Allt oftare i olika diskussioner på högskolan påpekas det att högskolan är en statlig myndighet och att lärare är som vilka tjänstemän som helst. Det är sant att det är så, rent formellt är högskolan en statlig myndighet, men när detta faktum påpekas för mig tänker jag på Humes lag, som går ut på att det inte går att härleda ett bör från ett är. Det faktum att högskolan är en statlig myndighet betyder inte att det är lämpligt eller att den måste fungera som, till exempel Försäkringskassan. Vad får det för konsekvenser om forskare och lärare betraktas som vilka tjänstemän som helst? Vad gör det med synen på yrket, hur påverkas synen på utbildning och kunskapens kvalitet av att högre utbildning och även forskning organiseras på det sättet?
Studier är något man kommer till högskolan för att bedriva på egen hand. Lärarna skapar förutsättningar för studenternas lärande, men för att studierna ska kunna resultera i högkvalitativ kunskap, vilket är syftet med all utbildning och själva anledningen till att skattebetalarna investerar i högskolan, går det inte att betrakta studier som ett slags tjänst. Universitetet är en månghundraårig institution med anor, ett slags varumärke som förknippas med bildning, excellens och intellektuell utveckling. Det klassiska universitetet var en plats där man levde och andades kunskap för kunskapens skull och där all verksamhet anpassades efter kunskapens krav. Förändringen påbörjades tidigt, långt innan den stora reformen av högskolan i början av 1990-talet, men det tog ganska lång tid innan nyordningen fick genomslag. Högskolan var nämligen fylld av akademiker som höll på traditionen, men med tiden, en årskull i taget, infördes nya regler och principer för ledningen av verksamheten. New Public Management bygger på att flytta kunskap och beprövad erfarenhet från kollegiet till linjen, vars uppgift är att effektivisera, det vill säga i praktiken hantera de ständiga nedskärningar som drabbar alla statliga myndigheter i ett land där folket hela tiden kräver lägre skatt. Och utifrån ett strikt ekonomiskt ledarperspektiv är det rationellt att betrakta högskolan som vilken myndighet som helst och det är naturligtvis enklare att leda kollegiet och målstyra verksamheten om man betraktar lärare som vilka tjänstemän som helst. Fast utifrån ett kunskapsperspektiv är den tanken helt förkastlig.
Om högskolan även i framtiden ska kunna vara en intellektuell plats där kunskap utvecklas och verkligt akademisk kvalitet faktiskt värnas, behövs en rad olika undantag från reglerna som gäller övriga statliga myndigheter. Kunskapen behöver placeras i centrum för hela verksamheten och alla beslut. Ett exempel. För att förbättra tillgängligheten i samhället är alla statliga myndigheter ålagda att texta alla filmer som läggs ut på hemsidorna, vilket självklart är bra. Det är dock en avgörande skillnad mellan kortare informationsfilmer och inspelade föreläsningar. Inga undantag från regeln tillåts, allt ska textas. Det är en order. Om det avsattes tid för detta i tjänsten vore det ett mindre problem, men det gör det nu inte (fast varför ska en lektor som uppbär lektorslön lägga dyrbar tid på textning, hur motiveras det rent ekonomiskt?). Och om regeln handlade om att all kommunikation med studenterna skulle textas vore det också lättare att förstå beslutet, men så är det inte heller. Föreläsningar i sal eller streamade föreläsningar, handledning och seminarier, behöver inte textas. Det är alltså en inkonsekvent regel som när den tillämpas på samma sätt på alla statliga myndigheter inte bara bidrar till avakademiseringen av högskolan som i sin tur bidrar till fördumningen av samhället, utan dessutom blir ett tomt löfte till alla funktionsvarierade.
En annan konsekvens av högskolan betraktas som vilken statlig myndighet som helst är begreppet eller termen positivt myndighetsbesked, som går ut på att beslut som tagits inte får ändrats om de missgynnar den som fått beslutet. Det är en bra princip i de flesta myndigheter, men på högskolan utgör den ett hinder eller försvårar i alla fall värnandet av kunskapen. Lärare kan göra fel, särskilt i hanteringen av de allt fler och allt större och mer komplexa systemen för administration, och det är naturligtvis olyckligt, men eftersom högskolans uppdrag är dels att skapa förutsättningar för studenternas lärande, dels göra kvalificerade bedömningar av deras kunskaper är betyg inte ett beslut som går att jämställa med ett försäkringsärende eller ett beslut om bygglov. Antingen har studenten kunskaperna som krävs eller också inte, och om läraren gör fel när resultatet ska rapporteras in påverkar det inte kunskaperna och bör därför inte betraktas som ett "positivt" myndighetsbesked.
Talet om rättssäker examination är en annan effekt av den förändrade synen på högskolan och dess verksamhet. Betyg och examina är ingen rättighet utan intyg på att man kan det man förväntas kunna. Och bedömning av resultat är ingen exakt vetenskap, det kan den inte vara och det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore på något annat sätt. En djupt problematisk effekt av juridifieringen av den högre utbildningen är att fusk och plagiat blivit en växande fråga som tar tid och kräver allt mer jobb av lärarna. För att man ska kunna säga att någon fuskat räcker det inte att säga det, men måste först ingående förklara vad det innebär att fuska och ange exakt vad som räknas till fusk och även dokumentera detta och sedan se till att studenterna tagit del av informationen, annars frias de av systemet trots att underlaget som lämnats in för bedömning inte visar vad studenten faktiskt kan. Lärare tvingas lägga allt mer tid, för för att stävja fusk, sedan för att skapa underlag för anmälan och finns det minsta tveksamhet frias studenten även om denna klippt och klistrat från nätet. Det är närmast motsatsen till att sätta kunskapen i centrum och reducerar lärare och forskare till vilka tjänstemän som helst.
Offentlighetsprincipen är en annan viktig demokratisk princip som sätter käppar i hjulen för lärande eftersom studenter kan kräva ut inte bara tidigare tentor (för att kunna plugga "effektivare" inför proven) utan även godkända svar. Studenternas inlämningar betraktas som vilka inkomna handlingar som helst, som vem som helst kan begära ut och betraktas som ett ärende som högskolan har en skyldighet att behandla skyndsamt.
När lärare och forskare betraktas som vilka handläggare som helst ligger det lite i sakens natur att lösa problem eller kompetensbehov med hjälp av obligatoriska utbildningar, till exempel om genus och jämställdhet eller hållbar utveckling som är två aktuella frågor. På till exempel Försäkringskassan majoriteten av de anställda har som mest en kandidatexamen i ryggen är det kanske naturligt och oproblematiskt att bjuda in någon av alla de professionella föreläsare som finns och som är populära och låta alla lyssna på vad de har att säga. Men på högskolan är det långt ifrån självklart att det är ett bra sätt att lösa eventuella kunskapsbrister. Att tvinga mig och andra som skrivit sin avhandling om genusproblematik att lyssna på en föreläsare som talar om vårt ämne eller sitta i smågrupper för att diskutera frågor som rör ämnet vi disputerat i med kollegor som helt saknar kunskap och som ofta inte ens är intresserade av frågan eller har märkliga uppfattningar om ämnet, är kontraproduktivt och kan uppfattas som ett slags intellektuellt övergrepp, särskilt om ledningen inte ens själva deltar i undervisningen. Dels borde man kunna ta för givet att lärare på högskolan kan och tar eget ansvar för sin egen fortbildning i prioriterade frågor, dels borde man visa redan kompetenta lärare respekt och ge dem uppmärksamhet för kunskaperna de faktiskt ha istället för att klumpa ihop alla till en okunnig massa som slentrianmässigt behöver upplysas om olika saker.
Detta är några av effekterna av synen på högskolan som vilken statlig myndighet som helst. På vilket sätt gynnar detta lärandet och kunskapsutvecklingen? Den frågan borde vara rimlig att ställa, men den som gör det möts av misstänksamhet och kritik. Som statlig tjänsteman förväntas man okritiskt följa order, vilket är både självklart och viktigt i många arbeten, särskilt för statligt anställda. Men eftersom lärare och forskare ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land är det minst sagt olyckligt att den här synen kommit att bli självklar på högskolan. Är det kunskap vi vill ha måste kunskapen placeras i centrum. Och för att högskolans organisering ska kunna bidra till byggandet av kunskapssamhället måste verksamhetens akademiska kvaliteter värnas, och det kräver att högskolans regler skiljer sig från andra statliga myndigheter. Högskolans uppdrag är att utbilda, bland annat, statliga tjänstemän och därför borde det vara uppenbart för alla hur olyckligt det är att betrakta landets högst utbildade som vilka handläggare som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar