Den vetenskaplig metoden är aldrig en utan flera

Naturvetenskapliga forskare talar ibland om den vetenskapliga metoden som om det bara fanns en enda, nämligen den som används inom den positivistiska vetenskapstraditionen, som bygger på statistik och som handlar om att göra produktioner. Den synen på vetenskaplig metod är problematisk på många sätt, dels eftersom den ger skev av att forskning bara kan bedrivas på ett enda sätt, dels eftersom den riktar fokus mot en isolerad del av den komplexa och dynamiska helhet som vetenskapligt sökande efter kunskap faktiskt är. Dessutom går den synen på metod på tvärs mot högskolelagens sjätte paragraf, där det står att forskare är fria att välja metod. Eftersom föreställningen om att det finns en och en enda, vetenskaplig metod är utbredd är det viktigt att göra upp med villfarelsen. Forskningens vetenskaplighet handlar inte om vilken metod (för insamling av empiri) som forskaren använder, utan om hur transparent processen, från syftesformulering till resultat är. Metod är en viktig del av processen, men det handlar om en delaspekt av en större helhet.

Kunskap betraktas idag allt oftare och problematiskt nog som en synonym till evidens, men forskares resultat är inte kunskap, i bästa fall resulterar forskningen i ett gediget underlag till arbetet med att utveckla vetande. Vetenskaplig metod leder absolut till resultat, men det är viktigt att man förstår att kunskapen om det som undersökts alltid är större än resultatet av en eller flera studier. Förståelse och respekt för detta är helt avgörande om man vill utveckla förståelse för det vetenskapliga hantverket, där metod ingår som ett viktigt inslag. För att kunna skriva en bra uppsats är det viktigt att man inte bara väljer en metod (som är godkänd) och följer dess "manual", man behöver skaffa sig en djupare och bredare förståelse än så. Utan en egen uppfattning om vad kunskap är, blir det till exempel svårt att välja metod. Det finns som sagt flera, alla med sina problem och förtjänster. Förutsättningen för att en undersökning ska kunna sägas vara vetenskaplig är att författaren kan argumentera för alla mått och steg som vidtagits i arbetet med att  designa studien och utforma texten.

Talet om den vetenskapliga metoden bygger på den felaktiga premissen att det bara finns en enda metod, vilket är ett ovetenskapligt förhållningssätt till den vetenskapliga hantverket. Vetenskaplig metod är framförallt ett förhållningssätt till kunskap. Metod inom forskningen handlar om att samla in ett rättvisande underlag som kan analyseras, och resultatet av analysen är (i bästa fall) kunskap, men det är som sagt viktigt att komma ihåg att kunskapen alltid är större och dessutom mer osäker än resultatet av en vetenskaplig studie ger sken av. Vetenskapligheten i arbetet kommer inte an på hur säker man är (eller hur många som tänker som en själv), utan på hur medveten man är om grunderna för det man påstår och hur öppen man är för att byta uppfattning (i mötet med bättre argument och empiriska underlag som talar mot ens egna resultat). Utan kritiskt tänkande och ett rörligt intellekt går det inte att tillägna sig förmågan att bedriva vetenskaplig forskning. 

Den viktigaste metodkunskapen är med andra ord förmågan att avgöra vilken metod som är bäst för det syfte och det kunskapsmål som studien utgår från. Detta i kombination med förmågan att tänka kreativt utgör grunden för det vetenskapliga hantverket.

Blåslampa eller belöning?

Prestation kan handla om att producera antal eller mängd eller om kvalitet, och beroende på vad man vill uppnå kommer antingen blåslampa eller belöning att fungera bäst för att motivera den som ska prestera. Som akademiker arbetar jag på skattebetalarnas uppdrag och målet med mitt arbete är lärande och kunskap, av högsta kvalitet. Det jag fokuserar på i mitt arbete är att skapa förutsättningar för kommande generationer att täcka sina kunskapsbehov och det arbetet försvåras när högskolans linjeorganisation förväntar sig att jag ska dra in pengar till högskolan eller producera nyckeltal som kan användas i den kunskapsfientliga konkurrensen med andra lärosäten. Enda anledningen till att jag försöker bli professor är att det skulle ge lite mer tyngd åt mina kunskaper, jag är helt ointresserad av att göra karriär. Möjligheten att få lära och bidra till kunskapsutveckling är vad som får mig att gå upp på morgonen. Tyvärr måste jag gå upp tidigare och tidigare för att kunna ägna mig åt det jag är utbildad för, eftersom man fått för sig att akademiker är lata människor som måste jagas med blåslampa för att prestera. Kunskap och lärande är dock ingen prestation.

Det är för kunskapens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning. Och nyckelordet här är investering. Tanken på att högskolor och universitet ska förmera kapital är huvudlös, inte bara eftersom pengarna som forskarna konkurrerar om kommer från stadskassan, utan framförallt eftersom det flyttar fokus från kunskapen och utarmar den akademiska miljön som är själva förutsättningen för kunskapsutveckling och lärande. Både lärare, forskare och studenter påverkas av kulturen på högskolan och mott problem, det jag oroas över, är att jag för varje år som går får kämpa mer för att få studenterna att förstå att kunskap och lärande inte är samma som betyg. Jag blir bedrövad av att förkunskaperna sjunker, vilket gör att jag får ännu mindre tid åt kärnuppdraget. Samhället är inte betjänt av en förlängd gymnasieutbildning, vilket är vad vi får när lärarna på högskolan måste lägga en stor del av sin tid och sin energi åt att föröka övertyga studenterna (som allt mer agerar som elever) om betydelsen av att läsa och reflektera över innehållet i kurslitteraturen.

Kunskap och intellektuell utveckling är mitt personliga mål, så det borde inte finnas någon konflikt. Jag är precis där jag vill vara: på den plats i samhället där man borde kunna förvänta sig att kunskapen föds och utvecklas. Tyvärr har platsen förändrats och förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling har försämrats. Kvaliteten i verksamheten antas garanteras av det kvalitetssystem som införts uppifrån och enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. När man bygger bilar har det visat sig vara klokt att flytta kunskap från enskilda medarbetare till systemet, men i den akademiska världen där kollegiet består av landets högst utbildade människor är det huvudlöst att tänka och agera så. Vad är poängen med att först utbilda någon till doktor och sedan bekosta dennes meritering till docent och professor, om den personen sedan okritiskt förväntas följa regler som skapats av någon annan? När kollegiets makt över högskolans verksamhet försvann och ledamöterna i högskolans styrelse som kommer från näringslivet är i majoritet kommer styrelseproffsens kunskaper och erfarenheter givetvis att överordnas forskarnas och högskolelärarnas, men det är ju som att spänna vagnen framför hästen.

I näringslivet har det utvecklats en kultur där man belönar ledningen med enorma ekonomiska ersättningar för att göra sitt redan välbetalda arbete, vilket går ut på att jaga medarbetarna med blåslampa genom att hota med sänkt ersättning. Det är en förvrängd människosyn som är enkelt att förklara för den som har kunskap om hur det mänskliga psyket och den mänskliga kognitionen fungerar, men eftersom kunskap bara fungerar om man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar håller den på att fasas ut, även i den akademiska världen, till förmån för samma nykeltalsfixering och produktionshets som gör de rika allt rikare men som skadar både människor och miljön.

Krisen som mänskligheten befinner sig i handlar inte bara om miljön. Klimatförändringarna är ett av många symptom på den underliggande sjukdom som bara kan botas med hjälp av tid och kunskap. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande, och får lärare och alla som ska lära inte tid att tänka och samtala med varandra kan ingen kunskap utvecklas. Att sitta i en stol en hel dag och läsa är inte slöseri med tid, det är en investering i ett meningsfullt liv och en hållbar framtid. Kunskapen som utvecklas i samverkan mellan intresserade och kritiskt medvetna människor är en intellektuell belöning för väl utfört arbete. Vill vi bygga en kunskapsskola och vill vi skapa en verkligt akademisk miljö på högskolan, vilket är en förutsättning för utvecklingen av ny och användbar kunskap måste vi göra upp med vanföreställningen att det är en god idé att tvinga akademiker att konkurrera inbördes om pengar och prestige och istället ge dem den tid som krävs för att det akademiska arbetet ska kunna bära (akademisk) frukt. Människor som inte ser kunskap och möjligheten att lära som en belöning bör helt enkelt inte få inflytande i den akademiska världen. Kunskap kan aldrig tvingas fram och därför är tanken på att jaga akademiker med blåslampa galen.

En sorglig avförtrollning och rationalisering av vetenskapen

Parallellt med undervisningen och allt annat som ingår i mina arbetsuppgifter jobbar jag med en bok om akademisk kvalitet, som förhoppningsvis blir färdig att sändas till ett förlag för påseende innan nästa sommar. Arbetet med boken är dels ett sätt för mig att hantera oron över utvecklingen i akademin, dels en strategi att göra vad jag kan för att främja framväxten av en intellektuellt stimulerande kultur inom högskolevärlden. Det är också ett sätt att värna den akademiska professionen, vilket behövs för att vetenskapen inte ska förvandlas till en effektiv produktionsapparat som fokuserar på nyckeltal istället för kunskap. 

Ofta känns det som jag är ensam i min kamp, men jag vet att det inte är så, och när jag var på den företagsekonomiska konferensen FEKIS i Västerås/Eskilstuna för några veckor sedan fick jag det än en gång bekräftat, vilket kändes bra. Sessionen jag var på handlade om hur forskningen styrs och vilka effekter rationaliseringen och effektiviseringen får. Det var Nils Brunsson: Uppsala Universitet, Elin Funck: Lunds Universitet och Jonas Gerdin: Örebro Universitet, som höll i sessionen och deras forskningsunderbyggda slutsats var följande: Målstyrning, kvalitetssäkring och strävan efter effektivisering leder till avförtrollning av den akademiska världen. De talades om konkurrensen inom akademin och mellan lärosäten och forskare, liksom om prestationsmätningar och dess effekter? Och om siffrornas ökade betydelse. Jag lärde mig ett nytt ord: sifferdemi. Olika siffror har olika värde. Var man publicerar sig. Hur många citat man samlat på sig. Storleken på summorna man dragit in. Allt räknas och ligger till grund för medarbetarnas värde. Det som inte går att mäta anses inte existera, vilket är problematiskt eftersom kunskap är en kvalitet som inte går att mäta på något objektivt sätt eftersom den finns inne i människors huvuden och växer i mellanrummen.

Siffrerfokus gör att forskare arbetar med annat än det som gynnar kunskapsutvecklingen. Pressen att publicera sig i högt rankade tidskrifter leder till cynism, eftersom ”ingen” bryr sig om vad man forskar om. Snabba publikationer som kan redovisas årligen premieras framför långsiktig och angelägen forskning. Monografier räknas inte, vilket gör allt fler forskare till opportunister som inte tar några risker. Styrningen gör att byråkratin inte bara ökar, den tar dessutom tid och resurser från arbetet med kunskapsutveckling, vilket gör att den mentala pressen på forskarna och lärarna som är i akademin för kunskapens skull ökar. Känslan av att vara misslyckad sprider sig hos allt fler av dem som är i akademin för att lära och utveckla kunskap, medan de som följer order och lyckas i systemet får orimligt mycket makt över den akademiska kulturen och universitetets prioriteringar. Eftersom den kulturella förändringen går långsamt är det bara den krympande skaran av lite äldre forskare som ser förändringen. Och om det bara handlade om en förändring vore det så klart oproblematiskt, men nu handlar det om ett utarmat kunskapsklimat, inte om en nostalgisk längtan efter svunna tider.

Den orimliga drömmen om enkla lösningar driver denna minst sagt olyckliga utveckling och det grundläggande antagande som styr utvecklingen är att konkurrens är viktigt eftersom det antas driva kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Vi vet att mäthysterin och konkurrensutsättningen inom skolan och den akademiska världen leder till ökad stress, som vi också vet går ut över den akademiska kvaliteten och förutsättningarna för nytänkande, vilket båda utgör garanter för lärande och kunskapsutveckling. Kunskap skapas av människor och för människor, och den tar tid att utveckla, därför är är alla tankar på effektivisering drömmar om det omöjliga. Systemen tar aldrig rast, algoritmerna tuggar på och därför tar de allt snabbare över. Ju längre den här utvecklingen tillåts fortskrida utan att man stannar upp och reflekterar över konsekvenserna för kunskapskvaliteten, desto svårare blir det arbeta för en förändring. Det är nämligen svårt att ifråga sätta det normala eftersom det uppfattas vara självklart. Vi människor gillar inte förändring, men när den smyger sig på och får verka över lite längre tid uppfattas den inte som en förändring. Bilden av den kokande grodan, som i och för sig är en myt, är talande.

Hur hänger denna utveckling ihop med högskolelagens 6e paragraf, som är tydlig med att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt? Vad händer med den akademiska friheten när det blir viktigare var man publicerar sig och vad man kan få externa medel för, än vilka problem forskningen riktar in sig på och vilken kunskap vetenskapen resulterar i? Det är frågor som idag uppfattas som kritik mot kvaliteten i den akademiska världen, som ett förespråkande av en låt-gå-mentalitet, trots att det är ur den myllan som universitetet vuxit fram, och trots att det är just den synen på forskning som belönas med Nobelpris. Varifrån kommer föreställningen om att forskare är lata och måste kontrolleras för att göra sitt jobb? Och vem kom på idén att ekonomer och politiker vet bättre vad som gynnar lärande och kunskapsutveckling än människorna som vigt sitt liv åt vetande? 

En avförtrollad akademi, vilket kontroll- och effektiviseringstänkandet leder till, är inte akademisk av den enkla anledningen att kunskapen som forskare söker alltid handlar om vad vi (ännu) inte vet. Ju mindre utrymme och förståelse det finns för betydelsen av nytänkande och kreativitet, och inte minst misslyckande, desto mer utarmas och avakademiseras kulturen i den akademiska världen. Universitet håller på att förvandlas till en effektiv produktionsapparat, men det är inte kunskap den producerar utan nyckeltal: publiceringar och citeringar. Eftersom pengarna som används för forskning kommer från staten leder forskarnas interna konkurrens inte till något annat än att pengar flyttas från ett konto till ett annat i samhällsekonomin, samtidigt som forskarnas kreativitet och lusten att lära och utveckla kunskap mals ner i det allas krig mot alla som råder idag.

Argumentet för mätning och konkurrens är att forskare annars bara skulle sitta på rummet och läsa böcker, alltså att de är lata och inte bryr sig om kunskap och akademisk kvalitet, vilket bygger på ett antagande som inte undersökts, och som därför är ovetenskapligt. Utifrån ser det kanske ut som om den som tänker och läser är improduktiv, särskilt som tänkande och kunskapsutveckling tar tid och aldrig garanterat leder till önskat utfall, men det är bara som det uppfattas av de okunniga. Så kom det sig att det är dessa som bestämmer över hur det akademiska arbete ska organiseras och inte akademikerna som utbildats för att skapa kunskap? 

Vilken typ av motivation bör driva utvecklingen i den akademiska världen om man vill ha mer och bättre kunskap? Eftersom det inte går att ta för givet att systemet för peer-review är vattentätt och eftersom kunskapens kvalitet och dess relevans inte är ett kumulativt mått, alltså inte handlar om hur många artiklar man skrivit i ämnet, bygger nuvarande system för spridning av vetenskapliga resultat på ovetenskapliga antaganden, vilket borde vara besvärande för forskare. Tyvärr är det inte så vi människor fungerar. Ett kunskapsdrivande system för akademisk meritering måste utgå från vad vi vet om både människor och kunskap, vilket inte är fallet idag. Dagens system är överskådligt och linjärt, så den som knäckt koden kan fokusera på produktionen av nyckeltal, vilket leder till att kunskapen försvinner i mängden av artiklar eller späds ut eftersom det är bättre att dela upp den i flera artiklar än att skriva en bok där tankarna presenteras och diskuteras på ett genomtänkt sätt. Systemet som fanns innan det nuvarande satte kunskapen i centrum. Det byggde på att man disputerade först när man hade något nytt och viktigt att säga, och det var bara en eller några få av de absolut bästa som blev professorer. Tyvärr ansågs det orättvist (eftersom vi människor vill göra karriär) och därför lanserades tanken om att avhandlingen skulle vara ett "körkort" och idén om att alla skulle kunna bli professor om de bara ansträngde sig (och följde reglerna för produktionen). Därför är det inte lusten att lära och utveckla kunskap som driver det akademiska systemet, utan möjlighet att göra karriär och få anseende och högre lön, vilket riskerar att leda till ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Vetenskap som form och innehåll

Tänkande och skrivande är mina ”arbetsredskap” och ambitionen är att utveckla kunskap. I mitt arbete som forskare fokuserar jag på innehåll. Formen är inte oviktig, men den delen av arbetet tenderar oroväckande nog att uppfattas som viktigare när linjens makt över kollegiet ökar i den akademiska världen och kraven på kontroll, måluppfyllelse och kvalitetssäkring ökar. Kunskap är både form och innehåll, men råder det inte balans mellan aspekterna kan inget vetande värt namnet uppstå eller utvecklas. Utan förståelse för innehållssidan av den komplexa och dynamiskt föränderliga helheten kan vetenskapen inte ge oss det vi alla behöver för att förvalta samhället och värna livet på jorden. Skrivande går i någon mån att kontrollera, för tryckandet på tangenterna och formandet av ord går att mäta, men kvaliteten på tankarna som sätts på pränt är helt avhängig tiden som finns att tänka och det är en verksamhet som försiggår på insidan av den tänkandes huvud, och dit når ingen kontroll i världen. 

Tryckta böcker av papper, fyllda av fördjupade och väl utvecklade resonemang, är ett underbart sätt att förena ett intellektuellt innehåll med en vacker form. Kunskapen måste hela tiden förändras i takt med allt annat som ständigt förändras, och böckerna som står kvar i bokhyllan fungerar som påminnelse om detta, samtidigt som vissa böcker ständigt är aktuella. Det går inte på förhand att veta vilken bok som blir klassiker, det visar sig med tiden. Därför är mängden böcker en förutsättning för bildning som i sin tur är den mylla som kunskap gror och utvecklas i. Läser man bara nya artiklar om det senaste går man miste om den kunskapsdimensionen, vilken behövs för att förstå värdet med bildning. Produktionshetsen ger upphov till tunnelseende och det som står i artiklarna (formen) riskerar att uppfattas som verkligare och viktigare än den föränderliga verklighet som kunskapen (innehållet) handlar om.

Kunskapen jag äger har förmedlats till mig via text, och det är så jag kommunicerar med omvärlden, men sista ordet är inte sagt och vetandet är inte fullbordat i och med att forskare sätter punkt och publicerar sina tankar. Kunskap utvecklas nämligen i mellanrummen som uppstår mellan orden på pappret och läsaren som tar del av tankarna som sats på pränt. Textens form gör det möjligt att sprida tankar och är också en förutsättning för att kunskapen ska kunna granskas av andra. För egen del utvecklar jag också mitt eget tänkande genom att läsa det jag skriver, det är så jag får syn på tankarna och när jag jämför dem med verkligheten jag lever i kan jag revidera dem. Lärande och utveckling är dialogiska kompetenser och dynamiska kvaliteter, inte produkter. Jag väljer boken som medium eftersom det är den form som passar bäst för det innehåll som min forskning resulterar i.

New Public Management fokuserar uteslutande på vetenskapens former, för det är det enda som går att kontrollera. NPM bygger på den akademiska linjeorganisationens logik samt dess målfokuserade och produktionsorienterade syn på vetenskap, och självklart behövs det regler och ordning. Det handlar aldrig om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Och eftersom kunskap och lärande är dynamiska processer och som försiggår inne i huvudet på och mellan människor handlar det om kvaliteter som inte går att kontrollera. Som kunskapsintresserad och bildningsinriktad forskare väljer jag att publicera resultatet av mitt arbete på det sätt som passar bäst för kunskapen jag skapat, och det är som sagt boken. Tyvärr räknas den inte som en merit i dagens högskola, delvis beroende på att kollegiets makt och inflytande över den akademiska miljön har minskat betydligt under senare år. Jag får med andra ord välja mellan att göra akademisk karriär (genom att anpassa mitt arbete efter linjens regler och fokusera på form) eller följa kunskapen dit den tar mig (fokusera på innehållet). Anledningen till att jag väljer kunskapen är inte att jag är nostalgisk eller obstinat, det handlar om att ingen, än så långe, övertygat mig om att högskolans uppdrag förändrats, att kunskap inte längre är huvuduppdraget för akademiker anställda av samhället. Alla försök att kontrollera vetande kommer oundvikligen att leda till att kunskapen utarmas, men vad värre är kommer även förmågan att förstå kunskap och vad som kräva för att den ska kunna utvecklas att försvinna. Därför är ignoransen rörande dessa saker oroväckande och problemen allas angelägenhet.