Julen, ett 1900-talsfenomen?

Det är bara en känsla, min egen högst personliga upplevelse, jag här tänkte extrapolera utifrån. Samtidigt är jag forskare och har läst om och studerat kultur i många år. Jag är både privatperson med ett vanligt liv som alla andra och en forskare som aldrig riktigt kan stänga av den kulturvetenskapliga radarn. Känslan jag har är med andra ord personlig, men den tangerar mitt forskningsområde. Jag hävdar inte att jag har rätt, jag vet och vill vara tydlig med att jag mycket väl kan ha fel; det jag säger är dock inte helt gripet ur luften.

Julen handlar det om och känslan jag har är att i alla fall upptakten till årets jul, kommersen kring den hypade storhelgen, tappat i intensitet i förhållande till tidigare år. Kanske handlar det om att fler handlar mer på nätet; det får ekonomerna analysera efter jul. Min upplevelse är dock att någonting har hänt med julstämningen. För tre år sedan skrev jag en bloggpost som lästes av många och som fångades upp av Expressen, om årets julklapp. Då var det närmast hysteriskt, redan i november. Sedan har det mattats av, tycker jag. Julsångerna tränger sig inte på riktigt lika mycket och ofta, och det offentliga julpyntet har tappat sin glans. Allt fler verkar bry sig allt mindre. Klappar och mat verkar fortfarande vara i fokus, men det faktum att årets julklapp var second hand kanske säger något om vart vi är på väg. Julen är en sammanhållen helhet, den går inte att effektivisera eller reducera till en eller ett enda, viktigaste inslag.

På senare år har julen, liksom för övrigt allt annat, kommit att effektiviseras allt mer. Nu äter jag inte kött längre, men så sent som förra året kändes det otänkbart att inte steka och griljera en julskinka. Har inte kollat så noga i butiken, men det har inte varit helt lätt att få tag i en okokt skinka på senare år. Köttbullarna har jag i år ersatt med sojabullar, vilket känns okej (för att det är vegetariskt), men jag tycker man ska göra så mycket som möjligt av maten själv. När allt mer halvfabrikat smyger sig in i huset och upp på bordet smyger sig samtidigt allt mer av det som är JULEN ut. Julstämning går inte att köpas för pengar, den skapas mellan människor som verkligen bryr sig om varandra och upplevelsen man delar.

Kvällen innan jul ska man sitta uppe, äta knäck, slå in julklappar och klä granen. Julen är en högtid man vakar in. Eller det är i alla fall så jag ser på julen, trots att det var länge sedan jag brydde mig om den egentligen. Idag har Bingolotto tagit över och man tittar på människor som lajvar något slags dröm en jul som allt fler har allt färre egna upplevelser av. Jag ser på sociala nätverk att många klädde granen redan i början av december och jag antar att den redan innan julafton börjat barra. Många verkar vara trötta på högtiden redan innan den stora dagen. Julen har allt mer utvecklats till ett tvång, ett nödvändigt ont. Bara de verkliga entusiasterna håller krampaktigt liv i traditionen genom att köpa fler ljus, mer tomtar och glitter och julsånger och vad det nu kan vara.

Handen på hjärtat, ärligt, vad betyder julen för dig IDAG? Vad är det du ser fram emot och planerar för? Vad är det vi firar egentligen; när allt fler av julens komponenter lejs ut och görs och genomförs av andra än oss själva är det då jul vi firar, till åminnelse och vördnad inför Jesus födelse? Jag är inte troende, men jag ser ändå ett värde i att vårda traditioner. Den jul som firas idag känns allt mer som något som pågår i en parallell verklighet, vid sidan av. I takt med att reklamkanalerna fläskar på med extra allt tappar jag allt mer intresset av att försöka hålla drömmen om en jul som en gång var vid liv. Det har alltid varit stressigt och minnet av barndomens jular är falskt, men då, på 1900-talet kändes det ändå som julen var på riktigt. Handlarna erbjöd sina varor och tjänster och samverkade med kunderna för att skapa julstämning. Idag känns det mer och mer som vilken kampanj som helst som man konkurrerar om att få ut så mycket som möjligt ur. Och redan på juldagen börjar rean, och sedan riktas allt fokus mot nyår.

För att orka med pressen på jobbet kanske det framstår som en god idé att köpa den färdiglagade maten på nätet, liksom julklapparna. Julkorten blir färre och färre när allt fler använder sig av Facebooks färdiga hälsningar. Mellan reklamen för alla nya nätkasinon gör ICA reklam för en jul som allt fler tror allt mindre på, en jul som idag bara existerar i äldre människors drömmar. Min poäng är att när julen inte längre firas för MIN egen skull, och när banden till traditionens ursprung klippts av och man försöker återskapa något man bara har vaga uppfattningar om vad det är, är det bara en tidsfråga innan allt det som nu för de flesta framstår som helt självklart upplöses och rinner som sand mellan fingrarna.

Det gäller nu inte bara julen, utan även demokratin, anständigheten, solidariteten, sanningen och klimatet samt livet på jorden. Vi får inte den värld vi drömmer om och önskar oss, vi får vad vi förtjänar. Nästa år får vi sänkt skatt och ju mer man redan har desto mer får man. Och vi har ännu inte lyckats enas om nästa regering. Julen 2018 kommer jag att fria i lugn och ro, åt att i eftertanke reflektera över vad som verkligen betyder något och är viktigt i livet.

Skummare blir dummare

Läser Johan Thentes artikel i DN och tankarna börjar snurra. Vad håller vi på med, alla? Hur hamnade vi här? Hur kunde vi få för oss att intellektuell utveckling går att skynda på? Varifrån kommer den befängda iden att utbildning kan EFFEKTIVISERAS, att det finns genvägar till kunskap? Stanna upp lite och tänk på saken utifrån evighetens perspektiv. Är inte våra liv korta och obetydliga nog; vad är poängen att skynda när allt ändå är över på ett ögonblick? Skummare blir dummare, skriver Thente. Det är kloka ord och så sant. Finns inte tiden att läsa EFTERTÄNKSAMT kan man lika gärna låta bli. En deckare kanske man kan skumma för att få reda på vem mördaren är, men hur torftigt är inte det; är det inte själva sinnebilden av vårt moderna, kunskapsresistenta samhälle? Vi vill så snabbt som möjligt veta vem som dödade någon vi inte kände eller brydde oss om, och vi vill och gör det om och om och om igen. Deckare är den största genren och marknaden för litterära verk skapade för att läsas långsamt, för att njuta av språk, stämningar och för att förmedla mänsklig vishet krymper betänkligt.

Orka läsa, tänker vissa. Jag lyssnar på en uppläsning istället; kanske en där mellanrummen mellan orden krympts för att öka hastigheten. Och man lyssnar medan man gör annat, för att vara effektiv. Lätt fånget, lätt förgånget. Vi vet att det är så, och att det som tar tid och kräver möda stannar kvar i medvetandet och uppskattas mer, längre. Trots att vi vet söker vi snabb, snabbare, snabbast tillfredställelse i allt mer lättillgängliga texter. Hur kan det komma sig, hur hamnade vi här?

Den amerikanska neurovetenskaparen och passionerade litteraturläsaren Maryanne Wolf upptäckte en dag att hon hade svårt att läsa romaner. Hon hade blivit skummare, så som vi alla har blivit skummare och därmed dummare.

Jag känner igen mig; även om jag stretar emot och som dyslektiker dessutom redan har svårt att läsa snabbare känner jag mig tvingad till det. Det finns ingen tid. Viljan att läsa är större än möjligheten att göra det. Det gäller oss alla, och verkar kunna vara en av förklaringarna till fördumningen av samhället som tar sig allt mer tydliga och bisarra uttryck i vardagen.

I den nya boken ”Reader, come home” analyserar hon hur hjärnan rent fysiskt påverkas av detta ständiga skummande efter direkt information, på bekostnad av djupare analytiskt tänkande. Wolf kallar detta senare för ”kognitivt tålamod”.

Jag har tidigare skrivit om och återkommer ofta till den vetandets hierarki som jag menar att vi borde göra oss mer uppmärksam på. Idag pressas utbildningsansvariga att överge ambitionen om att skolan ska vara bildande, vishet har nog altid riktigt varit ett mål. Idag är vi på god väg att överge kunskapen för snabba, kvalitetssäkrade fakta och när det uppstår problem är det inte förståelse som efterlyses, utan information. Sociala nätverk svämmar över av alternativa fakta och destruktiva debatter där ingen orkar eller vill lyssna. Allt färre samtalar mer varandra, alla sitter med böjda nackar och blicken fokuserad på mobilen där väldigt många söker FÖRSTRÖELSE för att bota ledan och lindra rastlösheten. Nätets scrollande har sin motsvarighet i läsandets skummande. Detaljerna och nyanserna går förlorade och tunnelseendets fönster krymper och gör tillvaron till en grå, grå, grå och intetsägande transportsträcka.

I en intervju säger hon att den största faran är att det nya, digitala sättet att icke-läsa inte tillåter sådant som kritiskt tänkande och empati. Om man förlorar romanen, så förlorar man också möjligheten att betrakta världen ur andra perspektiv än ens eget, konstaterar hon.

Digitaliseringen infantiliserar och göder individualiteten. I min bubbla kan jag vara den jag vill, och den som kritiserar mig och min grandiosa självbild ska dö. Det är vad digitaliseringen gör med oss. Romanläsande främjar samtal, eftertänksamhet och reflektion. Romanläsande tar tid och kräver något av oss. Romaner läser man inte som förströelse, i väntan på nästa egoboost. När jag ser världen med dina ögon får jag också syn på mig själv, jag lär mig hur andra betraktar mig. Det ökar chansen att man blir ödmjuk. Donald Trump läser inga romaner; han bryr sig bara om sig själv och kräver att andra ska se honom med hans egna ögon. Han är en skum president som skummar grädden av tillvaron och lämnar oss andra med mager mjölk och en växande otillfredsställelse som underblåser behovet av mer och intensivare förströelse. Tänk om vi lärde de unga i skolan att LÄSA romaner och andra texter istället för att konsumera tillrättalagda, pedagogiska, faktaspäckade läroböcker skapade för att nå snabba resultat.

Naturligtvis innebär skummandet också att vi okritiskt köper den enklaste informationen, de mest okomplicerade svaren och de skränigaste demagogerna. 

Donald Trump blev inte president för att han är exceptionellt kunnig, det är bara vad han tror själv. Han blev president för att han talade till massorna på massornas språk. Han erbjöd en stunds förströelse och lovade frälsning; precis som i TV-serierna och dokusåporna. Han är den skumläsande generationens president och ett tidens tecken. Han är så osannolik att ingen tänkande människa kan ta honom på allvar, och just därför får han makt. För allt fler bryr sig allt mindre om vad politikerna gör. Det blir så när man mals ner av alla utspel som blåses upp för att skapa rubriker och klickbara "nyheter", han ger oss det vi söker och begär: Förströelse. Det är så tragiskt.

Gudskelov är hjärnan ett flexibelt organ. Den minns fortfarande de gamla läskartorna, minns var de förbuskade stigarna brukade gå. Så hur länge måste man avgifta sig för att få sin djupläsning tillbaka? 

Vad händer med de unga idag, alla som aldrig läst en bok och som inte vet vilka fantastiska upplevelser som man går miste om när man skummar fram till slutet eller inte ens öppnar en bok. Tänker på Platon och hans grottliknelse, på det omöjliga uppdraget att förklara det oförklarliga. Hur visualiserar man en tredimensionell värld för den som bara känner två dimensioner? Romanen mångfaldigar och problematiserar, ger perspektiv och berör. Den är alt det som digitala medier INTE är. Jag läser romaner och minns, även om det aldrig finns tid för det. Jag behöver ingen avgiftning; men hur förklarar jag för mina studenter, hur övertygar jag dem om allt de går miste om när de efterfrågar fler instruktioner, tydligare krav och mer pedagogik? Hur får jag dem att ta sig över tröskeln till romanernas underbara universum när ansvariga för utbildningsfrågor talar om att EFFEKTIVISERA den högre utbildningen genom att målstyra och utvärdera mer och när min administrativa börda ökar och tiden krymper? Det är inte mig själv jag är orolig för, det är den uppväxande generationen. Jag sörjer allt vad de går miste om utan att ha en aning om det.

Forskningen är inte färdig med detta, men för Wolf tog det två veckor innan hon började känna igen sitt gamla läsjag. Å andra sidan, konstaterar hon, var hon väldigt motiverad, så man får nog räkna med lite längre tid än så. Jag föreställer mig upplevelsen som en halvblind som återfinner sina glasögon. En nygammal skärpa. 

Dagens unga är närmast blinda och många vet inte vad det innebär att se; de har ingen aning om vad de saknar. Och det är inte deras fel, det är vårt fel. Det är vi som digitaliserar och bortrationaliserar alla hinder på vägen mot snabba, mätbara RESULTAT. Det är vi som underminerar själva basen som samhället vilar på. Först när vi som fortfarande minns hur berikande och belönande romanläsningen är och faktiskt tar oss tid att läsa och samtala om våra upplevelser; först när kunskapen återupprättats och bildningssträvande inte längre ses med misstänksamhet kan vi alla börja hoppas. Där är vi inte.

Nackdelen torde dock vara att omgivningen framstår som skummare än någonsin. För att fortsätta glasögonliknelsen: som att allmänheten skumögd drumlar omkring i tillvaron och går in i och välter saker. Ungefär som det brukar vara på Bokmässan, alltså. 

Jag valde bort bokmässan i år, för första gången på kanske 20 år. De första åren var det en BOKmässa men med tiden har den allt mer utvecklats till en bokMÄSSA, till kommers. Ett hysteriskt jippo, ett tillfälle till förströelse i väntan på Black Friday och utlysningen av årets julklapp. Jag tar mig tid att bara vara istället. Jag vilar i tanken och sätter ord på oron. Jag läser, promenerar och tar in livet och försöker känna tacksamhet över allt som är fint och bra i livet.

Personligen har jag för vana att aldrig ha mobilen i samma rum som jag läser i. Jag fräser åt de kvävda signalerna och ropar att vill du mig något så får du väl skriva en bok!

Tänk om det var så vi kommunicerade med varandra, genom romanernas språk, genom att låta orden formas på sina egna premisser och tankarna ta den tid de tar. Tänk om vi lyssnade mer på varandra och faktiskt försökte förstå, både oss själva och dem vi inte känner. Tänk om läsande och utbildning inte var målfokuserade verksamheter, tänk om läsande och lärande hade ett värde i sig och om vägen var målet.

Varför bloggar jag? Bloggpost nummer 2900.

Varför bloggar jag? Vad är det som driver mig att skriva i princip varje dag? Hur hittar jag ork och inspiration för ännu en bloggpost? Jag vet inte, men ska försöka sätta ord på känslan. 2900 poster har det blivit hittills, och så mycket vet jag, att om målet var att skriva 3000 bloggposter, vilket inte känns omöjligt idag, hade jag lagt av för länge sedan. Troligen hade jag aldrig börjat blogga överhuvudtaget, om målet var att nå ett visst antal poster. Och om det fanns några som helst typer av tvång eller styrning kopplat till projektet hade det stupat på den detaljen. Förutsättningen för att jag ska orka är att jag får göra det helt på mina premisser, utan kontroll, krav eller uttalade förväntningar på innehållet. Jag tror inte kunskapsutveckling kan drivas framåt, uppåt, utåt på något annat sätt. Det är inte intresse eller lust som driver mig, utan viljan att veta mer och veta bättre. Jag vill förstå, världen och livet. Det är detta som driver mig och det har varit drivkraften så länge jag kan minnas, även under grundskoleåren.

Trots att det inte alls är meriterande fortsätter jag, av just den anledningen, att det är viljan att veta som driver mig och inget annat. Tänker på en sådan som Paulo Macciarini, som hyllades som en hjälte ända fram till dess att en journalist avslöjade honom som den bluff han är. Han drevs av helt andra saker. Ära och berömmelse, pengar och prestige var hans drivkraft. Samma drivkrafter var det som fick ledningen för Karolinska att rekrytera honom: Prestige och pengar. Hela det svenska utbildningssystemet drivs av annat än kunskap och viljan att veta. Detta gör att jag utsätter mig för risker genom att flytta ut mitt engagemang för kunskap och förståelse i det offentliga. För några år sedan fick jag till exempel en skarp tillsägelse från ledningen att plocka bort alla kopplingar mellan Flyktlinjer och högskolan jag arbetar på. Den akademiska institutionen där jag forskar och undervisar vill inte förknippas med det jag skriver här. Signalen är tydlig: Du ska anpassa dig och producera forskning enligt bestämda riktlinjer. Forskning som RÄKNAS. Vad man skriver är inte det viktiga, det är VAR man skriver som betyder något, och hur MÅNGA artiklar man producerar. Kunskapen, spridningen av tankar och viljan att nå ut i samhället med resultaten av min forskargärning är inte värt ett dugg för ledningen. Forskare ska inte tänka själva, de ska PRODUCERA (artiklar, citeringar, forskningsanslag, poäng och examina). Lite på nåder kan boken som jag skrivit uppmärksammas, under rubriken böcker och bokkapitel, men bara för att den har ett ISBN-nummer.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag se en tydlig röd tråd. Jag började min utbildningsbana som en looser, en missanpassad outsider som inte brydde sig om betygen. Då handlade det om mig, om min förmåga och kamp med inre demoner. Jag fokuserade på det som var viktigast: Kunskapen. Det enda som betyder något på sikt. Förutsättningarna för att leva ett gott liv. Betyg och examina kan öppna dörrar, men för att kunna axla ansvar och leva upp till förväntningarna måste man veta och kunna. Om man nu inte verkar i ett system där ytan är allt och det enda som betyder något är vilka dokument och siffror man kan visa upp. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan dock inte växa fram mellan människor som endast har betyg. Utan kunskap och kompetens går det inte. Efter några år i arbetslivet insåg jag att jag nog behövde betyg och en examen trots allt. Fast när jag väl började studera på KomVux var det kunskapen som var drivkraften. Jag fick bättre betyg än i grundskolan, men inte toppbetyg, för jag läste en massa annat också och fokuserade på att få ut mesta möjliga kunskap under de två år jag tillbringade där. Till universitetet sökte jag mig enbart för kunskapen. Det var viljan att lära och förstå som drev mig dit och som höll mig kvar. När jag fick läsa kurser helt efter eget intresse och kunde låta viljan att veta leda mig genom systemet fick jag bra betyg. Igår fick jag höra att min avhandling fortfarande efter snart 15 år säljer, trots att den idag finns utgiven elektroniskt. Jag är inbjuden att tala om innehållet på en internationell konferens i februari. Det är det enda som betyder något, kunskapen och dess användbarhet. Under några lyckliga år runt millennieskiftet sammanföll alltså mina intressen med det akademiska systemet. Sedan hände något, och det gick fruktansvärt snabbt. Jag minns en bussresa, efter en akademisk högtid, där jag samtalade med en kollega som arbetade på en annan högskola. Han sa att det enda som kommer att räknas framöver är internationella, referee-granskade publikationer i ansedda tidskrifter. Aldrig, tänkte jag även om jag anade att jag skulle få fel. Cirkeln slöts. Med nöd och näppe blev jag docent. Sedan stängdes dörren och jag förpassades återigen till rollen som outsider. Jag har dock en titel och titlar räknas. Därför finns det fortfarande arbetsuppgifter för mig inom akademin. Har men en docent på kursen är det en kvalitetsindikator. Det anses viktigt. Fast studenterna tycker om adjunkterna bättre. Lärarna som lägger ut powerpoints på nätet, som rättar snällt och talar om hur man ska göra för att få godkänt på tentan. När jag försöker fokusera på kunskapen i undervisningen. När jag försöker få studenterna att tänka och förstå, själva, utifrån sina förutsättningar, får jag höra saker som: "Vad är du ute efter? Vad vill du ha egentligen?", underförstått: Vad måste jag göra för att bli godkänd och få mina poäng. Jag vill inte ha något. Jag vill vara lärare, det vill säga jag är där för kunskapen, för att lära. Allt oftare känns det som jag är ensam i föreläsningssalen (eller klassrummet som studenterna, vilka ofta kallar sig elever, säger) om att vilja lära mig något. Därför bloggar jag, för att i alla fall någon gång under dagen få vara i kunskapen, utan andra krav än att lära mig något. Jag bloggar för kunskapens skull. Om det gör mig till en outsider, eller en looser, så må det vara hänt. Det var ju så allt började, med den viktiga skillnaden att mina lärare i grundskolan och på universitetet verkligen var passionerat intresserade av sina ämnen och innehållet.

Jag bloggar trots att den som bloggar utsätter för faran att dras i smutsen och förnedras av mobben som opererar på nätets baksida, i dyngrännorna som går under namnet kommentatorsfält. För lite drygt ett år sedan höll jag så när på att tappa lusten att publicera texter överhuvudtaget när Jan Sjunnesson lögnaktigt pekade ut mig som våldsförhärligande vänsteraktivist, som ett hot mot demokratin. Är det värt risken att sticka ut hakan och göra sig till en måltavla? Ja, det är definitivt värt den risken. Viljan att veta och lusen att lära övertrumfar alla risker och kunskapen är belöning nog. Tänker på Jonas Gardells ord, från TV-programmet Min sanning i söndags: "Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för". Jag blev lärare för att jag ville lära och för att jag känner mig hedrad av att få arbeta med kunskap. Tyvärr handlar arbetet idag allt mer om annat. Tiden jag befinner mig i kunskapen under en vanlig arbetsdag har krympt BETYDLIGT sedan jag började som lärare på högskolan. Tiden som finns för att mötas över en text som inte har något annat syfte än kunskapen finns idag inte. Symptomatiskt skriver jag detta på semestern. Idag och imorgon har jag tagit ledigt för att kunna fokusera helt och hållet på mitt skrivande. Bok nummer två i serien om tre (utifrån meriteringshänseende helt värdelösa texter) vill jag bli färdig med och kunna publicera i början av nästa år. Tyvärr kommer arbetet som lektor i vägen och hindrar viljan att veta. Kunskap är något man får ägna sig åt på fritiden idag. I alla fall sådan kunskap som betyder något för en själv. Nu, så här efter 50, när jag blickar tillbaka på mitt liv, och framförallt när jag förfärat ser hur världen omkring oss förändras, hur intellektuella fängslas i Turkiet och på andra platser, hur en klimatförnekare vinner valet till världens mäktigaste ämbete och faktaresistensen sprider sig, känner jag att om jag tvingas välja mellan kunskapen och livet, då väljer jag kunskapen. Jag är inte rädd. Jag har fått leva ett liv värt att leva, för jag har fått vara i kunskapen. Vad som händer i framtiden vet ingen, men i samma stund som kunskapen överges kommer det att gå illa. Utan kunskap överlever inte mänskligheten. Kunskap är en förutsättning för ett hållbart samhälle. Därför fortsätter jag blogga. 

Den så kallade 3e uppgiften tycker jag är den kanske viktigaste uppgiften en statsanställd forskare kan ägna sig åt, vid sidan av undervisningen och forskningen. Kunskap som inte sprids i samhället är meningslös. Texter som låses in bakom betalväggar och som bara anses ha ett värde om de citeras (hur och varför är underordnat, det är antalet citeringar som räknas) är ett ofattbart resursslöseri. Särskilt kunskap om kultur behöver spridas. Jag publicerar dock inte resultat här på Flyktlinjer, jag skriver texter för att sprida kunskap och förståelse för den kultur som både påverkas och påverkar människorna som lever och verkar i Sverige idag. Jag väljer att blogga för att jag anser att den kanalen är bäst lämpad för kunskapsmålet som min forskning drivs mot. Kunskap om kultur måste engagera och inspirera till förändring för att bli meningsfull. Kunskap om kultur växer fram mellan människor och därför kan den inte spridas uppifrån, utifrån; auktoritärt bestämmande och fastlåsande; från akademin till allmänheten. Kunskap är ett kollektivt projekt, inte en angelägenhet för några få experter. Därför bloggar jag, både för att dela med mig och för att sprida kunskapen till sammanhangen där den hör hemma. Och ju mer kunskapen delas och sprids desto mer ökar dess eventuella värde. Det är aldrig den som skriver som avgör om texten är bra eller viktig, det gör alltid läsaren. Därför vill jag passa på att tacka alla mina läsare som retweetar och delar länkarna jag publicerar. Det är det ENDA som betyder något, att bli läst och känna att det man har att säga betyder något. Därför bloggar jag, för att jag känner stöd och får uppskattning från läsare. Jag skulle önska att akademin uppskattade kunskapen mer, men det betyder ingenting i det stora hela. Det är för läsarna jag skriver. Flyktlinjer är inte mitt projekt, det är vårt. Kunskapen växer fram i processen och förändras med sammanhanget.

Jag bloggar och skriver för att utvecklas. Varje morgon vaknar jag med huvudet fullt av tankar, tankar som likt såpbubblor när som helst kan spricka och lösas upp i tomma intet och försvinna för alltid. Så har det varit för mig så länge jag levat. Jag är som ett sprängfullt kärl som bara behöver en droppe för att svämma över. Ljud, ljus, stök, strul och annat som pockar på uppmärksamhet stör tankeflödet. Men med hjälp av bloggen kan jag fånga tankarna i flykten och arkivera dem. Alla texter blir inte lika bra, en del upprepningar och omtagningar blir det, men det är en del av tjusningen. Vissa texter tror jag ska bli episka och spridas över världen för att de skrivits i ett fokuserat flödande, febrigt rus. Så blir det ingen reaktion alls. Total tystnad och färre läsare än vanligt. En annan text känns medioker eller bara trivial, utan finess och den värks fram. Så exploderar det. Expressen hör av sig och vill publicera den på sin sida, eller någon journalist på radion. Årets julklapp och Fråga Lund engagerar och ger uppmärksamhet. Fast det är som sagt inte därför jag skriver. Om det var klick och likes jag sökte skulle jag skriva kortare texter om helt andra ämnen. Den mest lästa texten på senare tid är en text som tydligen upptäckts och nått spridning bland studenter, om positivism och hermeneutik. Det glädjer mig. Den skrev jag efter en föreläsning om vetenskapsteori, för att försöka förstå vad som är svårt med vetenskaplig metod om man aldrig stött på den typen av frågeställning. Och att det är just studenter som läser den visar att det som skrivs i utvärderingar inte är representativt. Jag är lärare för dem som vill lära, och det finns fortfarande studenter som vill det. De studenterna får jag kontakt med och håller jag kontakten med, men inte på högskolan utan utanför. Därför bloggar jag.

Texterna som ligger mig själv varmast om hjärtat skrev jag på Östra sjukhuset under veckan när jag utreddes för en misstänkt hjärtinfarkt. Då fanns tid, och väntan utan besked ledde till oro som jag kunde bearbeta med ordens läkande kraft. De texterna har aldrig riktigt nått ut. Kanske har de drunknat i flödet, tillsammans med så många andra texter jag inte själv minns. Det är en del av tjusningen. Liksom förgängligheten är en del av livet. Det viktiga är inte vilka texter jag skriver eller vad som blir läst, det viktiga är att jag fått möjligheten att skriva och att jag faktiskt blir läst. Jag är på inget sätt något socialt monster, men jag känner som sagt att jag når ut, vet att jag blir läst och får positiv respons, uppmuntran och tack. Det värmer ända in i märgen och jag är gränslöst tacksam. Länge, länge, levde jag i tron att mitt inre kaos helt saknade värde och att jag inte kunde skriva. Efter nästan 3000 bloggposter vore det idiotiskt att försöka ge sken av att jag fortfarande tror det, men något grundmurat självförtroende kommer jag aldrig att få. Och det tror jag är bra. Det håller mig igång.

Slutligen skriver jag för att lära mig mer om hur kultur fungerar. Bloggen är ett fantastiskt verktyg för att få kunskap om kultur. De analytiska data jag kan få fram om vad som läses och når spridning samt reaktionerna jag får på innehållet är en ovärderlig källa till kunskap om det som är mitt forskningsområde. Kultur är ett komplext ämne som aldrig går att kontrollera eller fånga in med hjälp av rigida regler för akademisk meritering och så kallad kvalitetssäkring. Därför bloggar jag, för kunskapens skull och för att jag vill lära mig mer.

Årets julklapp: En platt värld fylld av meningslöshet.

Sedan en vecka tillbaka spelas det julsånger på caféet på centralen. Semlor har sålts i Trollhättan i snart en månad. "En liten, vanlig, kopp bryggkaffe, tack", säger jag. "Du vill inte ha en stor? Det skiljer bara fem kronor." "Nej tack", svarar jag. Vill bara ha min kraftigt överprissatta kopp kaffe. Vill bara ha lite lugn och ro. "Vill du prova vårt specialbyggda kaffe?" ... "Nej!" (Jag vill ha, en liten kopp, vanligt jävla bryggkaffe. Som jag sa! Ingenting annat). Och i högtalarna sjunger Frank Sinatra om att det börjar kännas som jul. Fast jag känner bara en enda stor trötthet. Efter ännu en intensiv höst går jag på knäna.

Mailboxen fylls på, tidvis av fler spam än vanliga mail, med erbjudanden, om lån, "gratis" iPhone, freespinns och kvinnor som förstår att jag blir förvånad av att mötas av deras mail, eller erbjudanden om lukrativa affärsuppgörelser. I helgen är det Grannyra, med 172 miljoner i potten. Köp två chokladkakor, betala för en. Rea, slutrea, sista chansen. "Du vill inte ha en bulle till kaffet?", och i högtalarna, Mera jul, med Adolphson och Falk.

På TV analyseras allt och alla. Mats Knutson, statsvetare, terrorforskare och Jan Hjärpe eller någon annan som för hundrade gången förklarar det uppenbara, muslimer är inte mer våldsamma än andra. Debatter, debatter och ännu fler debatter. "Vem vann, och vad sa de egentligen? Vad betyder detta, för ...". Telefonen ringer: "Hur ser ditt försäkringsskydd ut? Är du verkligen brandskyddad? Vill du fortsätta prenumerera på DN, vi har nu ett häpnadsväckande erbjudande, som bara gäller här, nu, på telefon." Post får jag nästan aldrig, men reklam och erbjudanden om allt och inget.

Någon börjar måla mandalas, en annan tycker det verkar kul och vilsamt. Och sen exploderar det. Bokhandeln översvämmas av målarböcker för vuxna. En bok visar sig sälja bra, och inom ett halvår finns det tre liknande. Filmen håller på att spelas in, och MacDonalds har leksakerna klara. Nu väntar man bara på lanseringspremiären. Jag hittar en gammal låt på YouTube, som jag inte hört sedan jag var ung. Klickar på den, och plötsligt svämmar skärmen över av tips på andra låtar. Och jag hinner inte komma hem från hotellet i Skagen innan jag får finfina erbjudanden om resor till, Skagen. När jag läser DN på nätet gör AdLibris reklam för böcker jag redan köpt. "Smart" reklam?!

Utanför mataffären och på centralen skramlar tiggarna på sina burkar. Fast det är i alla fall människor i behov av verklig hjälp, människor som möter min blick med förtvivlan. Tiggarna i affärer och på fik är värre, för de får betalt för att tigga. Köp mer, köp mer, köp mer. "Sa du en stor kopp? Extra shot med kaffe, det kostar bara ...". Överallt, överallt.

Igår skrev jag om symbolanalfabetism. Inte konstigt att oförmågan att tolka och förstå undertexter och språkliga nyanser snabbt går förlorad, för det finns inte tid att tänka efter. Vardagen, tiden, kulturen och samhället fylls med yta och meningslöshet. Och människorna reduceras till pengarna som finns på kontor eller i plånboken. Vill ha, vill ha, vill ha. Överallt, utom möjligen på tåget till jobbet, klockan sex på morgonen och på kontoret mellan sju och åtta, är det tyst och lugnt, finns det tid att tänka. Men för att få del av lugnet och ron måste jag tumma på nattsömnen. Allt har ett pris.

Annonser, annonser, annonser. Överallt annonser. I papperstidningen går det att välja själv, men på nätet hoppar och blinkar och pockar annonsörerna på uppmärksamhet, och varje sökning på Google man någonsin gjort generar ständigt nya annonser i flödet. "Promota din post så når du fler läsare", basunerar Facebook och Twitter. Klickvänliga nyheter sprids som virus på nätet. Och gratis betyder att du är varan som säljs.

Skillnaden mellan då och nu blir påtaglig när jag i helgen som gick tittade på sista avsnittet av Mad Men. Kanske lades då, på 1960-talet, grunden för det som nu, i och med nätet och ekonomiseringen av snart sagt allt, exploderar och svämmar över alla brädder. Skillnaden mellan den yrkesvardag som där beskrivs och mitt jobb på högskolan är ENORM. Om min arbetsbörda och vardag såg ut som Don Drapers vore jag i himmelriket. Han kan vila på jobbet, har tid att tänka en tanke till slut och får hjälp med det praktiska och organiseringen av arbetet och vardagen av en sekreterare.

På SvD hittar jag en artikel: Nio råd för att nå koncentration. Nio käcka tips som gör problemen att fungera till mitt, som flyttar fokus från en kulturell nivå till en individuell, till mig och min person. Jag ska se till att jag inte påverkas av allt det som bara väller över mig. Människan ska anpassa sig och lära sig hantera stressen, som ingen vill ha egentligen. Klämkäckt och poppsykologiskt i bästa KBT-anda. Även tankar och goda råd säljs som vore det produkter som bjuds ut på en marknad.

Den vandrande tanken är hjärnans grundläge. Visst kan vi skylla på att vår förmåga till koncentration störs av plingande meddelanden i mobilen eller en alltför högljudd omgivning, men lika mycket störs vi av vårt inre. Orostankarna är en del av detta.

Vi har lätt att fastna både i tankar på det förflutna och i drömmar om eller farhågor inför framtiden. Mitt i koncentrationen dyker det ofta upp tankar på saker du inte får glömma att göra eller idéer om nya projekt. Detta är den vandrande tanken, hjärnans grundläge, som spökar igen.

I stället för att bli irriterad på distraktionen, skriv snabbt ned det du behöver göra eller tänka på senare och återgå till din uppgift så kan du snabbt glömma bort det där viktiga som stal koncentrationen en stund.

Att skriva ned saker sparar mental energi och minskar oroskänslor över saker du är rädd att glömma bort.

Tankarna som stör uppmärksamheten försöker vi dels tränga bort men samtidigt lagra dem i minnet. Detta kallar kognitionsvetarna för ”the rehearsal loop” (repetitionscirkeln), skriver psykologiforskaren Daniel Levitin i boken ”The organized mind – thinking straight in the age of information overload”. Att skriva ned och glömma bort dem är ett sätt att minska oron och öka möjligheten att återfinna fokus.

Utbildning är idag en fråga om konkurrens. På Brännpunkt läser jag om nya krav på en redan pressad verksamhet. Andreas Göthenberg (vd, Stint) och Olle Wästberg (ordförande, Stint), skriver att konkurrensen ökar och Sverige måste agera kraftfullt.

Sverige måste inse att vi befinner oss i en ny situation med global konkurrens om de mest talangfulla forskarna och studenterna. Det handlar i ett längre perspektiv om Sverige ska överleva som en ledande kunskapsnation.

På DN-Debatt förs liknande tankar fram. "En räcker inte för ett arbetsliv", skriver Annelie Nordström, (ordförande för Kommunal och ordförande för regeringens analysgrupp Arbetet i framtiden), Klas Eklund, (seniorekonom SEB och ordförande för regeringens analysgrupp Arbetet i framtiden) och Katinka Hort, (dr i nationalekonomi och huvudsekreterare för analysgruppen Arbetet i framtiden). Allt mer, allt snabbare, till lägre pris. Det är mantrat som upprepas av alla, överallt.

Svensk arbetsmarknad står inför den akuta utmaningen att slussa in nyanlända i arbete. Här krävs ett konstruktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter och politiken. Stora insatser kommer att krävas gällande bland annat skola, språkutbildning, validering, bostadsbyggande. Hanteras uppgifterna snabbt och med kraft kan de nyanlända bli ett välkommet tillskott på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Bortom de akuta utmaningarna finns också långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och automatisering. De måste mötas oavsett hur flyktingmottagandet organiseras. Även de behöver hanteras väl för att möjligheterna till ökat välstånd, förbättrad arbetsmiljö och hållbar utveckling ska tas tillvara.

Akuta utmaningar, stora insatser, globalisering, konkurrens, ökat välstånd, förbättrad arbetsmiljö, och hållbarhet. Extra allt, till lägsta pris. Kom och köp! Lyssna på mig, jag vet hur det ska bli. Nej det gör jag. Nej jag! Arbetet i framtiden, heter regeringens analysgrupp. Inte framtidens arbete. Framtiden är redan här, intecknad och klar och det finns ingen möjlighet att tänka om och testa andra alternativ. Framtiden anlände igår, nu siktar vi på nästa kvartal, nästa mandatperiod. Allt går snabbare och snabbare. Även det som komma skall kommer med en aldrig tidigare skådad hastighet.

STOPP, STANNA. T Ä N K  E F T E R! Kanske är det precis tvärt om? Kanske är det inte mer och snabbare som är vägen fram. Kanske det räcker nu med prispress och sälj, sälj, sälj. Jag har inte kunnat släppa Lotta Lundbergs krönika från igår. Jakten på en ständigt ökande tillväxt framstår allt mer som det STÖRSTA hotet, mot allt. Det är inte mer, snabbare som är lösningen. Det är mindre, långsammare. Annars är riskens stor att vi rationaliserar bort oss själva. För vad gör vi när råden om hur man blir bättre på att koncentrera sig inte längre fungerar. Det finns en gräns för vad människan klarar av. Jag är rädd.

Jag är rädd. Men inte i första hand för jihardister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.

Jag är rädd för dem som tror att min underkäke ligger på golvet när jag säger att jag tappar hakan. De bokstavstrogna. Som varken kan reflektera eller förhålla sig till symboler. Som bara läser det som står på raden.

På tyska kallar man det eins zu eins, när man stryper utrymmet för tolkning och därmed för fantasi och perspektivbyte. När man bara uppfattar och översätter rakt av. Som treåringar. Praktiskt, förenklat, fördummande.

När det inte finns tid för eftertanke blir vi alla bokstavstroende evidensfundamentalister som ropar på mer kontroll, mer styrning och ökad effektivitet. Det skrämmer mig mer än alla jihadister i världen, för det som Lundberg sätter fingret på är ett hot som liksom rasismen, kommer inifrån. Ett hot som vi själva underblåser utan att se att det är precis det vi gör.

"Let it snow, let it snow, let it snow", tänk om det var så vi förhöll oss till galenskapen som sköljer över oss. "Tänd ett ljus och låt det brinna". Lyssna på Nat King Coles klassiska julvisa, och jämför det det han sjunger om, tempot i låten och hur han sjunger, med omgivningen du befinner dig i. Det är vackert, känslosamt och låtens arrangemang minner om en svunnen tid när allt gick långsammare och det gick att frångå mallen och tänka själv. Tyvärr har jag redan tröttnat på låten, i år igen, efter ett par veckors mangling i kön på EspressoHouse där allt ska gå snabbt, snabbare, snabast och där kassaflödet analyseras ända ner på minutnivå och jämförs med personalstyrkans löner, för den heliga tillväxtens och effektivitetens skull.

Det är inte effektivitet och ökad lönsamhet vi behöver. Vill vi stoppa fördumningen av Sverige, vill vi växa upp och lära oss ta ansvar på riktigt behöver vi göra precis tvärt om. Vi behöver mindre av allt, och mer tid. Bara så kan verkligt välstånd och varaktig god arbetsmiljö samt en hållbarhet som är hållbar skapas. Bara så kan symbolanalfabetismen utrotas. Tid för eftertanke. Reflektion. Tystnad och utrymme för att bara vara. Det är inte mer koncentration vi behöver, utan mindre press. Det är inte mer kontroll vi behöver, utan tillit och ansvar.

Ser ett samhälle lösas upp

Samhället, så som vi känner det är i upplösning. Det går fort, och det händer mitt framför ögonen på oss. Det sker medan vi är upptagna med annat. Tyvärr ligger det ofta den i fatet som försöker uppmärksamma övriga på detta. Han eller hon blir ett problem. En dysterkvist. Bara för att man inte kan komma upp med en enkel lösning på problemen (här, här och här är några av dem). Men om det inte finns någon enkel lösning? Tänk om det är så att det istället är lösningarna som är problemen, tron på att det finns enkla lösningar?

För mycket talar nämligen för att det är så, att det inte finns någon enkel lösning. Bara hårt arbete, i vardagen, över tid. Svett och uthållighet, resurser och engagemang. Det är vad samhällen byggs av. Varken mer eller mindre. Först när den insikten sjunkit in och sprider sig i samhället och kulturen. Först då kan arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle påbörjas.

Medan vi är fullt upptagna med att söka den rätta julstämningen pågår samhället där ute, blir kulturen till. Ständigt. Och det är vad vi gör, inte vad vi vill och vad vi tänker som frambringar kulturen. Tänk på det i jakten på årets julklapp. Finns ingen väg att komma förbi denna fundamentala egenskap i världen, att den byggs i och genom våra kollektiva handlingar.

Att surt muttra att det var bättre förr, det löser inget. Speciellt inte om det görs av välbetalda, skatteplanerande, tryggt anställda bilpendlare som bara väntar på att kunna gå i pension. Det är handlingarna som skapar världen, inte drömmarna. Även om drömmar naturligtvis är viktiga. Men vi borde samtala mer om våra drömmar och hur de skulle kunna realiseras, istället för drömma oss tillbaka till ett förlorat lyckorike som aldrig kommer åter, speciellt inte som vi nöjer oss med att drömma oss tillbaka.

Detta är en jobbig insikt att ta in. Vetskapen om att det bara är genom handling, ansvar och uthållighet som det vi önskar skall kunna realiseras, den är svår att acceptera och ta in. Men det är enda vägen, enda hållbara vägen. Hur många enkla lösningar ska vi testa innan vi inser vad som verkligen behövs för att förändra världen? Hur många politiker skall vi offra (tänker på alla dem som i egenintresse tar på sig rollen av att offentligt tro på det vi önskar vore sant) på vägen fram till insikten om att det är vi själva som har framtiden i vår hand? Vi som kollektiv.

Jag säger det igen. För det behöver sägas, om och om igen. Att samhällen blir till i handling. Interaktion mellan en lång rad aktörer är vad kultur skapas av. Och om vi inte bryr oss om det lilla, ja då kommer det stora att följa som ett brev på posten (fast det är en metafor som förlorat sin betydelse, just därför att vi tänker och handlar som vi gör). Allt hänger ihop och är delar av samma tillblivelse.

Sensmoral: Mer kulturvetenskap behövs, inte mindre!