Förståelsens hierarkiska struktur

På samma sätt som man kan tala om en vetandets hierarki är den rimligt att se på den mänskliga förmågan att förstå och kompetensen att besvara frågor i termer av en hierarkiskt ordnad struktur. Mina texter om vetandets hierarki handlar om kunskapens inneboende egenskaper och här handlar det om människans kognition, alltså förmågan att tänka, förstå och hantera vetandets ökande grad av komplexitet. Ska vi få ordning på skolan, vilket vi måste för att kunna återupprätta den högre utbildningen, som i sin tur är en förutsättning för det kunskapssamhälle som krävs för att kunna komma tillrätta med de allvarliga problem som mänskligheten och livet på jorden står inför, behöver vi samtala mycket med om dessa saker än vi gör idag. 

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut. Och minst lika viktigt är det att det finns en allmän och vida spridd förståelse för dessa saker i samhället som helhet, liksom kollektiv kompetens att hantera kunskapens olika aspekter. Inte minst krävs ödmjukhet inför det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det kommer aldrig an på hur säker den är som påstår sig veta, och heller inte var påståendena är publicerande. Det finns helt enkelt inga genvägar till kunskap, och heller inga vattentäta system för kontroll av dess kvalitet.

Få saker oroar mig mer än den fördumning av samhällsdebatten som under de senaste åren eskalerat. Vad den beror på är svårt att veta men den sammanfaller i tid med nedmonteringen av den svenska skolan och kunskapskrisen i akademin. Den största förändringen sedan jag växte upp är att efterfrågan på kunskap har sjunkit dramatiskt. Kunskapens inneboende värde har devalverats i takt med att skolan, den högre utbildningen och även forskningen pressats nedåt i vetandets hierarki. Jag vet inte, men misstänker starkt att "utvecklingen" (inom citationstecken eftersom det handlar om en avveckling), beror på införandet av det som brukar benämnas New Public Management i utbildningssystemet, som i korthet går ut på att man skapar system för att målstyra och kontrollera lärandet och produktionen av kunskap. NPM ger oss vad vi vill ha: snabba och tydliga resultat, till lägsta möjliga kostnad. NPM tillfredställer människans djupt kända behov av eller snarare begär efter visshet, men eftersom hela tankebygget strider mot det vi vet om kunskapen och dess natur spelar det ingen roll hur väloljat systemet är och hur effektivt det producerar resultat, vi får inte mer kunskap och blir inte klokare för det, tvärtom. Idag ägnas alldeles för mycket uppmärksamhet mot och investeras allt för mycket pengar i systemen, vars administration inte bara kräver enorma resurser utan dessutom flyttar makten över kunskapen från lärarna och forskarnas till linjens chefer.

Nåväl, det där har jag skrivit många texter om genom åren och det var inte det jag ville skriva om här, men för att tankarna ska bli begripliga behövs en bakgrund. För att kunna vända utvecklingen behövs en massa olika saker göras, och det finns inga enkla lösningar. Den här typen av förändring tar tid, inte för att skolan är en Atlantångare som många politiker påstår för att slippa ta ansvar för den negativa utvecklingen, utan för att kunskapen uppstår och utvecklas mellan människor, inom ramen för kulturen som den både påverkar och påverkas av. Kunskapen kan aldrig bli mer användbar än vi människor låter den bli, och så länge vi är eller gör oss omedvetna om att vi ofta lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs, spelar det ingen roll hur bra lärarna i skolan är eller hur väl underbyggd kunskap som finns i samhället. Högskolans kvalitetssystem kan vara hur väl utvecklade och prisbelönta som helst, men om studenterna som uppehåller sig i systemet inte bedriver självständiga studier kommer resultatet av lärarnas och forskarnas arbete bara att bli tomma nyckeltal. Först när den onda cirkeln brutit och vi tagit oss ur bubblan vi byggt åt oss kan vi börja röra oss uppåt i vetandets hierarki. Och för att kunna göra det krävs insikt om att förståelsen också är hierarkiskt ordnad, och det är detta som resten av den här bloggposten ska handla om.

Några år innan Jimmie Åkesson blev en del av regeringsunderlaget stod han i Almedalen och talade om att det inte känns som att Sverige är ett tryggt land och han påstod även att det är känslan som räknas. Därmed gjorde han sig till talesperson för den kunskapsignorans som sedan dess eskalerat. Den som saknar förmåga att förstå eller inte är intresserad av källkritik, alternativt inte orkar göra rimlighetsbedömningar av det som påstås, befinner sig i en bubbla där det är enkelt att få sina fördomar bekräftade. Det har inget med varken kunskap eller förståelse att göra. Populism känns bra, men är förödande både för individer och samhället, liksom för livet på jorden.

Den mest basala nivån i förståelsen hierarki utgår istället från en binär logik där man ser på kunskap som att det handlar om vad som sant eller falskt, vilket är en uppfattning som bygger på villfarelsen att alla frågor har ett enda rätt svar. Det är en villfarelse oavsett hur vida spridd uppfattningen är idag av den enkla anledningen att verkligheten inte är ordnad på ett sätt som gör det möjligt att tala om kunskap i termer av sant eller falskt. Därför krävs en mer utvecklad förståelse än den som bygger på att man bedömer alla svar enligt mallen: rätt eller fel. Inom matematiken fungerar det dock ofta att tänka och besvara frågor på det sättet. Och många problem är dessutom av denna natur, på en rad frågor finns ett rätt och många olika felaktiga svar. Ska man förstå livet och den sociala verklighet vi människor lever i krävs dock en mer utvecklad förmåga att analysera frågorna och bedöma svar; man måste röra sig uppåt i vetandets hierarki.

De verkligt viktiga frågorna är omöjliga att besvara med utgångspunkt i den binära logik som idag dominerar samhällsdebatten och som allt tydligare vinner mark även i den akademiska världen. Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om analytisk förmåga och kritiskt tänkande och handlar om att göra bedömningar av vad som är rimligt/orimligt eller klokt/korkat, vilket är något annat än det kategoriska tänkande som präglar den binära logiken i hierarkins botten. Här handlar det inte om hur säker man är utan om hur stor förståelse och respekt man har för hur lite man vet.

Nästa steg i förståelsens hierarki handlar om hur rörligt ens intellekt är. Här handlar det om graden av respekt för hur lite som går att veta något om, och om förmågan att ta hänsyn till förändring, liksom om hur utvecklad ens förståelse är; både för frågan, vilka möjliga svar som finns och inte minst graden av respekt för människorna man samtalar med.

Rörelsen uppåt i den denna hierarki handlar först och främst om att släppa taget om känslorna, och när det är gjort är det dags att göra upp med begäret efter enkla svar och sluta låta sig förföras av debatter där det utses vinnare, och där man förlorar om man ändrar åsikt i ljuset av bättre argument. Även om man aldrig blir färdig, man kan alltid bli bättre, är målet med rörelsen att bygga upp kompetens att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar och om att väga olika argument mot varandra; alltså att lära sig samtala.