När lärarnas och forskarnas makt över arbetet på högskolan minskar i takt med att New Public Management får allt större genomslag blir den högre utbildningen allt mer produktionsorienterad, och kvalitet anses handla om att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå, vilket gör att kunskapen som vi har om vad kunskap är och hur lärande fungerar, liksom undervisningens pedagogiska principer, sätts ur spel. När makten över arbetets utförande flyttas till linjens chefer nedvärderas lärarnas och forskarnas unika kompetenser och erfarenheter eftersom de uppfattas som utförare av tjänsten forskning och undervisning. Därmed förändras kulturen på högskolan, och när annat än kunskap av högsta möjliga kvalitet står i centrum påverkas synen på hur och när man ska arrangera tentor, vilket den här bloggposten handlar om.
Ifall proven ska kunna visa vad man faktiskt vet måste det ha gått tid mellan inlärningen och kontrollen av kunskaperna. Kunskap är nämligen inte det man kan upprepa, särskilt inte om det bara gått en kort tid innan man memorerat uppgifterna. Först när insikterna, inte bara arkiverats i långtidsminnet utan dessutom organiserats och klassificerats på ett sätt som gör det möjligt att längre fram kombinera äldre och nya insikter, är det relevant att tala om det man lärt sig som kunskap. Kunskap är ingen produkt och den mänskliga hjärnan är ingen dator med en hårddisk varifrån olika uppgifter som matats in i den kan plockas fram. För att ett prov ska kunna sägas vara ett test på vad man verkligen vet och dessutom förstår räcker det inte att med hjälp av närminnen plocka fram uppgifterna man memorerat, särskilt inte om provet ges bara några dagar eller veckor efter att man läst kurslitteraturen och lyssnat på föreläsningarna.
Eftersom kunskap blir kunskap först när den placerats i ett sammanhang och särskilt som vetande för att vara aktuellt och relevant ständigt behöver modifieras och ibland raderas i ljuset av ny kunskap, räcker det inte att man som student utvecklar en studieteknik som bygger på närminnet. Anledningen till det är att det är först när kunskapen tagit sig in i långtidsminnet som det är meningsfullt att tala om den som ett resultat av lärande. Det är först när man kan använda kunskapen praktiskt i andra sammanhang än i de där man tillägnat sig den som det blir möjligt för någon annan att avgöra vad man faktiskt vet och förstår. Kunskapslogik är väsensskilt från den produktionslogik som nu styr det akademiska arbetet. För att kontrollera produktionen av mätbara resultat räcker det att studenterna använder närminnet, men eftersom skattebetalarnas investering i högre utbildning handlar om att tillgodoser samhällets långsiktiga behov av användbar kunskap av högsta kvalitet är det sättet, både att studera och bedriva undervisning helt förkastligt. Om lärarnas uppgift blir att kontrollera att studenterna minns vad som står i böckerna som lästes nyligen eller det som behandlades på de senaste föreläsningarna, handlar deras arbete inte om att skapa förutsättningar för lärande, och studierna som studenterna ägnar sig åt kan inte sägas vara högre. Det krävs mycket mer av både lärarna och studenterna på högskolan för att verksamheten som bedrivs där ska kunna sägas vara akademisk.
Förståelsen för skillnaden mellan kort- och långtidsminnet och för det faktum att den mänskliga kognitionen präglas av ett snabbt och ett långsamt system för bearbetning av information, liksom respekten för att lärande är en icke-linjär process, är helt avgörande för det ska gå att värna högskolans akademiska kvaliteter. Korttidsminnet är bara en första station på vägen mot insikt, det är där som information och fakta först tas emot och granskas, men det är först när insikterna lagrats i långtidsminnet som det är relevant att säga att man lärt sig något. Och det är inte förrän man kan använda det man lärt sig för att förstå nya problem i nya sammanhang som det går att tala om resultatet av studierna i termer av kunskap. Bedriver man studier på högskolan krävs det dock mer av en för att den examen man får när man får efter tre eller fyra år ska kunna sägas vara akademisk, vilket kräver att man har utvecklat en analytisk förmåga som kan användas för att granska egna insikter och andras påståenden kritiskt. Och det tar tid, tid som idag inte finns eftersom tid är pengar och pengar anses vara viktigare än kunskap.
Om tentorna som används på högskolan bygger på korttidsminnet och det som Daniel Kahneman kallar system 1 kommer kunskapskvaliteten oundvikligen att bli lidande, men eftersom det är det enda sättet som det går att examinera på ett sätt som både leder till nyckeltal som går att kontrollera och följa upp och som är möjligt att regelstyrda på ett sätt som är juridiskt hållbart är det så som lärarna tvingas arbeta. Det leder i sin tur till att det växer fram en administrativ apparat som ständigt växer och som kräver fler och fler chefer, vilket gör att lärarnas makt över arbetet med att förvalta högskolans kunskapsarv och värde dess akademiska kvaliteter minskar. Kunskap och lärande går inte att styra eller kontrollera, det fungerar bara med fakta. Och därför befinner vi oss nu där vi är, med en högskola där landets högst utbildade betraktas som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna betraktar sig och agerar som kunder. När betygen inte lever upp till förväntningarna klagar man på litteraturen, föreläsningarna samt lärarna och deras uppgifter, istället för att agera som studenter och reflektera över sin studieteknik.
Fakta kan man memorera och lagra i korttidsminnet tills det är dags att tenta, men om det är det enda som kontrolleras av lärarna leder det till ytinlärning och risken är att man glömmer det man memorerat så fort man kommer till nästa kurs, vilket inte är förenligt med högre studier. För att kunna utveckla kunskap måste långtidsminnet aktiveras och den kritiskt, analytiska förmågan praktiseras. För att lyckas med det krävs tålamod och tid samt inte minst ett rikt överflöd av texter, och dessutom en öppenhet för möjligheten att misslyckas. Pedagogikerna som jag skrivit om tidigare här på bloggen hänger alltså ihop och utgör varandras ömsesidiga förutsättningar. Examensarbetet som avslutar utbildningen är inte en inlämning bland andra, den är kronan på verket, det är där man visar vad man vet och kan, och för att det ska kunna leva upp till examensmålen måste långtidsminnet och den kritiskt, analytiska förmågan användas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar