Målet inför det nya året är att avsluta varje vecka med att bli färdig med en text. Förra veckan blev jag klar med en recension och framöver har jag planer att skriva åtminstone två artiklar och en lärobok. Däremellan blir det bloggposter. Denna vecka går jag in i helgen med den sköna känslan av att vara färdig med ännu en vända med boken om mellanrummen. Kommentarerna jag fick stärker mig i övertygelsen om att jag på riktigt börjar bli färdig, att jag är nära nu. Två vändor till med korrekturläsning ger jag boken, sen får det bära eller brista. Blir manuset inte antaget på något förlag publicerar jag det på nätet, open acess, men jag vill verkligen göra allt som står i min makt för att optimera chanserna att få boken utgiven i tryckt form. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Resten av dagen ägnar jag åt läsning, men vill dela med mig av den senaste versionen av bokens förord.
Förord
En av de viktigaste lärdomarna jag skaffat mig är dels att aldrig underskatta slumpen, dels att det är bättre att förbereda sig på och utveckla kompetens att hantera det som händer än att fokusera på och lägga energi på att styra tillvaron mot mål. Jag har arbetat med utkastet till denna bok i många år. Under hösten 2019 antog manuset en form och känslan av att jag nu var inne på upploppet växte sig allt starkare. Jag gick in i 2020 med vissheten om att hösten bjöd på generöst med tid att skriva. Så i mars dök Corona upp och högskolan ställde om till distansläge. Plötsligt frigjordes massor med tid som jag efter att den värsta oron lagt sig kunde använda till skrivande. När jag skriver detta befinner vi oss fortfarande i det mellanrum som öppnades upp av pandemin och som jag är tacksam för att jag kunnat ta vara på.
Titeln på boken, Omvägar till kunskap, är medvetet dubbeltydig, just eftersom kulturen där kunskapen skapas och används är mångtydig, komplex och förändras dynamiskt. Vägen till insikt och förståelse är därför inte rak. Det finns inga genvägar till kunskap, bara omvägar. Och det är vad som händer mellan frågorna och svaren som är det viktiga. Kunskapen är med andra ord vägen fram, och det är vägen som är målet. Tänker man kan inställda möten och avbokade föreläsningar bli till möjligheter som det gäller att ta vara på. Det är också så jag vill att den här boken ska läsas, som ett slags följeslagare eller reskamrat på vägen mot bättre kunskap om och fördjupad förståelse för kultur.
Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt. Projektet har sin upprinnelse i det faktum att jag 2011 började blogga på flyktlinjer.bloggspot.com. Jag hade ingen plan med skrivandet, annat än att skaffa mig rutiner och försöka skapa en plattform för kunskapsspridning. Flyktlinjer är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för möjligheten jag fått att studera. Till dags dato har det blivit över 4500 poster om olika aspekter av kultur. Efter ett tag väcktes tanken om att samla ihop några av tankarna som fångats i flykten och bearbeta dem till ett sammanhållet resonemang. Tanken var först att det arbetet skulle resultera i denna bok, men av olika anledningar blev det istället tre böcker som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln till böckerna som alla på olika sätt indirekt handlar om kultur och förutsättningar för kunskap och lärande. När den tredje boken var klar kände jag mig först nöjd, men ganska snart smög sig känslan på att jag kan bättre, att jag var långt ifrån färdig med det som jag nu tänker på som teorin om mellanrummen. Jag samlade därför ihop texterna i ett dokument som jag sedan dess redigerat och utvecklat. Boken handlar alltså inte bara om vägar till kunskap, den är i sig ett resultat av en omväg och ett antal lyckliga tillfälligheter, vilket stärker mig i övertygelsen om att jag är något på spåret. Om jag har rätt är dock inte upp till mig att avgöra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar