"God is a Lobster, or a double pincher, a double bind", skriver D&G. Och enligt Gregory Bateson så är en double bind: "a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms."
Bateson skriver vidare, i boken Mind and Nature. A Necessary Unity: "Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?"
Om detta och liknande tankegångar vill jag skriva här. Jag kommer att ställa mig frågan om ifall Kroppen Utan Organ, eller BWO kan sägas vara det mönster som förbinder? Och jag skall även försöka förstå begreppet schizoanalys, som en praktik för att förhålla sig till den dubbelbindning vi ständigt befinner oss i, mellan innehåll och uttryck, tillsammans med allt annat i universum ... Vidare kommer tankar om människoblivandet att utvecklas. Det är ett viktigt ämne, om det kommer jag att skriva mycket.
Det betydelsefulla är emellertid inte vad jag skriver, mina tankar. Det viktiga är vad som händer när tankarna möter mottagare som delar med sig av sina tankar och synpunkter kring texten som föreligger.
Vägen är målet, processen!
söndag 9 januari 2011
Sätt att se på kunskap
Utan att förlora mig själv i bitterhet skall jag här reflektera över hur det kan gå till ifall man försöker göra något nytt inom den traditionstyngda alkoholforskningsdisciplinen. Här finns det många ömma tår att trama på, vilket jag fått erfara den hårda vägen. Även om jag hela tiden varit tydlig med att vad jag vill är inte att krtisera, jag vill förnya, nyansera och leverera alternativa perspektiv och tolkningar på ett angeläget samhällsproblem.
Vad jag ville var att visa hur man som kulturvetare kan fördjupa förståelsen av problemkomplexet alkohol och droger. Och jag gjorde det med hjälp av bland annat Deleuze. Detta projekt arbetade jag med under ett antal år i mitten av 2000-talet. Arbetet resulterade i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer som gavs ut på bokförlaget Daidalos 2009. Jag är nöjd med resultatet, men tänkte ändå att det fanns mer att göra på den inslagna vägen. Ämnet var långt ifrån uttömt. Därför gjorde som jag man gör i sådana situationer, man lämnar in en ansökan till något av forskningsråden. Bland annat till Systembolagets råd för alkoholforskning.
Mitt intryck av den forskning kring ämnet som finns och som jag gick igenom under arbetet med boken är att det finns väldigt mycket av samma sak. Sida upp och sida ner av referenser med snarlikt innehåll finner man i databaserna, och samma namn dyker upp i påfallande många publikationer med liknande titlar. Det stärker mig i tron om att vetenskap skriver man inte (alltid, enbart) för att sprida kunskaper och viktiga insikter, vetenskap skriver man för att meritera sig. Och det vore kanske inte ett stort problem, om inte meritering samtidigt handlade om att bevaka uppnådda resultat och positioner.
Att vetenskap är nära förknippat med makt, det vill säga att den som har makt har makt även över kunskapen. Det är ett teoretiskt påpekande från Foucault som många kulturvetare underbyggt empiriskt, på olika sätt. Och att forska om just det ämnet är något jag själv funnit mycket fruktbart och givande. Men att skåda makten i vitögat och själv bli utsatt för dess kalla hand är mindre roligt. Det är vad som hände när jag försökte kapa åt mig en liten skärva av den ekonomska kaka som alkoholforskare år efter år har mumsat på. Det visade sig alltså vara lättare sagt än gjort. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det blev jag snart varse.
Även om man i sin genomgång av tidigare forskning nämner en hel massa forskare och även påpekar att det inte är en komplett genomgång, men väl ett representativt urval av de viktigaste strömningarna, så står det i kommentaren till avslaget att jag inte nämner tre utvalda referenser som, även om jag efter omfattande sökningar inte funnit dem, borde ha nämnts. Inget sägs om det jag nämner, bara om det jag inte nämner (vilket alltså är tre referenser!). Hur dessa referenser skulle kunna användas för att förbättra mitt projekt får jag sväva i ovisshet om. Här handlar det inte om att ge stöd och uppmuntran, här handlar det om att stänga till och hindra.
Jag trodde i min enfald att jag hade visat att jag var kompetent nog, och att jag utvecklat en metod som jag skulle kunna arbeta vidare på, i boken Kung alkohol ... Men se det gick inte. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det kan man inte göra hur som helst. Vad som går att utläsa av motivet för avslaget så handlar det om att jag inte gör som andra har gjort. Det är uppenbarligen skälet till att jag inte får pengar. Men det är inget som skrivs fram klart.
Projektet saknar dessutom tydlig frågeställning, och motivet för det är att jag inte kan beskriva vad jag skall komma fram till. "Riktig" forskning handlar med andra ord om att ha kontroll över hela processen, från den tidigare forskningen, över syftet, metoden, genomförandet och fram till resultatet. Bara den som kan redogöra för samtliga dessa led kan räkna med att få pengar för att forska om alkohol. Nya perspektiv, explorativa ansatser och ett sökande efter svar på frågor som tillåts växa fram processuellt stoppas på detta sätt i sin linda.
Allt detta skulle jag kunna leva med. Det är ingen rättighet att få pengar, och vem är jag att bedömma min egen ansökans kvaliteter. Jag är fullt öppen för att ansökan inte håller måttet, men jag tycker mig ana att det inte är huvudorsaken till att jag inte fick pengar. Andemeningen i avslagets sista stycke säger väldigt mycket om hur man ser på vilka kvaliteter som krävs för att få tillåtelse att forska om alkohol.
Jag är nu inte bitter. Det är så här spelet ser ut, och det kan inte förnekas att det har gett mäsnkligheten en rad fantastiska uppfinningar och hjälpmedel. Vad jag vill peka på är dock att det hade kunna vara ännu bättre, om man bara lite, lite hade vågat släppa på tyglarna. Om man hade vägat öppna upp bara lite mer för samtalande inom vetenskapen. Då hade fler kanske vågat försöka, förutsättningslöst. Och detta hade med säkerhet betalat sig i längden, för kulturvetenskaplig forskning är mycket kostnadseffektiv. Vad vi behöver är egentligen bara tid. Ingen dyr utrustning.
Problemet uppstår när vetenskap blir en födkrok. Den som har tillkämpat sig en hög position har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt. Makt korrumperar. Därför vill jag här inte veta vad som fungerar, jag vill mötas av respektfulla frågor, av intresserat motstånd. Och jag vill söka mig framåt, tillsammans med eventuella läsare. Det är så jag vill arbeta även inom vetenskapen. Om denn blogg kommer att fungera som jag hoppas, då får jag vad jag behöver för att orka kämpa vidare. Input och bränsle att bygga något av. Mod att söka framkomliga vägar.
För att avsluta i dur vill jag påpeka att även om det är svårt så går det. Daidalos trodde på mig och gav ut min bok. För det är jag dem evigt tacksam. Och Socialmedicinsk Tidskrift gav också ut en artikel där jag försökte lansera mina tankar. Jag fick bråka lite med den som granskat artikeln, men efter några vändor fram och tillbaka antogs texten. Det hedrar dem! Min forskning om alkohol har också uppmärksammats i en samlingsvolym. Trägen vinner. Det gäller att inte ge upp om man hittat något man tror på.
Nya perspektiv och tankar har som sagt inte alltid lätt att fästa i det kollektiva medvetandet, men det är inget skäl att ge upp. Kulturvetare i alla länder. Förenen eder!
Vad jag ville var att visa hur man som kulturvetare kan fördjupa förståelsen av problemkomplexet alkohol och droger. Och jag gjorde det med hjälp av bland annat Deleuze. Detta projekt arbetade jag med under ett antal år i mitten av 2000-talet. Arbetet resulterade i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer som gavs ut på bokförlaget Daidalos 2009. Jag är nöjd med resultatet, men tänkte ändå att det fanns mer att göra på den inslagna vägen. Ämnet var långt ifrån uttömt. Därför gjorde som jag man gör i sådana situationer, man lämnar in en ansökan till något av forskningsråden. Bland annat till Systembolagets råd för alkoholforskning.
Mitt intryck av den forskning kring ämnet som finns och som jag gick igenom under arbetet med boken är att det finns väldigt mycket av samma sak. Sida upp och sida ner av referenser med snarlikt innehåll finner man i databaserna, och samma namn dyker upp i påfallande många publikationer med liknande titlar. Det stärker mig i tron om att vetenskap skriver man inte (alltid, enbart) för att sprida kunskaper och viktiga insikter, vetenskap skriver man för att meritera sig. Och det vore kanske inte ett stort problem, om inte meritering samtidigt handlade om att bevaka uppnådda resultat och positioner.
Att vetenskap är nära förknippat med makt, det vill säga att den som har makt har makt även över kunskapen. Det är ett teoretiskt påpekande från Foucault som många kulturvetare underbyggt empiriskt, på olika sätt. Och att forska om just det ämnet är något jag själv funnit mycket fruktbart och givande. Men att skåda makten i vitögat och själv bli utsatt för dess kalla hand är mindre roligt. Det är vad som hände när jag försökte kapa åt mig en liten skärva av den ekonomska kaka som alkoholforskare år efter år har mumsat på. Det visade sig alltså vara lättare sagt än gjort. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det blev jag snart varse.
Även om man i sin genomgång av tidigare forskning nämner en hel massa forskare och även påpekar att det inte är en komplett genomgång, men väl ett representativt urval av de viktigaste strömningarna, så står det i kommentaren till avslaget att jag inte nämner tre utvalda referenser som, även om jag efter omfattande sökningar inte funnit dem, borde ha nämnts. Inget sägs om det jag nämner, bara om det jag inte nämner (vilket alltså är tre referenser!). Hur dessa referenser skulle kunna användas för att förbättra mitt projekt får jag sväva i ovisshet om. Här handlar det inte om att ge stöd och uppmuntran, här handlar det om att stänga till och hindra.
Jag trodde i min enfald att jag hade visat att jag var kompetent nog, och att jag utvecklat en metod som jag skulle kunna arbeta vidare på, i boken Kung alkohol ... Men se det gick inte. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det kan man inte göra hur som helst. Vad som går att utläsa av motivet för avslaget så handlar det om att jag inte gör som andra har gjort. Det är uppenbarligen skälet till att jag inte får pengar. Men det är inget som skrivs fram klart.
Projektet saknar dessutom tydlig frågeställning, och motivet för det är att jag inte kan beskriva vad jag skall komma fram till. "Riktig" forskning handlar med andra ord om att ha kontroll över hela processen, från den tidigare forskningen, över syftet, metoden, genomförandet och fram till resultatet. Bara den som kan redogöra för samtliga dessa led kan räkna med att få pengar för att forska om alkohol. Nya perspektiv, explorativa ansatser och ett sökande efter svar på frågor som tillåts växa fram processuellt stoppas på detta sätt i sin linda.
Allt detta skulle jag kunna leva med. Det är ingen rättighet att få pengar, och vem är jag att bedömma min egen ansökans kvaliteter. Jag är fullt öppen för att ansökan inte håller måttet, men jag tycker mig ana att det inte är huvudorsaken till att jag inte fick pengar. Andemeningen i avslagets sista stycke säger väldigt mycket om hur man ser på vilka kvaliteter som krävs för att få tillåtelse att forska om alkohol.
Sökande är etnolog och disputerade 2003 på en avhandling om lastbilsförare och yrkeskultur. På senare år har han publicerat några rapporter om alkohol och kultur, men jag ser inte att sökande har dokumenterad erfarenhet av denna typ av massmediegranskning.Vad som krävs för att forska om alkohol är med andra ord att man har forskat om alkohol. Det betyder att vad man vill ha är mer av det man redan har. Nya perspektiv på detta högst allmängiltiga samhällsproblem är inget man vill stödja, tyvärr. Att min bok, som givits ut på ett ansett bokförlag, avfärdas med det nedsättande epitetet rapport säger mer om den som fäller uttalandet än om boken i sig. Detta är maktens språk! Så går det till bakom kulisserna inom vetenskapen. Varje dag släcks på detta sätt en eller flera flämtande lågor, som om de hade fått brinna och erhålla lite stöd hade kunna flamma upp och bli något stort.
Jag är nu inte bitter. Det är så här spelet ser ut, och det kan inte förnekas att det har gett mäsnkligheten en rad fantastiska uppfinningar och hjälpmedel. Vad jag vill peka på är dock att det hade kunna vara ännu bättre, om man bara lite, lite hade vågat släppa på tyglarna. Om man hade vägat öppna upp bara lite mer för samtalande inom vetenskapen. Då hade fler kanske vågat försöka, förutsättningslöst. Och detta hade med säkerhet betalat sig i längden, för kulturvetenskaplig forskning är mycket kostnadseffektiv. Vad vi behöver är egentligen bara tid. Ingen dyr utrustning.
Problemet uppstår när vetenskap blir en födkrok. Den som har tillkämpat sig en hög position har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt. Makt korrumperar. Därför vill jag här inte veta vad som fungerar, jag vill mötas av respektfulla frågor, av intresserat motstånd. Och jag vill söka mig framåt, tillsammans med eventuella läsare. Det är så jag vill arbeta även inom vetenskapen. Om denn blogg kommer att fungera som jag hoppas, då får jag vad jag behöver för att orka kämpa vidare. Input och bränsle att bygga något av. Mod att söka framkomliga vägar.
För att avsluta i dur vill jag påpeka att även om det är svårt så går det. Daidalos trodde på mig och gav ut min bok. För det är jag dem evigt tacksam. Och Socialmedicinsk Tidskrift gav också ut en artikel där jag försökte lansera mina tankar. Jag fick bråka lite med den som granskat artikeln, men efter några vändor fram och tillbaka antogs texten. Det hedrar dem! Min forskning om alkohol har också uppmärksammats i en samlingsvolym. Trägen vinner. Det gäller att inte ge upp om man hittat något man tror på.
Nya perspektiv och tankar har som sagt inte alltid lätt att fästa i det kollektiva medvetandet, men det är inget skäl att ge upp. Kulturvetare i alla länder. Förenen eder!
Samtal, om linjer
Ett sätt att förstå världen och allt som finns i den är att se den som uppbyggd av linjer. Linjer som korsar varandra. Linjer som går på tvärs. Linjer som aldrig möter andra linjer. Och flyktlinjer, linjer som tar en oväntad väg och som leder flödet i en annan riktning. Linjerna finns överallt. Allt består av linjer. Precis allt! Det är utgångspunkten. Men det är inte ett vetenskapligt faktum som måste bevisas för att bli giltigt, det är ett tankeredskap. ”Låt oss se vad som händer om vi tänker linjer”, så skulle inledningen till ett samtal kunna formuleras. Inledningen till en diskussion om frågan ser ut så här: ”Är det sant, vad har du för belägg?!”
Diskussioner är alltid skeptiska, tar död på kreativiteten. De stänger och hindrar rörelse. Att diskutera är att utöva makt och leder inte till förståelse. Samtal däremot är prövande, ögonöppnande och leder framåt samt hjälper deltagarna att upptäcka det oväntade. Samtal är alltid ömsesidiga! Låter man bara processen ha sin gilla gång, i trygg förvissning om att ifall den leder fel så kommer den att självdö, så kommer förståelsen för helheten att öka. Om man samtalar vill säga.
Tänker man på världen som uppbyggd av linjer går det att hämta inspiration från Deleuze och Guattari. De skriver i A Thousand Plateaus, att deras förståelse av världen och av begreppet människa handlar om kartografi, om att följa linjerna som dras upp mellan aktörerna som befolkar världen, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Linjerna betyder emellertid inget i sig, de snarare,
Många ser på Deleuze på detta sätt. Men om det är fallet uppmanas läsaren att försöka angripa citatet på ett lite annorlunda sätt. Försök inte att hitta någon betydelse inne i texten, mellan raderna eller hos författaren, ta istället fasta på vad orden säger DIG. Oroa dig inte för om det finns en korrekt tolkning eller innebörd i citatet. Använd orden för att förstå världen och dig själv. Var aktiv.
Läs orden, inte som en definition av något, utan som ett försök att provocera läsaren att tänka själv. Våga lägga din betydelse i orden och ta fasta på det i citatet som talar till dig. Relatera din förståelse av orden till din vardag. Om raderna behandlas på det sättet behöver man inte bekymra sig över vad orden betyder egentligen. Då måste man istället koppla på sin fantasi och utifrån sina egna förutsättningar göra texten begriplig, och det är precis vad man måste göra, för det finns ingen absolut sann och riktig innebörd, bara olika sätt att använda tankarna. Det är vad jag vill uppmana läsaren till. Våga lita på er egen förståelse!
Vad händer då? Det skulle jag vilja samtala om, här.
Diskussioner är alltid skeptiska, tar död på kreativiteten. De stänger och hindrar rörelse. Att diskutera är att utöva makt och leder inte till förståelse. Samtal däremot är prövande, ögonöppnande och leder framåt samt hjälper deltagarna att upptäcka det oväntade. Samtal är alltid ömsesidiga! Låter man bara processen ha sin gilla gång, i trygg förvissning om att ifall den leder fel så kommer den att självdö, så kommer förståelsen för helheten att öka. Om man samtalar vill säga.
Tänker man på världen som uppbyggd av linjer går det att hämta inspiration från Deleuze och Guattari. De skriver i A Thousand Plateaus, att deras förståelse av världen och av begreppet människa handlar om kartografi, om att följa linjerna som dras upp mellan aktörerna som befolkar världen, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Linjerna betyder emellertid inget i sig, de snarare,
compose us, as they compose our map. They transform themselves and may even cross over into one another. Rhizome. It is certain that they have nothing to do with language; it is, on the contrary, language that must follow them, it is writing that must take sustenance from them, between its own lines. It is certain that they have nothing to do with a signifier, the determination of a subject by the signifier; instead, the signifier arises at the most rigidified level of one of the lines, and the subject is spawned at the lowest level. (Deleuze & Guattari 2003a:203).Citatet kan säkert uppfattas som onödigt abstrakt och kanske till och med obegripligt. Den som vill diskutera frågan om männiksoblivandet brukar uppfatta D & G på det sättet. De få därmed omgående vatten på sin kvarn, och kan utan att ha förstått någonting lämna frågan. Synd! Men framförallt för dem själva.
Många ser på Deleuze på detta sätt. Men om det är fallet uppmanas läsaren att försöka angripa citatet på ett lite annorlunda sätt. Försök inte att hitta någon betydelse inne i texten, mellan raderna eller hos författaren, ta istället fasta på vad orden säger DIG. Oroa dig inte för om det finns en korrekt tolkning eller innebörd i citatet. Använd orden för att förstå världen och dig själv. Var aktiv.
Läs orden, inte som en definition av något, utan som ett försök att provocera läsaren att tänka själv. Våga lägga din betydelse i orden och ta fasta på det i citatet som talar till dig. Relatera din förståelse av orden till din vardag. Om raderna behandlas på det sättet behöver man inte bekymra sig över vad orden betyder egentligen. Då måste man istället koppla på sin fantasi och utifrån sina egna förutsättningar göra texten begriplig, och det är precis vad man måste göra, för det finns ingen absolut sann och riktig innebörd, bara olika sätt att använda tankarna. Det är vad jag vill uppmana läsaren till. Våga lita på er egen förståelse!
Vad händer då? Det skulle jag vilja samtala om, här.
lördag 8 januari 2011
Ett nytt universitet är möjligt
Själva essensen av och med denna blogg är det som blir sagt mellan mig och mina kommentatorer, och att det aldrig går att sätta punkt för samtalet. Det finns inte ett bästa svar på någon fråga, ingen korrekt tolkning av ett uttalande eller en slutgiltig lösning på något problem. Det finns bara olika sätt att förhålla sig till världen i all sin mångfald och komplexitet. Och varje ståndpunkt är behäftad med sina konsekvenser. Det är detta jag dels vill visa exempel på, dels vill förhålla mig till och utveckla till något konstruktivt här.
Alla konversationer är i någon mån självbiografiska och det ser jag som dess styrka. Det går aldrig att skriva utifrån något annat perspektiv än det man själv utgår från. Därför skriver man alltid om sig själv, oavsett vad man skriver om. Det finns ingen objektivitet, bara olika perspektiv. Ingen utsida att studera kulturella fenomen utifrån, bara ett och samma sammanhang som man som iakttagare delar med alla andra.
Jag hoppas innerligt att mina läsare förstår att jag här inte har för avsikt att köra ner svåra begrepp i halsen på någon eller svänga mig med elitistiska referenser bara för att visa att jag kan. Referenserna som förekommer är som jag ser på saken litteraturtips. Ingen ska behöva känna sig tvingad att läsa dem för att förstå vad jag har att säga, men kan med fördel läsas av den som är intresserad och som vill lära sig mer.
Det är en sak som kännetecknar det gamla universitet, att man som forskare förväntas citera och hämta stöd från de ”rätta” referenserna, från gurusarna på området. Och det är en tendens som inte leder framåt, mot nya och mer långsiktigt hållbara framtider. Citeringar som enbart syftar till att hämta stöd från auktoriteter det leder inte till utveckling, det leder till stagnation. Därför är alla mina referenser at betrakta som litteraturtips, och därför kommer jag heller inte att definiera dem närmare. Fråga om ni undrar över något, eller kolla upp den själv och återkom med synpunkter om något fortfarande är oklart eller om ni inte håller med.
Den framtid jag vill utbilda till, eller kanske snarare vara medskapare av, tillsammans med mina studenter och läsare, det är en framtid som har insett det som Gregory Bateson (1995) insåg för länge sedan, nämligen att ande och natur utgör en nödvändig enhet. Den framtid han talar om där är en framtid där vetenskapen ”tänker” på samma sätt som naturen gör, genom trial-and –error. Bara då och bara så kan vi leva i harmoni med vår planet. Det är ju den enda plats i hela universum där vi människor kan leva. Och det är en bräcklig plats som måste behandlas med största respekt och ödmjukhet. Flyktlinjer är det som uppstår som ett resultat av slumpen, i mellanrummen. Och de får ett värde först när de testats och visat sig användbara, uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa.
Det är detta tärningskastandet som Deleuze beskriver, handlar om. Först när vi vågar vara tillräckligt prestigelösa för att kasta ur oss även mindre genomtänkta tankar, och först när vi inser att det är själva prövandet av tankarnas bärighet som ger dem dess värde, först då har ett nytt universitet vuxit fram. När det blivit modellen för kunskapande, då har vi skapat en långsiktigt hållbar kunskapsstrategi där risken för otillbörligt maktutövande har minimerats.
Universitetet, det gamla. Hela den struktur som vi som lärare verkar inom, på gott och ont, är med full fart på väg i en riktning som leder bort från den enhet som Bateson talar om. Den riktningen måste brytas. Och enda sättet att bryta riktningen är att peka på vart den leder i förlängningen. Vi måste sluta fokusera på nästa kvartal eller läsår. Sluta tänka på antalet citeringar och rankingplaceringar. Det är den viktigaste lärdomen jag vill att läsaren skall ta till sig härifrån. Att bryta den nuvarande riktningen, det är det viktiga. Jag varken kan, vill eller ska peka ut någon ny riktning.
Det jag vill peka på är vikten av att göra sig uppmärksam på det resultat som slumpen genererar, för det är därifrån som lösningen står att finna. Inte i huvudet på någon expert! Möjligen finns lösningen i mötet mellan en kompetent vetenskapsman, eller kvinna och dennes omgivning.
Möjligen. Eller?
Alla konversationer är i någon mån självbiografiska och det ser jag som dess styrka. Det går aldrig att skriva utifrån något annat perspektiv än det man själv utgår från. Därför skriver man alltid om sig själv, oavsett vad man skriver om. Det finns ingen objektivitet, bara olika perspektiv. Ingen utsida att studera kulturella fenomen utifrån, bara ett och samma sammanhang som man som iakttagare delar med alla andra.
Jag hoppas innerligt att mina läsare förstår att jag här inte har för avsikt att köra ner svåra begrepp i halsen på någon eller svänga mig med elitistiska referenser bara för att visa att jag kan. Referenserna som förekommer är som jag ser på saken litteraturtips. Ingen ska behöva känna sig tvingad att läsa dem för att förstå vad jag har att säga, men kan med fördel läsas av den som är intresserad och som vill lära sig mer.
Det är en sak som kännetecknar det gamla universitet, att man som forskare förväntas citera och hämta stöd från de ”rätta” referenserna, från gurusarna på området. Och det är en tendens som inte leder framåt, mot nya och mer långsiktigt hållbara framtider. Citeringar som enbart syftar till att hämta stöd från auktoriteter det leder inte till utveckling, det leder till stagnation. Därför är alla mina referenser at betrakta som litteraturtips, och därför kommer jag heller inte att definiera dem närmare. Fråga om ni undrar över något, eller kolla upp den själv och återkom med synpunkter om något fortfarande är oklart eller om ni inte håller med.
Den framtid jag vill utbilda till, eller kanske snarare vara medskapare av, tillsammans med mina studenter och läsare, det är en framtid som har insett det som Gregory Bateson (1995) insåg för länge sedan, nämligen att ande och natur utgör en nödvändig enhet. Den framtid han talar om där är en framtid där vetenskapen ”tänker” på samma sätt som naturen gör, genom trial-and –error. Bara då och bara så kan vi leva i harmoni med vår planet. Det är ju den enda plats i hela universum där vi människor kan leva. Och det är en bräcklig plats som måste behandlas med största respekt och ödmjukhet. Flyktlinjer är det som uppstår som ett resultat av slumpen, i mellanrummen. Och de får ett värde först när de testats och visat sig användbara, uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa.
Det är detta tärningskastandet som Deleuze beskriver, handlar om. Först när vi vågar vara tillräckligt prestigelösa för att kasta ur oss även mindre genomtänkta tankar, och först när vi inser att det är själva prövandet av tankarnas bärighet som ger dem dess värde, först då har ett nytt universitet vuxit fram. När det blivit modellen för kunskapande, då har vi skapat en långsiktigt hållbar kunskapsstrategi där risken för otillbörligt maktutövande har minimerats.
Universitetet, det gamla. Hela den struktur som vi som lärare verkar inom, på gott och ont, är med full fart på väg i en riktning som leder bort från den enhet som Bateson talar om. Den riktningen måste brytas. Och enda sättet att bryta riktningen är att peka på vart den leder i förlängningen. Vi måste sluta fokusera på nästa kvartal eller läsår. Sluta tänka på antalet citeringar och rankingplaceringar. Det är den viktigaste lärdomen jag vill att läsaren skall ta till sig härifrån. Att bryta den nuvarande riktningen, det är det viktiga. Jag varken kan, vill eller ska peka ut någon ny riktning.
Det jag vill peka på är vikten av att göra sig uppmärksam på det resultat som slumpen genererar, för det är därifrån som lösningen står att finna. Inte i huvudet på någon expert! Möjligen finns lösningen i mötet mellan en kompetent vetenskapsman, eller kvinna och dennes omgivning.
Möjligen. Eller?
Idéers vidhäftningsförmåga samt bra och dåliga sätt att sprida forskningsresultat
Larmen om autism och trippelvaccin och om den bluff som detta var har det skrivits om i veckan på olika ställen (Här till exempel). Om detta kan man säga mycket, men det jag vill peka på är två aspekter.
1. Detta med vilka idéer som fastnar i det kollektiva medvetandet. Vissa idéer har lättare att fastna och sprids mer än andra, det är enkelt att konstatera. Det är vaccinhistorien ett utmärkt exempel på. Den publicerades 1998 och även om den tidigt ifrågasattes och ganska snart även drogs in från The Lancet där den publicerats så lever tanken kvar hos den stora massan. Rädslan för att ens barn skall få autism som artikeln antyder, blir till en förstärkare av budskapet och ger det spridning. Och när budskapet väl en gång har spridits är det den versionen som lever vidare och fortplantas, från mun till mun. Dess verkan i världen går omedelbart att avläsa i statistiken över antalet vaccinerade barn, vilken sjönk. Ett liknande rykte kom i svang under förra årets svininfluensaepidemi och den efterföljande massvaccineringen. Så här fungerar ett kulturellt sammanhang och det är varken bra eller dåligt, det är det jag vill poängtera här, inte ta ställning i frågan.
2. Konsekvenserna med sätt att sprida forskningsresultat. Problemet är att just den insikten och den vinklingen allt för sällan granskas kritiskt. Få verkar se att det finns oerhörda risker och gigantiska problem inbyggda i det nuvarande systemet för publicering av vetenskapliga rön. Det vi vet och det ingen kan förneka är att vi bara i efterhand kan veta vad som är korrekta rön och vad som är felaktiga, att man endast i backspegeln kan uttala sig om sanningshalten i ett uttalande. Vidare vet vi att vissa idéer sprider sig lättare än andra. Rönen som innehåller positiva nyheter sprids till exempel fortare än de som är negativa, se här. Lägg därtill att det stora flertalet får information om vetenskapliga rön via media i allmänhet och via kvällstidningar i synnerhet.
Om allt fler litar på att den kunskap som presenteras i vetenskapliga tidskrifter är sann, ja då kommer man inte att slipa på sin kritiska förmåga. Och när allt fler varken orkar, vill eller kan ifrågasätta vad man läser, då blir kollektivet sårbart. Då lägger vi våra liv i händerna på mäktiga ekonomiska intressen (läs i detta fall läkemedelsindustrin) i vars intresse det inte alltid ligger att bli ifrågasatt. För att illustrera vilka krafter vi har att göra med, utan att peka ut någon ond aktör, för det är absolut inte poängen här, kan man hänvisa till filmen Erin Brockovich. Det är dessutom en populärkulturell referens som enligt logiken ovan har förmågan att fastna i det kollektiva medvetandet.
Det jag vill peka på i denna post är att vi håller på att med vidöppna ögon gå in i lejonets gap, utan att kritskt granska vilka konsekvenser handlandet kan medföra. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många vetenskapsmän och -kvinnor som inte gör annat på dagarna än övar sig i kritiskt tänkande, och som ändå vägrar se att det rådande systemet har uppenbara brister och tydliga baksidor. Systemet är til exempel vidöppet för fusk och oredlighet. Har man bara klarat sig genom granskningen så sprids ens rön över världen med ljusets hastighet, och om det är tankar som har förmågan att fastna i det kollektiva medvetenadet så kommer de att påverka hela systemet under lång tid.
Jag vill poängtera att detta inte skall läsas som någon kritik mot enskilda vetenskapare! Och det är ingen kritik mot arbetet som utförs i laboratorier och på andra ställen. Kritiken skjuter in sig på att det bara är kunskap som presenteras genom upparbetade kanaler som erkänns, och att samma kanaler sammanfaller med forskarnas karriärväg och ekonomiska överlevnad. När man kombinerar dessa båda saker förlorar man viktiga incitament för kritisk granskning, vilket gör att den som är erkänd har lättare att bli mer erkänd. Vi tenderar helt enkelt inom nuvarande system att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Vidare blir det lättare att föra fram kunskap som ligger i linje med vad vi vet och svårare att föra fram ny kunskap. Systemet gynnar med andra ord inte förändring, det befäster snarare rådande maktordningar.
Detta är aspekter som borde utforskas mer, och det är ett forskningsprojekt som faller inom ramen för den kulturvetenskapliga kompetensen. Men tyvärr är det svårt för kulturvetare att få gehör för sina forskningsuppslag. Bland annat eftersom våra rön inte lämpar sig att publiceras i de vedertagna kanalerna, det vill säga internationella, högt rankade, peer-review tidskrifter. Om det är så att bara den kunskap som presenterats i välrennommérade tidskrifter erkänns som relevant, och om det dessutom bara är dessa arbeten som räknas när man skall meritera sig och göra karriär inom vetenskapen. Ja då kommer vi att få problem, förr eller senare. Varför då?
Om graden av kritiskt tänkande minskar i samhället kan det på kort tid leda till att vi återvänder till stenåldern. Samhället är en ömtålig struktur som byggs av allas kollektiva handlingar. Det bör man betänka nästa gång man lyssnar på ett nyhetsinslag där medborgare, till exempel intervjuas om vad de anser om politik, och majoriteten svarar att, "det är jag inte intresserad av"!? Om detta speglar den rådande situationen, då har vi alla problem. För om ingen orkar, vill eller ens förstår varför man skall engagera sig, då kommer inget att ta ansvar för vad som händer. Då blir det den som redan är stark som gynnas och som därigenom blir starkare.
Vad vill jag säga: Jag vill peka på vikten av att alla tar sitt ansvar och förhåller sig kritiskt till alla rön som presenteras, oavsett vem som framför dem. Jag vill också peka på hur viktigt det är att man inom skolan börjar tala mer om och övar eleverna i förmågan till kritiskt tänkande! Bara så kan vi vaccinera oss mot oavsiktliga konsekvenser av vetenskapliga (såväl som andra) rön. Och först när tillräckligt många inser detta och tar sitt ansvar, först då kommer samhället att bli långsiktigt hållbart. Där är vi inte, inte på länga vägar!
Det som gör mig allra mest rädd är när jag som lärare möter studenter som okritiskt antecknar vad jag säger! Jag vill möta motstånd. Jag vill samtala!
Vad säger ni till exempel om ovanstående (kanske allt för långa) bloggpost? Låt samtalet börja ...
1. Detta med vilka idéer som fastnar i det kollektiva medvetandet. Vissa idéer har lättare att fastna och sprids mer än andra, det är enkelt att konstatera. Det är vaccinhistorien ett utmärkt exempel på. Den publicerades 1998 och även om den tidigt ifrågasattes och ganska snart även drogs in från The Lancet där den publicerats så lever tanken kvar hos den stora massan. Rädslan för att ens barn skall få autism som artikeln antyder, blir till en förstärkare av budskapet och ger det spridning. Och när budskapet väl en gång har spridits är det den versionen som lever vidare och fortplantas, från mun till mun. Dess verkan i världen går omedelbart att avläsa i statistiken över antalet vaccinerade barn, vilken sjönk. Ett liknande rykte kom i svang under förra årets svininfluensaepidemi och den efterföljande massvaccineringen. Så här fungerar ett kulturellt sammanhang och det är varken bra eller dåligt, det är det jag vill poängtera här, inte ta ställning i frågan.
2. Konsekvenserna med sätt att sprida forskningsresultat. Problemet är att just den insikten och den vinklingen allt för sällan granskas kritiskt. Få verkar se att det finns oerhörda risker och gigantiska problem inbyggda i det nuvarande systemet för publicering av vetenskapliga rön. Det vi vet och det ingen kan förneka är att vi bara i efterhand kan veta vad som är korrekta rön och vad som är felaktiga, att man endast i backspegeln kan uttala sig om sanningshalten i ett uttalande. Vidare vet vi att vissa idéer sprider sig lättare än andra. Rönen som innehåller positiva nyheter sprids till exempel fortare än de som är negativa, se här. Lägg därtill att det stora flertalet får information om vetenskapliga rön via media i allmänhet och via kvällstidningar i synnerhet.
Om allt fler litar på att den kunskap som presenteras i vetenskapliga tidskrifter är sann, ja då kommer man inte att slipa på sin kritiska förmåga. Och när allt fler varken orkar, vill eller kan ifrågasätta vad man läser, då blir kollektivet sårbart. Då lägger vi våra liv i händerna på mäktiga ekonomiska intressen (läs i detta fall läkemedelsindustrin) i vars intresse det inte alltid ligger att bli ifrågasatt. För att illustrera vilka krafter vi har att göra med, utan att peka ut någon ond aktör, för det är absolut inte poängen här, kan man hänvisa till filmen Erin Brockovich. Det är dessutom en populärkulturell referens som enligt logiken ovan har förmågan att fastna i det kollektiva medvetandet.
Det jag vill peka på i denna post är att vi håller på att med vidöppna ögon gå in i lejonets gap, utan att kritskt granska vilka konsekvenser handlandet kan medföra. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många vetenskapsmän och -kvinnor som inte gör annat på dagarna än övar sig i kritiskt tänkande, och som ändå vägrar se att det rådande systemet har uppenbara brister och tydliga baksidor. Systemet är til exempel vidöppet för fusk och oredlighet. Har man bara klarat sig genom granskningen så sprids ens rön över världen med ljusets hastighet, och om det är tankar som har förmågan att fastna i det kollektiva medvetenadet så kommer de att påverka hela systemet under lång tid.
Jag vill poängtera att detta inte skall läsas som någon kritik mot enskilda vetenskapare! Och det är ingen kritik mot arbetet som utförs i laboratorier och på andra ställen. Kritiken skjuter in sig på att det bara är kunskap som presenteras genom upparbetade kanaler som erkänns, och att samma kanaler sammanfaller med forskarnas karriärväg och ekonomiska överlevnad. När man kombinerar dessa båda saker förlorar man viktiga incitament för kritisk granskning, vilket gör att den som är erkänd har lättare att bli mer erkänd. Vi tenderar helt enkelt inom nuvarande system att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Vidare blir det lättare att föra fram kunskap som ligger i linje med vad vi vet och svårare att föra fram ny kunskap. Systemet gynnar med andra ord inte förändring, det befäster snarare rådande maktordningar.
Detta är aspekter som borde utforskas mer, och det är ett forskningsprojekt som faller inom ramen för den kulturvetenskapliga kompetensen. Men tyvärr är det svårt för kulturvetare att få gehör för sina forskningsuppslag. Bland annat eftersom våra rön inte lämpar sig att publiceras i de vedertagna kanalerna, det vill säga internationella, högt rankade, peer-review tidskrifter. Om det är så att bara den kunskap som presenterats i välrennommérade tidskrifter erkänns som relevant, och om det dessutom bara är dessa arbeten som räknas när man skall meritera sig och göra karriär inom vetenskapen. Ja då kommer vi att få problem, förr eller senare. Varför då?
Om graden av kritiskt tänkande minskar i samhället kan det på kort tid leda till att vi återvänder till stenåldern. Samhället är en ömtålig struktur som byggs av allas kollektiva handlingar. Det bör man betänka nästa gång man lyssnar på ett nyhetsinslag där medborgare, till exempel intervjuas om vad de anser om politik, och majoriteten svarar att, "det är jag inte intresserad av"!? Om detta speglar den rådande situationen, då har vi alla problem. För om ingen orkar, vill eller ens förstår varför man skall engagera sig, då kommer inget att ta ansvar för vad som händer. Då blir det den som redan är stark som gynnas och som därigenom blir starkare.
Vad vill jag säga: Jag vill peka på vikten av att alla tar sitt ansvar och förhåller sig kritiskt till alla rön som presenteras, oavsett vem som framför dem. Jag vill också peka på hur viktigt det är att man inom skolan börjar tala mer om och övar eleverna i förmågan till kritiskt tänkande! Bara så kan vi vaccinera oss mot oavsiktliga konsekvenser av vetenskapliga (såväl som andra) rön. Och först när tillräckligt många inser detta och tar sitt ansvar, först då kommer samhället att bli långsiktigt hållbart. Där är vi inte, inte på länga vägar!
Det som gör mig allra mest rädd är när jag som lärare möter studenter som okritiskt antecknar vad jag säger! Jag vill möta motstånd. Jag vill samtala!
Vad säger ni till exempel om ovanstående (kanske allt för långa) bloggpost? Låt samtalet börja ...
fredag 7 januari 2011
Sportspegeln, i nomadologisk belysning
Tittade på krönikan om Sportspegeln igår, på SVT. Det slog mig att detta banbrytande, klassiska TV-program har vuxit fram ur precis en sådan process som jag här försöker visa på möjligheterna med. Programmet planerades aldrig fram, och det fick växa fram icke-linjärt i ett medialt mellanrum som få andra brydde sig om. Här fanns inga på förhand utformade regler att hålla sig till. Man tog vad man hade och gjorde så gott man kunde av det material som förelåg.
När konceptet fick växa fram på detta sätt var man tvungen att lita till medarbetarnas kompetenser, man var tvungen att låta alla göra det som han (och med tiden även hon) ville och brann för. Man gav några entusiaster fria händer, utan att förvänta sig annat än att de skulle göra sitt bästa. Slumpen spelade en central roll i framgången. Slumpen och det faktum att man lyssnade på mottagarna av de bilder och tankar som sänders ut i etern. Trial and error. Icke-linjär process!
Det var just detta upplägg och den frihet och det förtroende för medarbetarnas kompetens och intresse för det de sysslade/sysslar med som gjorde att Göran Zachrisson vågade tänja på ramen och blanda in filosofi i sina reportage om sport. Det var i mellanrummen som överallt uppstår som han hittade inspiration till sina poetiskt vackra reportage vilka speglade sporten från nya perspektiv. Och det är genom sådana reportage som idrottshjältar växer fram och som sportgrenar hittar sin publik.
TV-sändningar är dessutom komplicerade lagprestationer. För att kunna återge vad som sker krävs en lång rad olika kompetenser, teknologier och inte så lite tur och tajming. För att skapa idrottshjältar krävs med andra ord en oändligt lång rad av aktörer, mänskiga såväl som icke-mänskliga. Och den som hävdar att idrott byggs av soloprestationer vägrar inse faktum!
Ta bort en sådan trivial sak som bollen, och Zlatan är reducerad till en helt vanlig kille. Utan public-service, inga superstjärnor med superlöner. Utan publik, inga världsevenemang. Ingen är sig själv nog. Allt sker i mellanrum, som ett resultat av samspel.
Varför har vi så svårt att inse detta, uppenbara faktum!?
När konceptet fick växa fram på detta sätt var man tvungen att lita till medarbetarnas kompetenser, man var tvungen att låta alla göra det som han (och med tiden även hon) ville och brann för. Man gav några entusiaster fria händer, utan att förvänta sig annat än att de skulle göra sitt bästa. Slumpen spelade en central roll i framgången. Slumpen och det faktum att man lyssnade på mottagarna av de bilder och tankar som sänders ut i etern. Trial and error. Icke-linjär process!
Det var just detta upplägg och den frihet och det förtroende för medarbetarnas kompetens och intresse för det de sysslade/sysslar med som gjorde att Göran Zachrisson vågade tänja på ramen och blanda in filosofi i sina reportage om sport. Det var i mellanrummen som överallt uppstår som han hittade inspiration till sina poetiskt vackra reportage vilka speglade sporten från nya perspektiv. Och det är genom sådana reportage som idrottshjältar växer fram och som sportgrenar hittar sin publik.
TV-sändningar är dessutom komplicerade lagprestationer. För att kunna återge vad som sker krävs en lång rad olika kompetenser, teknologier och inte så lite tur och tajming. För att skapa idrottshjältar krävs med andra ord en oändligt lång rad av aktörer, mänskiga såväl som icke-mänskliga. Och den som hävdar att idrott byggs av soloprestationer vägrar inse faktum!
Ta bort en sådan trivial sak som bollen, och Zlatan är reducerad till en helt vanlig kille. Utan public-service, inga superstjärnor med superlöner. Utan publik, inga världsevenemang. Ingen är sig själv nog. Allt sker i mellanrum, som ett resultat av samspel.
Varför har vi så svårt att inse detta, uppenbara faktum!?
Aforismer, kompetenser och multi-versitet
Det jag uppskattar mest med Deleuze (och Guattari) är att han skriver texter som medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktiv till innehållet. Han serverar aldrig färdiga lösningar för läsaren. För att hans texter ska bli begripliga krävs att läsaren utför en aktiv tolkningshandling. Det är detta som de flesta har så svårt att förstå. Den som säger att Deleuze är obegriplig har helt enkelt inte fattat grejen, att det krävs något av en som läsare för att innehållet ska bli begripligt. Med andra ord finns det inte en rätt tolkning av Deleuze, det finns inte ett enda sätt att läsa hans texter. Det finns bara en mångfald olika ingångar, var och en med sina problem och förtjänster. Denna egenhet gör honom ständigt aktuell!
Om man vill skulle man kunna omsätta den tankemodellen i ett slags program för organisering av högre utbildning, och då skulle denna kunna benämnas: multi-versitet. Det skulle kunna vara en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Så vill jag se min blogg, och därför passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla. Hans texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuze texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna.
Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk.
Ett multi-versitet förstått på detta sätt, kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, alla nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Detta är naturligtvis lätt att säga, men svårt att genomföra inom ramen för en traditionella akademisk kontext, men om man tänker mer på det som möts i kunskapsprocessen i termer av kompetenser, än som möten mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner så undviker man en hel del av problemen, även om farorna inte bör underskattas.
Mer mångfald, fler möten och mellanrum. Och aktiva läsarter. Det vill jag verka för!
Om man vill skulle man kunna omsätta den tankemodellen i ett slags program för organisering av högre utbildning, och då skulle denna kunna benämnas: multi-versitet. Det skulle kunna vara en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Så vill jag se min blogg, och därför passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla. Hans texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuze texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna.
Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk.
Ett multi-versitet förstått på detta sätt, kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, alla nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Detta är naturligtvis lätt att säga, men svårt att genomföra inom ramen för en traditionella akademisk kontext, men om man tänker mer på det som möts i kunskapsprocessen i termer av kompetenser, än som möten mellan företrädare för olika vetenskapliga discipliner så undviker man en hel del av problemen, även om farorna inte bör underskattas.
Mer mångfald, fler möten och mellanrum. Och aktiva läsarter. Det vill jag verka för!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)