Erfarenheten säger mig att det väldigt förenklat finns två grupper av människor. En lite större grupp, som sätter sin prägel på samhällsdebatten och även påverkar synen kunskapen, som är uppdelad i två läger. Tänkandet som präglar denna grupp tar sin utgångspunkt i antagandet att det finns bestämda och entydiga svar på de allra flesta frågor, att världen är uppdelad dikotomiskt. Antingen är det si, eller så, och aldrig mötas de två. Debatterna mellan dessa båda läger engagerar så många och stjäl så mycket offentligt utrymme att den andra gruppen, som ser på världen och kunskapen i termer av (mer eller mindre av) både-och, framstår som apart och betraktas med misstänksamhet eftersom de inte anses kunna bestämma sig, trots att ytterst få frågor har bestämda och entydiga svar.
Antingen-eller är enkelt, det räcker att skaffa sig en åsikt och söka sig till likasinnade. Och eftersom så många forskare anser att det är viktigare att producera entydiga resultat än att faktiskt skapa kunskap och förståelse (som är något mycket mer komplext) är det enkelt att finna stöd i vetenskapen för sina åsikter. De som tänker antingen-eller och tydligt tar ställning är sällan ensamma. Finns det två alternativ, rätt eller fel, bra eller dåligt, höger eller vänster, verkar det som populationen fördelar sig jämnt mellan alternativen som bjuds. Trots att Donald Trump kommer att gå till historien som den absolut sämste presidenten i USAs historia röstade nästan hälften av de som gick och röstade på honom, vilket visar på vidden av problemet med dikotomiskt tänkande och den polarisering som blir följden av detta sätt att tänka.
I Sverige idag har befolkningen delats upp i ett läger som anser att Tegnell har fel i allt och att han ljuger. Och ett annat där man betraktar honom som en hjälte. Trots att Tegnell arbetar på FHM där man analyserar läget och tar alla beslut gemensamt blir det så här. Och problemet förvärras av att den som lyssnar på båda sidorna och försöker förstå smittans dynamik och vill skaffa sig KUNSKAP i frågan genom att skaffa sig en nyanserad uppfattning om pandemin och dess konsekvenser riskerar att betraktas som motståndare av representanter från båda lägren, trots att verkligheten ytterst sällan går att pressa in i en så pass rigid tankemodell som antingen-eller-tänkandet är.
Både-och är svårt att hantera. Det krävs en utvecklad analytisk förmåga och kompetens att tänka kritiskt eftersom man hela tiden måste väga olika aspekter och belägg mot varandra. Representanterna för antingen-eller kastar referenser i ansiktet på varandra eftersom de utgår från att det räcker med evidens som talar för det man är övertygad om. Både-och bygger på samtalets logik. Antingen-eller på debattens. Både-och kräver dels att man accepterar och förstår skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels att man är ödmjuk och öppen för att byta åsikt i ljuset av bättre argument eller evidens som indikerar att man har fel. Antingen-eller låser fast, stänger in och försvarar förnuftet. Både-och öppnar upp, reflekterar och följer med verklighetens förändring och utvecklar rörliga intellekt.
Den allmänna uppfattningen är att kunskap är makt, men så kan det bara vara i ett samhälle där kunskapen är viktigare än den som anser sig veta. I en värld som domineras av antingen-eller-tänkande kommer makt alltid att vara viktigare. Den som vinner debatten får nämligen själv förklara varför och dessutom utöva inflytande över den allmänna uppfattningen i frågan. Ingen lyssnar på den som förlorar, vilket förstärker intrycket att den som vinner också har rätt. Verkligheten är dock så pass komplex, föränderlig och mångtydig att ytterst få frågor går att avgöra en gång för alla. Dessutom har ingen människa direkt tillgång till verkligheten. Kunskapen vi människor har till vårt förfogande fungerar nämligen som blindkäppen som den synskadade orienterar sig i tillvaron med. Och att käbbla om vems käpp som är bäst är meningslöst, just för att alla människor famlar efter svar i en värld som till stor del är dold för oss alla.
Jag har lärt mig den hårda vägen, genom att sticka ut och dra på mig uppmärksamhet, att jag är en både-och-människa. Länge höll det mig tillbaka. Jag kände mig ensam och apart. Men idag efter många år av studier och egen forskning har jag äntligen funnit mig tillrätta med sakernas tillstånd. Jag har även upparbetat självförtroende nog att stå på mig, och så har jag tillgång till verktyg att utveckla kunskap med på verklighetens och kunskapssökandets egna premisser. Och jag inser också att vi är många som fungerar och ser på världen på detta sätt. En akademisk titel är ingen garanti för att man blir lyssnad på, men den gör det svårare att avfärda det man skriver och säger, i alla falla inom den akademiska världen. På sociala nätverk råder andra regler. Där regerar antingen eller och det är i snudd på omöjligt att få till stånd ett samtal. Det kostar på att vara där, men det är samtidigt lärorikt. Jag vilar i övertygelsen om att kunskapen alltid vinner i längden och bidar min tid. Förr eller senare kommer lusten att lära och viljan att veta att växa i samhället igen, om inte förr så när klimatförändringarna gått så långt att mänskligheten tvingas tänka om.
Min bok om mellanrummen som jag nästa vecka ska börja korrekturläsa för näst sista gången och som blir färdig om någon eller några månader, handlar delvis om dessa saker. Jag skriver den både för att förstå mig själv, kunskapen och den kultur där vetandet utvecklas och används. Samtalet som löper som en röd tråd genom boken är inkluderande och så länge dess premisser respekteras är det en konstruktiv mötesplats för båda grupperna av människor. Poängen med och nyckeln till framgång i ett samtal är att dess mål är utbyte och ömsesidig förståelse, inte koncensus. Så länge man inte bekrigar varandra kan man lära sig massor av att lyssna och reflektera över den andres åsikter och argument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar