. Traditionen och den vetenskapliga konventionen bjuder att man har referenser, det är en del av den tankestil man har att förhålla sig till om ambitionen är att det man sysslar med ska kunna godkännas som vetenskap. Uppfyller man inte kraven känns det inte igen, erkänns arbetet inte som vetenskap.

Vetenskap är en mycket traditionstyngd verksamhet. Inte mycket att säga om det. Mycket av det är utanpåverk som inte påverka innehållet, i sak. Det ska bara vara så. Vetenskap handlar dessutom bara till dels om rena fakta, om kunskap. Det handlar lika mycket om makt, intriger och om kultur. Sådana aspekter av vetenskap har undersökts inom den disciplin som Fleck kan sägas vara en av grundarna till, sociala studier av vetenskap.

Ämnet intresserar mig. Nej, fascinerar mig. Jag är uppslukad av frågan, vad är vetenskap? Har funderat väldigt mycket på och kring vad det är vi sysslar med, egentligen. Att vara traditionsbärare intresserar mig inte. Jag är inte här för att få en klapp på huvudet, för att föra någons arv vidare. Inte bara för sakens skull i alla fall. Vetenskap för mig handlar inte bara om att söka kunskap, det handlar lika mycket om att förstå och studera verksamheten som sådan. Titeln på docentföreläsningen blev därför, Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur. Liksom i fallet med kultur finns ingen punkt utanför vetenskapen som den går att studera från, objektivt.

Vad är det då. Ett ord, finns det ett ord som ringar in verksamheten? Jag tror det, eller tänker i alla fall så just nu. Självständigt tänkande, är mitt förslag. Okej det blev två ord, men de fångar essensen i den verksamhet jag utövar och undervisar om. Självständigt tänkande fungerar som ett slags kompass, för mig i alla fall. En strävan att orientera sig i tillvaron efter.

Att oreflekterat hänvisa till referenser för att traditionen föreskriver det är inte att tänka självständigt. Därför är det viktigt att problematisera den aspekten av verksamheten. Referenser är en viktig del av vetenskapen, de behövs för att man inte ska behöva uppfinna hjulet varje gång. Vetenskap är ett kontinuerligt kollektivt projekt, ett slags process som bygger på tidigare insatser. Den som utfört arbete ska så klart få cred för det. Refererarandet i sig är alltså inte problematiskt, det är det oreflekterade refererandet och respekten för referenser, som är problemet. Passivt uppräknande av namn leder inte tänkandet framåt.

Kravet på självständighet är viktigt, just eftersom vetenskap bedrivs av människor. Människor är aldrig autonoma, ingår alltid i och påverkas av sammanhang gemomsyrade av makt. Därför behövs ett slags motkraft föras in i processen, för att balansera upp den. Och strävan efter självständighet är viktig för att kunna se sitt eget beroende av andra. Självständighet är med andra ord ett verktyg i arbetet för att förstå världen. Det är mer en strävan, än ett mål och det får aldrig bli ett självändamål!

Självständigt, kritiskt tänkande handlar om att ta så lite som möjligt för givet. Det handlar vidare om att köra med öppna kort, konsekvent. Vetenskaplighet och öppenhet går hand i hand. Jag brukar säga till mina studenter att det aldrig får råda någon tvekan om vad som är vad i texterna de lämnar ifrån sig. Det är ett sätt att sträva efter självständighet, att vara tydlig med och skriva ut vad som är ett citat ett referat eller en egen åsikt. Citatet återges exakt så som det står i den källa man hämtat det från. Referatet är min uppfattning om vad som sagts. Åsikter, brukar jag säga, får man ha, bör man ha. Men dessa hör inte hemma i ett vetenskapligt sammanhang, om man inte samtidigt ger läsaren argumenten som åsikten bygger på.

Empiri behövs ibland, men den behöver inte nödvändigtvis ha samlats in efter något på förhand formulerat program, en manual. Det får inte bli exercis, det måste finnas en tanke med det. Och den måste redovisas så att läsaren kan bilda sig en uppfattning om det underlag som åberopas. Insikt i underlaget är det viktiga, inte antalet belägg eller dess karaktär. Betänk att det inte går att sluta dig till ett bör utifrån ett är. Självständighet är verktyget man använder för att göra det troligt för mottagaren, att det man anser är rätt och riktigt. Vetenskap handlar om att övertyga, det måste man göra sig medveten om och vara tydlig med.

Världen flyter, den förändras icke-linjärt. Vetenskapen hjälper oss att orientera oss i ett rum utan några koordinater. Inga fasta punkter finns. Det är självständigheten och öppenheten som ger verksamheten struktur och som gör det möjligt att orientera sig. Men den handlar lika mycket om vaksamhet på världens föränderlighet, om insikten om att det inte går att säga något säkert om världen. Samtidigt som det går att säga en hel del.

Självständigt, kritiskt tänkande skapar temporär struktur i kaos. Som strategi för att nå förståelse om kultur är det ett oundgängligt verktyg. Om tänkandet och definitionen är överförförbar till andra vetenskapsgrenar än kulturvetenskapen har jag inte kompetens att uttala mig om. Men jag är mycket intresserad av och tacksam för kommentarer kring detta. Vill gärna samtala om ämnet.

Självständigt kritiskt tänkande handlar lika mycket om vad man vet som om vad man inte vet. Det är otroligt viktigt, att man tydligt visar var gränserna för det egna vetandet går. Hur mycket man än vet så är det ett obestridligt faktum att människan trots allt vet försvinnande lite. Ödmjukhet anbefalls! Hybris är det kanske största hotet mot vetenskapen och mot mänskligheten.

Vetenskap bör inte definieras mycket mer exakt än så, det är min slutsats. Vetenskap handlar om att söka kunskap och förståelse. Sökandet är målet. Förstår man det har man förstått det viktigaste. Då är man igång, sedan får man vart arbetet tar än.

Därför är det så himla spännande och kul att syssla med vetenskap!

Näringslivets mångfaldsretorik befäster olikhet och segregation, eller?

Denna bloggpost är en fortsättning på en tidigare post om mångfald i arbetslivet. Här liksom där är texten hämtad från en artikel jag skrev 2005, men jag menar att den fortfarande är aktuell. Även här är det annonsmaterial som analyseras.

Från ”Kommunikationsbyrån” IFS, specialiserad på ”interkulturell kommunikation och internt mångfaldsarbete” (M03) har följande citat hämtats: ”Mångfalden är som kryddan i maten…”. Veritas Communications är en annan kommunikationsbyrå och den marknadsför sig så här: ”Många kan Sverige. Andra kan invandrare. Vi kan bådadera”.

IFS, Veritas och andra liknande företag utgår från en affärsidé som hämtar näring från en i samhället utbredd tro på att människor med annan kulturell och etnisk bakgrund också skiljer sig åt på andra sätt. Genom att man i detta sammanhang enbart hänvisar till etnisk mångfald upprätthålls även ett ”vi och dem” tänkande som förutsätter att det finns ett vi som måste lära sig tänka om och tala med dem. ”Vårt mångkulturella samhälle ställer allt högre krav på hur budskap kommuniceras för att mottagaren ska kunna ta till sig det”, skriver Veritas i sin annons. Sådana uttalanden kan, när de framförs i ett mångfaldssammanhang, sägas underblåsa tron på att missförstånd i första hand uppstår mellan kulturer och inte mellan individer.

När företaget hävdar att man ”har ett brett kontaktnät bland invandrare och hög kompetens om näringslivets villkor” går detta att tolkas som att det behövs en expert, och ett lag av konsulter för att ”plocka russinen” ur den kaka som gruppen invandrare utgör. Mångfald, och kunskapen att hantera mångfalden, görs här implicit till en ”vara” möjlig att marknadsföra och profitera på (jfr de los Reyes 2001: 181f). Eftersom det ligger i dessa konsulters och experters intresse att tron på människors kulturellt betingade olikheter är något som kräver expertinsatser så kan man anta att de kommer att underblåsa sådana uppfattningar, eller åtminstone inte aktivt föra fram några andra tankar. Alla tecken på likhet mellan människor försvagar självklart mångfaldskonsulternas affärsidé och riskerar att minska företagens lönsamhet.

Konsulternas uttalanden går även att tolka som uttryck för en människosyn där de som kommer till Sverige från andra länder eller som har ett – i förhållande till den svenska majoriteten – annorlunda ursprung, måste granskas och bedömas på andra sätt än övriga kategorier av arbetare, innan de bjuds in i näringslivet. Väl där motiveras sedan deras närvaro med att de ska berika företagskulturen och i förlängningen öka lönsamheten. För att nyansera den bilden något presenteras följande citat, från Upprop för tillväxt:

Idag är det svårt för utomeuropéer att få arbetstillstånd även om de har kompetens som vi saknar i Sverige. Vi vill att företagen skall ha rätt att anställa medarbetare oavsett nationalitet. Fri arbetskraftsinvandring bidrar starkt till att säkra det svenska näringslivets konkurrenskraft. Erfarenheterna visar också att invandrare ökar entreprenörsandan och för med sig viktiga nya kunskaper.

Näringslivets tal om mångfald kan, i ljuset av ovanstående resonemang, sägas uppvisa likheter med storstädernas attraktiva nattklubbar där dörrvakten – bland de gäster som inte finns uppsatta på VIP-listan och som får gå före kön – väljer ut de individer som just den kvällen ska få roa sig på etablissemanget genom att komponera en mix av människor från ett lämpligt urval av kategorier. Men, och det är min poäng, när kvoten för en speciell kategori är fylld är det stopp eftersom ett ytterligare intag skulle verka hämmande på den mångfald man eftersträvar, inom kretsen ”under” VIP-gästerna.

Lösningen på problemet? En ökad generell förmåga i samhället att tänka självständigt, kritiskt och analytiskt. Den förmågan finns i och utvecklas i mitt ämne: Kulturvetenskap!

Med några schysta referenser slår man världen med häpnad

Vetenskap handlar ytterst om självständigt tänkande, om att förstå världen som omger oss, som vi lever i och samtidigt är en del av. Olika grenar av det kollektiva projektet, vetenskap, tar sig an och arbetar med olika aspekter av helheten. Ingen disciplin har tillgång till helheten. Fragment, skärvor och olika aspekter av världen är vad man sysslar med om man arbetar vetenskapligt. Om det tänker jag skriva mer i en kommande bloggpost, men här ska det handla om en speciell aspekt av den del av vetenskapssamhället som sysslar med människors levda liv. Kulturvetenskapen i allmänhet och dess relation till referenser i synnerhet.

Studerar man ämnet finner man omgående att det saknas koncensus kring hur man ska se på sitt studieobjekt, kultur. Det skulle kunna uppfattas som ett problem, men det är inte så jag ser på saken. Tvärt om är det ämnets styrka och även en viktig förutsättning för studiet av kultur. Eftersom kulturen i sig är komplext motsägelsefull går det inte att nå koncensus om något annat än, möjligen att det man studerar är just komplext.

Så långt är allt gott och väl, men hur är det med självständigheten? Vetenskap går ut på att presentera ny kunskap om världen. Ny kunskap, det är målet. Ibland kan det handla om att konsolidera gammal kunskap, om att stödja resultat från andras forskning, men det viktigaste målet är ändå ny kunskap. Men kravet på självständighet kvarstår, annars är det inte vetenskap.

Vetenskap handlar därför i hög grad om att övertyga andra om att kunskapen man presenterar är just ny, och framförallt om att få gehör för det man kommit fram till. Och nu börjar vi närma oss problemets kärna, det jag vill belysa och reflektera över. Hur övertyga? Hur skiljer man vetenskaplig retorik från vetenskaplig kunskap? Det är inte bara ett problem inom kulturvetenskapen, absolut inte, men det är den jag känner och bryr mig om.

Inom kulturvetenskapen handlar det sällan om evidens, även om det ytterst är ett krav. En vetenskap som levererar osanningar är ingen vetenskap. Självklart är det så! Men evidens är på inget sätt oproblematiskt, någonstans. Det låter självklart, men inget kunde vara mer felaktigt. Nåväl, hur övertygar man då sina läsare om att de vetenskapliga rön, den nya kunskap man har kommit fram till, är sann, riktig, viktig och värd att ta på allvar?

Det finns så klart olika svar på den frågan, olika teknikter att ta till, men ett, det jag vill belysa och skriver om här, handlar om referenser. Att hänvisa till auktoriteter, välkända namn med ett rykte, är ett sätt att ge sina rapporter tyngd. Vilka namn som kan komma ifråga bestäms av den kontext man verkar inom. Listan på tunga namn förändras över tid, men när ett ämnes kanon etablerats måste alla som vill etablera sig inom fältet anpassa sig till den.

Här ser jag ett problem. Det rör kravet på självständigt tänkande. Här ställer referenserna till det. Självklart finns olika sätt att arbeta med referenser. Det kan vara en källa till inspiration för argumentationen, man kan bygga vidare på andras arbete och man kan hämta hållbara argument från någon som atbetat med frågan länge. Då handlar det fortfarande om självständigt tänkande, den egna undersökningen står i fokus, och referenserna hjälper en att nå längre än man annars kunnat nå. Så länge författaren tillför något eget finns inga problem, då är det fortfarande vetenskap det handlar om. Används referenser på detta sätt, som verktyg att tänka med hjälp av. För att avlocka sitt material nya innebörder, föt att se längre och djupare än man annars kunnat. Då är det kulturvetenskap av högsta klass man sysslar med.

Men ibland finns referenserna bara där för att blända läsaren, för att inte dra på sig onödig kritik. För att övertyga. Det försvårar granskningen av studien, gör det problematiskt att bedöma graden av självständighet. Det är svårt att argumentera med väletablerade auktoriteter. Om referenserna används retoriskt, bara för att ge (skenbar) tyngd åt argumentationen, då går en viktig del av självständigheten förlorad. Detta är ofta svårt att genomskåda, och kanske just därför så utbrett. Men för att undvika att kulturvetenskapen hamnar i onåd hos allmänheten behöver problemet uppskattas. Ingen får dock känna sig utpekad, kritiken riktas mot kontexten som möjliggör detta. Här har alla ett ansvar. Det är en fråga som kulturvetare bör samtala om.
Problemet kan ta sig olika uttryck. En måttstock man kan ha när man granskar arbeten för att bedöma deras vetenskaplighet är graden av självständighet. Och för att uppmärksamma problemet med otillbörliga referenser kan man undersöka vad referenserna tillför arbetet. Fungerar de som sanningsvittnen? Eller är de helt enkelt överflödiga? Det går ganska enkelt att se, om man letar efter just detta. Tyvärr går granskningen ofta ut på att bara kontrollera att de rätta referenserna finns med i arbetet. Olyckligt? Det är bara förnamnet! Det är kulturvetenskapens vetenskaplighet som står på spel. Till vad använder vi våra referenser, egentligen?

Om empirin bara bekräftar teorin, till exempel, då handlar det inte om ett självständigt arbete. Då har ingen ny kunskap presenterats. Undersökningen är då, i bästa fall ointressant och meningslöst, och i värsta fall ett uttryck för oredlighet. Teorin får aldrig förväxlas med empirin! Teorin måste användas aktivt. Eftersom kravet på vetenskaplighet inom kulturvetenskapen inte handlar om evidens, primärt, har teorin en annan uppgift. Den är verktyget man använder för att se på sitt material, men det är alltid materialet som måste vara i fokus. Det går inte att i efterhand, med hjälp av teoretiska hänvisningar, kompensera för ett bristande material. Kravet på ny kunskap är centralt, och för granskningen av att detta krav följs har vi alla.

Ibland används teorierna, referenserna som åberopas, istället för egen empiri. Det är vanligare än man tror, och det är riktigt problematiskt. Om undersökningen saknar empiri, om hela resonemanget bygger på någon annans tankar, från en annan tid en annan kontext, då har man blandat samman kartan med terrängen. Det är som sagt vanligt, men som tur är enkelt att kontrollera. Om, säger om, man inte låter sig bländas av berömdheter. Mycket av kritiken mot vetenskapen som bedrivs under benämningen postmodern lider svårt av detta problem. Det är mycket olyckligt, och totalt onödigt. Tänk verktyg, tänk självständigt. Om det kravet inte uppfylls är det inte vetenskap, och då behöver rönen som förs fram heller tas på allvar.

Ett sätt att undvika ovanstående problem är att alltid läsa originaltexter, och att alltid utgå från egen empiri. Det kan tyckas vara en tidsvinst att använda andrahandskällor, men risken är stor att missförstånd reproduceras och sprids. Det är alltid bättre att läsa originaltexten, själv. Det är ytterst alltid dess tankar som skall användas. Och även om teorin bygger på aldrig så mycket empri, eller om den presenteras utan några logiska luckor, så är det alltid situationen här och nu som (kultur)vetenskapen handlar om och försöker förstå.

Därför, när man finner inflytelserika referenser, bör man skärpa sin kritiska blick. Tänk själv, tänk kritiskt. Låt dig aldrig bländas. Kultur är alldeles för viktigt för att uteslutande vara en angelägenhet för experter. Det är därför jag finner ämnet så spännande och det är också därför som jag bloggar om det.

Kunskap om kultur måste spridas, och den måste användas för att få värde.