När jag var student och även i början av min tid som lärare utvärderades kurserna genom att alla, i samband med kursens sista tillfälle eller i början av nästa, uppmanades att fylla i och lämna in en blankett med frågor om olika aspekter av kursen och dess genomförande. Blanketten var en del av utvärderingen men på inget sätt den viktigaste. Utfallet på tentorna är och har alltid varit det viktigaste instrumentet i utvärderingen av högskolans kurser, för där visar sig kvaliteten i studenternas lärande. Eftersom jag alltid tagit kunskapen på största allvar har jag alltid engagerat mig i utvärderingen av kurserna jag ansvarat för och varit inblandad i. Det är viktigt för mig att arbetet jag gör, både som forskare och lärare, leder till högkvalitativ kunskap och verkligt lärande. Därför reagerar jag negativt när jag märker att dagens utvärderingar, alltså de utvärderingar jag måste administrera och tvingas lägga allt mer tid på, handlar allt mindre om kunskapen och allt mer om studenternas åsikter om och upplevelser av olika aspekter av kurserna. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att min omsorg om kunskapens innehåll och kvalitet inte uppskattas av systemet jag verkar i. Därför ska jag här reflektera över vad jag saknar och ser som helt avgörande för att uppnå akademisk kvalitet i den högre utbildningen.
Mätandet av verksamheten, som utvärderingarna är en del av, flyttar makt från lärare till linjeorganisationen. Det är ingen liten sak, i själva verket innebär det en fundamental förändring i synen på vad som ska vara i centrum i högskolans verksamhet. Att veta vad som fungerar i arbetet med att utveckla kunskap är en akademisk och intellektuell kompetens, så när lärarna inte bara fråntas ansvaret för utvärderingen utan dessutom ställs till svars om utvärderingens resultat inte lever upp till det administrativa systemets förväntningar, förlorar undervisningen sin koppling till forskningen, vilket är universitets signum och det som skiljer högre studier från verksamheten som bedrivs på gymnasiet. Det vi ser är alltså en gradvis avakademisering av verksamheten, alltså en marknadsanpassning.
Utgångspunkten för mig är att studenter inte är kunder och att det därför inte är någon attitydundersökning som ska genomföras, i alla fall inte om det är kunskapens kvalitet som som ska utvärderas. Självklart är studenternas åsikter viktiga och de spelar absolut roll för kvaliteten, men det finns ingen självklar kausalitet mellan graden av uppskattning och kunskapen som studenterna får med sig ut i livet efter utbildningen. Vad studenterna tycker brukar ändå framgå. Utfallet är och förblir det helt centrala måttet på kvalitet i akademin, och därför kämpar jag för att den aspekten ska betonas mer i kursutvärderingarna. Att studera på högskolan i Sverige är gratis. Skattebetalarna investerar i studenternas möjlighet att bedriva självständiga studier och har rätt att förvänta sig ett högkvalitativt kunskapsresultat, och det är mitt ansvar som lärare att skapa förutsättningar för det.
För att kunna utvärdera kurser på ett sätt som faktiskt gör att det är kunskapskvaliteten som mäts måste man först bilda sig en uppfattning om vad kvalitet i en kurs på högskolan är, samt var och hur den uppstår. Om studenterna är nöjda ser jag det som en bonus, men det går aldrig att ta för givet att nöjdhet leder till bättre kunskap. Allt handlar om vilka förväntningar man har på studierna och högskolan. En underhållande lärare som ger studenterna roliga uppgifter, letar efter enkla texter och ställer låga krav uppskattas nämligen mer än lärare som ställer höga krav och som utformar uppgifterna och väljer kurslitteratur med fokus på kunskapen och kvaliteten i lärandet. Mäter man kundnöjdhet kommer det alltså oundvikligen att gå ut över kunskapen, vilket gör att värdet av samhällets investering i högre utbildning minskar. Den typen av utvärdering får det nämligen att framstå som höga krav och krävande lärare är ett problem, när det i själva verket är grundförutsättningen för att kunna uppnå kunskapskvalitet.
Ytterst handlar det om validitet, det vill säga att man faktiskt mäter det som leder till bättre kunskapskvalitet. Men det handlar också om legitimitet. Om högskolan utvärderar sina kurser på samma sätt som kommersiella aktörer, alltså agerar som om det är viktigare vad studenterna tycker om kursen än att de faktiskt lär sig något av studierna som den skapar förutsättningar för, finns en uppenbar risk att synen på och värdet av kunskap förändras i samhället. Mäter man studenternas åsikter om kursen (deras upplevelser av och åsikter om lärarna, känslorna inför mängden text och språket som böckerna är skrivna på, och så vidare) legitimeras synen på studenter som kunder, vilket försvårar lärarnas arbete med att hålla uppe kursernas akademiska kvalitet. Kundnöjdhet som mått på kvalitet motarbetar alltså hela syftet med högre utbildning.
Vilka frågor kan och bör man då ställa i utvärderingarna? Det är svårt, men jag ska ändå försöka formulera några förslag.
Först och främst behöver man inledningsvis ställa kontrollfrågor som handlar om vilken ambitionsnivå studenten har och hur många timmar man lägger ner per dag eller vecka på sina studier. Läser man enbart för att få en examen och lägger ner minsta möjliga tid och ansträngning på sina studier är ens svar ingenting värda i ett kvalitetssammanhang. Jämställs den studentgruppens åsikter med ambitiösa studenter som studerar för kunskapens skull och som lägger ner minst 40 timmar per vecka, finns en uppenbar risk att utvärderingen av kurserna på sikt leder till att kravnivån sänks och kunskapskvaliteten sjunker, vilket är förödande och drabbar både samhället och framtida studentkullar som söker sig till högskolan för att bedriva högre studier och för att utvecklas intellektuellt. Bara synpunkterna från de studenter som verkligen bryr sig om kvaliteten och som tar sina studier på allvar kan och ska tas hänsyn till. Och det måste man förvissa sig om när man utformar utvärderingen och analyserar resultatet. Det kanske låter elitistiskt, men dels är det frivilligt att studera på högskolan i Sverige, dels är det gratis. Det handlar alltså om att värna investeringen som skattebetalarna gör i högskolesystemet.
En annan lämplig kontrollfråga är vilka förväntningar studenten hade innan kursen påbörjades, vilket är viktig information eftersom den säger något om hur kursen marknadsförts. En förutsättning för att kursen ska kunna fungera som det är tänkt och faktiskt leda till ett bra resultat är att studenterna som söker den har rätt förväntningar. Högt söktryck är och kan aldrig vara ett självändamål. Man kan också tänka sig frågor som rör studentens syn på kvalitet, eftersom det avgör hur svaren ska tolkas. Om lärarna och studenterna har olika uppfattningar, dels om vad kvalitet är, dels om vad som är kursens syfte, kommer utvärderingens resultat aldrig att kunna användas för att höja kvaliteten på kursen. Akademisk kvalitet kräver akademisk kompetens, och därför är det så problematiskt att lärarnas makt över arbetet minskar till förmån för administrationen och linjeorganisationen.
I många utvärderingar ställs det frågor om läraren och pedagogiken, men det typen av åsikter hör inte hemma i ett system som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum. Vad studenterna tycker om läraren eller undervisningsformerna och examinationen är meningslös information. Det är högskolans ansvar att se till att lärarna är kompetenta, och om studenterna är missnöjda får de driva frågan på eget initiativ via kåren. Som lärare kan man dra på sig beröm eller kritik av en lång rad olika anledningar, men inget av detta har med kvaliteten på kursen att göra. Kvalitet kan bara värnas i ett öppet och kritiskt samtal som bygger på goda argument.
Det spelar en avgörande roll hur frågorna formuleras och i vilken ordning de ställs, och utan en tydlig motivering blir svaren dessutom meningslösa. Det måste ställas krav på den som ska lämna synpunkter, annars riskerar utvärderingen att påverka kvaliteten negativt. Orkar eller vill studenterna inte engagera sig i utvärderingen genom att verkligen tänka igenom sina synpunkter kommer svaren inte att kunna bidra till att höja kursens akademiska kvalitet. En vanlig invändning mot allt för omfattande frågor och ett problem som brukar diskuteras är att studenterna inte engagerar sig och tar vara på chansen, och det brukar lösas genom att LÄRARNA anmodas att ta ett större ansvar för att få in svar, vilket inte kan vara en lösning, i alla fall inte om utvärderingens syfte är att värna den akademiska kvaliteten. Är studenterna inte engagerade eller intresserade är det inte en fråga för lärarna utan för kåren. Vad är annars kårens syfte?
Tycker du att kursen har fungerat, är en bra fråga att börja med. Men för att svaren på frågan ska kunna användas i kvalitetsarbetet måste den som svarar motivera svaret. Vad är det som fungerat bra eller dåligt? På vilket sätt, och varför? Vilka förändringar anser du vara motiverade, givet kursens mål, är en annan bra fråga. Men den fungerar bara i kvalitetsarbetet om alla svar som handlar om eller leder till att kraven sänks sorteras bort. Vill studenterna driva opinion för sänkta krav är det en fråga för kåren, en sådan förändring kan och får inte implementeras med stöd i anonyma, omotiverade åsikter.
Överlag läggs lite för stor vikt vid frågorna. Eftersom det inte är en attitydundersökning utan en utvärdering av kursens kvalitet behövs egentligen inte så många frågor. Egentligen behövs bara en enda fråga: Vilka förslag till FÖRBÄTTRINGAR har du? Gör man klart att svar utan tydlig motivering inte kommer att beaktas kommer svaren man får att kunna användas för att värna den akademiska kvaliteten i kurserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar