Den allmänna uppfattningen om vad kunskap är håller på att förändras, och det går oroväckande snabbt. Länge ansågs kunskap handla om bildning, det vill säga överflöd. Skolan och studier på universitetet handlade om att få med sig så mycket som möjligt och det fanns tid att tänka tankar till slut. Idag betraktas kunskap allt tydligare som ett slags synonym för fakta, eller till och med information, vilket är en oroväckande utveckling. Utbildning handlar inte om att överföra fakta utan om att utveckla kunskap och sträva efter bildning för att kunna ta så kloka och långsiktigt hållbara beslut, både som individ och kollektivt, som möjligt. Kunskap vill jag se som värdefulla frön och den akademiska världen betraktar jag som myllan där de växer. Om frönas genetiska kvalitet är dålig spelar det ingen roll hur näringsrik jorden är, resultatet blir ändå inte bra. Det är svårt att göra något åt. Lyckligtvis är det inte där problemen i det svenska utbildningssystemet ligger; hos dem som ska lära och utvecklas. Problemet ligger liksom ifråga om mänsklighetens största utmaning, klimatet (som inte bara kräver väl utvecklade kunskaper utan framförallt en kollektiv förmåga att förstå och hantera kunskapen), i miljön, alltså den kultur som präglar vardagen i skolan och den högre utbildningen.
Vi får se hur det blir, men jag tänker mig en serie bloggposter om olika aspekter av akademisk kultur. Ska den svenska skolan någonsin kunna återupprättas och bli en kunskapsskola värd namnet igen är det dit, mot kulturen, som den analytiska blicken behöver riktas. Och eftersom förutsättningarna att bedriva utbildning skapas lika mycket av politikerna som tar beslut om de ekonomiska och organisatoriska aspekterna som av forskare och akademiker på universitetet där kunskapen utvecklas är ansvaret delat. Tragiskt nog har politikerna lämnat över ansvaret för grundskolan och gymnasiet till privata aktörer som är mer intresserade av sin egen kortsiktiga ekonomiska vinnings skull än av samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad, vilket är en djupt problematisk konsekvens av skolans misslyckande. Därför står och faller kunskapssamhället med den miljö och de förutsättningar för kunskapsutveckling som universitetsvärlden kan erbjuda. Den akademiska kulturen är med andra ord inte ett särintresse eller en fråga av kuriös karaktär, den frågan eller det ämnet utgör tvärtom själva fundamentet som samhället, kunskapen och framtiden vilar på.
Hur hamnade vi där vi här; hur blev universitetet en målfokuserad organisation styrd av linjens näringslivsföreträdare som förväntar sig att kollegiet ska producera nyckeltal i en mördande konkurrens med andra lärosäten samtidigt som verksamheten "effektiviseras" genom att inte kompenseras fullt ut för de årliga kostnadsökningarna? Hur gick det till när den akademiska kulturen förvandlades från att vara en intellektuell miljö till att bli en tävlingsarena där antalet citeringar och storleken på de ekonomiska anslagen ligger till grund för forskarnas meritering? Hur kunde det akademiska seminariet där forskare möttes för att samtala om komplexa problem på så kort tid överges till förmån för strategiska möten där man debatterar publiceringsstrategier och vässar ansökningar? Och varför anses administrationen av undervisningens form vara viktigare än den akademiska kvaliteten i det innehåll som skapas av lärare och studenter som möts i olika undervisningssammanhang för att utveckla kunskap?
Svaret på frågorna är KULTUR, som tragiskt nog är ett ämne vars forskningsresultat passar synnerligen illa in i den idag helt dominerande och i princip enda accepterande publiceringsformen -- peer-reviewade artiklar publicerade i internattionella och högt rankade tidskrifter -- och som därför betraktas med skepsis, både av forskare som gjort sig en karriär på att skriva många artiklar där kunskapen spätts ut till homeopatiska nivåer, universitetsledningarna och ansvariga politiker, vilket gör att kunskapen som behövs inte når de behövande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar