Tänker med Deleuze XII

Om räfflade rum, och släta har det handlat. En viktig skillnad som sätter fingret på något viktigt, nämligen det faktum att inget är något i sig själv. Allt blir till, i relation till och i interaktion med, allt annat. Världen som vi känner den är inget, den blir det den uppfattas som genom att liv levs och tankar tänks, genom att materia omformas och i spelet mellan anpassning, antingen av aktörerna eller omgivningen. De två ytterligheterna i kontinuumet är å ena sidan ett hårt räfflat rum där tankar och materia regleras i detalj, och å andra sidan ett slätt rum (tänk öken, stäpp eller hav) utan koordinater. 

Kommer att tänka på detta när jag läser dagens Under Strecket, som handlar om Eifeltornet. Jag vill se det som ett slags räffling av rummet, i såväl tanke som teknik och materia. Det på många sätt sinnebilden för västerlandet, som är den plats där räfflingen av rum dragits till sin spets. Följande citat från SvD får illustrera tanken.

Det tog drygt ett år och nio månader att bygga det omtvistade järntornet. ”För att hedra modern vetenskap och fransk industri har jag velat resa en triumfbåge, lika häpnadsväckande som de som tidigare generationer rest till erövrare”, förklarade Eiffel. Under världsutställningen 1889 blev tornet en stor turistattraktion och drog nästan två miljoner nyfikna besökare. Tidningen Le Figaro hade låtit installera ett tryckeri och ett redaktionsrum på andra avsatsen och gav dagligen ut ett fyrsidigt nyhetsblad under den perioden. På tredje avsatsen fanns det också en telegrambyrå. Vid den tidpunkten verkade Eiffels uppseendeväckande järnkonstruktion dömd till ett kort liv, då det var tänkt att den skulle monteras ner efter 20 år. Vem hade kunnat ana då att det nyinvigda tornet efter hand skulle bli ett av Paris viktigaste riktmärken och få sådan betydelse för fransmännen? Till en början betraktades det som symbol för franska revolutionen, för industrin och moderniteten, men blev med tiden främsta symbolen för Paris och Frankrike.

Räfflingen av rummet lever kvar, långt efter att dem som skapade den har lämnat scenen. Så bör man förstå saken. Det handlar om makt, om makt som finns inlagd i världen och som uppstår i relationer mellan aktörer (och här handlar det inte bara om människor, aktörer är allt som kan göra skillnad: teknik, materia, tankar, kultur och människor. Aktörer kan bara identifieras i efterhand, med ledning av konsekvenserna som skeendet resulterar i). Över räfflandet och dess konsekvenser styr ingen, även om det ser så ut och även om det är så det kan fungera från tid till annan. Räfflornas makt över människor och kultur är däremot stor. Det visar inte minst artikeln om Eifeltornet. Tänker även på min resa till Barcelona härförleden, på att det man studerar när man reser till olika platser, om det inte handlar om vandring i naturen, är just räfflingar av rum. Tankar om skönhet och funktion som uppstod på 1300-talet lever kvar och påverkar oss än idag, i de trånga kvarteren i Barcelonas gamla stad. Och, mer immateriella räfflingar, som Facebook, Twitter och andra sociala forum, påverkar också livet här och nu (om det kan man läsa här). Även för dem som valt att inte vara aktiva där.

Hög tid att återvända till Deleuze och Guattari, till deras platå: "1227 - Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen", från boken som troligen, om den översattes, skulle få den svenska titeln, Tusen platåer. Den svenska översättningen av de citat jag tänker med hjälp av är hämtade från Skriftserien Kairos översättning av denna text. Tar upp tråden från förra bloggposten. Här handlar det om släta rum, och om försök att räffla dem.

Situationen är emellertid mycket mer förvirrande än vad vi hittills låtit förstå. Havet är kanske det främsta bland de släta rummen, den hydrauliska modellen par excellence. Men av alla släta rum var också havet det första man försökte räffla och göra beroende av landet med dess fixerade rutter, konstanta riktningar och relativa rörelser, med en hel kontradynamik av kanaler och ledningar.

Havet är ett slätt rum utan egna koordinater. För att orientera sig där och för att hålla en del av det som ett territorium krävs teknologi. Sextanten var en sådan viktig uppfinning, och makten över havet upprätthölls med hjälp av båtar fyllda med kanoner och vapen. Kampen om makten över handelsruterna mellan Asien och Europa var hård, och hela tiden under förhandling. Havet är mycket svårare att räffla än land, men det går.

Ett av skälen till Västerlandets hegemoni var dess Statsapparaters förmåga att räffla havet genom att kombinera Nordens och Medelhavsländernas teknologier och genom att annektera Atlanten.

Konsekvenser är ett viktigt ord och fenomen om man vill förstå Deleuze och Guattari, och andra tänkare som verkar i samma anda. Händelser, och konsekvenser, det är det sätt som världen blir till i och genom. Inte mänsklig handling, för det är inte bara det människor gör och tänker som kan ge upphov till händelser och konsekvenser. Händelser kan genereras på oändligt många olika sätt, och över konsekvenser styr ingen. Vad vi har att göra med är ett posthumanistiskt verktyg för att se bortom människan. Vetenskap som bedrivs med hjälp av verktygen som Deleuze och Guattari formulerat handlar absolut om människor, men inte på ett traditionellt humanistiskt sätt där man utgår från en på förhand definierad bild av människan.

Visst är det ofta människor som räfflar rum, men inte alltid. Det är viktigt. Och inför konsekvenserna av räfflingarna är människorna lika maktlösa som allt och alla andra.

Men detta företag ledde till det mest oväntade av resultat: mångfaldigandet av relativa rörelser, intensifieringen av relativa hastigheter i det räfflade rummet återskapade till sist ett slätt rum och en absolut rörelse. Som Virilio understryker blev havet platsen för en fleet in being, där man inte längre går från en punkt till en annan utan snarare behärskar rummet med utgångspunkt i varje punkt: i stället för att räffla rummet ockuperar man det med en deterritorialiseringsvektor i ständig rörelse.

Här är det enkelt att associera till Internet, som är ett slags räfflat rum som också återskapats som slätt och som kan sägas bestå av absolut rörelse. Varje dator som är uppkopplad är mer eller mindre stationär, men kan ändå röra sig över (i princip) hela nätet och påverka alla andra noder. Vad vi gör när vi är på nätet är att ockupera detta släta rum genom att röra oss inom det och lämna spår efter oss. Men detta säger jag eftersom jag lever här och nu. Jag tänker i dessa banor eftersom jag använder Deleuzes och Guattaris verktyg för att förstå min värld och samtid, för de skriver inte om Internet av det enkla skälet att Internet ännu var i sin linda när Mille Plateaux skrevs.

Denna moderna strategi överfördes från havet till luften såsom det nya släta rummet, men också till hela Jorden betraktad som en öken eller ett hav. Som omvandlare och infångare relativiserar Staten inte bara rörelse, den återskapar också absolut rörelse.

Som sagt, det handlar om makt i sin rena form. Om relationell makt som finns och verkar i mellanrum. Och drar man ut tanketråden är det inte svårt att tänka Internet. Hur stor påverkan nätet har på oss som lever här på Jorden idag är omöjligt att ens försöka sätta ord på. Den är enorm! Internet är ett slags händelse, och som sådan ger den upphov till konsekvenser. Det kan vi veta, och det är det centrala. Det är vad vi borde tala om, att Internet påverkar i sig. Det som finns på nätet, innehållet som förmedlas där är sällan nytt, men det är vad vi talar om och ser. Men Internet i sig, som teknologi, påverkar och ger upphov till konsekvenser. Det är ett i alla fall en insikt som jag får när jag använder tankeverktyg hämtade från Deleuze och Guattari. Jag ser makten, tillblivelserna och rörelsen tydligare. Och rörelsen,

Den går inte bara från det släta till det räfflade, den återskapar det släta rummet, den återinför det släta som en följd av det räfflade.

Allt påverkar allt annat. Världen kretsar inte runt människan. Människan är en konsekvens av världens tillblivelse, en aktör bland många andra som genom interaktion är med i skapandet av världen som vi känner den. En förståelse för levt liv som inte tar sin utgångspunkt i den ödmjukhet som bör följa på insikten om denna sakernas natur, en vetenskap som inte är kritisk även till sina egna premisser, är farlig. Människan har inte makten, människan är underkastad den precis som allt annat. Det skulle kunna vara ett sätt att formulera ett slags utgångspunkt för minor science, och för posthumanism, eller kulturvetenskap. Det är det sätt jag väljer att se på saken (tack Christopher Kullenberg, som i en kommentar på förra posten i serien fick mig att inse att jag slarvat i formuleringarna tidigare).

Förvisso beledsagar denna nya nomadism en världsomspännande krigsmaskin som överskrider Statsapparaten och går över i energi-, militärindustriella och multinationella komplex. Vi säger detta för att påminna om att det släta rummet och exterioritetsformen inte har någon oavvislig revolutionär kallelse, utan drastiskt skiftar innebörd beroende på vilka interaktioner de ingår i och på de konkreta betingelser under vilka de etableras (t. ex. det sätt på vilket det totala kriget och det folkliga kriget, och till och med gerillakriget, lånar varandras metoder).

Strävan efter frihet är djupt känd och ofta idealiserad, men det är på inget sätt enkelt eller självklart. Vad menar man med frihet? Det finns lika många sätt att förstå frihet på som det finns människor som tänker på det och strävar efter det. Utan insikt om detta, och utan förståelse om dessa sakernas natur, blir det svårt att arbeta för frihet. Deleuze och Guattari presenterar användbara verktyg, men de har inga svar eller lösningar på hur man bör göra. Var deras texter handlar om är förutsättningarna för arbetet, själva startpunkten på processen. Resten är upp till oss.

Det är på inget sätt enkelt, men det är å andra sidan ingenting, enkelt. Vår värld är räfflad, men inget är evigt. Överallt pågår kamp mellan territorialisering och deterritorialisering. Släta rum, och räfflade, går in i varandra och ut ur. Inget är, allt blir. Resultatet finns mitt framför ögonen på oss alla, om vi bara lär oss att se. Deleuze och Guattari har verktyg som kan användas för det, att lära sig se.

Barcelona, en konstfull stad!

Offentlig konst finns det massor av i Barcelona. Inte så himla kul att fota kanske, men det var en viktig del av upplevelsen av staden, så jag väljer att dela med mig.

Och när ljusförhållandena är de rätta kan det väl fungera, hjälpligt i alla fall.

Salvador Dalis ande svävar nästan lika tungt över Barcelona, som Gaudi och Picassos.

Konstupplevelser kan man också få om man vänder blickan uppåt, i en korsväg i de trånga gamla kvarteren strax intill paradgatan La Rambla. Och på spårvagnen upp till Tibidabo, högt över staden, hittade jag dena skylt som visar att Barcelonaborna har en väl utvecklad känsla för stil!

Butikerna skyddades när de ej höll öppet av jallusier, som på Manhattan. Skillnaden var att man i Barelona har upplåt dessa ytor till grafittimålning. Kontrastverkan var stor när man vandrade på morgonen i stadens gamla kvarter, från 1300-talet, och möttes av dessa och andra liknande bilder! 

Men även väggarna fylldes av olika typer av konst, gammalt och nytt blandat.

Många av torgen hade denna typ av utsmyckning, som också kontrasterade skarpt, men piggt och livgivande (Barcelona är en stad som lever, som man lever i. Inte bara en stad man upplever) mot fasderna från medeltiden.

 Som sagt, gammalt och nytt, sida vid sida!

Är svag för ryttarstayer, av någon outgrundlig anledning.

Columbus är det, men det syns dåligt. Valde att lägga fokus på solnedgången.

Ett av fönsten i kyrkan i Tibidabo, högt ovanför staden.

Liksom i Baskien är man stolt, och kämpar för självständighet. Bacelona ligger inte i Spanien, inte om Katalanerna själva får välja.

Gaudis berömda mosaiködla i Parc Guell ...

... och vår ödla på hotellrummet.

Tänker med Deleuze XI

Vilken roll ska staten spela? Vad är dess uppgift? Det är en brännande aktuell fråga som aktualiserats inte minst i SvD som just nu kör en serie artiklar på temat vinst i vården. Frågan har inget givet svar, och den kräver reflektion och kollektivt engagemang oavsett hur man ser på saken. Staten blir till genom din och min vardag, i och genom staten. Och det finns många olika sätt att organisera stater på, vilket också är satt under kontinuerlig förhandling här i Sverige och på andra håll i världen. Om det, eller snarare om lämpliga verktyg för att ta sig an frågan om vad en stat är och hur den fungerar, handlar dagens blogpost i denna min sommarfilosofiska serie där Deleuzes och Guattaris texter bildar tema och utgångspunkt för reflektion över den värld vi lever i och som blir till genom att vi lever vår vardag.

En av Statens grundläggande uppgifter är att räffla det rum över vilket den regerar eller att använda släta rum som kommunikationsinstrument i det räfflade rummets tjänst. Det är en vital angelägenhet för varje Stat att inte bara besegra nomadismen, utan också kontrollera migrationer, och mer allmänt etablera en zon av rättigheter över ett helt ”yttre”, över alla de flöden som genomkorsar ekumenet.

Staten, oavsett hur den är organiserad, strävar efter kontroll. Staten är kontroll. Och staten förändrar och anpassar, eller för att tala med Deleuze och Guattari, räfflar, både den mentala och den fysiska miljön. Statens präglas av territorialisering, medan nomadens strävar efter deterritorialisering, upplösning av såväl mentala som fysiska förutsättningar. Nomaden organiseras i små grupper, men dessa följer och anpassar sig efter terrängen. Stadsbyggaren räfflar rummet, och kontrollerar.

Efter bästa förmåga strävar Staten efter att fånga in flöden av alla typer, populationer, varor eller handel, pengar eller kapital, etc.

Nomaden är på detta sätt ett hot, liksom minor science hotar Royal Sciens. Staten erkänner bara en auktoritet, en sanning, ett sätt att organisera, aldrig flera. Staten är monoteistisk till sin natur, medan nomaden kan och håller flera möjligheter och sanningar i luften samtidigt. Nomaden är pragmatisk. Stadsbyggaren idealistisk.

Välstånd (liksom vinst, inte bara i vården) skapas genom kontroll av flöden, av pengar, varor och människor. Stadens räfflingar syftar till en sådan kontroll. Det är dess syfte, eller åtminstone är det en konsekvens av detta sätt att organisera mänskligt liv. Staden är emellertid inte det enda sättet, vilket nomaden visar. Valet står inte mellan vem som ska leda, utan hur liv skall organiseras. Anpassa världen efter mina tankar och behov, eller anpassa mig efter det som är givet? Det är frågan. Inte minst när det handlar om hållbarhet är detta en angelägen fråga, och för sådana diskussioner/samtal finns mycken inspiration att hämta från Deleuze och Guattari.

Det finns fortfarande ett behov av fixerade vägar med väldefinierade riktningar, vilka begränsar hastighet, reglerar cirkulationen, relativiserar rörelsen och i detalj mäter upp subjektens och objektens relativa rörelser. Detta är varför Paul Virilios hypotes är viktig när han visar att ”Statens politiska makt är polis, polis, det vill säga styrning av det offentliga vägnätet”, och att ” stadens portar, dess skatteuppbörder och tullar, är barriärer, filter för massornas fluiditet, mot de migratoriska hoparnas penetrationskraft”, mot människor, djur och varor.

Hastighet, är Virilios forskningsområde.  På den sorgligt textfattiga Wikipediasidan på svenska (länken går till den engelska sidan) står att läsa följande, om Virilio: "Paul Virilio är hastighetens teoretiker, och har med sitt begrepp dromologi (läran om hastighet) utvecklat teorier om hur teknologins fysiska hastighet påverkar hela samhället. Det som rör sig snabbt tenderar att dominera det som rör sig långsamt. Innehav av ett territorium handlar inte primärt om lagar och avtal, utan i första hand om rörlighet." Staden är hastighet, ökande hastighet. Ju större stad, desto högre hastighet. Det är skillnad mellan Göteborg och Stockholm, och mellan Stockholm och New York. Detta är bara ett exempel på stadens kontroll över de aktörer som där uppehåller sig och interagerar med varandra.

Statens kontroll handlar inte om direktiv utsända från ett centrum, inte om mänskliga överenskommelser. Deleuze och Guattari skriver inte om människor, inte primärt. Deras intresse handlar om tillblivelser, om världens blivande. Deras filosofi är posthumanistisk, och utgångspunkten är att människan är ett emergent och sammanhållet fenomen som befinner sig på en skalnivå. Staden är också ett fenomen som befinner sig på en specifik skalnivå. Vad är det som håller dessa storheter samman?

Gravitet, gravitas, detta är Statens väsen. Detta betyder ingalunda att Staten inte skulle känna hastigheten; men den kräver att rörelsen, till och med den allra snabbaste, upphör att vara ett absolut tillstånd hos en rörlig kropp i ett slätt rum, och i stället övergår till en relativ karakteristik hos en ”rörd kropp” som förflyttar sig från en punkt till en annan i ett räfflat rum.

Staten kontrollerar som sagt rörelse, tilblivelse, upprepning. Staten kontrollerar aktörerna och deras interaktion, hanterar flöden av tankar, materia, pengar och teknik.

I denna mening är Staten ständigt sysselsatt med att ta isär, sammanfoga och transformera rörelser, eller reglera hastighet. Staten som övervakare, omvandlare eller vägväxlare; man kan erinra sig ingenjörens roll i detta sammanhang.

Vetande är överallt närvarande i Deleuze och Guattaris texter. Kunskap är ett viktigt tema, olika sätt att se på kunskap och vetande, och dess relation till makt. Och vad är ingenjören eller utövarna av Royal Science om inte statsbyggandets spjutspetsar, som mot riklig belöning utför sitt arbete i maktens tjänst. Kunskap byts mot inflytande. Ingenjörsvetenskapen löser problem, och kontrollerar. Detta är dess syfte och huvudsakliga uppgift. Nomadologin (till vilken jag räknar Humaniora och Kulturvetenskap) upplöser problem och maktordningar, samt konstruerar verktyg för anpassning.

Inga rena former eller renodlade typer finns emellertid i verkligheten, i vår levda vardag. Varken stadsbyggaren, nomaden eller utövarna av Royal och minor Science existerar, annat i filosofin. Deleuze och Guattari skapar begrepp, verktyg att tänka med hjälp av. Och det är upp till oss att fylla dessa med innehåll och använda dem. Begrepp har inget värde om det inte sätts i arbete, och dess betydelse kan bara bedömas genom att relateras till konsekvenserna av arbetet med dem. Tillblivelse och rörelse, det är det enda som existerar. Och, 

Hastighet och absolut rörelse saknar inte lagar, men dessa lagar tillhör nomos, det släta rum i vilket nomos utbreds, de tillhör den krigsmaskin som befolkar detta rum. Om nomaderna bildade krigsmaskinen så var det genom att uppfinna den absoluta hastigheten, genom att vara ”synonyma” med hastigheten.

Nomaden är hastighet, blir till i rörelse och anpassning efter det som är givet. Staten reglerar och kontrollerar hastighet, räfflar rum och håller samman.

Och varje gång som en operation riktas mot Staten – olydnad, upplopp, gerillakrig eller en revolutionär handling – kan man säga att krigsmaskinen har återuppstått, att en ny nomadisk potential har uppträtt, åtföljd av ett återskapande av ett slätt rum eller ett sätt att vara i rummet som om det vore slätt (Virilio diskuterar upploppets vikt, och det revolutionära temat att ”behärska gatan”).

Det som händer i Syrien just visar på aktualiteten i tankeverktygen, på att kontroll aldrig kan vara annat än temporär. Rörelse och hastighet tillhör det släta rum där krigsmaskinen opererar. Och krigsmaskinen är ett sätt att kontrollera släta rum. Det är nomadens strategi för att hålla ett begränsat territorium under en avgränsad tid. Haeccitet är ett annat ord för samma sak. (Har skrivit om det i andra poster, här och här, till exempel). Det som hålls samman, när och där det hålls samman. Det är vad vi har att göra med, överallt. Fenomen som hålls samman och som finns och verkar på olika skalnivåer.

Det är i denna mening som Statens svar mot allt som hotar att gå bortom den består i att räffla rummet. Staten bemäktigar sig inte krigmaskinen utan att ge även den formen av relativ rörelse: detta var fallet med fortet som modell för reglering av rörelse, fortet som var just det hinder nomaderna stötte mot, det skär eller den parad mot vilka den absoluta virvelrörelsen bröts. När Staten omvänt misslyckas med att räffla sitt inre eller angränsande rum antar med nödvändighet de flöden som genomkorsar den karaktären av en krigsmaskin riktad mot den, och som tar plats i ett fientligt eller rebelliskt slätt rum

Är detta vad vi ser i Syrien? Kanske, händelserna går i alla fall att förstå med hjälp av ovanstående tankar. Fast med förstå menar jag här inte att man kan uttala sig om utfallet, eller att man kan lära sig något om Assadregimen. Det är viktigt, Deleuze och Guattari tillhandahåller verktyg för att förstå den stora bilden, de breda linjerna och själva principerna som styr skeendet. Slumpen spelar emellertid alltid en roll i alla tillblivelseprocesser. Inget är givet på förhand. Kontroll kan vidareutövas på många olika sätt, vapen och repressalier är ett ...

(även om andra Stater kan lyckas smyga in sina räfflingar). Det var vad som skedde i Kina: mot slutet av 1300-talet, trots sin höga teknologiska nivå vad gäller skepp och navigation, vänder Kina ryggen åt sitt stora marina territorium och ser sina kommersiella flöden byta riktning och alliera sig med pirater; landet kunde inte reagera annat än via en orörlighetens politik, med massiva handelsinskränkningar, vilket bara förstärkte sambandet mellan handeln och krigsmaskinen.

Handeln, det är om den striden står idag också. Kampen om makten över marknaden, det är vad dagens krig handlar om. I alla fall om vi ska tro Hardt och Negri, som skriver utifrån Deleuze och Guattari om multitudens makt, bland annat i boken Imperiet. Idag strider man inte om fysiska territorier primärt, utan om potentiella marknader. Var ska vinsten i vården hamna? I Sverige så klart, och det är ett tecken så gott som något på rimligheten i ovanstående tankar.

Barcelona, med fokus på husen

Var som sagt i Barcelona förra veckan. Och som alltid har jag svårt att inte lägga märke till samt fotografera fina hus. Något är det, men jag vet inte vad, som drar mina blickar till sig. En snygg fasad, upplyst av den nedgående solens ljus. Kan inte motstå frestelsen. Barcelona bjöd på många frestelser. Det är en stad fylld av vackra hus och spännande arkitektur.

Staden har anor från 1300-talet, och dess myllrande gamla kvarter var en upplevelse. Gamla stan, släng dig i väggen! Svårt att fånga känslan på bild bara, märker jag när jag går igenom bilderna.

Vackra torg, att umgås på. Det är Spanien, för mig. Trånga torg, fyllda med människor som äter och dricker till sent på natten. Sådana fanns det gott om! 

Nere i hamnen finns två torn. Dessa förbinder stranden, och dess moderna arkitektur, med utsiktsberget Montjuic. Från berget har man en fin utsikt över gammalt och nytt.

På väg upp till Tibidabo, varifrån man har en helt fantastisk utsikt över hela staden!

Den kände arkitekten Antoni Gaudis ande vilar tungt över staden, och sätter sin prägel på mycket av det som byggts under 1800 och 1900.

Ytterligare ett av Gaudis hus, i Parc Guell, den vackra parken. Som vi märkte bäst utforskas uppifrån och ner. Den ligger i en brant backe, och man missar mycket om man tar sig an den nerifrån, och sedan inte orkar hela vägen upp. Ta tunnelbanan till Valcarca, håll vänster, upp för den branta backen. Där ligger parkens övre ingång. Vandra sedan nerför, genom växtlighet och fina anläggningar, ner till turistfällan i parkens nedre del.

Där avslutade vi vår vecka i den myllrande, arkitektoniskt blandade och mycket vackra staden Barcelona. Väl värd ett besök!