Som kulturvetare med ambitionen att lämna ett substantiellt bidrag till ämnet jag disputerat i söker jag efter förståelse för en stor och öppen fråga utan givet svar, därför vet jag inte exakt vad jag letar efter eller var det finns. Jag kan inte ens vara säker på att kunskapen jag söker existerar. Det är så här vetenskap fungerar, i alla fall så länge syftet med forskningen är att utveckla kunskap om den värld och verklighet som bebos av människor. Det spelar ingen roll hur starkt begäret efter visshet är, resultatet av vetenskapligt sökande efter förklaringar och förståelse kan aldrig bli säkrare än de fenomen och företeelser som studeras och vägen fram går inte att målstyra. Därför är den toppstyrda produktionslogik som idag reglerar arbetet inom högskolesektorn förödande. Om kunskapen offras på säkerhetens altare är forskningen inte längre vetenskaplig. Är det kunskap vi vill ha kan och får det aldrig anses viktigare var man producerar sina resultat än vad man skriver om. Vetande går helt enkelt inte att producera i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin.
När jag ska argumentera för mitt val av vetenskapligt förhållningssätt lutar jag mig mot högskolelagen som stipulerar att man som forskare är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Men eftersom kultur äter strategier till frukost och dessutom ofta övertrumfar kunskapen har valet att ägna mig åt grundforskning legat mig i fatet, inte för att mitt sätt att tänka eller arbeta är ovetenskapligt, utan för att kulturen i den akademiska världen och samhället i stort idag premierar säkerhet, produktion av nyckeltal och framgång i konkurrensen om externa medel. Det där köper jag, det är så kultur fungerar; den förändras. I tjänsten som lektor ingår dock även undervisning som jag alltid betraktat som en förutsättning för forskningen, och vid sidan av det finns även tid för kompetensutveckling. Och efter alla år i akademin vet jag hur jag ska göra för att kunna forska och skriva även om jag inte fått externa medel, så jag klagar inte. Under de två senaste åren har jag till exempel gett ut fyra böcker (och nästa vecka levererar jag ytterligare ett manus till förlaget, för utgivning i vår), två läroböcker och två vetenskapliga böcker.
Jag har alltid levt i förvissningen om att jag gör rätt för mig och har aldrig klagat på att undervisningsbördan ökat över tid. Dessutom har jag genom åren tagit på mig olika förtroendeuppdrag och jag har i princip aldrig skolkat från institutions- och avdelningsmöten. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb och genom åren har jag gjort mitt yttersta för att förvalta det bildningsarv som gör högskolan till en högskola och studierna som bedrivs där akademiska. Det räckte nu inte. I februari blir jag av med min anställning.
Jag har varit med om många ekonomiska upp- och nergångar under mina år på Högskolan Väst och när utbildningsprogrammet jag undervisade på för drygt tio år sedan lades ner utreddes jag och mina kulturvetarkollegor för övertalighet. Men nu har kulturen och synen på vad som är högskolans kärnuppdrag förändrats. Även om jag har 30 års erfarenhet av forskning och undervisning, är docent med bred kompetens, och genom åren har undervisat på flera olika utbildningsprogram på högskolans fyra institutioner, får jag gå. Den nuvarande ledningen för HV tycker inte ens att jag platsar bland de 95 procent av personalstyrkan som man vill behålla när högskolans ekonomi under en begränsad tid kärvar.
Anledningen till att jag skriver om detta igen är att det i fredags var exakt ett år sedan jag blixtinkallades till det där mötet på campus som var över på fem minuter och där jag meddelades att jag placerats i en krets om två personer som båda skulle sägas upp med hänvisning till övertalighet. Även om jag har accepterat beskedet känns det fortfarande overkligt. Och eftersom prefekten med stöd av rektor vägrar ge mig en rimlig förklaring till att jag efter 23 år som lojal medarbetare på högskolan sägs upp utan att ens få veta hur ledningen tänkte när jag kom fram till beslutet, lämnas jag ensam med mina tankar om den verkliga orsaken. Chefer i staten har den här makten och kan med fackets välsignelse agera så här, men på vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen och skattebetalarnas investering i forskning och högre utbildning? Eftersom jag inte har misskött mina arbetsuppgifter förstår jag att övertalighet är det enda skälet som cheferna kan och får hänvisa till när de vill göra sig av med mig, men kurserna som jag skapat, ansvarat för och undervisat på i många år ska ges även nästa år, som jag förstår det av en vikarie i väntan på att ett lektorat som tydligen ska lysas ut på avdelningen. Så viktigt är det alltså att just jag ska bli av med jobbet.
Både jag och mina chefer, liksom ekonomerna och administratörerna, alla som arbetar på högskolan, gör det på samhällets uppdrag och skattebetalarnas bekostnad. Forskarutbildningen är den dyraste utbildningen som finns i Sverige och dess syfte är att utbilda blivande forskare i den ädla konsten att skapa ny kunskap. När ledningen gör sig av med mig vaskar man alltså kompetenser som samhället betalat dyrt för att få tillgång till.
Eftersom jag alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar har jag varit kritisk till att man reducerar landets högst utbildade människor till producenter av artiklar och ansökningar, som okritiskt förväntas följa ledningens order, vilket inte bara är ett gigantiskt slöseri med allmänna medel, det riskerar dessutom förr eller senare även att leda till att förståelsen för kunskapen i landet som helhet förflackas. Forskare ska inte följa order, vi är utbildade för och måste kunna förvalta tidigare generationers kunskapsarv utan att vara rädda för att bli av med jobbet.
Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning, men nu känns det allt mer som att lagen inom kort kommer att ändras. Det är nämligen enklare än att ändra lagen än kulturen och den allmänna uppfattningen. Alla som varit lojala mot ledningen och gjort produktionslogiken till sin har belönats med fina titlar och hög lön, och det vill man så klart inte bli av med. Därför har kollegiet som tidigare styrde högskolan avskaffats, eller i alla fall blivit av med sitt inflytande. Därmed finns ingen motkraft som kan granska ledningens beslut.
Om det enda som räknas är hur många artiklar som skrivs och hur mycket externa medel som vinns i konkurrens har kunskapen offrats på säkerhetens och produktionens altare. Den som knäckt koden för artikelskrivande och som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att forska, men eftersom systemet ser ut som det gör är det bara den som lever i enlighet med produktionslogiken som får chansen att göra det. Och eftersom den som liksom jag valt att skriva böcker och bedriva forskning på kompetensutvecklingstiden hotas av uppsägning är det i praktiken idag svårt att inom ramen för en lektorstjänst på högskolan utnyttja högskolelagens skrivning om forskarens frihet, vilket gör det omöjligt att bedriva grundforskning, trots att det är just det som lagen om akademisk frihet syftar till att värna.
Idag är det bara resultat som presenteras i artiklar publicerade i högt rankade vetenskapliga tidskrifter och som utvecklats inom ramen för ett externfinansierat projekt (helst med pengar från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond) som räknas som vetenskapligt grundad kunskap. Och eftersom det inte längre är forskarkollegiet som har makten över akademin, utan ett växande antal chefer som måste visa resultat för att kunna klättra i den administrativa karriär som idag anses utgöra garanten för kvalitet i den akademiska världen, kommer kritiken mot systemet som sådant aldrig att kunna föras fram och diskuteras på ett vetenskapligt sätt inom den akademiska världen. Därmed har kunskapen satts på undantag, trots att det är för vetandets skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning.
Den anställningstrygghet som tidigare betraktades som en garant för kunskapen och den akademiska kvaliteten är det idag bara linjens chefer som åtnjuter. Det blir så när den som ansvarar för att produktionsmålen nås värderas högre än forskarna som utvecklar kunskapen och lärarna som skapar förutsättningar för studenternas lärande – alltså när säkerhet anses viktigare än kunskap. Eftersom den som inte okritiskt följer chefernas order riskerar att sägas upp och bli av med sin anställning med hänvisning till en "arbetsbrist" som ledningen kan skapa om behov av det uppstår, finns en risk att det utvecklats en tystnadskultur i Högskolesverige, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.
En akademisk miljö där forskare som väljer att följa kunskapen dit den tar dem riskerar att bli av med jobbet kan i längden inte vara akademisk. Och ett samhälle där den här typen av reflektioner ses som subversiva är inget kunskapssamhälle. Det är så kultur fungerar, men är det verkligen så vi vill ha det?
