Tredje uppgiften vs Uppdragsutbildning

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Kulturell förändring och samhällets utveckling är därför inte linjär och går således inte att räkna på. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer, liksom av miljön och annat som ingen styr över, så även om dess riktning går att påverka går den inte att målstyra. Kunskapen om dessa saker är svår att förstå och ta till sig, delvis eftersom den är kontraintuitiv, vilket gör att insikterna inte får genomslag i den allmänna uppfattningen.

Anledningen till att jag skriver dessa saker är dels att jag håller på att slutredigera min bok om akademisk kvalitet, dels att vi på uppstartsmötet inför hösten fick i uppgift att spåna på möjliga uppdragsutbildningar som skulle kunna ges för att dra in pengar till institutionen. Både boken och frågorna som lyftes på mötet handlar om vad en högskola/universitet är, vilket på inget sätt är givet eller ristat i sten. Det finns en massa olika uppfattningar om vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift och vad det innebär att vara elev, student och lärare. Sammantaget formar dessa individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.

Jag har en bestämd uppfattning om vad som är universitetets uppgift i ett demokratiskt samhälle, och den strider varken mot Högskolelagen eller grundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är önskvärt), men jag hävdar inte att jag bevisat att min syn är den enda rätta. Med hänvisning till de inledande resonemangen om kulturell förändring inser jag naturligtvis att min uppfattning är en bland många, och att jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen äger varken kulturen eller kunskapen, vilket naturligtvis inte hindrar mig från att uttrycka tankar och visa omsorg om organiseringen av samhällets behov av kunskap.

För inte särskilt länge sedan talades det om högskolans så kallade tredje uppgift – och jag har alltid sett bloggandet och mina nätpublikationer (som finns gratis nedladdningsbara i det CV som finns här på Flyktlinjer) som en del i den uppgiften – som går ut på att man som forskare förväntas sprida kunskapen som ens arbete resulterar i till allmänheten. Jag betraktar det som en viktig uppgift som jag fortfarande tar på största allvar. Under mötet och i diskussionerna om uppdragsutbildning växte det dock fram en känsla av att arbetet med den tredje uppgiften inom en snar framtid mycket väl kan komma att uppfattas som ett uttryck för illojalitet. Jag ser egentligen inga problem med att högskolor och universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer. Men om det sättet att arbeta inte utgår från en tydlig idé om varför man säljer utbildningar som annars ges utan att man tar betalt, eftersom det är så som universitetsväsendet fungerar i vårt land, finns en uppenbar risk att synen på högskolans uppdrag förändras. Från att man ska investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap, till att kränga kurser till högstbjudande för att försöka dra in så mycket pengar som möjligt, i konkurrens med andra aktörer.

Vad händer när högskolornas ledningar (som till stor del består av representanter från näringslivet) ser det som att deras uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet, snarare än att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt – alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier? Jag ser en överhängande risk att synen på pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning förändras, från att vara ett medel till att bli ett mål. Blir det så kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet allt för komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukade tidigare säga, och kanske säger man så fortfarande även om det inte alls fungerar så längre, att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället. Visst finns det fortfarande granskande journalister, men de blir färre och färre för varje år som går. Idag granskar journalister i allt mindre utsträckning makten, fokus ligger istället på att publicera så uppmärksammade avslöjanden som möjligt, för det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare. Även om ett fåtal journalister fortfarande granskar makten håller mediernas ägare på att liera sig med den, och då urholkas naturligtvis uppdraget eftersom den journalist som granskar den hand som föder dem i bästa fall inte får sina artiklar publicerade och i värsta fall blir av med jobbet, vilket utgör ett hot mot det öppna och demokratiska samhället. 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Som jag brukar säga, vi får inte den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, bara det skapar förutsättningar för, alltså det vi förtjänar.