Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.

Patafysiken, de imaginära lösningarnas vetenskap

Under sommaren uppmärksammades jag på en term jag aldrig hört och fick jag ett boktips. Termen är patafysik och boken heter Segla i ett såll. Det är antologi sammanställd av Claes Hylinger, fylld av korta biografier och utdrag ur texter skrivna av en rad olika människor. Antingen kallar de sig själva patayfsiker eller också har de tillskrivits detta epitet. Som alltid när jag stöter på något som är nytt för mig sökte jag på nätet. Där finns inte mycket men det jag fann väckte lusten att läsa mer, så jag köpte antologin, läste med växande intresse, och tänkte här dela med mig av mina tankar.

Patafysikens grundare, Alfred Jarry, definierar den som vetenskapen om de imaginära lösningarna. En av sakerna som fascinerar är oklarheten om hur mycket allvar som ligger bakom. Framförallt är det en konstriktning, men det patafysiska sällskap som grundades i Frankrike runt mitten av 1900-talet har vetenskapliga ambitioner, samtidigt som det handlar om ett slags intellektuell lek. Mest rättvisande är nog att säga att det handlar om ett konstprojekt. Och det är detta, allt sammantaget, som gör patafysiken så intressant; i alla fall för mig som kulturvetare. Det är inte bara ett studentikost projekt, där finns också ett allvar i botten, eller det är i alla fall så jag läser texten och det som står mellan raderna i boken.

Jag hittar massor av begrepp och olika typer av uppslag att tänka vidare med i antologin. Till exempel begreppet clinamen, som jag tidigare läst om hos Deleuze (i Differense and repetition) utan att uppmärksamma det. Begreppet är hämtat från den gamle greken Epikuros atomlära, där det beskriver en "icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möjliggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till." Citatet är hämtat från en uppsats skriven av Mélanie le Plumet. Min forskning om kultur handlar om förändring, och clinamen skulle kunna fungera som verktyg för att förstå slumpen och dess roll i kulturens tillblivelse.

Patfysikern Oktav Votka skriver att "i centrum av all tanke liksom av all verklighet [vilken aldrig någonsin är något annat än en tanke om verkligheten] finns en oändligt liten aberration, en ofantlig böjning, som likväl orienterar eller desorienterar allt". Under arbetet med min kommande (hur den nu kommer att publiceras. Jag väntar fortfarande på besked från förlaget) bok, mitt livsverk, om kultur, spelar den här typen av påpekanden och insikter en helt avgörande roll. Genom åren har det nämligen blivit allt tydligare och mer uppenbart att kulturell förändring är icke-linjär, och för att förklara dess (avsaknad av) logik måste man söka efter verktyg på okonventionella platser. Patafysiken är en sådan plats och eftersom jag här under hösten inleder arbetet med nästa bok om kultur, ett slags syskonbok till den första, kunde boktipset inte kommit lägligare.

Patafysiken, skriver Jarry, undersöker "vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i den lösningar som den mänskliga tanken föreslår." Hyinger skriver i inledningen att Jarry "utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställningen av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum." Jag använder dessa ord som inspiration till vidare tankar om människans föreställningar och dess betydelse för kulturens vara och tillblivelse. Även om vi människor ser oss själva som och gärna vill uppfattas som rationella är våra liv och samhällen fyllda av önsketänkande och rent hittepå. Efterfrågan på populistiska politiker som uteslutande talar till känslorna och i hög grad bygger sin politik på lögner är ett växande problem i dagens samhälle, som inte kan mötas med mer eller bättre vetenskap, för efterfrågan på populismen grundar sig i ett missnöje med just vetenskapen. Populisterna får inte de svar de önskar av vetenskapen och därför tar de saken i egna händer. Det faktum att världens mäktigaste ämbete under fyra år uppbars av en populist säger en hel del, både om styrkan i och förekomsten av imaginära lösningar, som liksom allt annat varken är onda eller goda. Patafysiken förfogar med andra ord över verktyg och insikter som kan användas för att undersöka kultur på kulturens egna premisser.

En sak jag finner befriande är att patafysikens företrädare inte missionerar och gör inga ansträngningar för att sprida "läran"; många som nämns i antologin vet inte ens själva om att de tagits upp i den patafysiska gemenskapen. Anledningen till det är, liksom ifråga om kulturen, att man anser att patafysiken "redan är spridd och dagligen praktiseras över hela världen, om än omedvetet." Det är nästan kusligt att läsa dessa rader så jag under så lång tid arbetat med liknande tankar för att förstå vad kultur faktiskt är och hur den verkligen fungerar. Allt och alla både påverkas av och påverkar kulturen, och den är som den är och fungerar som den gör oavsett om människorna som lever i den är medvetna om den eller ej. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt.

Jag finner det befriande att läsa och inspireras av patafysikern Julien Tormas ord: "Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken ...". Kulturforskning handlar vardagen så som den levs och fungerar, om det som uppfattas trivialt i tillvaron, men som ändå spelar en avgörande roll för människors liv och samhället. Kulturen uppstår i mellanrummen och den är inget i kraft av sig själv; den är ingenting, skulle man kunna säga, men ett ingenting som (liksom gravitationen) betyder allting. Därför går det inte att använda den så kallade vetenskapliga metoden för att undersöka kultur, det krävs andra metoder och angreppssätt. Vetenskap är nämligen en mänsklig verksamhet som liksom alla andra mänskliga verksamheter påverkas av kultur. Patafysiken ser jag som en uppsättning tankar och strategier för att att uppnå förfrämligande, vilket är ett sätt att betrakta det invanda och därför till synes osynliga (kulturen) ur nya och konsekvent alternativa perspektiv. Bara så kan kunskap och förståelse om kultur utvecklas, så att säga indirekt. Ett känt citat från Jarry handlar om perception och hur mycket den bygger på vana och kultur:

Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?

Patafysiken handlar om livet och tillvaron i sina unika uttryck, inte om det allmänna, det generella eller lagbundenheter. Jag är jag och du är du, och byggnaderna runtom oss liksom datorerna som idag tar över allt mer, må uppfattas som isolerade och oföränderliga entiteter. I själva verket blir allt och alla ständigt till genom misstag och ständig förändring. Identitet formas i mötet med andra, inom ramen för ett kulturellt sammanhang. Både min egen uppfattning om mig själv och andras påverkar tillblivelsen av det jag ser som mig själv och den värld jag lever i. Tänk på en biografi som beskrev personen den handlar om in i minsta detalj, det skulle bli en omfattande bok. Det som vanligtvis behandlas och tas upp i biografier är förenklingar och tolkningar, och det är också så som vetenskapen närmar sig världen. Patfysik handlar om verkligheten som som den är och fungerar på riktigt, i all sin mångfald, paradoxer och oöverblickbarhet.

Marcel Schwob är en av de som nämns i antologin och han skriver klokt och vackert om det som jag vill se som kulturens unika egenskap eller kvalitet, vilken är svår att förstå och förklara med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder, men som patafysisken erbjuder verktyg för att begripliggöra. Vad kommer du fram till, är en fråga som ställs till forskare. Fast all kunskap passar inte i det rigida formatet. Och allt vetande om alla livets, tillvarons och verklighetens alla olika aspekter går inte att presentera på det sättet, i termer av något man kommer fram till. Kultur är något komplext, dynamiskt och ständigt föränderligt och detta måste vetenskapen om den förhålla sig till, annars vore den inte vetenskaplig.  

Den historiska vetenskapen lämnar oss i osäkerhet angående individerna. Den avslöjar bara de detaljer som hade samband med allmänna händelser. [...] Konsten står i motsatsställning till de allmänna idéerna, beskriver bara det individuella, eftertraktar endast det unika. Den klassificerar inte; den upphäver klassificeringarna. Våra allmänna idéer kan vara lika dem som gäller på planeten Mars, och tre linjer som skär varandra bildar en triangel på alla punkter i universum. Men betrakta ett löv, med dess nyckfulla nerver, dess färg som varieras av skuggan och solen, svullnaden som en regndroppe har åstadkommit, hålet som en insekt har lämnat, det silvriga spåret av en liten snigel, den första dödliga gulnaden som förebådar hösten; sök ett exakt likadant löv i alla stora skogar på jorden: jag försäkrar att ni inte kommer att lyckas. Det finns ingen vetenskap om ytan på ett litet blad, om fibrerna i en cell, om böjningen hos en åder, om manin i en vana, om labyrinterna i en karaktär. Att en man hade sned näsa, ett öga högre än det andra, knotiga armbågar; att han hade för vana att äta kycklingbröst vid ett visst klockslag, att han fördrog Malvoise framför Château-Margaux, det är utan parallel i världen. [...] Stora mäns idéer är mänsklighetens gemensamma arv: var och en av dem ägde i själva verket bara sina nycker. Den bok som beskrev en människa med alla hennes anomalier skulle vara ett konstverk likt ett japanskt träsnitt, där man för evigt ser bilden av en liten larv, som observerats en gång vid en speciell tidpunkt på dagen. 

Som kulturvetare både kan och bör man skriva målande och vackert. Vägs inte varje ord på guldvåg och lägger man sig inte vinn om hur man uttrycker sig går läsaren miste om poängerna och nyanserna. Fast läsaren har ett minst lika stort ansvar för hur man läser texten; det krävs en aktiv läsning, som tillför mening till textens innehåll för att en kulturvetenskaplig text ska fungera som det är tänkt. Detta har patafysikerna gjort till en konstart. För en ovan läsare ser texterna ut som rena rappakaljan, men det är bara i ljuset av normalvetenskapliga texter och om man tänker sig att all vetenskaplig kunskap kan och ska presenteras på samma sätt, enligt samma mall, där innehållet kan sammanfattas i ett abstract (så man slipper läsa hela texten). Patafysik och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt ryms inte inom så snäva ramar, istället handlar det delvis om att ifrågasätta de där ramarna och visa på problemen med dem, som i exemplet med den "runda" klockan ovan. 

Vad står ordet patafysik för? Jean-Hugues Sainmont påpekar att "ordet består av en vetenskaplig del, fysik, föregången av en komisk del, pata, och [säger] att det är av största vikt att ordet uttalas med värdigt allvar." Han förklarar vad Alfred Jarry menade så här, han "ville rädda denna löjliga glosa från skolpojksjargongen och dessutom upphöja och förhärliga den" och han gjorde det "framförallt för att det var viktigt för honom att bevara ett visst sinnestillstånd." Jag tar kunskapen på blodigt allvar och har vigt mitt liv åt vetenskapen. Tyvärr är kärleken inte besvarad, för akademin blir allt mer andefattig, kontrollerad och avintellektualiserad för varje år som går. Forskning betraktas idag som en tjänst, och vi som sysslar med vetenskap behandlas som vilka tjänstemän som helst på vilken statlig myndighet som helst. Inte minst därför blev jag så glad när jag upptäckte patafysiken, som är levande och intellektuell på det sätt som universitetet var när jag började studera. Jag lever på hoppet om att det ska kunna gå att vända utvecklingen. Vill vi även i framtiden ha kunskap kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, med kvalitetssäkring och målstyrning; det är inte så verkligheten och framförallt inte kultur fungerar, så tvingas kulturforskare arbeta efter sådana principer kan resultatet inte bli kunskap, bara meningslösa publikationer och värdelösa nyckeltal.

Ett fint sätt att se på patafysiken är att den ger tillvaron ett intellektuellt mervärde. Det kan då sägas handla om ett sinnestillstånd och ett sätt att se på, förstå och ta sig an tillvaron i hela sin skiftande och mångfacetterade mångfald. Patafysikerna menar att alla redan är det och att man kan vara medveten eller omedveten, och den tanken tilltalar mig också. Det krävs inget medlemskap och är inget man behöver göra något väsen av. Har man väl blivit medveten om medvetenheten och det unika i tillvaron går det att börja i liten skala och sen växa in i sinnestillståndet. Ser man patafysiken som ett humorprojekt så handlar det om intellektuell humor; det finns ett allvar i botten. Skrattet går därigenom sakta över i eftertänksamhet och fördjupad insikt om och förståelse för tillvaron. Slap-stick-humor lämnar en känsla av tomhet efter sig, medan patafysiken och den intelligenta humorns värme dröjer sig kvar i kroppen länge.

Linjär, och dynamisk akademisk karriär

När publiceringarna och citeringarna tickar in, och i takt med att pengarna för projekten som söks blir accepterade, närmar sig dagens akademiker stadigt nästa nivå i sin akademiska karriär. Har man bara tid och tålamod och följer man bara gällande regler och gör vad handledaren och/eller projektledare och anslagsgivare kräver så belönas man förr eller senare med, först en doktors-, sedan en docent och därefter en professorstitel. Allt fler blir idag professorer allt tidigare i karriären, vilket är en konsekvens av den allt snabbare avakademiseringen av akademin som den här bloggposten handlar om och varnar för. Problemet är synen på hur man gör karriär och vad man uppnår genom att tänka och agera på olika sätt.

Tidigare fanns det bara ett fåtal professorsstolar och dessa anställningar gällde till pensionen oavsett vad personen ifråga gjorde eller forskare om, alltså även om inget producerades; men det var en hederstitel som tilldelades de mest aktade forskarna inom respektive fält. Idag när lärosäten konkurrerar med varandra om vilket universitet/högskola som kan visa upp de bästa nyckeltalen anses det önskvärt att "producera" så många titlar som möjligt, och för att underlätta detta har det skapats tydliga karriärvägar där pinnar, poäng och pengar vägs högre än kvaliteten på den nya kunskap som arbetet resulterar i. Kunskap och kvalitet är subjektiva mått, sägs det, och objektivitet anses vara det högsta goda. Därför ser formeln för framgång ut som följer: Antalet publiceringar och citeringar gånger tidskriftens impact fator plus storleken på erhållna forskningsmedel (inklusive over head, på drygt hälften, som går till högskolans administration). Modellen är linjär och tar inte någon hänsyn till kvaliteten, även om det naturligtvis inte finns någon motsättning mellan en linjär karriärutveckling och den dynamisk, som helt och hållet fokuserar på kvaliteten i den nya kunskap som forskningen resulterar i. När jag började min akademiska bana var karriärutvecklingen dynamisk, men sedan hände något och på senare år har det blivit allt tydligare att det linjära (ointellektuella) sättet att tänka blivit allenarådande. Förändringen är så genomgripande och historielösheten så utbredd att många tror att det alltid varit som det är idag. För mig har förändringen dock inneburit att karriären (som jag i och för sig aldrig varit särskilt intresserad av) stannade upp efter att jag blev docent för i dagarna exakt tio år sedan.

Det som driver mig och min (grund)forskning framåt är sökandet efter kunskap (om kultur och förutsättningar för förändring). Och eftersom böcker, som är det medium jag valt, i sin tur eftersom det är det bästa mediet för förmedling av insikterna som forskningen resulterar i, inte riktigt räknas, blir karriären lidande. Men det var som sagt inte för att göra karriär jag stannade kvar i den akademiska världen efter att jag disputerat, utan för att få möjlighet att forska, undervisa och sprida kunskap. Jag vill vara med och utveckla ett kunskapssamhälle och bildning är vägen dit, inte fakta eller information (overload). Idag vet vi mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia, men förmågan att använda kunskaperna är sorgligt underutvecklad, och när allt fler lever i okunskap om att de förstår allt mindre växer dumheten, vilket utgör en allvarlig och stadigt växande risk. Det faktum att vi idag premierar linjära akademiska karriärer driver på denna utveckling. Och mer av samma kommer inte att kunna lösa problemen, så ett bra första steg är att se över synen på hur akademiker ska meritera sig och varför det kan anses viktigt att akademier gör karriär. Vad vinner skattebetalarna på att fler forskare utses till professorer, allt tidigare i karriären? 

Till vad ska studenters och lektorers intellektuella kraft och förmåga ägnas och vart ska energin riktas och hur ska tiden (som bekostas av skattebetalarna) användas? Ska forskare arbeta med ansökningar, eller skapa kunskap? Är administrationen av vetenskapen verkligen lika viktig eller viktigare än forskningen, (alltså kunskapsutvecklingen)? Eftersom over-head-kostnaden är minst lika stor som kostnaden för forskningen antar jag att det är så det ska vara. Men kan man då säga att det är forskning och kunskapsutveckling som är högskolans huvuduppgift? Jag blir allt mer tveksam till det och det tär på mig. Delvis eftersom jag vigt mitt liv åt vetenskapen, delvis eftersom det i mina ögon är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Och problemet, som jag ser det, är att vi okritiskt anammat en linjär syn på akademisk karriär, där det "bara" är en tidsfråga innan man får nästa titel, och där forskning blir en formalitet som man inte behöver fokusera till ett hundra procent på. 

Att sätta sig in i och lära sig knäcka koderna i världen av ansökningar tar tid och kräver en hel del energi samt inte minst ett brinnande intresse för jakten på framgång i sökandet. Och för att ha en chans att vinna framgång i den mördande konkurrensen om medel måste man ha eller utveckla dessa egenskaper. Idag anställs dessutom allt fler människor på högskolan enbart för att arbeta med just ansökningar. På vilket sätt främjar det kunskapsutvecklingen i vårt land att kompetensen att SÖKA pengar håller på att bli viktigare än forskningskompetensen? Det finns massor av kompetenta forskare i akademin, men bara det lilla fåtal som lyckas få medel får forska. Det finns en uppenbar risk här att vetenskapen faller i den fälla som överlevnadsbias utgör, att man förväxlar framgång med kompetens, trots att alla vet att slumpen spelar en stor roll för vilka ansökningar som vinner bifall. Är man mindre bra på att skriva ansökningar -- kanske, som i mitt, fall för att jag vill ägna all tid och allt fokus åt lärande och kunskapsutveckling, och för att jag inte är i behov av någon dyr maskinpark, min forskning handlar i princip endast om tid -- kommer man inte att få möjlighet at forska, oavsett hur bra, kreativ och nytänkande man än är. Dessutom premieras inte nytänkande idag eftersom måluppfyllelse anses vara helt centralt, i sin tur eftersom risktagande betraktas som slöseri med allmänna medel. Fast vad är poängen att forska om man redan på förhand vet vad man ska komma fram till?

Hur skulle ett alternativt sätt att se på och organisera karriärer inom akademin, som sätter kunskapen och utvecklingen av den i centrum, kunna se ut? Om bildning värderas högre och om kunskapen placerades i centrum för det akademiska arbetet samt ifall forskare fick ägna sig åt forskning istället för administration och arbete med ansökningar, det vill säga om pengar fördelades efter andra principer, kanske tidigare forskningsmeriter, skulle andra egenskaper spela roll och påverka arbetet och framväxten av den akademiska kulturen. Om ledningen och linjen LITADE på att forskarna gör sitt allra bästa och anstränger sig till sitt yttersta för att utveckla ny kunskap skulle forskarnas intellektuella förmåga spela en större roll för karriären än dagens fokus på framgång med ansökningar, som bygger mer på ett linjärt och strategiskt tänkande.

Identifikationens makt över tanken

Ett intellektuellt utbyte förutsätter att känslorna lämnas utanför, dock inte helt utanför, eftersom känslorna är en del av det som gör människor till just människor. Känslorna måste hållas i schack, annars tar de över och då handlar utbytet inte längre om kunskap. Vi människor har förmågan att tänka rationellt, men idag används förnuftet allt mindre i den offentliga debatten. En kultur har utvecklats där den offentliga debatten handlar antingen om utbyte av mer eller mindre genomtänkta åsikter, eller om iskallt logiskt resonerande. Inget av detta är intellektuellt och det leder heller inte till kunskapsutveckling, tvärtom bidrar båda sätten att debattera till upplösningen av kunskapen och i förlängningen även av förståelsen för vad som kännetecknar ett sant vetenskapligt förhållningssätt till världen. Forskare reduceras till en synonym för expert, och innebörden i ordet expert är idag någon som är säker på sin sak och som kan leverera slagkraftiga förklaringar till det som sker i TV eller i någon kanal på nätet. 

Om inte kunskapen och förståelsen för vad vetande är och fungerar värnas utlämnas människan och även livet på jorden åt känslorna som är en kraft som övertrumfar det mesta. Problemet är som sagt att känslorna är en del av det som gör människan mänsklig. Det handlar alltså inte om antingen känslor eller rationalitet, utan om en lyhörd kombination av både och; där uppstår och utvecklas kunskapen. Snille och smak är ett av många uttryck som fångar kunskapens unika kvaliteter. Inom människan uppstår den i samspelet mellan känslorna och förnuftet, men lika viktigt för kunskapsutvecklingen är det som händer mellan människor och i kulturen som växer fram genom interaktionen. Fast nu förlorar jag mig lite i kunskapen och dess unika väsen, vilket är naturligt eftersom jag just blivit färdig med en bok om kunskapsteori, men här ska det handla om vad som händer när människor IDENTIFIERAR sig med en idé eller föreställning, en vetenskaplig metod eller ideologi.

När tankar och idéer tar sig innanför huden, när de tas upp och blir en del av personligheten eller när man identifierar sig med en åsikt eller ett politiskt parti, kommer all kritik som riktas mot tankarna och partiets agerande att uppfattas som kritik mot ens egen person, vilket gör det svårt att värja sig från känslorna som väller upp inom en. Människans kognition har inte förändrats sedan tiden på savannen, och rädslan för att uteslutas ur den sociala gemenskapen är existentiell och övertrumfar intellektet hur enkelt som helst, även om man är medveten om hur man fungerar. Känslorna spelar en allt större roll i allt fler diskussioner idag eftersom utbytet av tankar går allt snabbare när efterfrågan på snabbare och snabbare information hela tiden ökar. Intellektuella analyser och fördjupning tar tid, men när det arbetet är klart har uppmärksamheten riktats någon annanstans. Det är inte så att människor önskar att samhället ska fördummas, men utan förståelse för den mänskliga kognitionen blir det så. För att experter ska kunna agera som experter i den ursprungliga mening av ordet krävs tid för eftertanke och reflektion både hos experterna och allmänheten, men den tiden finns inte idag, därför kallas någon slagkraftig tyckonom eller upprörd oppositionspolitiker in som har en bestämd och tydlig åsikt som kan ställas mot någon med avvikande åsikt, för dramaturgins skull. Är det kunskap man söker är det sättet att tillgodose människors behov av svar (vilket är enkelt då alla har en åsikt eller kan uttrycka sig säkert) helt förkastligt, ändå är det precis så det ser ut. Det är inte bara olyckligt, det är potentiellt riskabelt.

Fenomenet kognitionsbias eller bekräftelsejäv sprider sig som en löpeld i dagens samhälle och det är en minst lika allvarlig pandemi som Covid-19. I det samhälle som växer fram är det bara den kunskap som ger stöd för det man redan "vet" som används, inte den kunskap som visat sig hålla för en noggrann vetenskaplig granskning, för det finns inte tid för det idag. Inte ens forskarna får tid att tänka tankar till slut. Kravet på att dra in pengar och publicera artiklar gör att andra saker än kunskap prioriteras, vilket i kombination med att bara den som är säker på sin sak och i princip "vet" vad hen ska komma fram till vinner i den stenhårda konkurrensen om medel gör att forskare och andra i princip tvingas identifiera sig med sin metod, sina resultat och texterna som produceras. Och när det är fallet kommer all kritik att uppfattas som den riktas mot ens person och försvaret handlar då inte längre om resultaten utan blir en existentiell fråga om liv och död. Under sådana förhållanden blir det omöjligt att utveckla kunskap eftersom alla som verkligen vill veta något om något måste vara mentalt förberedd på att överge även grundmurade övertygelser, om det visar sig att dessa inte håller streck. Om det uppfattas som ett tecken på svaghet att ändra uppfattning blir vetenskap en tävling i vem som är säkrats, inte en en kollektiv strävan efter användbara kunskaper som behövs för att bygga långsiktigt hållbara samhällen.   

Som vetenskapen är organiserad idag växer antalet forskare som identifierar sig med sina teorier, metoder eller ämnen och som må vara kritiska och noggranna i sin forskning, men som uppfattar eventuell kritik mot resultaten, som alltid bygger på tolkning, som kritik mot dem själva som person. Och det är fullkomligt förödande för framväxten av ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. När forskare tvingas profilera sig och konkurrera med andra forskare om medel och uppmärksamhet ökar risken för identifikation och därmed ökar risken att kunskapens betydelse i samhället minskar. Eller ännu värre, när aningslösa forskare skaffar sig konton på sociala nätverk och utan att förstå vilka mekanismer som kan triggas igång och vilken stark psykologisk kraft jakten på klick och följare utgör, kan det mycket väl leda till att forskare blir till nyttiga idioter för nationalistiska, högerextrema rörelser, som vet precis hur de ska göra för att locka in människor i sina nät och underblåsa spridningen av sina åsikter. Som forskare har man ett ansvar att INTE identifiera sig med något annat än vetenskapen som sådan. Kunskapen måste försvaras i alla lägen, men aldrig några (tolkningar av) vetenskapliga resultat, någon metod eller en vetenskaplig disciplin. Denna princip blir svår att leva upp till när allt fler forskare och andra drabbas av IDENTIFIKATIONENS makt och blir hjälplösa offer för psykologiska processer som övertrumfar kunskapen.

Det är svårt och går inte alltid, men jag lägger en stor del av min intellektuella energi på att hålla medvetenheten om problemet aktuell och aktar mig noga för att inte identifiera mig med någon idé, teori eller åsikt. Jag menar allvar med att jag engagerar mig i såväl forskningen som den allmänna debatten för kunskapens skull, jag vill lära mig mer och bli bättre på att förstå människor, kultur och demokrati samt hållbarhet. Under åren som student och forskare har jag lärt mig massor, men lärandet och kunskapsutvecklingen har alltid handlat lika mycket om att avlära eller överge sådant som visat sig inte fungera som om att försöka förstå och integrera nya tankar i den föränderligt dynamiska kropp av KUNSKAP som jag använder som orienteringsredskap i arbetet och vardagen. Ska ett kunskapssamhälle kunna växa fram är det helt nödvändigt att fler tänker och agerar så, och för att det ska kunna bli så måste akademin reformeras och kunskapen (som INGEN äger och som aldrig går att kontrollera) placeras i centrum för verksamheten. 

Marknadsskolans kunskapskonsekvenser

Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. 

Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?

Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.

Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.

Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra. 

Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.

Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!

Utbildning är inte en linjär och kontrollerbar process

Problemet med dagens skola är att den utgår från en orealistisk syn på kunskap som bygger på en definition av vetande som värderar målet högre än vägen dit och som anpassats efter administrativa krav på mätbara resultat snarare än det vi vet om kunskap och hur lärande faktiskt fungerar. Resultaten, alltså betygen, det som går att mäta och kontrollera, ses idag som viktigare än lärandet, vilket är både tragiskt och djupt problematiskt. Att lärarna hålls ansvariga för att skolan når sina mål, alltså att betygen blir höga, gör det hela än mer problematiskt. Upplägget bygger inte på att eleverna kommer till skolan för att lära, utan för att få betyg. Skolpengen gör dem till kunder, lärarna till tjänsteutövare och skolorna till produktionsenheter. Marknadsskolan sägs ge föräldrarna valfrihet, men friheten att välja kostar skattebetalarna enorma summor varje år eftersom privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten, vars villkor de privata aktörerna i princip dikterar själva, samtidigt som den kommunala skolan tvingas ta hand om problemen och de mer kostnadskrävande eleverna. Idag kallas nedskärningar inte längre för nedskärningar, utan för incitament för effektivisering. Mindre pengar betyder dock oundvikligen mindre tid, i alla fall i skolans värld. Lärande är inte en linjär process som går från okunskap till visshet, utan en dynamiskt öppen och därför okontrollerbar process. Allt tal om effektivisering är därför lögn och hör inte hemma i en kunskapsskola! Kunskap är inget man tillägnar sig på samma sätt som man lägger pussel, det liknar mer skapandet av mosaik där man gör det mesta och bästa av de skärvor och fragment man har tillgång till. Kunskap KRÄVER tid och engagemang, den uppstår mellan intresserade medmänniskor som hjälper varandra, därför leder den påtvingade konkurrensen mellan skolor till utarmning av både kunskapen och samhällsekonomin, vilket på sikt utgör ett hot mot demokratin.

På nätet finns enorma mängder fakta, men för att finna och utveckla relevant kunskap krävs helt andra förmågor än källkritik, som idag lanseras som det enda man behöver eftersom man antar att det sunda förnuftet alltid leder den som söker kunskap rätt. Det som går att kontrollera på ett rättssäkert sätt är emellertid inte kunskap, det är fakta som antingen är rätt eller fel. Och även om kunskap bygger på fakta är det inte skolans uppdrag att överföra kontrollerade fakta från utbildningssystemet till eleverna, kunskapsskolans uppdrag är långt mer komplext än så av den enkla anledningen att kunskapen är det. Lärandets lag liknar fysikens på det sätt att vad man vinner i kraft förlorar man i väg. Det finns med andra ord inga genvägar till kunskap, allt verkligt viktigt vetande går bara att nå via omvägar eller genom att öppna upp sig för slumpen. 

Skolan och utbildningssystemet måste inspirera och utmana för att undervisningen och studierna ska kunna leda till kunskap. Ett målstyrt system leder inte till kunskapsutveckling, bara till överföring av fakta och undfallenhet gentemot auktoriteter, vilket är förödande för demokratin. Och de utmaningar och problem mänskligheten står inför kräver kunskap, så en fungerande skola är viktigare nu än kanske någonsin tidigare eftersom vi lever i ett högteknologiskt, globaliserat samhälle. Utan förståelse för vad kunskap är, hur kunskap fungerar och vad det innebär att lära och utveckla kunskap blir skolan något annat än det den är tänkt att vara. Förändringen av den svenska skolan har gått fort och är monumental, och den breda allmänheten samt politikerna varken förstår eller tar problemen på tillräckligt allvar eftersom de saknar kunskap om kunskapen som sådan.

Betyg i de lägre årskurserna är fullkomligt förkastligt för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter eftersom det ger sken av att kunskap är en resa där man tar sig från station till station tills man når målet och sedan kan ägna sig åt annat. Eftersom lärande är en icke-linjär process kan man ramla över helt avgörande saker av en slump och på ett ögonblick. År av tröstlös övning och tragglande kan i ett enda slag förvandlas till kunskap när poletten en dag trillar ner, ofta när man är upptagen av annat. Ett ord i en TV-serie, på nyheterna eller i en roman eller ett samtal med en vän över en öl i solen kan vara det som gör att kunskapen blommar ut. Vetande kommer i individuella skov, därför är det så viktigt att lärare inte tvingas underkasta sig någon evidensbaserad best practice, för sådana fungerar bara i teorin, inte i en klass med 30 elever som alla kommer till skolan av olika skäl och med skilda förutsättningar, ofta utan egna mål, bara för att de är dittvingade. Kunskapen kommer också i många olika former och är alltid mer eller mindre abstrakt. Och den finns överallt, inte bara i evidensbaserade och kontrollerade, pedagogiska läroböcker. Betyg bygger på standardisering och på tanken att vägen fram kan brytas ner i tydliga delmål, vilket alltså går på tvärs mot det vi vet om kunskap och lärande och leder till en successiv fördumning av samhället som banar väg för populism.

Komplexa problem kräver ett helt annat tankesätt

Innan man påbörjar arbetet med att lösa problem måste man bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av problem, och grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av problem: komplexa och komplicerade. Tyvärr präglas dagens samhällsdebatt av en fördummande ignorans rörande detta, alla problem behandlas problematiskt nog på samma sätt och antagandet är att det finns enkla lösningar. Och det är dessa som debatteras, vilket gör att problemen stadigt förvärras och får som konsekvens att tonläget i debatten höjs. Vi rör oss med andra ord längs ett sluttande plan där kunskapen får allt svårare att hävda sig. 

Det vi vet om kriminalitet, till exempel, är att den alltid uppstår i ett sammanhang och att det är en effekt av rådande förhållanden. En rad (framförallt sociokulturella) faktorer spelar in, och enda sättet att råda bot på problemet är att arbeta långsiktigt för att förändra samhället så att incitamenten för att välja en kriminell bana undanröjs. Det krävs med andra ord en lång rad olika åtgärder, varav de flesta riktar sig mot andra än de kriminella av den enkla anledningen att kriminalitet är ett av många symptom på den underliggande sjukdomen. Ingen är genetiskt eller kulturellt predestinerad att bli kriminell, det är en valmöjlighet som uppstår i olika sammanhang samt hos och för vissa. Talar man om kriminalitet som ett "importerat" problem far man med osanning och om det accepteras av allmänheten fördummas samhället, vilket drabbar alla. Eftersom kriminalitet är ett problem som utvecklas över tid, inget som uppstår här och nu, kan regeringen inte ställas till svars för enskilda skjutningar, och kraven på radikala och snabba åtgärder som hårdare straff (alltså enkla lösningar som talar till känslorna) leder bara till att problemen förvärras. Populismen (det vill säga efterfrågan på politiker som lovar mer än de kan hålla) är således en viktig del av problemet, och kan inte på något sätt bidra till lösningen. Mer populism leder snarare till mer kriminalitet. 

Bara kunskap om problemet och möjliga lösningar kan leda till minskad kriminalitet, och eftersom det inte finns några enkla lösningar måste samhället utrusta sig med tålamod. För att kunna lösa den här typen av problem måste demokratin fungera, och för det krävs att skolan utvecklas till en kunskapsskola. Inget av detta görs i en handvändning, så precis som i fråga om klimatet finns det en tidsfaktor att beakta här; ju längre vi väntar med att inleda det långsiktiga arbete på en lång rad olika fronter desto värre kommer symptomen att bli, och desto mer lockande blir det för allt fler att lyssna på populisternas förföriskt enkla lösningar eller deras försök att förlägga skulden hos invandrarna eller regeringen. INGEN tycker att skjutningar eller gängkriminalitet är bra. ALLA tar avstånd från kriminalitet. Därför leder oppositionsindignation och tävlingen om vem som fördömer nästa skjutning snabbast och mest känslomässigt till att arbetet med att faktiskt komma till rätta med problemen fördröjs, vilket spelar populisterna i händerna.

Om kriminalitet accepteras som ett KOMPLEXT problem skapas förutsättningar att diskutera en rad åtgärder som man på goda grunder kan anta leder till att incitamenten att välja den kriminella banan minskar. Vi vet till exempel att ett mer jämlikt samhälle är mer hållbart och att kriminaliteten där är både mindre och inte lika våldsam. Och arbetet för att främja jämlikhet kräver mer av de privilegierade. Förutsättningen för att förstå detta är att skolan fungerar och att samhället är ett kunskapssamhälle, det vill säga ett meritokratiskt samhälle där det viktiga är vad man kan och vet, inte vad man heter eller varifrån man kommer.