Etnologins historia 2

Denna text är alltså ett utdrag från min ena D-uppsats. Halva D-kursen handlade om Etnologins historia och var upplags enligt följande. Inledningsvis fick vi en lista med böcker och artiklar som skulle läsas och tentas av i en uppsats, en omfattande lista med betydelsefulla avhandlingar och andra texter samt viktiga debatter vilka format ämnet. Kursen gavs i seminarieform där läraren inledde med att berätta anekdoter kring ämnet och dess historia. Sedan diskuterade vi och hjälpte varandra att sätta sig in i etnologin som vetenskap. Det bar en kurs som byggde HELT på självständighet. Det slår mig att sådana kurser nästan inte finns idag. Sådana kurser går inte längre att ge, för studenterna har vant sig vid att luta sig mot anvisningar, kriterier och återkommande respons från lärare som på det sättet tar på sig ansvaret för lärandet. Även om självständighet är det kanske tydligaste kriteriet för att få en examen på högskolan.

Vi tvingades bli självständiga, för det var enda sättet att ta sig vidare genom utbildningssystemet. Och jag tror det var bra, det var nyttigt och det jag lärde mig av dessa kurser har jag med mig fortfarande. För jag lärde och studerade för min egen skull, inte för att uppfylla någon annans krav eller för att få betyg eller examen. Frågan som jag får ibland av studenter som läser idag: Vad vill du ha? Den frågan var otänkbar när jag läste på högskolan. Återigen tvingas jag konstatera att jag läste på andra premisser än dem jag tvingas undervisa med. När jag student kunde mina lärare ägna sig åt annat när jag var upptagen med mina studier, men idag när jag vill göra det störs jag hela tiden av mail och knackningar på dörren till kontoret, av frågor om högt och lågt, men alla på temat: Vad vill ni ha och vad ska vi göra? Ibland har jag lust att svara: Jag vill kunna arbeta ostört med mitt, för att kunna ge er bättre undervisning och för att lära mig mer. När jag var student ville alla (eller i alla fall en förkrossande majoritet) lära och studera. Idag känns det allt som oftast som om jag är den ende i klassrummet som vill lära. Och när jag delar ut fria och utmanande uppgifter möts med stönande och ointresse. Det känns orättvist!

Tar mig tillbaka i minnet till min tid som student. Läser min gamla text och lär mig något av mig själv, om det ämne som jag idag är docent i. Ett ämne, märker jag av innehållet i uppsatsen, förändrats väldigt mycket. Inte så konstigt, för kulturen har förändrats och den förändras hela tiden. Det är som det ska med den saken, även om jag tycker att man kan kräva mer av dagens studenter. För de kan, om de bara vill och får de rätta förutsättningarna.

FÖRÄNDRING

En av de första sakerna som slår mig under läsningen, är det faktum att etnologin trots många förändringar i fråga om teori, metod och undersökningsobjekt, ändå lyckats överleva. Kanske detta faktum hänger samman med flexibiliteten. Om jag jämför med andra ämnen som jag kommit i kontakt med är etnologin det som har den största bredden. Detta samtidigt som ämnet i sin historia kan uppvisa kraftiga svängningar och tvära kast i teoretiskt och empiriskt hänseende. Jag upplever det som om alla interna strider och debatter om inriktning, uppfattning och mening inom etnologin har stärkt sammanhållningen och trots många meningsskiljaktigheter tror jag de flesta som sysslar med ämnet känner stolthet när dom kallar sig etnologer.  

Eftersom etnologi är och alltid har varit inriktad på att undersöka människan från olika aspekter, tycker inte jag det är konstigt att ämnet blivit så komplext. Att undersöka mänskligt liv från så många olika infallsvinklar i både historisk och nyare tid. Att spegla förändringsskeden och processer samtidigt som man ibland kommer mycket nära sitt objekt, ställer forskaren inför problem som många andra discipliner reducerat redan i sin programförklaring. Mänskligt liv rymmer i sig själv en oändlig rad aspekter och den etnologiska forskaren, ställs ofta inför förutsättningar som kan tyckas märkliga. Eftersom etnologin oftast utgår från små grupper och använder dessa som grund och stöd för teserna, kan det ibland uppstå konflikt mellan forskaren och objektet, som inte håller med om tolkningen, vidare har andra forskare andra erfarenheter, som går på tvärs, utan att för den skull vara osanna. Under dessa förhållanden arbetar etnologen och det är kanske denna dynamik som gör det så spännande.

Jag ska i denna uppsats försöka visa hur jag tycker ämnet utvecklats från tidiga år till idag och för att göra det hela överskådligt har jag valt att utgå från några begrepp eller nyckelord som jag finner relevanta och lätta att hänga upp texten kring. Utifrån dessa ord kommer jag att diskutera och resonera mig fram till en så enhetlig bild av mina intryck som möjligt. Det första ordet som jag valt är förändring och jag tänker här presentera min subjektiva bild av etnologins förändring. Ambitionen har inte varit att ingående analysera och ta upp alla texter, utan jag har valt att här kommentera och ge min syn på det som antingen tilltalar mig eller det jag ogillar. Jag har lämnat mycket av texterna utan komentar p.g.a. att jag ställer mig likgiltig eller inte har någon åstkt om det. Etnologiämnets bredd gör det svårt att hålla intresset vid liv för allt. Jag hoppas givetvis att jag inte förbigått något väsentligt.

Aspekterna som ska penetreras, med särskild hänsyn till förändring är: inställningen till och synen på människorna som undersöks samt empirin och teorin.

Jag börjar med människosynen som döljer sig mellan raderna i avhandlingarna. I de tidiga texterna tycker jag mig märka att forskaren ofta när en uppfattning om sitt objekt som är anmärkningsvärt kylig. Det kan givetvis vara ett uttryck för den tidens krav på vetenskaplighet, men jag reagerar ändå på von Sydows ordval och allmänna inställning till allmogen. Han resonerar lite över huvudet på sina informanter och ett genomgående drag i den tidiga etnologin tycker jag är det ringa värdet man ger informanternas egna slutsatser och tankar om sig själva och betingelserna och förutsättningarna för deras egna liv och livsstil. Denna inställning till allmogen kan ibland rentav inverka hämmande på tillförlitligheten i slutsatserna. Jag tänker på boken utforskaren som bl.a.. beskriver Sigurd Erixon och andras handlande och attityder under insamlandet av föremål på landsbygden. Dessa forskare kunde ofta komma ut i byarna och uppträda med stor auktoritet. Böndernas inställning till överheten kunde då säkerligen få till följd att insamlaren ibland reste från byn med fler föremål än invånarna skulle lämnat ifrån sig om någon annan kommit dit. Denna inställning tycker jag skymtar fram på många ställen i de gamla texterna. Den ensidiga inriktningen på föremålens spridningar och vandringsvägar tolkar jag som ytterligare tecken på detta. Det är sällan som uppfattningar och reflexioner analyseras ur ett informantperspektiv. Här tror jag att mycket värdefull kunskap gått förlorad, genom att den aldrig kommit i tryck. När inställningen till informanterna förändrades med tiden var det försent att komma tillbaka till byarna för att komplettera de gamla undersökningarna.

Läsningen av "Från vildmark till bygd" gör det dock uppenbart att någonting hänt, även om man reagerar över avsaknaden av anonymisering av de beskrivna personerna. Det är tämligen känsliga saker som tas upp på många ställen i boken. Informanterna här tas dock på ett uppenbart allvar. Försöken från forskarens sida, att ge en rättvis och ärlig beskrivning, tycker jag framgår tydligt. Om vi sedan hoppar fram till slutet av sextiotalet märker man en markant skillnad. Nu nöjer man sig inte med att ta informanterna på allvar, man ställer även upp för och deltar i deras kamp för rättvisa och ett drägligt liv. Här har forskarna tagit på sig rollen som samhällsförbättrare och det är en tendens som lever kvar under hela sjuttiotalet och i viss mån ännu senare, även om den lever sida vid sida med en mer traditionell inställning och inriktning. I den allra senaste litteraturen kan jag finna tecken på att många gamla teman kombineras till något nytt som kan fördjupa bilden av tidigare arbeten. Man kan nog säga att pendeln svängt från de båda ytterligheterna för att nu stanna i mitten. Forskaren diskuterar och reflekterar i mycket högre grad över sin egen roll och hur den kan ha påverkat resultaten i undersökningen. En mycket kort och förenklad bild av denna förändring skulle då vara att den etnologiska genomsnittsforskaren utvecklats från en auktoritär och lite kylig vetenskapsman till en nyfiken forskare som närmar sig sitt objekt med empati och varsamhet. Hoppas att jag därmed inte trampat någon på tårna.

Upp till kamp, mot metoden!

Metod blir allt viktigare inom vetenskapen, för att garantera överförbarhet och underlätta test och utvärderingar av resultatet. Detta görs i effektivitetens namn, för att garantera största möjliga nytta för minsta möjliga insats. Om det är kunskapsmässigt relevant eller ens bra att göra och tänka så är inte så viktigt. Vad får detta sätt att tänka för konsekvenser?

John Law, som är en av företrädarna inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och (Law 2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Latour (1998:79) har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett arbetssätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.” Den enda princip man behöver följa blir därmed strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av Latours motto: don’t fill in the blanks (2005a:246), det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt.

Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de spår som handlingarna lämnar efter sig och de empiriska belägg som finns på förbindelser mellan enskilda element/aktörer. En vanlig, åtminstone till vardags, förklaring är annars ofta att ”det sitter i kulturen.” Och om vi ska vara lite självkritiska, har vi inte alla lite till mans och i alla fall någon gång hemfallit åt sådana förklaringar? Jag har i alla fall det (se t.ex. Nehls 1999). Men om forskare gör det, då blir det lätt en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Om man tänker rätt på saken vet man att kultur består av aktivt handlande. Utan handling ingen kultur.

En sådan praxis öppnar upp för ett annat förhållningssätt till det vetenskapliga arbetet, vilket är en insikt som även sociologen Sten Andersson förmedlar i sitt ”bokslut” över 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten.” En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Och det är något som etnologer inte borde vara främmande för. Utgångspunkten är att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), då upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna. Men det vore väl i så fall inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad man kallar sig, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Det är dags att frigöra sig från de tyngande bojorna, träda ut ur bunkrarna och göra sig vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga.

Vetenskapligt arbete som utgår från sådana premisser handlar om att våga släppa taget om resultatet och acceptera det faktum att detta alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när det väl lämnar forskarens dator. Och detta möjliggörs genom att man även inom vetenskapen vågar inse att vad man gör är att skriva berättelser och att man med hjälp av dessa försöker övertyga mottagarna om att det man kommit fram till är betydelsefullt och korrekt. Latour (1998:59ff) menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt är att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig och framställa sina verksamheter som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket.

Ett annat sätt att bedriva vetenskap, det som många ANT-forskare har valt, är att sträva efter att presentera analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten engagerar läsaren och får honom eller henne att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med resten av befolkningen. Men för att nå dit måste man göra sig av med övertygelsen om att ett specifikt ämne skulle kunna vara uttömt efter en avhandling. Man måste göra sig av med alla tankar på att ett forskarsubjekt skulle kunna äga den rätta tolkningen av en stor teoretiker, vilket medför att alla som vill använda denne antingen måste rådfråga ”gurun” eller ta strid för att själv efterträda honom eller henne på ”tronen.” All oro för om man har den ”rätta” tolkningen av en teoretiker är hindrande.

Det som betonas inom ANT är vad som görs med teorierna, resultatet av analysarbetet, inte hur de tolkas. Latour (1998:11ff) gör det genom att propagera för att samhällsvetare i sina analyser ska vidga perspektivet och göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro. Och då får man i analysen aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas. Man får heller inte ha någon förutfattad mening om aktörernas storlek, dess förmåga till påverkan/inflytande, eller i frågan om vad som är verkligt och overkligt, vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt, eller vad som är tekniskt och vad som är socialt. Latour menar att samhällsvetare inte ens får begränsa sig till studier uteslutande av ”det sociala”, vilket han menar är att dela upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte, utan väl underbyggda argument och utan analys, bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Vad som efterfrågas är med andra ord en vetenskaplig förutsättningslöshet som gör skäl för namnet.

Dunkla texter och klara tankar

Gårdagens Under Strecket innehöll en mycket intressant text som jag inte vill lämna okommenterad. Den handlar om sanningen, om skrivande och om förmågan att läsa och uttrycka tankar. Den handlar om människans förhållande till sanningen och är således en analys av kunskapens roll i praktiken, i samhällen genom tiderna. Den inleds med följande ord.

Är det dunkelt sagda alltid det dunkelt tänkta? Innan våra dagars klarhetsideal satte filosofer en ära i att formulera sig kryptiskt, mångtydigt och rentav exkluderande – inte minst om tankarna ansågs farliga – enligt en ny bok om klassiska esoteriska texter. 

Inte minst om tankarna ansågs farliga är det viktigt att de inte är allt för klara. Dessutom finns det massor av saker som människor inte vill veta om sig själva och ännu mer som man inte vill att andra ska veta. Låter man som kulturforskare någon läsa ens analys av det som finns dokumenterat på band händer det ofta att den som intervjuats reser invändningar, mot TOLKNINGEN. För det var inte så de menade, eller detta vill de inte att andra ska tro om dem. När det som bokstavligen sägs bildar underlag för en tolkning där forskaren läser mellan raderna och går på djupet och när orden relateras till annat, sätts i ett sammanhang händer något.

När någon annan uppfattar mina tankar och ger sin syn på det som blev sagt, är det självklart alltid jag som har tolkningsföreträde? Sanningen om mig är problematisk på det sättet, för den finns alltid inne i mitt huvud. Och antingen är den min, men då måste man acceptera att den som har makt kommer att kunna påverka bilden som andra får av hen mer än den som inte har makt. Eller också ligger sanningen i betraktarens ögon, och då kan det uppstå andra problem, för vad händer då med obehagliga sanningar som allmänheten borde få tillgång till?

Problemen med sanningen och dunkla tankar är många, men aldrig ointressanta och alltid väldigt viktiga för en demokrati som vill fortsätta vara demokratisk. Därför är Understreckaren, skriven av Carl Rudbeck viktig. Framförallt är den viktig för att den visar på betydelsen av humaniora. För, som Rudbeck skriver...

Kan det vara så att vi i dag är så förblindade av klarhet att vi inte längre rätt förstår att läsa gamla texter? I dag tar vi för givet att filosofer klart och tydligt formulerar sitt budskap och gör allt som står i deras makt för att undvika det dunkla och det mångtydiga; bland en analytisk filosofs främsta plikter ingår den att uttrycka sig så tydligt som möjligt. En filosofs uppgift är att bringa ljus och klarhet där det tidigare rått mörker och förvirring. Bertrand Russells vanligen glasklara prosa har blivit det stilistiska och intellektuella idealet.

Så ungefär lyder den förhärskande åsikten sedan mer än hundra år. I dag ifrågasätts den sällan. En orsak är att filosofin numera är ett tryggt akademiskt arbete där utövarna i hög, kanske alltför hög, grad skriver för varandra och publicerar sina alltmer specialiserade rön i alltmer specialiserade tidskrifter. ”Oklar, motsägelsefull, otydlig” har i den akademiska filosofiska miljön blivit skällsord som kan förstöra en annars lovande karriär.

I en kultur där klarhet hyllas och det som uppfattas dunkelt fördöms, där kommer den som uttrycker sig dunkelt att få problem, oavsett varför eller på vilket sätt det uppfattas dunkelt. Och när den tanken väl vunnit gehör hos en bredare massa och hos makten ligger ansvaret för det som sägs hos den som talar, hos folket och makten som kan kräva klarhet, för det är enklare att hantera. Även om enkelheten är skenbar! Här ser jag kopplingar till skolan och till den högre utbildningen. I kursvärdering efter kursvärdering får vi läsa att Mats Alvesson är flummig och obegriplig. Sådana texter, texter som inte klart och tydligt, stringent och pedagogiskt uttrycker det som behövs för att klara tentan vill man inte tvingas läsa. Denna typ av kritik kan uttryckas för att vi lever i en kultur där klarhet hyllas som ett högt ideal. Men det leder till att allt fler, allt oftare, behöver anstränga sig allt mindre. Och det i sin tur leder till att förmågan att ta till sig abstrakta texter minskar, samt att förmågan att tänka kritiskt utarmas.

Det har inte alltid varit så här. Får man tro Arthur M Melzer har det faktiskt nästan aldrig varit så här. Under mer än 2 000 år – säg från försokratiker som Herakleitos och åtminstone fram till en bit in i på 1800-talet – har den klarhet som blivit den moderna filosofins ideal varit ett sällsynt undantag. Filosofin har då varit delvis esoterisk, ett ord som kommer från grekiskan och som betyder inre eller intern. I filosofiska sammanhang har det kommit att syfta på aldrig klart formulerade åsikter som ändå kan uttryckas på flera sätt – genom medvetna motsägelser eller fel, beröm av något som egentligen ska tolkas som kritik av något annat och på många, många andra sätt.

Det har inte alltid varit så. Samhället förändras hela tiden och det kan mycket väl komma en tid då makten ser annorlunda ut, en tid där vissa sanningar anses farliga och därför måste tystas. Att där och då ropa på mer resurser till humaniora och till utbildning i kritiskt tänkande kan man anta är omöjligt. Idag ser det ju inte ut så, tvärtom talar sig alla varma för humaniora. Men tyvärr räcker inte resurserna till för allt man vill, och som av en olycklig slump får humaniora stryka på foten. Vi har inte råd just nu, vi prioriterar annat som är mer angeläget. Det är en farlig väg att gå, även om den känns enklare och smidigare. Intellektuell förmåga är dock som med kondition och muskler, den måste underhållas för att kunna användas där och när den behövs. Idag sparas det oroväckande mycket på humaniora! Det kan komma att stå oss alla dyrt, i alla fall alla vi som tror på demokrati, öppenhet och alla människors lika värde.

I dag har detta sätt att skriva filosofi i stort sett glömts bort, dagens filosofer verkar ta för givet att nutidens ideal är lika gamla som filosofin själv. Av olika anledningar har vi, det vill säga flertalet av dagens filosofer, förträngt detta – med ett stort och betydande undantag: Leo Strauss, som ofta ensam och kritiserad läste klassikerna i ett esoteriskt ljus, eller kanske är dunkel ett i sammanhanget mera rättvisande ord.

För att råda bot mot denna glömska har nu Melzer skrivit sin på många vis lysande ”Philosophy between the lines: The lost history of esoteric writing” (University of Chicago Press). Med nit, lärdom och skarpsinne driver Melzer, som är professor i statskunskap vid Michigan State University, sin tes att vi inte rätt kan förstå gamla tiders filosofer om vi inte beaktar deras esoteriska retorik. Arroganta modernister kan lätt komma att se primitiv förvirring när det i själv verket är fråga om noga uttänkta strategier med flera olika mål.

Glömska kan uppstå av många olika orsaker. För att annat kommer emellan, av försumlighet, okunskap och så vidare. Och så kan den uppstå medvetet, genom informerat ointresse, vilket kan sättas i system av makten. Det är vad humaniora kan sägas ha drabbats av, och när detta kombineras med en växande lättja bland befolkningen, mindre tid och ork för eftertanke och analys, då förstår man hur viktig tankarna som presenteras av Rudbeck är.

Ända fram till ungefär upplysningen var de flesta filosofer övertygade om att tillgång till sanningen helst borde vara förbehållen en liten grupp, medan några av upplysningens mest radikala och modiga filosofer satte dagens agenda eller i alla fall den agenda som numera kan räkna med läpparnas bekännelse: det finns ingen sanning som är så farlig att den inte kan spridas överallt, alltid och till alla.

Esoterismen under antiken, medeltiden och renässansen var alltså ofta ett sätt att hålla de filosofiska sanningarna inom en liten, utvald krets. Skälen till varför man ville göra det är flera. Den försokratiske filosofen Herakleitos lär sålunda ha gjort sina tankar medvetet dunkla så de inte skulle låta banala. Platons strategi var att använda Sokrates alltid ifrågasättande metod för att därmed sätta flera idéer i spel samtidigt och på så sätt förhindra entydiga tolkningar. Aristoteles är ett knepigare exempel. Melzer vill också här visa att det finns ett esoteriskt skikt, medan andra, som den eminente Ingemar Düring, ganska bryskt avfärdar sådana hypoteser. Även om Melzer skulle ha fel om Aristoteles så skjuter det ändå inte hans tes i sank. Han har samlat ihop en imponerande citatsamling där filosofer från antiken och framåt menar att det inte är möjligt att klart och tydligt framföra sitt budskap, utan att man måste linda in det, göra det underförstått eller på flera ställen i en text sprida ut vad som egentligen hör samman. Sedan är det upp till läsaren att dra de riktiga slutsatserna. Rousseau skrev att han bara beskrev trädets grenar medan läsarna fick gissa sig till hur stammen såg ut. För intelligenta läsare borde det inte vara något problem. I ett brev till sin vän Guicciardini skrev Machiavelli: ”Jag säger aldrig vad jag tror och jag tror aldrig vad jag säger och om jag någon gång råkar tala sanning döljer jag det i så många lögner att den är svår att hitta.”

Ta vilket nyhetsinslag som helst och läs det eller lyssna på det med Machiavellis ord i färskt minne. Nuonaffären, olika företags relation till Luxemburg och inte minst politiker som uttalar sig om skola, vård och vägbyggen. Sanningen är inget i kraft av sig själv, den drivs på av den som har makt. Och ju mer makt vi ger enskilda, individer eller organisationer, desto större inflytande får ett fåtal mäktiga över det stora flertalet. Förmågan att uttrycka sig och att avkoda underliggande budskap, förmågan att läsa och tänka kritiskt och insikten om när klarhet och dunkelhet är anbefallt, är samhällsbyggande egenskaper som oroväckande snabbt håller på att utarmas.

För att rätt förstå dessa tänkare måste vi göra oss fria från dagens fördomar som premierar den explicita ytan och i stället lyssna till abbé Galianis råd till en vän: ”Läser du inte det vita? Läs det vita, läs det som jag inte skrev och vad som ändå finns där…”

Hermeneutik är läran om att läsa det vita, det som inte står där men som ändå finns och påverkar. Förmågan att tolka har alltså i högsta grad en hållbarhetsaspekt, för det samhälle som inte har den här förmågan eller där den är koncentrerad till några få, är ett samhälle som ligger vidöppet för makten, vilken aldrig självklart har sin och min och folkets goda som sin högsta prioritet, eller marknaden som bara ser pengarnas värde och som gladeligen offrar en osäker framtid för en säker vinst idag. Utan humaniora blir livet fattigare och farligare. Tänk på det nästa gång du knorrar över en text som inte omedelbart öppnar upp sig eller en tanke som du inte omgående förstår. Tänk på att ...

Det finns ingen nyckel för att rätt läsa esoteriska texter. Funnes en sådan vore de ju inte längre esoteriska.

För att kunna avfärda det dunkelt tänkta krävs alltså att man har förmågan att läsa OLIKA typer av texter. Så är det klarhet man vill ha, är det dunkelhet man måste förstå. Som sagt, det finns inga genvägar till något som är värdefullt, för fanns det det skulle det man vill ha inte vara värdefullt. Tänk på ordspråket, Lätt fånget, lätt förgånget. Det man mins bäst och längst är inte det enkla, det klara och det som inte bjuder något motstånd för det är som vitt socker för hjärnan, eller en deckare av Sveriges mest SÅLDA författare.

Minne från fältet

Den fältarbetande etnologen kör sakta genom Alingsås. Han letar efter en mindre avtagsväg. Det är tidig söndagsmorgon våren 1997. Regnet vräker ner och ingen människa finns att fråga om vägen.

Efter några felkörningar hittar han äntligen rätt. Etnologen iakttar jordbrukslandskapet han färdas genom. Vid påfallande många av husen som passeras står det lastbilar parkerade, lastbilsföraryrket verkar vara är ett sätt att bo kvar på gården efter att jordbruket lagts ner. Etnologen letar efter ett speciellt hus med en röd Volvo FH12:a uppställd på gårdsplanen utanför. I det huset ska fältarbetsfasen i ett nytt etnologiskt forskningsprojekt inledas med en intervju i hemmiljö hos en lastbilschaufför som arbetar i fjärrtrafik. Efter cirka en mil på den smala slingrande vägen passerar han ett mindre samhälle och då vet han att det inte är långt kvar. Efter en stund upptäcker han också en röd lastbil som står parkerad på en gårdsplan vid sidan om vägen.

Men det finns två hus. Han parkerar bilen och ringer på dörren till det ena huset. En man tittar frågande på etnologen som presenterar sig och överenskommelsen om en intervju. Mannen spricker strax upp i ett leende och säger: "Det är nog inte mig du ska tala med. Det måste vara Ove Cykelstyre, min granne du letar efter. Han bor i huset här bakom".

Efter en stund sitter etnologen på en stol vid bordet i ett stort kök. Informanten sitter mittemot och frun i huset kokar kaffe. Under tiden som etnologen riggar upp bandspelaren och tar fram frågelistan berättar informanten om vad han råkade ut för samma dag som de talades vid och gjorde upp om intervjun.

När informanten väntade på last i hamnen blev han kontaktad av några tulltjänstemän som ville följa med den container som han skulle köra. I containern fanns det narkotika och tullarna ville gripa ligans huvudman. Hela dagen fick han sedan åka runt med containern till olika platser i södra Sverige. Mottagaren anade oråd och dirigerade upprepade gånger om bilen från en mobiltelefon i Stockholm. Händelsen förstörde informantens veckoplanering och antalet körda mil blev inte så många som han hoppats. Han svär en aning över körtidsreglerna innan själva intervjun påbörjas.

Etnologen dricker kaffe och lyssnar på informantens berättelser om allt som rör yrket, hans relation till lastbilar och personliga bakgrund. När något är oklart ställer etnologen följdfrågor. Genom hela intervjun är informanten dock ganska okoncentrerad.

Men så plötsligt händer något. Vid den sista frågan lyser informanten upp. Berättelsen får glöd. Etnologens fråga, om det finns någon resa som informanten minns speciellt, besvaras med följande livfulla beskrivning av hur det kunde gå till under lastbilsförarnas glansperiod på sjuttio- och åttiotalen:

Det finns ju många, ha ha ha. Man har ju gjort många tokiga resor... Teheran det var ju någonting som man kommer väl aldrig mer att få uppleva. Jag körde Volvo dynapack, det var till en mässa där nere. Det var jag och en kille till som hade fått den körningen. Dom frågade om vi ville åka och vi sa okej. Det var ju roligt då. Och vi brummade i väg. Vi körde genom DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien och så Bulgarien och genom hela Turkiet. Vi hade väl lite strul med den andre killens bil för färdskrivaren var inte riktigt bra på den och snutarna i Turkiet tjafsade på flera ställen. När du kommer ner till Turkiet då får du ställa dig vid gränsen och vänta, dom är ju så turkarna att du kan få vänta. Det kan ju ta hur många timmar som helst. Vi var alltså, jag tror det var trettionio eller trettiotre ställen som vi skulle gå på och få stämpel i papper, inne på tullområdet. Det skulle vägas och det var läkarintyg och det skulle betalas vägskatter. Det var en djävla massa ställen att springa på. Det fick man ju lära sig eftersom och fråga sig fram och så. Men det var väl okej, vi stod där ett dygn eller så innan vi kom iväg. Men så började strulet efter Istanbul. Då fick vi ett polispapper med oss som skulle stämplas på TIR-parkeringen och det skulle skrivas i kilometer, datum och alltihopa det här och så skulle vi visa passet och färdskrivarbladet. Och dom kollade det noga och anmärkte på allt, "Problem mister, problem". Och så skulle dom ha en tusenpeng, fjorton kronor eller vad det var då. Skulle du ha kvitto då kostade det tretusen. Men det gick ju bra och vi susade iväg.

Sedan träffade vi på en kille, en bärgningsbil, som också skulle gå ner till den där utställningen. Och den här andra killen träffade vi på den allra sista TIR-parkeringen i Turkiet, borta i Basargan. Han hade pajat vattenpumpen. Så vi, det var ju bara att riva isär skiten på hans djävla V-åtta. Det stod ju en svensk där och då åkte man ju dit direkt. Det var en turk där, han sa det att det är inga bekymmer. Han lagade alltså vattenpumpen med konservburkar, klippte remsor och gjorde ett lager av konservbukarna. Det var så mycket bly i burkarna. Och så fett, han hämtade något djävla segt fett och så lindade han en konservburk om. Den höll alltså hela vägen ner till Teheran och den sitter i den gamla Scaniaverkstan i Helsingborg, ute i kundmottagningen. Det läckte ju vatten va men inte värre än att det gick att köra.

Sedan så kom vi ju ner då... det började på gränsen till Iran. Vid den gränsen stod det mellan tre och fyra tusen lastbilar. Och bara en grushåla i stort sett. Det var någon som sa till oss att ni får inte stå där bland turkarna, det är inte bra. Han visade oss en annan plats, det var en schweizare. Vi gick väl där, det var varmt som helvete, en femtio grader så där och jag gick i bar överkropp och långbraller och han jag åkte ner med han gick i kortbyxor och bar överkropp. Vi skulle gå bort och köpa dricka och då kom speditören farande som en iller över plan där. Då hade vi gått genom turkgänget och dom höll på och vissla och så... vi visste inte vad dom visslade åt. Men speditören sa det att, för helvete gå och klä på er för ni blir våldtagna. Och hej och hå med en väldig fart sprang vi tillbaka till bilarna och fick vi på oss kläder. Då var det inte ett ljud när vi gick över planen.

Ett och ett halvt dygn stod vi där innan vi kom... och det var strul med papperna. Iran var struket i karnet: Hur löser vi det? I tullen undrade vi då hur vi skulle göra med karnet och dom sa att vi måste skicka papperna med bud ner till Teheran, så dom får ni inte med er. Vi tänkte ju det att fan kan vi lita på dom här djävlarna... Så vi behöll TIRkarnet och triptikan. Fraktsedlar och sådant fick dom, men vi hade skrivit av så vi hade adresser och allt sådant.

Ja så vart vi utsläppta vid gränsen sent på eftermiddagen och då frågade vi den här speditören: Finns det något ställe att duscha här, och han sa: Visst, och åkte med oss. Körde före oss in i byn och visade ett jättefint badhus, nybyggt. Och vi in där, det kostade några kronor, in i ett sådant där duschbås. Och när vi står där, det fanns tre stycken och vi stod i var sitt... rätt som det var så tog kallvattnet slut. Det fanns alltså bara idiothett vatten. Det ångade ur rören. Kallvattnet tog slut och det kom in en kille och sa: STOPP och vi försökte förklara. Det var inga problem, vi skulle få vänta en halvtimme där så kommer kallvattnet. Det visade sig att dom hade pumpar där som pumpade upp kallvattnet på taket som sedan gick med självtryck ner i rören och det var slut uppe på taket.

Sedan gav vi oss iväg ner. Vi skulle tanka, det hade vi fått nys på att det var billigt att tanka i Iran. Och det var det ju. Vi betalade elva öre litern för dieseln, tror jag.

Klockan var sent på kvällen, eller ja sent på eftermiddagen och vi sa att, vi kör ner till Tabritz, det var en fjorton femton mil att åka och så lägger vi oss där. Vi hade fått reda på att det fanns en TIR-parkering där. Vi la oss, men vi vaknade mitt i natten. Det låg ett stort raffinaderi där i Tabritz. Ett av Irans största och irakerna höll på att bomba det på natten, så fick ju på oss paltorna och iväg därifrån som idioter. Raffinaderiet låg väl en två mil bort, men det smällde och lät och tjöt flygplan och allt. Så vi gav oss iväg. Men man vill ju inte köra på natten, man visste inte vad, om det var folk ute på vägarna och ingen belysning fanns det. Vi drog iväg en tio mil eller nåt.

Sedan kom vi väl ner till Teheran på eftermiddagen. Det var en torsdag, sista biten ner, det var så hett. Jag hade Forden då och det var sjuttioåtta grader Celsius inne i hytten, uppe vid takhuven. Jag kände att det bara kokade i huvudet på mig. Men så hittade vi ett ställe, det hade dom även i Turkiet, ett ställe där dom pumpade upp källvatten i sådana här cementringar. Jag gick i en sådan och hade vatten till knäna. Jag stod nog där i en kvart innan temperaturen hade blivit någorlunda i kroppen. Sedan kokade vi ärtsoppa. Vi ställde oss där och lagade mat och vi kokade ärtsoppa, det var ju torsdag, ha ha ha.

Vi kom in i Teheran på eftermiddagen. Det är en stor stad. Officiellt så bor det väl en åtta tio miljoner där och ringleden runt stan var över fyrtio mil lång! Vi kom in i ena änden och: Vart ska vi nu? Men så hittade vi en turk, vid ett slakthusområde där som kunde engelska. Vi berättade vilken adress vi skulle till. Han hade en jättestor karta på väggen. Ja ni är här och ska dit! Hur hittar vi dit då? Ja, det är bara och köra. Så vi gick ut och ropade på en taxi och han skulle köra före oss. Det var bara in i smeten där. Taxichauffören hade ju kört där förut och han körde som en galning. Vi kom ut på en ringled, den var sexfilig, tre i varje riktning. Och rätt som det var så var det bara tvärstopp. Så långt som vi såg var det kö. Taxichauffören han körde plötsligt bara över mittremsan, till motsatta sidan. Vi funderade en stund, men sedan så körde vi efter, mot trafiken. Vi körde om kön.

Sedan, dagen efter... nej det var samma dag, så skulle vi tvätta oss någonstans... vi hittade en sportanläggning till slut. Då fick vi inte komma in där till duschar och swimmingpoolen. Det stod en djävel med kalasjnikov som sa: STICK! Jaha det är väl inte mycket att göra, det är bara att sticka då. På fredagen kom Volvos folk och dom sa att på torsdagarna, då är det damerna som badar och sedan måste dom byta allt vattnet innan männen får bada igen. Kvinnorna är ju orena.

Vi var nere på stan en gång. Volvo hade en heltidsanställd taxichaufför, eller två bröder som hade en bil och det dom två inte kunde fixa det gick inte att fixa. Den dyraste wiskeyn som jag har druckit, det var där. Vi var nere i stan på något hotell och åt. Och då såg vi, vilken stor parkeringsplats det var här - men, nej då var det en korsning i Teheran, ha ha ha!

Och vilka luftföroreningar, fy fan, det gick inte att bo inne i stan. Och i södra delarna av stan där fick vi överhuvudtaget inte gå in. Han sa det: ni blir dödade om ni åker dit. Dom sprängde, då när vi var där nere, sprängde dom järnvägsstationen och det var vad vi hörde en tvåhundra stycken som dog. Det var någon sån här grupp då som hade, några sådana här fundamentalister eller nåt. Nittonhundraåttiofyra var det, så det var ju under Khomeynieran.

Och vi vart stoppade på en sådan här vägkontroll och där letade dom efter porr och sprit. Ungdjävlar på en femton till arton år med kalsjnikov. En av dem kom upp och han hade hittat en tröja i min bil, med något tryck på som han ville ha: Men nej då, det får du inte alls det! Då satte han bara geväret mot mitt huvud: Ta den då!

Vi var kvar i Teheran i nio dygn och vi fick bo i Volvos kåk. Vi var borta en månad sammanlagt för vi fick vänta så länge på hemlass. Men hemresan gick bra, vi körde genom Turkiet och jag tror att jag lastade konserver i Bulgarien. Det var lite spännande. Lite eget och, ja man har upplevt något som inte många andra har gjort.

Liknande berättelser möter etnologen inte vid varje intervjutillfälle, men det förekommer och det är en viktig orsak till att han älskar sitt arbete. Glad och nöjd tackar han informanten och dennes fru för kaffet och för att han fick besöka dem med sin bandspelare.

Etnologins historia 1

Jag vet så klart inte hur intressant det är för någon annan, men när jag nu påbörjat arbetet med att minnas min tid som student känns det helt följdenligt att publicera mina D-uppsatser, för att ge en bild av den jag var och hur jag tänkte då. Jag gick D-kursen under hösten 1994, och sedan sökte jag forskarutbildningen första gången. Så här skrev och tänkte jag då, på mitt fjärde år som student, just innan jag blev doktorand och påbörjade forskarutbildningen.

Den första D-uppsatsen av två (omfattande 10p, vilket motsvarar 15hp) handlade om Etnologins historia, så det bör ha ett visst värde, förutom det rent kuriösa. Jag portionerar ut texten i mindre delar och börjar med inledningen, som jag idag läser med lätt rodnad på kinderna. Det börjar så här ...

 

Inledning

Det är en fascinerande vandring genom tiderna, när jag läser bok efter bok mellan "Mamma, Pappa, Barn" och "Våra Folkminnen". Jag ser historiematerialismen interaktionalismen och de nutidsinriktade urbana samhällsstudierna försvinna och underskiktet av den funktionalistiska historiskt inriktade allmogeforskningen dyka upp och ligga blottad. Jag når också dess gräns och ser bottenskikten av diffusionismen och evolutionismen plötsligt ligga fritt. Vissa bitar verkar förstelnade, eftersom många av idéerna nu i stort sett har övergetts. Men man känner ändå att detta en gång i tiden ansetts vara något dynamiskt och nytt. Man märker tydligt hur kampen stått mellan formerna och dess ständiga förskjutningar.

När funktionalismen först nådde etnologin var motståndet hos vissa, av någon orsak större än på andra håll. Frammarschen gick dock, med allt starkare kraft på för att så småningom helt bryta igenom. När den ännu yngre interaktionalismen kom, mötte den samma öde. Dess expansionskraft hejdades först men kunde sedan öka och utbredningen gick allt snabbare. Dock fick denna inriktning finna sig i att ej i samma grad helt slå ut och täcka sin föregångare, där denna efter en lång belägring lyckas behålla några av sina revirområden. Samma gäller för alla nya inriktningar, man slår inte ut någon lika lätt idag som för femtio år sedan.

Ja på detta sätt skulle kanske den gode Dag Trotzig ha uttryckt sig, om han gått D- kursen i etnologi, hösten 1994.

Denna, för mig enorma textmassa som jag nu under några veckors tid varit tvungen att konfrontera, bearbeta och skaffa ett personligt förhållande till är det största intellektuella kraftprovet som jag utsatt mig för. Det är inte utan vånda man lämnar ut sig på detta sätt i all sin osäkerhet om sin egen förmåga. Det känns ändå skönt att vara klar och inte hinna ändra mer. Texterna som skulle läsas in var så omfattande och olika att man ständigt kommer på nya idéer om hur man kunde skrivit istället. Man märker ständigt att man glömt eller allt för lite kommenterat sådant som man tycker är viktigt. Allt det där är dock meningslösa, hopplösa ursäkter som inte betyder något. Den individuella förändringen och nya synen på gamla texter och åsikter kommer förhoppningsvis att revideras kontinuerligt under resten av livet och den där perfekta ofelbara och slutgiltiga texten kommer förmodligen aldrig att skrivas, av mig åtmistonne. Vid slutet av, eller ännu hellre efter det att man lämnat något ifrån sig, inser man hur man skulle gjort istället och då är det lätt att ångra sig. Skulle alla leva efter sådana premisser och med de kraven på sig själva skulle det inte finnas mycket att läsa i världen. Kritiken av denna text kommer ju till användning i nästa uppsats och på det sättet intalar jag mig den har ett värde, även om den lämnar mycket övrigt att önska.

Även om det många gånger varit jobbigt så har jag under arbetets gång upptäckt hur roligt det kan vara att skriva. Många rader i texten kan därför te sig lite malplacerade och underliga, töntiga och spetsfundiga, men får skyllas på iver och ohejdad skrivarglädje. Det är en fåfäng förhoppning att läsaren ska uppskatta texten lika mycket som jag uppskattade att skriva den, men jag hoppas ändå inte att den som läser den ska somna. Denna inledning består delvis av sådana skäl, av två komprimerade versioner av etnologins historia och jag reserverar mig härmed och ber ödmjukt om överseende. Det var bara så oerhört kul att göra dem att jag inte kunde låta bli. Här kommer min komprimerade version av etnologins historia:

Den strikta allmogeforskningen har utvecklats från ett mycket empiriskt, rumsligt, horisontalt upptecknande och spridningssökande, Som syftade till bevarandet av det gamla, över socialt vertikala lokalstudier, till en idag mer teoretiskt analyserande, förklarande och i viss mån förändrande, hypotesprövande forskning i experimentell och ibland litterärt influerad stil, syftande till förståelse för det föränderliga nuet.