Forskningen blir inte bara allt mer tillämpad, den blir dessutom allt tydligare inriktad på allt smalare och mer specificerade frågor. Jag började min egen bana som kulturforskare med inriktning mot jämställdhetsfrågor, sedan bytte jag spår och intresserade mig för alkohol och droger, dock med ett fortsatt fokus på kultur. Idag är det relationen mellan kunskap och kultur som intresserar mig. När jag får frågan om vad jag forskar om säger jag kultur, i vid mening. Min resa har alltså gått från att forska om en aspekt av kultur till att rikta in mig på kulturen i sig. I takt med att jag skaffat mig kunskaper och utvecklat kompetensen att forska har ämnet för forskningen vidgats. Akademin som helhet har gått åt andra hållet. Idag blir allt fler professorer på allt smalare områden. Forskarnas titlar blir allt längre i takt med att kompetensområdet specificeras. När jag var student sa man att ju bredare ämne man var professor i desto mer aktningsvärt var det. Idag är det i princip ett krav för att bli professor att man fokuserar på ett smalt ämne eller en delaspekt av helheten. Även om kulturvetaren i mig förstår förändringen och dess orsaker oroar utvecklingen mig eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar utarmas när forskning uppfattas som inhämtande eller upptäckande av objektiva fakta om allt mer specifika frågor.
För mig handlar forskning om att utveckla förståelse för ett ämne som med åren breddats i takt med att mina kompetenser och kunskaper om kultur, eller egentligen relationen mellan kunskap och kultur, vidgats och fördjupats. Jag ser det som att jag dels står på jättars axlar, dels bygger ett fundament varifrån jag kan blicka ut över landskapet för att se de vaga mönster och otydliga förändringstendenser som är lätta att missa men som är så viktiga för förståelsen för (förändring av) kultur. Jag söker inte svar på specifika frågor, min forskning handlar ytterst om att utveckla förståelse för vardagen, samhället och livet. Jag är ingen expert som kan tala om hur det är, vilket tragiskt nog gör att det blir allt svårare för mig att förklara vad jag arbetar med. Forskare är inte experter. Mats Knutsson på Rapport och Aktuellt kan möjligen anses vara expert, men att vara forskare är något helt annat och mycket viktigare.
Tyvärr har akademin ”utvecklats” från att vara ett elfenbenstorn där forskarna verkade avskilda från det omgivande samhället till att idag allt mer likna ett Babels torn efter att Gud straffat arbetarna för sin hybris. Elfenbensakademin var i hög grad en isolerad värld där man fostrade excentriska genier som ofta inte tillförde samhället så mycket egentligen, men den högskolekulturen värnade i alla fall bildningen och studenterna som utbildade sig där gick ut i samhället med en utvecklad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Forskarna i Babels Torn fokuserar på sina allt smalare områden, vars strikta gränser de försvarar med sina liv. Jag hårdrar och extrapolerar, det hoppas jag att läsaren förstår. Forskarna som verkar i Babels Torn ser sig som experter och tänker sig att det vetenskapliga projekt de arbetar med är större än summan av delarna och att de äger förmågan att kontrollera världen. Det är en farlig utveckling, för i själva verket vet dagens forskare generellt sett allt mer om allt mindre delar av verkligheten och eftersom det saknas överblick och förmåga att syntetisera kunskaperna, av den enkla anledningen att ingen kan eller får röra sig över gränserna, utarmas vetandet, både inom den akademiska världen och i samhället och världen.
Ingenting blir automatiskt sant för att det publicerats i en högt rankad, peer-reviewad, internationell journal. Och kunskapens värde ökar inte självklart med mängden artiklar som skrivs, av enskilda forskare och av forskarvärlden som helhet. Den del av verkligheten som går att nå kunskap om är dessutom, i relation till verkligheten som helhet, liten. Lösningen på dagens problem är inte att återskapa elfenbensakademin, men det Babels Torn som växer sig allt högre och som allmänheten idag står på marken och beundrar är ingen akademi eftersom forskarna inte kan tala med varandra över ämnesgränserna. Svaren på våra frågor, kunskapen vi behöver för att kunna hantera de växande problemen vi står inför, finns inte där vi letar efter den och metoderna vi har tillgång till må ge oss säkra svar, men kunskap är något annat, något mycket bredare och djupare än sanningen (som är ett hopplöst mål för vetenskapen, även om den alltid strävar i den riktningen). Bildningen som övergavs när elfenbenstornet ersattes med Babels Torn behöver tas till heder och uppvärderas igen. Det är inte fler och mer säkra experter vi behöver, utan bredare och djupare kunskaper bland allmänheten samt mer av kritiskt tänkande i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar