Varför är det bara avvikarna som får diagnoser?

Allt fokus riktas idag mot avvikarna från det som uppfattas vara det normala, vilket gör att många glömmer att "normal" är ett slags slaskkategori som rymmer alla som inte utmärker sig åt något särskilt håll. Den stora gruppen normala människor ser vid en ytlig betraktelse ut att likna varandra, men det är i hög grad en konsekvens av att vi talar så mycket om avvikarna och deras egenskaper. Vill vi förstå samhället och hur det kan göras mer hållbart behöver vi förstå att det enda som förenar gruppen (som uppfattas vara) helt vanliga människor är att de saknar just de egenskaper som gör att avvikarna betraktas som avvikare. Skillnaden mellan avvikare och normala är inte att avvikarna har problem och att normal saknar problem.

Att vara normal är ingen diagnos, men kanske det borde bli så? Människor tillhör kategorin normala, inte för att de är bättre eller saknar problem, utan för att de saknar de egenskaper som skulle kvalificerat dem för en diagnos. Liksom avvikarna (från normen) har alla normala människor en hel massa egenskaper och alla är inte positiva, vilket man lätt får för sig när allt fokus riktas mot avvikarna och deras problem, som långt ifrån alltid handlar om några egentliga problem. Diagnoserna handlar nämligen i hög grad om att sätta ord på och kategorisera problemen kopplade till olika svårigheter av att leva i ett samhälle anpassat efter normala människors egenskaper och problem. I ett annat samhälle skulle andra individer än de som idag får en diagnos, eller inte diagnostiseras, betraktas som normala och avvikare. 

Genom att fokusera på avvikarna från det som uppfattas vara normalt, vilkas egenskaper beskrivs i detalj för att kunna ge dem en diagnos och i förekommande fall stöd och medicin, finns en risk att den stora gruppen människor utan diagnos invaggas i tron att de är ensamma om sina problem. Om det gjordes en ordentlig undersökning av alla utan diagnos är det mycket möjligt att den skulle visa att det är mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Redan av det vi vet idag är det uppenbart att vi människor är olika, och att olikheten är det som förenar oss. Vi vet också att många egenskaper som idag diagnostiseras tidigare sågs som tillgångar, alltså att problemen är kontextrelaterade och egentligen inte handlar om individen, utan om vad dagens samhälle gör med vissa människor med vissa egenskaper. 

Mycket talar för att gruppen normala består av en lång rad underkategorier, samtliga med sina problem och förtjänster, precis som alla de som idag diagnostiseras, det är bara det att dessa inte uppfattas som samma typ av problem som de som kategoriseras. Betraktar man diagnoserna på det sättet blir det förhoppningsvis enklare att se hur trubbigt det verktyget är. Och riktas fokus mer mot samhället och vad det gör med alla som lever i det skulle det definitivt bli enklare att förstå hur man kan hjälpa olika människor. I ett mer tillåtande och mindre produktions- och tillväxtfixerat samhälle skulle fler människor kunna finna sig tillrätta och slippa få problem, och då skulle kostnaderna, för diagnostisering, medicinering och olika typer av stöd, som idag läggs på att anpassa alla individer efter en allt snävare norm, kunna läggas på insatser för att anpassa samhället efter olika människors skilda behov.  

Eftersom antalet diagnoser ökar över tid, tillsammans med samhällets kostnader för det sättet att tänka och agera, når vi förr eller senare en punkt där det blir billigare att ändra på samhället som ger upphov till problemen, än på att medicinera ett växande antal grupper med avvikare för att få dem att passa in i normen, som över tid tenderar att bli allt snävare och som därför ger upphov till allt fler problem. 

Stannar vi upp och tänker efter tillsammans finns det massor som talar för att vi alla har mer att vinna på att lyssna på varandra och arbeta gemensamt för att skapa ett samhälle där ingen betraktas som normal eller avvikare, (alltså ett samhälle där alla betraktas som människor, med allt vad det innebär) än på att skapa skillnader mellan oss som bara existerar i våra föreställningar och som kräver en växande apparat för kategorisering och diagnostisering vars kostnader ökar exponentiellt. 

Möjligen skulle även rädslan för främlingar och synen på invandrare kunna mildras om vi tänkte mer inkluderande. Nu är det som att alla människor vars yttre olikhet i relation till (den allt annat än homogena och högst föränderliga) gruppen infödda svenskar får många att betrakta invandrare som problematiska avvikare från normen, i behov av en diagnos. Historien har visat att konsekvenserna av det sättet att tänka är potentiellt katastrofala. Att kategorisera och diagnostisera kanske låter som något positivt, men det är i själva verket förenat med enorma risker för alla människor och det samhälle som ingen enskild klarar sig utan.