Kultur är på samma sätt som världen och även kunskap en icke-linjär process. Därför måste man, för det första, acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump. Och när jag talar om slump gör jag det i den betydelse av ordet som Deleuze har lanserat och som jag tänkte reflektera lite över här. I en rad olika texter och sammanhang återkommer han till tanken om filosoferande som ett slags kastande av en tärning. Det är en liknelse som jag verkligen gillar. Deleuze betonar härmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor. Tänkande måste istället förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Därav följer att hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenser måste beaktas, för att man skall kunna förstå hur tänkande uppstår och förändras.
Tärningen är ett mycket bra och pedagogiskt verktyg som hjälper en inse att alla möjliga framtidsscenarion inte föreligger vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Och vill man förstå förutsättningarna för framtiden måste man följaktligen beakta hela sammanhanget, inte bara några på förhand utvalda aspekter av det (läs människor och det människor gör). Accepterar man denna tankemodell kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.
Och när man inser att slumpen spelar en mycket större roll i våra liv än vi till vardags vill och kan erkänna, ja då är det inte så svårt att förstå att utfallet av världens tillblivelse eller kulturella processer, inte går att reglera i detalj. Men det betyder naturligtvis inte att man ska ge upp och låta allt gå sin gilla gång. Tankemodellen är långt ifrån ett argument för laissez-faire! Självklart går det hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Däremot går inte att reglera den i detalj eller styra den i en bestämd riktning. Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning som allt jag skriver om här utgår från och som styr mig i min livsgärning.
Relaterat till slump hör ett annat av Deleuze begrepp, flyktlinje. Och nu börjar bilden klarna hoppas jag. Härmed är de stora linjerna för denna blogg uppdragna. En av Deleuze översättare Ian Buchanan citerar honom (i ett mail som sändes ut via Facebook för ett antal år sedan nu): ”Det är aldrig början eller slutet som är intressant; början och slutet är bara punkter. Vad som är intressant är det som finns mellan.” (Citatet är hämtat från boken: Dialogues II. Deleuze & Parnet 2002:39). Buchanan fortsätter; ”För Gilles Deleuze ligger den verkliga potentialen i en text [eller en annan typ av aktör ] i själva processen, i dess flyktlinjer. Skribentens förmåga att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] uppbådar tillblivelse via konsten, vilken ska förstås som en skapelse av något nytt och av ändlös potential att omforma.” Och detta skulle kunna fungera som ett slags programförklaring för denna blogg. Detta är en plats där avbrutna linjer skall samlas och där tillblivelser skall främjas. Blir vi tillräckligt många som agerar kommer vi tillsammans att förfoga över en ansenlig potential att omforma, vad vi nu vill ändra på. Tänk bara på att det aldrig går att utfästa några garantier. Kultur går inte att målstyra!
En flyktlinje kan enkelt beskrivas som en konstruktiv möjlighet som uppstår där/när man minst anar det. Och vad som behövs för att kunna utnyttja flyktlinjernas potential är kompetensen att upptäcka och fånga dem så att säga i flykten. Vidare krävs en prestigelös öppenhet och vilja att testa även idéer som någon annan är upphovsman/kvinna till. Här finns alla mina argument för att vara kritisk mot högskolvärldens nuvarande mål och ambitioner. Just eftersom det finns så oerhört många tecken som tyder på att Deleuze syn på världen är adekvat så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att slumpen måste bejakas och sökandet efter flyktlinjer bör bejakas!
Resonemangen om slump och flyktlinjer handlar om att poängtera hur viktigt det är att bryta sig loss från föreställningen om att tänkande skulle vara ett solitärt fenomen. Tänkande är inte och varken kan eller får, lika lite som språket eller vetenskap för den delen, uppfattas som en verksamhet utförd i ensamhet. Utfallet av alla processer uppstår i mellanrummen mellan parterna, som en följd av att processen får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump. Därför är det av central vikt att så många som möjligt lär sig känna igen en flyktlinje när den uppenbarar sig, för det gör den inte sällan när man mist anar det.
För att kunna förlösa potentialen i detta tänkande och för att kunna upptäcka och ta tillvara de flyktlinjer som uppstår överallt ligger det således i alla ingående parters intresse att hålla högt i tak och att se till att arbetet framskrider förutsättningslöst. Vad som behövs för att kunna upptäcka och testa dessa flyktlinjer är en öppet lyssnande och prestigelös samarbetsanda.
Vad som behövs är med andra ord lite mer inspiration från Nietzsche (1987:62).”Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.”
fredag 7 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
Nomadologi. En väg framåt.
Kravet på renhet och stringens inom akademin och de konsekvenser detta oundvikligen för med sig borde fungera som en väckarklocka. När det görs till norm, när bara den typen av kunskap räknas, då är vi farligt ute. Då har vi otillbörligt klämt in världens komplexitet i en tvingande ram som låser fast tillvaron. Då ser vi bara det som våra modeller tillåter oss se. Då går vi med vidöppna ögon rakt in i lejonets gap. Än finns det till att vända skutan, men det går skrämmande fort i den andra riktningen.
Frustrerad tvingas jag gång på gång se att insikten om ovanstående scenario finns, att fakta ligger i öppen dager, utan att adekvata slutsatser dras från detta. Det slår mig påfallande ofta inom akademin hur goda idéer, som alla är överens om är just goda, försvinner som sand mellan fingrarna. Det är som om de inte hade förmågan att haka i och fasta vid. Fastna gör däremot just de tankar som ger klara besked, tankar som talar om hur det är och vad vi ska göra. Det är som det stora flertalet inget hellre vill än att avhända sig ansvar. Är man bara tillräckligt säker på sin sak, ja då får man gehör. Och den nuvarande universitetsstrukturen, träduniversitetet, befrämjar detta. Allt för ofta letar vi efter nycklarna som ska låsa upp låset i ljuset från gatlyktan, även om vi vet att de inte ligger där. Bara för att det är där det går att leta. Oerhört viktigt därför att vi så fort som möjligt bryter med den berättelsen och skaffar oss en annan.
En sådan berättelse utgår från tanken om att alla möten, alla krafter som sätts i förbindelse med varandra påverkar helheten. Det är en berättelse som jag hittar hos Deleuze, hos Latour och hos Whitehead och andra som verkar i samma anda. De har lärt mig hur irrationellt och kontraproduktivt det är att rädas kaos och osäkerhet. Snarare bör vi omfamna det osäkra. Bara så kan vi hitta en adekvat väg framåt. Bara så kan vi påbörja letandet efter nycklarna på ställen där de möjligen skulle kunna finnas, även om vi inte vet exakt var denna plats är.
Slå an en ton, vilken som helst. Och lyssna på vad som faktiskt händer. Agera i enlighet med det som sker och inte i linje med en på förhand uppgjord plan. Det är att verka nomadologiskt, i världen. I alla fall om ni frågar mig!
Frustrerad tvingas jag gång på gång se att insikten om ovanstående scenario finns, att fakta ligger i öppen dager, utan att adekvata slutsatser dras från detta. Det slår mig påfallande ofta inom akademin hur goda idéer, som alla är överens om är just goda, försvinner som sand mellan fingrarna. Det är som om de inte hade förmågan att haka i och fasta vid. Fastna gör däremot just de tankar som ger klara besked, tankar som talar om hur det är och vad vi ska göra. Det är som det stora flertalet inget hellre vill än att avhända sig ansvar. Är man bara tillräckligt säker på sin sak, ja då får man gehör. Och den nuvarande universitetsstrukturen, träduniversitetet, befrämjar detta. Allt för ofta letar vi efter nycklarna som ska låsa upp låset i ljuset från gatlyktan, även om vi vet att de inte ligger där. Bara för att det är där det går att leta. Oerhört viktigt därför att vi så fort som möjligt bryter med den berättelsen och skaffar oss en annan.
En sådan berättelse utgår från tanken om att alla möten, alla krafter som sätts i förbindelse med varandra påverkar helheten. Det är en berättelse som jag hittar hos Deleuze, hos Latour och hos Whitehead och andra som verkar i samma anda. De har lärt mig hur irrationellt och kontraproduktivt det är att rädas kaos och osäkerhet. Snarare bör vi omfamna det osäkra. Bara så kan vi hitta en adekvat väg framåt. Bara så kan vi påbörja letandet efter nycklarna på ställen där de möjligen skulle kunna finnas, även om vi inte vet exakt var denna plats är.
Slå an en ton, vilken som helst. Och lyssna på vad som faktiskt händer. Agera i enlighet med det som sker och inte i linje med en på förhand uppgjord plan. Det är att verka nomadologiskt, i världen. I alla fall om ni frågar mig!
onsdag 5 januari 2011
Några ord om uppdraget, och om motstånd
Just detta att samtala känns väldigt viktigt, inte minst i dessa dagar. Och att samtala om och reflektera över mitt arbete får mig att se på det med nya ögon. Det har även fördjupat insikten om hur styrd alla är av de sammanhang man är satt att verka inom. Även den som har en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande styrs så klart av sammanhangen, och dessa består av så oändligt mycket mer än bara människor. Ett universitet är bara till väldigt liten del uppbyggt av människor. Det är ett faktum som väldigt ofta glöms bort, eller ignoreras. Därför är det oerhört viktigt att betrakta världen som en uppsättning platser under ständig tillblivelse, och framförallt att även beakta materialiteten och teknologierna som platserna byggs upp av. Det är hela sammanhanget som ger upphov till konsekvenser, snarare än människor som gör bestämda saker. Spridandet av denna insikt ser jag som viktig i denna blogg.
På samma sätt som en väl fungerande konversation eller ett givande samtal ger upphov till ny mening och betydelse i mellanrummen, är det med universitetet, som sammanhang betraktat. Det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Och i den processen spelar berättelser och tankemodeller eller begrepp en helt central roll för utfallet. Det är också vad Deleuze och Guattari hävdar i sin sista bok What is philosophy? Vår uppgift som utövare av vetenskap kan och får därför inte reduceras till att presentera evidensbaserade Matters of fact för omgivningen.
Kulturvetarens uppgift är viktig och får inte slarvas bort. Vi har ansvar för att visa dels hur berättelser påverkar oss, dels analysera vilka berättelser som finns där ute, dels (och kanske viktigast av allt) definiera nya, alternativa berättelser som kan användas i arbetet med att förstå världen. Här kommer jag osökt att tänka på en intressant artikel av Bruno Latour, som kan fungera som inspiration What is the style of Matters of Concern? Den rekommenderas varmt!
Tyvärr känner jag mig provocerad av den ovilja till förändring som jag möter lite för ofta på universitet och högskolor. Den rådande uppfattningen verkar vara att förändring alltid är av ondo. Och den tanken omhuldas paradoxalt nog även av vetenskapsmän som själva ser som progressiva och kritiskt ifrågasättande!?
Hur kan det komma sig, undrar jag? Och vad kan vi göra för att motverka detta? Det är viktiga teman för kommande samtal, här.
På samma sätt som en väl fungerande konversation eller ett givande samtal ger upphov till ny mening och betydelse i mellanrummen, är det med universitetet, som sammanhang betraktat. Det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Och i den processen spelar berättelser och tankemodeller eller begrepp en helt central roll för utfallet. Det är också vad Deleuze och Guattari hävdar i sin sista bok What is philosophy? Vår uppgift som utövare av vetenskap kan och får därför inte reduceras till att presentera evidensbaserade Matters of fact för omgivningen.
Kulturvetarens uppgift är viktig och får inte slarvas bort. Vi har ansvar för att visa dels hur berättelser påverkar oss, dels analysera vilka berättelser som finns där ute, dels (och kanske viktigast av allt) definiera nya, alternativa berättelser som kan användas i arbetet med att förstå världen. Här kommer jag osökt att tänka på en intressant artikel av Bruno Latour, som kan fungera som inspiration What is the style of Matters of Concern? Den rekommenderas varmt!
Tyvärr känner jag mig provocerad av den ovilja till förändring som jag möter lite för ofta på universitet och högskolor. Den rådande uppfattningen verkar vara att förändring alltid är av ondo. Och den tanken omhuldas paradoxalt nog även av vetenskapsmän som själva ser som progressiva och kritiskt ifrågasättande!?
Hur kan det komma sig, undrar jag? Och vad kan vi göra för att motverka detta? Det är viktiga teman för kommande samtal, här.
Till samtalets lov
Vad jag vill göra här är att samtala (med mig själv, men framförallt med eventuella läsare), i ordets bästa bemärkelse. Enligt Gilles Deleuze bör man samtala mycket mer än vad man gör idag, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar till att komma fram till något bestämt! Därför utvecklas diskussioner till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt, just eftersom målet är att nå ett avslut. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer ska uppstå. Det är i tystaden, i mellanrummen som flyktlinjerna uppstår. Samtal är helt enkelt en lämplig plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Denna blogg är alltså en plats för samtal!
Hela den struktur man som lärare och akademisk forskare tvingas verka i utgår emellertid från en rigid trädstruktur där diskuterandet är upphöjt till det högsta goda. Att bryta sig loss från detta kommer inte att vara enkelt, och det är därför jag behöver denna plattform eller intellektuella fristad. Fast vem har å andra sidan sagt att det är vår uppgift att föra fram enkla lösningar? Jag får ofta höra att det jag vill och de tankar jag för fram är svåra, om inte omöjliga att genomföra. Och det får jag höra även av sådana som sympatiserar med mig. Det som gör mig så frustrerad är att den kritiken förs fram med sådan självklarhet. Förstår inte?! Inom andra delar av vetenskapen ser man inte svårigheter som problem, utan som utmaningar. Vi hade aldrig kunnat placera en människa på månen om vi hade haft den inställningen till rymdteknologi. Varför är det så inom humaniora?
För att lyckas få till ett bra samtalsklimat behövs regler, och då skulle man kunna resa invändningen att regler är vad som ger upphov till rigida och maktimpregnerade trädstrukturer, vilket är viktigt att ha i åtanke. Men som jag ser det är det inte reglerna i sig som är problemet. Det går att skapa en transparent struktur byggd på regler som är öppen. Det går att skapa strukturer som så att säga är självlärande. Och det är något sådant jag med tiden och tillsammans med intresserade läsare vill vara med och utveckla här. Det finns massor av texter och tänkare att hämta inspiration från i det arbetet. Som dessutom har lyckats inom det klassiska universitetet. Tänker närmast på en sådan som Stuart Kauffman och hans bok, At home in the universe. The search for the laws of Self-Organisation and Complexity. Det är ett slags framskrivning av regler, men inte ”rot-regler” utan ”rhizom-regler”. Och vi har ju också Nobelpristagaren Ilya Prigogine och även Isabelle Stengers som skrivit boken Order out of chaos som handlar om liknande saker. Vad som behövs är ett slags struktur, designad för att generera nya tankar och idéer. Den tänker jag mig ska kunna växa fram här, mellan mig och eventuella läsare. Och till denna behövs sedan en förmåga till självständig, kritisk utvärdering. Vad jag saknar inom akademin idag är självständighet och kritiskt tänkande.
Inom dagens universitetsväsende är man fullkomligt fixerad vid ranking, citeringar, och peer-rewiewing. Detta leder till att uppmärksamheten riktas bort från lärandeprocessen, till slutresultatet. Är det citeringar man vill ha, ja då kommer man att få det! Och är det en bra placering på den senaste rankingen som är det viktiga, ja då går det att fixa. Men vad får vi för högskola då? Låser vi oss inte fast ännu mer i en rigid trädstruktur? Och kommer vi då i framtiden att kunna stå rustade inför hot som vi ännu inte har kunnat definiera? Läste i somras boken The black Swan av Nassim Nicholas Taleb, som hjälpte mig att få upp ögonen för vilken roll slumpen spelar i vår vardag, överallt. Och han fick mig att inse att vi hela tiden oroar oss för fel saker. Vi är oroade för att det som har hänt skall hända igen, vilket det ytterst sällan gör. Det är alltid det oväntat, oväntade som inträffar och det är för detta vi måste förbereda oss.
Jag är övertygad om att vad som behövs är att vi överger tanken om att det är kunskap vi sysslar med inom akademin. Det nya universitetet handlar för mig istället om att producera vishet. Och för det ändamålet är samtal eller konversation, utifrån de kunskaper vi har idag (med kunskap menar jag sådant som det råder konsensus om inom vetenskapen), den enda struktur som krävs.
Låt samtalet börja!
Hela den struktur man som lärare och akademisk forskare tvingas verka i utgår emellertid från en rigid trädstruktur där diskuterandet är upphöjt till det högsta goda. Att bryta sig loss från detta kommer inte att vara enkelt, och det är därför jag behöver denna plattform eller intellektuella fristad. Fast vem har å andra sidan sagt att det är vår uppgift att föra fram enkla lösningar? Jag får ofta höra att det jag vill och de tankar jag för fram är svåra, om inte omöjliga att genomföra. Och det får jag höra även av sådana som sympatiserar med mig. Det som gör mig så frustrerad är att den kritiken förs fram med sådan självklarhet. Förstår inte?! Inom andra delar av vetenskapen ser man inte svårigheter som problem, utan som utmaningar. Vi hade aldrig kunnat placera en människa på månen om vi hade haft den inställningen till rymdteknologi. Varför är det så inom humaniora?
För att lyckas få till ett bra samtalsklimat behövs regler, och då skulle man kunna resa invändningen att regler är vad som ger upphov till rigida och maktimpregnerade trädstrukturer, vilket är viktigt att ha i åtanke. Men som jag ser det är det inte reglerna i sig som är problemet. Det går att skapa en transparent struktur byggd på regler som är öppen. Det går att skapa strukturer som så att säga är självlärande. Och det är något sådant jag med tiden och tillsammans med intresserade läsare vill vara med och utveckla här. Det finns massor av texter och tänkare att hämta inspiration från i det arbetet. Som dessutom har lyckats inom det klassiska universitetet. Tänker närmast på en sådan som Stuart Kauffman och hans bok, At home in the universe. The search for the laws of Self-Organisation and Complexity. Det är ett slags framskrivning av regler, men inte ”rot-regler” utan ”rhizom-regler”. Och vi har ju också Nobelpristagaren Ilya Prigogine och även Isabelle Stengers som skrivit boken Order out of chaos som handlar om liknande saker. Vad som behövs är ett slags struktur, designad för att generera nya tankar och idéer. Den tänker jag mig ska kunna växa fram här, mellan mig och eventuella läsare. Och till denna behövs sedan en förmåga till självständig, kritisk utvärdering. Vad jag saknar inom akademin idag är självständighet och kritiskt tänkande.
Inom dagens universitetsväsende är man fullkomligt fixerad vid ranking, citeringar, och peer-rewiewing. Detta leder till att uppmärksamheten riktas bort från lärandeprocessen, till slutresultatet. Är det citeringar man vill ha, ja då kommer man att få det! Och är det en bra placering på den senaste rankingen som är det viktiga, ja då går det att fixa. Men vad får vi för högskola då? Låser vi oss inte fast ännu mer i en rigid trädstruktur? Och kommer vi då i framtiden att kunna stå rustade inför hot som vi ännu inte har kunnat definiera? Läste i somras boken The black Swan av Nassim Nicholas Taleb, som hjälpte mig att få upp ögonen för vilken roll slumpen spelar i vår vardag, överallt. Och han fick mig att inse att vi hela tiden oroar oss för fel saker. Vi är oroade för att det som har hänt skall hända igen, vilket det ytterst sällan gör. Det är alltid det oväntat, oväntade som inträffar och det är för detta vi måste förbereda oss.
Jag är övertygad om att vad som behövs är att vi överger tanken om att det är kunskap vi sysslar med inom akademin. Det nya universitetet handlar för mig istället om att producera vishet. Och för det ändamålet är samtal eller konversation, utifrån de kunskaper vi har idag (med kunskap menar jag sådant som det råder konsensus om inom vetenskapen), den enda struktur som krävs.
Låt samtalet börja!
tisdag 4 januari 2011
Till förvirringens försvar
På mitt kylskåp hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg. "I have nothing to offer anyone except my own confusion." Det är ett citat från författaren Jack Kerouac, och det sammanfattar väldigt väl vad jag skulle vilja skriva om här. Jag har egentligen heller inget annat att erbjuda världen, än min egen förvirring (eller kanske snarare undrande förvåning) över vad som händer i världen. Men det är inget problem. Tvärt om! Så här tänker jag.
Idag finns ett utbrett behov att lägga stora delar av livet i experters händer. Uttryck för detta är till exempel den ökande förekomsten av konsulter av olika slag; mäklare, personliga tränare, stajlister och så vidare. Vad dessa experter gör är att hjälpa människor med sådant man faktiskt behärskar, även om man kanske känner sig osäker.
En olycklig konsekvens av efterfrågan på experter är att den kan leda till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen kan ge upphov till behov av fler experter. Här finns en förrädisk fälla gillrad för alla som sysslar med vetenskap. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling. Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.”
Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket jag så fort jag får chansen argumenterar för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas!
Motiven för ovanstående tankar kommer att presenteras löpande här, men för att börja någonstans vill jag rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare aldrig kan lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga, de kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), och det är gott nog! Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Tryggheten som sådana och liknande åtgärder invaggar människor i är därför skenbar. Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden.
Filosofen Mats Rosengren har, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det faktiskt lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd.
Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. För kunskap som samlas på hög och som koncentreras till några få innebär att beroendekedjor skapas. Därmed utarmas det viktiga skyddet mot tillvarons oöverskådliga spektrum av oundvikliga risker. Kunskap får helt enkelt inte knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste kommuniceras och ständigt utsättas för kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet.
Experterna står sig dessutom slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kritiken mot experterna handlar därför inte om individerna eller deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor.
Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande. Analyser av kultur och således även denna innehåller oundvikligen, hur mycket möda som än läggs ner på att undvika detta, blinda fläckar och oproblematiserade försanthållanden. Men ju fler läsare som förhåller sig kritiska till innehållet desto fler sådana problem kan elimineras, till allas fromma. Och genom att fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget utforskar förutsättningarna för vetandet öppnas möjligheter till en annan värld, en mer långsiktigt hållbar värld.
Därför konstaterar jag att det enda jag kan erbjuda mina läsare, det är min egen undrande förvåning. Tillsammans är vi emellertid starka. Glöm aldrig det!
Idag finns ett utbrett behov att lägga stora delar av livet i experters händer. Uttryck för detta är till exempel den ökande förekomsten av konsulter av olika slag; mäklare, personliga tränare, stajlister och så vidare. Vad dessa experter gör är att hjälpa människor med sådant man faktiskt behärskar, även om man kanske känner sig osäker.
En olycklig konsekvens av efterfrågan på experter är att den kan leda till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen kan ge upphov till behov av fler experter. Här finns en förrädisk fälla gillrad för alla som sysslar med vetenskap. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling. Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.”
Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket jag så fort jag får chansen argumenterar för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas!
Motiven för ovanstående tankar kommer att presenteras löpande här, men för att börja någonstans vill jag rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare aldrig kan lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga, de kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), och det är gott nog! Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Tryggheten som sådana och liknande åtgärder invaggar människor i är därför skenbar. Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden.
Filosofen Mats Rosengren har, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det faktiskt lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd.
Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. För kunskap som samlas på hög och som koncentreras till några få innebär att beroendekedjor skapas. Därmed utarmas det viktiga skyddet mot tillvarons oöverskådliga spektrum av oundvikliga risker. Kunskap får helt enkelt inte knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste kommuniceras och ständigt utsättas för kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet.
Experterna står sig dessutom slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kritiken mot experterna handlar därför inte om individerna eller deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor.
Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande. Analyser av kultur och således även denna innehåller oundvikligen, hur mycket möda som än läggs ner på att undvika detta, blinda fläckar och oproblematiserade försanthållanden. Men ju fler läsare som förhåller sig kritiska till innehållet desto fler sådana problem kan elimineras, till allas fromma. Och genom att fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget utforskar förutsättningarna för vetandet öppnas möjligheter till en annan värld, en mer långsiktigt hållbar värld.
Därför konstaterar jag att det enda jag kan erbjuda mina läsare, det är min egen undrande förvåning. Tillsammans är vi emellertid starka. Glöm aldrig det!
måndag 3 januari 2011
Mellanrumens betydelse
Tittade igår på konsertfilmen Shine a light. Scorseses inspelning av The Rolling Stones välgörenhetskonsert, på Beacon Theatre, New York. Hade svårt att somna sedan. Full av inspiration. Vilken spelglädje! Men vad har det med mellanrum, kultur och vetenskapsteori att göra?
Keith Richards sa något i en intervju som fick mig att börja tänka på min favoritfilosof Gilles Deleuze. Han svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Och där fångade han något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konserten, musiken och bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." Keith sa också att när han går upp på scenen så slutar han tänka, då känner han sig fram.
Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer inom akademin idag än vad som är fallet! Tänk om man kunde slippa få höra ord som att: Vi måste sikta mot att bli världsledande. Tänk om det kunde finnas rum för spelglädje på Universitetet. Tänk vilken bra värld vi skulle kunna få då. Tyvärr tror jag det är långt borta. Men här på denna blogg, fortsättningsvis och under ettiketten Nomadologiska reflektioner, kommer jag att tillåta mig själv att gå på känsla. Här skall ackord slås an utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Likt Keith Richards vill jag här gå på känsla.
Gilles Deleuze filosofi handlat i mångt och mycket om känsla. Om vikten av att först våga kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka männiksor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot.
Denna blogg heter Flyktlinjer, just eftersom det är vad det handlar om. Att slå an en ton, att våga lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad som här skall praktiseras.
Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och testa, än att försöka tänka stort.
När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Visst är det jag som skriver, men det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som här läggs upp.
Jag vill visa på hur man kan läsa Deleuze, inte tala om hur han skall läsas. Det finns inte ett sätt, ett rätt sätt. Det finns bara olika sätt, olika mer eller mindre användbara läsningar. Och det viktiga är inte hur man läser, utan vad man gör med sin läsning. Det viktiga är inte att tänka, det är att känna.
Tillsamans är vi bätte an det största geni, om vi bara förmår att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla.
Stora tankar är aldrig bättre än de handlingar de ger upphov till.
Keith Richards sa något i en intervju som fick mig att börja tänka på min favoritfilosof Gilles Deleuze. Han svarade så här, på frågan om vem som är den bästa gitarristen i Stones: "Vi är båda [Ron Wood och han själv] ganska usla på gitarr, men tillsammans är vi bättre än 10 gitarrister." Och där fångade han något centralt och viktigt som dessutom är giltigt långt utanför konserten, musiken och bandet. "Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att känna." Keith sa också att när han går upp på scenen så slutar han tänka, då känner han sig fram.
Tänk om sådan enkel vardagsvisdom kunde få råda bara lite mer inom akademin idag än vad som är fallet! Tänk om man kunde slippa få höra ord som att: Vi måste sikta mot att bli världsledande. Tänk om det kunde finnas rum för spelglädje på Universitetet. Tänk vilken bra värld vi skulle kunna få då. Tyvärr tror jag det är långt borta. Men här på denna blogg, fortsättningsvis och under ettiketten Nomadologiska reflektioner, kommer jag att tillåta mig själv att gå på känsla. Här skall ackord slås an utan några som helst ambitioner om att låta perfekt. Likt Keith Richards vill jag här gå på känsla.
Gilles Deleuze filosofi handlat i mångt och mycket om känsla. Om vikten av att först våga kasta ur sig tankar för sedan se vad de (eventuellt) kan komma att användas till. Den vägledande principen är alltså, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig ta en ton. Alldeles för många kloka männiksor håller tyst när de istället borde slänga ut sig tankar och sedan lyssna på hur de tas emot.
Denna blogg heter Flyktlinjer, just eftersom det är vad det handlar om. Att slå an en ton, att våga lyssna på vad som händer i mellanrummet (mellan bandmedlemarna, mellan två tankar eller vad som helst) och sedan försöka göra något konstruktivt av det. Det är vad som här skall praktiseras.
Flyktlinjer uppstår överallt, och hela tiden. Det är en inneboende egenskap hos kulturen. Och konstruktiva lösningar på svåra problem uppstår oändligligt mycket oftare som ett resultat av slumpen än på grund av planering och tänkande. Därför är det bättre och mycket mer effektivt att lära sig lyssna och testa, än att försöka tänka stort.
När Stones spelar är det aldrig viktigt vem som slår an tonen, det viktiga är vad bandet tillsammans gör med musiken som uppstår som ett resultat av anslaget. Och så vill jag jobba. Jag vill tänka tillsammans med andra, inte ensam. Visst är det jag som skriver, men det viktiga är det som händer i mellanrummen mellan orden och de tankar som här läggs upp.
Jag vill visa på hur man kan läsa Deleuze, inte tala om hur han skall läsas. Det finns inte ett sätt, ett rätt sätt. Det finns bara olika sätt, olika mer eller mindre användbara läsningar. Och det viktiga är inte hur man läser, utan vad man gör med sin läsning. Det viktiga är inte att tänka, det är att känna.
Tillsamans är vi bätte an det största geni, om vi bara förmår att se potentialen som finns i mellanrummen. Om vi bara vågar sänka garden, släppa på prestigen, se världen och agera lite mer på känsla.
Stora tankar är aldrig bättre än de handlingar de ger upphov till.
söndag 2 januari 2011
Nytt år, nya tag!
Än en gång skriver jag här. Än en gång börjar jag om. Än en gång har jag bestämt mig för att skriva kontinuerligt, om det som intresserar mig mest. Frågan, hur man kan förstå sig på kultur, det männiksor gör med, mot och tillsammans med andra? Vilken är logiken som styr skeendet som leder fram till resultatet?
Om det ska jag skriva här. Jag väntar fortfarande på besked om ifall jag kan antas som Docent, men det är inte viktigt längre. Det viktiga är att förstå, att förstå det som händer. Året som gått har varit påfrestande och jobbigt, men också svindlande vackert. Kärlek har kommit och kärlek har gått.
Årets inledande månader fylldes av våndor inför 45årsdagen. Sedan kom sommaren. Reste till USA: New York, Boston och en vecka på den magiska ön Marthas Wineyard. Det var stort! Sedan kom hösten, och med den ett positivt besked om Docenturen (behöver dock ett till). Sedan släppte hon bomben: Jag har hittat en annan. Efter sju år var det bara att bryta ihop, och gå vidare. I samma veva träffade jag A. Underbara A. Vi är ett par nu.
Mycket har som sagt hänt. Positivt och negativt. Väntan har därmed kommit att fyllas med innehåll. Artiklar har skrivits, en bok har givits ut och en annan har påbörjats. En tredje är på väg. Den första en antologi, den andra en vetenskapsteori och den tredje en antologi. Äntligen vågar jag, vill jag och kan jag!
2010 blev ett lite jobigare år än jag trodde, på olika sätt. Men 2011 ska bli ett bra år, det bästa hitills. Det är strävansmålet. Vis av historien vet jag att det är svårt att planera för sådant, men precis just därför vågar jag också spänna bågen högt. Jag kan ta ett bakslag. Ett negativt besked om Docenturen, till exempel. Det är inte viktigt längre. Inte för min bild av mig själv i alla fall.
Och här ska växa fram texter lite mer regelbundet. Eller mycket mer regelbundet. Det är planen. Jag vill ha ett lite friare forum att uttrycka mig i, och detta är perfekt. Nu vet jag vad jag ska skriva om. Redan i mitt nästa inlägg är tanken att strukturen skall läggas fram, att temat för fortsättningen skall uppenbara sig. Jag har en mission!
Rubriken/ettiketten för dessa inlägg blir: Nomadologiska reflektioner. Allt kommer att klarna. I sinom tid. Har slutat vänta på inspiration. Transpiration, det är vad som föder stora tankar. Att vänta på tecken från ovan (eller varifrån sådan kommer) det är lönlöst. Mitt nyårslöfte är att skriva varje dag, minst en sida. Om inte här så någon annan stans. Här är platsen för sprkliga och tankemässiga experiment. Här dyker det som sedan skall publiceras att dyla upp först. Det är planen. Året som kommer får utvisa om det verkligen blir så. Men det är i alla fall ambitionen.
2011 väntar jag på nya besked. Får jag till exempel stipendiet som tar mig till USA i fem månader under kommande höst? Besked kommer i januari. Får jag forskningsmedel? Besked i januari, och i december. Och som sagt, blir jag antagen som Docent? Besked kommer ... mer vet jag inte.
Under tiden, i mellanrummet, skriver jag. Väntan ska fyllas med innehåll. Det är i mellanrummet allt viktigt händer!
Vänta bara!
Om det ska jag skriva här. Jag väntar fortfarande på besked om ifall jag kan antas som Docent, men det är inte viktigt längre. Det viktiga är att förstå, att förstå det som händer. Året som gått har varit påfrestande och jobbigt, men också svindlande vackert. Kärlek har kommit och kärlek har gått.
Årets inledande månader fylldes av våndor inför 45årsdagen. Sedan kom sommaren. Reste till USA: New York, Boston och en vecka på den magiska ön Marthas Wineyard. Det var stort! Sedan kom hösten, och med den ett positivt besked om Docenturen (behöver dock ett till). Sedan släppte hon bomben: Jag har hittat en annan. Efter sju år var det bara att bryta ihop, och gå vidare. I samma veva träffade jag A. Underbara A. Vi är ett par nu.
Mycket har som sagt hänt. Positivt och negativt. Väntan har därmed kommit att fyllas med innehåll. Artiklar har skrivits, en bok har givits ut och en annan har påbörjats. En tredje är på väg. Den första en antologi, den andra en vetenskapsteori och den tredje en antologi. Äntligen vågar jag, vill jag och kan jag!
2010 blev ett lite jobigare år än jag trodde, på olika sätt. Men 2011 ska bli ett bra år, det bästa hitills. Det är strävansmålet. Vis av historien vet jag att det är svårt att planera för sådant, men precis just därför vågar jag också spänna bågen högt. Jag kan ta ett bakslag. Ett negativt besked om Docenturen, till exempel. Det är inte viktigt längre. Inte för min bild av mig själv i alla fall.
Och här ska växa fram texter lite mer regelbundet. Eller mycket mer regelbundet. Det är planen. Jag vill ha ett lite friare forum att uttrycka mig i, och detta är perfekt. Nu vet jag vad jag ska skriva om. Redan i mitt nästa inlägg är tanken att strukturen skall läggas fram, att temat för fortsättningen skall uppenbara sig. Jag har en mission!
Rubriken/ettiketten för dessa inlägg blir: Nomadologiska reflektioner. Allt kommer att klarna. I sinom tid. Har slutat vänta på inspiration. Transpiration, det är vad som föder stora tankar. Att vänta på tecken från ovan (eller varifrån sådan kommer) det är lönlöst. Mitt nyårslöfte är att skriva varje dag, minst en sida. Om inte här så någon annan stans. Här är platsen för sprkliga och tankemässiga experiment. Här dyker det som sedan skall publiceras att dyla upp först. Det är planen. Året som kommer får utvisa om det verkligen blir så. Men det är i alla fall ambitionen.
2011 väntar jag på nya besked. Får jag till exempel stipendiet som tar mig till USA i fem månader under kommande höst? Besked kommer i januari. Får jag forskningsmedel? Besked i januari, och i december. Och som sagt, blir jag antagen som Docent? Besked kommer ... mer vet jag inte.
Under tiden, i mellanrummet, skriver jag. Väntan ska fyllas med innehåll. Det är i mellanrummet allt viktigt händer!
Vänta bara!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)