Misslyckandets pedagogik

Vet man inte var gränsen för sin egen förmåga går och om man inte är bekväm med att befinna sig i närheten av den går det inte att lära sig svåra saker och utvecklas som människa. Lärande handlar om att tillägna sig ny kunskap, vilket man bara kan göra lyfta sig över sina nuvarande begränsningar. Detta är en helt avgörande aspekt av högre utbildning som det talas på tok för lite om. Idag anses hög genomströmning, alltså att så många som möjligt klarar sig, vara ett tecken på kvalitet på högskolan, vilket är en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om lärande och kunskapsutveckling. Om lärare tvingas skapa uppgifter som så många som möjligt klarar och om nivån för godkänt är så låg att det inte krävs något särskilt av studenterna för att nå upp till dem, kan studierna som bedrivs på universitetet inte sägas vara högre. Det kanske känns bra i stunden att slippa göra en omtenta, men i det långa loppet är det förödande för kvaliteten i ens eget lärande. Insikt om och förståelse för var ens egen gräns går är en viktig framgångsfaktor i högre studier. Är man som student rädd för att misslyckas kommer man inte att kunna lyckas. 

Ett alternativt sätt att uttrycka sig skulle kunna vara att säga att om man inte misslyckas någon gång kommer man inte att kunna utvecklas och växa som människa. Det finns naturligtvis inget självändamål att bli underkänd, men så länge man drar lärdom av misslyckandena och inte skyller dem på någon annan handlar det inte om misslyckande i den mening som vanligtvis läggs i ordet. Det går att se det som ett slags pedagogik. Stannar man upp och tänker efter är det självklart att det fungerar så här. De som kämpar med att lära sig göra trick på sin skateboard har inga problem att försöka igen, och igen och igen. Ju svårare det är och ju längre tid det tar, desto större blir tillfredsställelsen när man äntligen lyckas. Samma med dataspelande. Det som gör att människor stannar kvar i spelen är det faktum att man inte lyckas på första försöket. För att andra ska kunna bli imponerade av ens förmåga krävs att det är svårt, och är det svårt kan man aldrig räkna med att lyckas utan hårt arbete och ihärdiga försök. Varför skulle utbildning fungera annorlunda, givet att det är kunskap som är målet? 

Om man kommer till universitetet för att utveckla insikter och förmågor som man ännu inte äger vore det märkligt om man inte misslyckades någon gång. Kan man bara förmå sig själv att inte se eventuella misslyckanden som ett problem, och så länge man drivs av intresse och en vilja att veta, alltså så länge det är kunskap och förståelse man söker, är man på rätt väg. Framgång i högre studier handlar i hög grad om vilken inställning man har. Ser man utbildning som en transportsträcka som man vill ta sig genom så fort som möjligt blir det så klart jobbigt att misslyckas, men om drivkraften i studierna är kunskap kan det mycket väl bli så att man lär sig mer av en missad tenta än tentorna man klarar. 

En viktig förutsättning för nå framgång i studier på högskolan är att man inte ser svårigheter som ett problem, för det ska vara svårt att studera. Lärare som ställer så pass höga krav att man har svårt att leva upp till dem gör det inte för att vara taskiga, tvärtom. För att utbildningarna som ges på högskolan även i fortsättningen ska kunna sägas vara högre, och det behöver de vara för att värdet av examensbevisen inte ska devalveras, behöver både lärare och studenter förstå och försvara de kvaliteter som gör att studierna upplevs vara svåra. På högskolan är svårt ett positivt ord, något man som student behöver lära sig uppskatta. Om det vore lätt att studera skulle vem som helst klara av det och då förlorar den examen man söte sig till högskolan för att få sitt värde. 

Intuitivt känns det kanske som ett problem att misslyckas och man önskar sig kanske att det ska vara lätt att studera, men jag hoppas att jag lyckats visa att det inte stämmer. Kan man bara förmå sig att tänka tvärtom och utveckla en annan inställning till misslyckanden och svårigheter kommer upplevelsen, både av orden och studierna att förändras. Kan man göra sig vän med svårigheterna och lära sig dra lärdom av misslyckandena kommer tiden som student att bli intressantare och därmed roligare, och då kan det mycket väl bli så att man inte misslyckas. Bara genom att fokusera mer på det man klarat av, än på sin oro över alla svåra utmaningar som ligger framför en, ökar chansen att lyckas. Och tillfredsställelsen över att lyckas kan leda till att söker sig till svårare och svårare uppgifter eftersom man vill uppleva den känslan igen. Samma med nervositet, det är en känsla man kan lära sig hantera och kanske till och med älska eftersom den är ett kvitto på att uppgiften man står inför betyder något för en på riktigt.