Etnologins historia 5

Nedmonteringen av humaniora och den förändrade synen på kunskap som präglar dagens akademi blir plågsamt tydlig när den kontrasteras mot dels mot min egen studietid, dels mot den äldre etnologin så som den kommer mig till mötes i min D-uppsats. Det är en klyfta som öppnar sig, en avgrundsdjup klyfta mellan det som en gång var och det som är. Kunskapen finns så klart kvar, och kanske hade det ändå inte gått att hitta fler vinklar och vrår på det gamla bondesamhället att undersöka. Möjligen är det så. Men samhällets behov av denna typ av kunskap, nyttan med etnologins syn på mänskligt liv, dess ingångar till och perspektiv på vardagen, dess betydelse kan inte underskattas. Och detta kastar vi utan betänkligheter över bord, offrar vi för kortsiktiga ekonomiska vinster. Det är tragiskt att se vad vi gör mot varandra och med alla år av arbete, med generationer av forskares möda.

SPRIDNING

Spridning som nyckelord har jag valt av några olika skäl, dels är det något som flitigt har undersökts i etnologins historia, det har präglat ämnet under en lång rad av år. Spridningsvägar finns även i ämnets framväxt och jag tänker då på hur nya idéer kommer fram och genom vilka vägar de sprids i etnologins forskarkår. När etnologin börjar intressera sig för spridning av sagor, innovationer eller seder så är det ett tecken på och uttryck för förnyelse. Om man under den första perioden av etnologins historia var inriktad på att samla in allt vad man kom över, så ser jag olika spridningsdiskussioner som ett tecken på mättnad. Man sitter på ett stort material och kanske man redan tömt allmogen på allt eller nästan allt av material och minnen. Det kan väl då sägas vara naturligt att intresset inriktas på själva spridningen. Om man i insamlandet finner skillnader mellan olika regioner är den självklara frågan hur dessa skillnader uppstått. Dessa idéer har inga svårigheter att vinna gehör bland forskarna och debatterna vid denna tiden rör inte om det förelegat någon spridning, utan om orsakerna till denna och vilka kanaler den gått genom.

Efter detta skifte som jag tycker mig se gick tämligen smärtfritt ser det ut som om det finns ett stort antal ingångar lediga till en rad nya avhandlingar och debatterna ser man inte mycket av i vår lista åtminstone. Det är först i festskriften till Sigfrid Svensson som man anar att något håller på att hända. Är det måhända ett generationsskifte på gång? Det verkar åtminstone som om en viss oro och vilja att gå vidare ligger och pyr under ytan. Marken är väl förberedd för det nya, tror jag.

Atlas över svensk folkkultur verkar mer beteckna slutet på en epok än höjdpunkten. Svagheten i denna metod är trögrörligheten och det tidskrävande insamlingsarbetet. Om tankarna och intresset för den sortens kunskap var nya och relevanta vid ingången av arbetet, så tycker jag det verkar som om de var hopplöst förlegade och otidsenliga vid dess fullbordande. Jag ser Atlasverket som ett försök från den första generationen etnologer i allmänhet och Sigurd Erixon i synnerhet att göra sig själva odödliga. Men under ytan händer det saker och många känner sig manade att föra utvecklingen framåt. Fortfarande är det dock de gamla som sitter i toppen och förhindrar spridningen av nya idéer. När den generation som föddes på fyrtiotalet har blivit tillräckligt gammal tvingas nya idéer och metoder fram i en rasande takt. Det sker med en våldsam kraft och etnologin delas upp i många olika läger, debatterna blir häftiga och ibland ifrågasätter man vetenskapligheten i det nya sättet att forska och att presentera rönen. Min tolkning av detta kan kanske uppfattas som en aning lillgammal eller snusförnuftig. Jag tillhör sextiotalisterna och har mycket att säga om min föräldrageneration och dess handlande, på många plan. För etnologins del tycker jag nog att det nya kom allt för fort och med allt för stark kraft. Den generation som bröt sig in i universitetsvärlden ville förändra så mycket och så fort att det i många stycken var förhastade kast och vändningar, tycker jag idag. Risken är att de själva nu kommer att slå av på takten och hålla sina positioner och faran är då att etnologin går in i en ny stagnationsfas. Jag hoppas givetvis att min generation kan skapa väl underbyggda argument för en vettig och sansad förändring av ämnet. Med en sansad debatt om inriktningen och med lagom motstånd från den etablerade gruppen kan man utnyttja gamla kunskaper och erfarenheter på ett positivt sätt. Jag menar att det måste ske en spridning av nya bra idéer som ges möjlighet att slå rot och växa sig starka utan att personlig prestige och gamla auktoriteter sätter käppar i hjulet. Att förändra så mycket under så kort tid kan, även om tanken är god, ställa till med mer negativt än positivt. Nu vill jag dock inte säga att så varit fallet i etnologin, förändringarna och det nya, var det som jag själv upplevde i början som mest positivt och det som fångade mitt intresse och höll mig kvar. Men behovet av bra kanaler och en god miljö för spridning av nya idéer kan inte underskattas om ett ämne ska kunna hänga med i utvecklingen och locka till sig nytt friskt blod, med nya idéer.

Nu är det nog bäst att jag hejdar mig och fortsätter i den sansade takt som jag själv förespråkar. Jag kan kanske avsluta detta stycke och skapa en mjuk övergång till nästa genom att framhålla Sigfrid Svensson som ett föredöme. Han kan fortfarande på sin ålders höst försvara sig och sina idéer med värdighet och utan att bli patetisk.

Först kom det nya. 68-genaretionen ville rensa ut och skapa nytt. Sedan, när allt inte blev som de önskade och drömde om, vände de kappan efter vinden och riktade sitt intresse mot finansmarknaden och kortsiktiga ekonomiska vinster. Humaniora ansågs inte lönsamt och när pengar är allt kan man utan vidare kapa banden. Ja, det är en bitter, medelålders man som skriver detta, som vill få ur sig sin frustration. För inte kunde jag där och då ana att jag skulle sitta här och nu och skriva detta. Men så är det, framtiden är öppen, alltid fundamentalt öppen. Vi får det samhälle och den akademi vi förtjänar, för det är vi som bestämmer, i handling, hur det ska bli. Så har det alltid varit. Forskning visar det, humanvetenskaplig forskning!

Curlingsamhällets oväntade konsekvenser

Curlingföräldrar är mer än något annat ett samhällsfenomen. Föräldern i det sammansatta ordet är del av den helhet som vi alla är del av. Lätt att göra sig lustig över föräldrar som vill kratta manegen och skydda sina barn från allt oväntat. Lätt att skratta åt besattheten av säkerhet och kontroll. Läser om detta i en utmärkt artikelserie i SvD.

När Hanna Rosins äldsta dotter var tio år hade hon aldrig varit utan vuxnas uppsikt längre än tio minuter. Tio minuter på tio år. Om det berättar den amerikanska journalisten i en uppmärksammad artikel om överbeskyddade barn, som publicerades i The Atlantic tidigare i år.

2010-talets barn har betydligt mindre frihet än deras föräldrar som växte upp på 1970-talet, är Hanna Rosins tes. De får inte gå till skolan ensamma, får inte sparka boll på gatan och föräldrarna åker med dem nedför rutschkanan. Hennes artikel illustreras av en pojke i hjälm och invirad i kuddar.

Hanna Rosin, som bland annat skrivit den omdebatterade boken ”Mannens undergång”, kontrasterar med en lekpark i Wales i Storbritannien som är lerig, skräpig och ligger nära en flod. Där får barnen leka utan föräldrars tillsyn, tända en eld, släpa runt på tunga, trasiga grejer – och utsättas för risker. De flesta brittiska lekparker, och givetvis även de i USA där Hanna Rosin bor, ser helt annorlunda ut. Mjuka gummiunderlag är snarare regel än undantag. Att barn skulle få tända en eld? Glöm det.

USA och Sverige är varandras likar i detta avseende. Men det handlar inte bara om ett isolerat fenomen, inte bara om föräldrar och deras relation till sina barn. För hur gör och tänker vi, som samhälle betraktat? Är det inte just curlar, kontrollerar och förvissar oss om att inte överraskas av något, som vi alla gör? Lever vi inte i ett samhälle och en tidsålder präglad av just en utbredd besatthet av KONTROLL och SÄKERHET? Tydligast visar detta sig kanske i rådande tolkning av fenomenet riskkapitalist, för mycket kan sägas om dem, men inte tar de några risker. Att starta en skola eller ett äldreboende och inkassera pengar från stat och kommun, var finns risken? Och vi accepterar. För inget vet vad en risk är längre, vi har invaggats i en farlig och falsk säkerhet. När det brinner i Mellansverige, när åarna i Småland svämmas över, eller när tusentals människor dör i tsunamis eller tyfoner talas det, så fort bilden klarnar, om vems ansvaret var?! För det måste vara någons ansvar att kontrollen fallerade och det oväntade inträffade. Det måste, för hur skulle det annars bli!

Curlandet är inget isolerat föräldrafenomen, det är vårt samhälle, vår samtidskultur, i ett nötskal. Det är oss själva vi talar om, och våra barn. Curlandet påverkar oss mer än vi tror och är ett mer spritt fenomen än vad vi anar. Drömmen om kontroll, önskan att utplåna livets och tillvarons osäkerhet. Övertygelsen om att kulturens komplexitet är ett idiotiskt påfund, uppfunnet av humanioraforskare, bildningsivrare och postmodernister som vill lura allmänheten på pengar, är en realitet och en naturlig följd av den kollektiva (men lika fullt omöjliga) drömmen om kontroll. Och ju mer kontroll och ju färre risker, desto större katastrofer inträffar, om eller snarare när det oväntat oväntade inträffar. Jag talar i egen sak här, inser det, men jag värnar inte humaniora för att ha ett jobb att gå till, jag gör det för att jag bryr mig om samhället och vår gemensamma framtid och för att jag har funnit att det finns kunskaper och kompetenser inom humaniora som hjälper mig att arbeta med dessa frågor. Tillvaron är komplex och livet och samhället är fyllt av paradoxer.

Tänk på att vi samtidigt som vi vill eliminera allt risker i tillvaron ändå vill bli överraskade. Det spelas som aldrig förr. Lotto, poker, hästar och fotboll. Nyval och vinnare av melodifestivalen. Grannyrorna avlöser varandra i TV4. Alla kan bli miljonärer, det gäller bara att inte sitta lottlös. Visst är det märkligt, att det som skys som elden i ett sammanhang omfamnas och välkomnas i ett annat. Men så fungerar människan, ensam och i grupp, sådan är kulturen. Det är insikter som bygger på humanvetenskaplig forskning och det är inget som går att utrota även om alla medel till humaniora dras in, vilket är ett reellt hot i Danmark. 

Oundvikligen hamnar vi i skolans värld, för även där finns denna dröm och strävan efter kontroll och måluppfyllelse. Och även där vill man överraskas. Akademins och den högre utbildningens mål och syfte är att Sverige ska få ett Nobelpris. Det är målet, och vägen dit ska kvalitetssäkras och allt arbete kontrolleras och utvärderas (till döds). Man skulle kunna tror att det Universiteten och Högskolorna utsätts för press för detta utifrån, men så är det inte. Det finns lika starka krafter inom högskolan, som vill ha mer kontroll, fler utvärderingar, tydligare mål och mindre frihet. Jag kan i alla fall inte tolka inlägget på dagens Brännpunkt på något annat sätt. Jag läser till exempel följande.

Förvisso har det nuvarande systemet inslag av en bitvis tveksam metodik, bland annat beroende på att utvärderingarna lägger alltför stor vikt vid studenternas examensarbeten. Detta till trots menar vi att systemet i hög grad bidragit till att förverkliga den pedagogiska grundsyn som präglat högre utbildning i Sverige i snart ett decennium, nämligen ett tydligt fokus på lärandemålen i undervisning och examination.

Som jag ser det är den pedagogiska grundsynen, vilken präglat den högre utbildningen i snart 20 år som är problemet, och det förklarar inlägget och upprördheten. Den som vill ha mer kontroll, mindre risk och bättre måluppfyllelse, den som vill att LÄRAREN ska ha ansvar för lärandet, istället för studenterna, hen försvara så klart nuvarande system. För det handlar ju om precis det, om att fokusera formen och betrakta innehållet och kunskapen som en formalitet.

Jag vill se ett samhälle byggt mer på tillit, vill se mer av ödmjukhet inför världens och livets överblickbarhet och fundamentala öppenhet. Framtiden skapas av oss, i de handlingar och de beslut vi tar i vardagen. Införande av mer kontroll, fler uppföljningar och så vidare är en del av arbetet med framtiden. Visst kan vi inför mer kontroll och fler utvärderingar, men vi kommer ALDRIG att kunna utplåna tillvarons osäkerhet och risker!

Jag ser en uppenbar risk här att vi håller på att skapa en högre utbildning och en syn på forskning som är helt orimlig? Mellan raderna ser jag en obehaglig uppfattning om att och tecken på att vi fördelar ansvar genom att hålla oss med den syn vi har. Jag misstänker starkt att vill bara vi ha någon att skylla på när det går åt skogen. Det så vi resonerar, för det är så det blir om vi ser till handlingarnas konsekvenser. Det är inte så vi säger, men det är så det blir!

Curlingsamhället är redan här och det kommer att finnas kvar och sprida sig så länge vi väljer att kollektivt blunda för det!

Etnologins historia 4

Det som slår mig när jag läser min gamla D-uppsats är modet att våga ta ut svängarna, även om jag också tydligt minns min osäkerhet. Jag satte liksom parentes kring den, osäkerheten. Fake it till you make it, brukar jag säga till mina studenter. Det var så jag hittade min väg in i akademin, genom att låtsas som jag vågade och att jag kunde. Visst kunde jag, och jag la ner enormt mycket tid och möda på uppsatsen. Parallellt läste jag Sociologi på halvfart. Hela min vakna tid ägnade jag åt studier, eller i alla fall arbetstiden, för jag hade två barn och en fru, också. En omtumlande tid, i sanning. Men det var också en tid av frihet och den njöt jag av i stora drag. Att läsa och skriva var frihet. Att sitta på café och läsa var inte jobb. Bageriet var jobb, men inte studierna. Därför vågade jag och därför hade jag hur mycket ork som helst att lägga ner i projektet.

Förlåt mig dock för vissa rader. Bitvis är det pinsamt oakademiskt och tonårsaktigt tramsigt och försöken att vara lustig är plågsamma att konfronteras med, så här 20 år senare. Det var dom enda sättet för mig att ta mig fram, att bara kasta mig ut, göra det på mitt sätt, och försöka. Jag är tacksam för att jag vågade och faktiskt gjorde det, att jag inte dukade under av den osäkerhet och bristande självkänsla som fanns där under ytan, den glättiga putslustigheten till trots.

Mycket av det jag läste har jag glömt, vilket brukar sägas vara en definition på bildning, det är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Men när jag läser min text kommer delar av kunskapen tillbaka. Jag ser på mig själv som på film, under arbetet och läsningen, på föreläsningar och seminarier. Jag var studeranderepresentant i Institutionsstyrelsen under den terminen. Även det vågade jag. Och jag vågade skriva, liksom här på bloggen. Jag tog mig friheten att låta orden och tankarna flöda. Kanske är det en cirkel som sluts här. På Flyktlinjer blir jag student igen och jag kan och får lära mig det som jag vill och uttrycka som jag anser är bäst, utan några andra hänsyn än kunskapen. Läs gärna vidare om Etnologins historia, men förlåt han som skrev. Han var ung, naiv och full av tankar och energi som ville ut.

GRÄNSER

Detta nyckelord hyser inom sig vissa möjligheter att se saker som annars gått mig förbi men samtidigt är jag medveten om att jag balanserar farligt nära gränsen mot töntiga och krystade resonemang. Jag tar dock risken och kastar mig ut. Vågar man inget vinner man inget och det är bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig.... o.s.v

Rumsliga gränser är ett fenomen som mycket starkt kan förknippas med etnologin. Hela ämnets tidiga historia kan i stora drag sägas gå ut på att hitta gränser av de mest skilda slag. Den mest kända är väl Limes Norrlandicus eller fäbodgränsen. Detta begrepp var ett av de första som jag kom i kontakt med. Redan i den allra första föreläsningen på A- kursen i etnologi, har jag för mig att den nämndes. Denna gräns är väl idag inte lika aktuell som förklarings underlag och inte heller lika gammal som man tidigare trodde. Gösta Berg redogör så sent som 1983 för hur inställningen till denna klassiska gräns har förändrats och att det fortfarande är intressant att ta upp den så sent i tiden visar väl att det är något intimt förknippat med etnologin.  

Ett exempel på etnologiska gränsuppfattningar är samme Gösta Bergs försök från 1933 att hitta en gräns eller kanske avsaknaden av en gräns mellan Nordeuropa och Norden. Gränsen placerade han istället nere mot Sydeuropa. Syftet med denna och liknande texter är förmodligen att visa att svenskarna delade historia och ursprung med de då mycket framgångsrika och högt aktade tyskarna och att vi var besläktade med dem. Om vi går vidare i litteraturlistan kommer vi till von Sydow och han ser en skarp gräns mellan landsbygden och staden. Han ser landsbygden som ett i det närmaste orört kontinuum från gammal tid och menar att man genom att gå ut på landet och intervjua allmogen så kommer man att få kontakt med vårt förflutna. Något som han anser har gått förlorat i stadsmiljön med sin snabba utveckling och förändring av gamla traditioner och uppfattningar. Han kan även förknippas med andra gränser av annan karaktär och jag tänker då på debatten med M Persson- Nilsson om religionsforskningen och dess vetenskaplighet. Von Sydow vill muta in ett revir för folkloristiken och menar att detta nya ämne har fler och mer relevanta svar än dem som tidigare givits av religionsforskningen. Sydow vill dra en skarp gräns mellan de båda ämnena och senare vill han att folkloristik ska bli ett eget ämne och därigenom drar han en gräns även mellan föremålsforskningen i etnologin och den mer andliga kulturforskningen som folkloristiken står för. Von Sydow har som jag nämnt tidigare ibland en tråkig inställning till allmogen och han kan nog sägas representera ett borgerligt ideal som skarpt avgränsade sig mot arbetarklassen. Han var dock inte den ende i ämnets historia som varit pigg på att definiera gränser. Andra namn är Sigurd Erixon som är upphovsman till en mycket lång rad av gränsdefinierande texter. Sigfrid Svensson är en annan man som är svårt att komma förbi, han lägger ner mycken möda på att diskutera varför det uppstår gränser. Julius Eidestam och Svensson är oense i mycket men jag tror ändå båda kan enas om att det finns kulturella gränser i Sverige. En stor inspiratör till etnologisk teoribildning är B. Malinowski och han talar sig varm för studierna av väl avgränsade små samhällen och texten om Harstena och Kråkmarö är ett typexempel på en etnologisk undersökning med en väl definierad gränsdragning.

Atlas över svensk folkkultur måste vara den etnologiska gränsdragningens monumentalverk, som på relativt få sidor rymmer år av insamlingsarbete och ton av uppteckningsmaterial. Det är väl detta som ger mig mod och motiv att kritisera denna metod. Jag tycker att den bortser från så oerhört mycket av intressant och viktig kunskap som en etnolog på exkursion, vars huvudmål är att samla belägg för föremåls, idéers, traditioners eller seders förekommande, med nödvändighet kommer i besittning av. All den kunskap som forskaren får under arbetet men som ej går att presentera på en karta blir i många av de äldre avhandlingarna ej presenterade. Kunskaperna skulle vara mycket värdefullare idag än kartorna är. När jag själv ser en karta över befintligheten av årseldar, slagor eller årder, då är min reaktion: ett trött, jaså!. Det är tråkigt om många års arbete och många viktiga kunskaper ska kunna avfärdas så snabbt. Det finns ju också den möjligheten att det är mig det är fel på.

Det är dock ett faktum att den etnologiska forskningen med tiden tenderar att överge tankarna på att ensidigt undersöka gränser, åtminstone rumsliga. Det börjar med S. Svensson och hans innovationsforskning, som diskuterar och problematiserar gränsteorierna. Han vill utröna varför det uppstår gränser och inte nöja sig med att hitta dem. Dessa tankar bildar sedan skola och i förlängningen bidrar idéerna säkert till att vidga vyerna och forskningsfälten för etnologerna.

Gränser är inget som försvunnit från den etnologiska arenan även om rena uppteckningar av spridningsförlopp och förekomsten av olika fenomen är en mycket ovanlig presentationsform för etnologisk kunskap. Intresset för gränser av olika slag tenderar istället att mer och mer handla om sociala gränser, som idag är något mycket vanligt och intressant. Nu nöjer sig dock inte forskaren med att visa att gränsen existerar utan man utreder vad den får för konsekvenser för människorna på båda sidorna om den. Magnus Mörcks och Helene Brembecks avhandlingar får väl kallas aktuella och båda handlar i stora stycken om sociala gränser och konsekvenserna av dessa. Den som först introducerade den sociala dimensionen i etnologin kan väl sägas vara Börje Hanssen, även om många andra tidigare snuddat vid dessa tankar. Åtminstone tycker jag utifrån den litteratur jag har läst att han tidigt diskuterar sociala förhållanden och dess relationer till stad och land. Han menar att en stadsbo som befinner sig långt ner på den sociala stegen kan ha en pagan livsstil även om han bor i en stad och att en högt uppsatt människa på landet kan ha en urban livsstil även om han bor och lever på landet. Han har med detta visat att det inte är så enkelt som att sätta gränsen där staden slutar utan att man måste söka sig djupare och analysera fler aspekter, för att hitta mer relevanta kriterier för sina definitioner. Detta gör han kanske inte i polemik med övrig etnologi vid denna tiden, men jag tycker ändå att han för in något nytt och med honom blir etnologin mer intressant och spännande.  

Gränsen mellan den "gamla" etnologin och den senare är väl inte helt tydlig men jag tycker mig ändå se en övergång mellan gammalt och nytt i med Robert Redfields intåg i Stockholm. Den tydligaste gränsen mellan gammalt och nytt i etnologins historia tycker jag är övergången mellan det evolutionistiska tänkandet och det som kommer därefter, åtminstone vad gäller den materiella delen av etnologin eller allmogeforskningen som den då kallades. Folkloristiken sysslade ju med utvecklingstankar lite längre och övergången är där kanske inte lika skarp.

Efter Redfield och Bergenskolans påverkan av ämnet börjar många etnologer att, med sin forskning försöka förändra samhället. Det var ju även en allmän trend i samhället på den tiden. Denna gräns är inte lika distinkt som den förra och brottet med det gamla blir heller inte lika totalt. Det som sedan sker i den allra nyaste tiden är alldeles för aktuellt för att man ska kunna urskilja några tydliga tendenser men jag tror att en förändring har inletts och att den är på väg att förändra ämnet ganska radikalt. Allt i samhället går fort och det krävs förändringar för att fortfarande vara aktuell och kunna säga något relevant.

Det slår mig nu att det finns ytterligare en tydlig gräns som undersökts av etnologer och det är den etniska gränsen som i allra högsta grad är aktuell idag. Här tror jag man kan räkna Billy Ehn som en föregångsman, Sötebrödet är mig veterligen den första etnologiska avhandlingen som främst behandlar ett etniskt tema, man dock inte glömma att Campbell tidigt var inne på liknande tankar. Kulturmöten får i och med Sötebrödet en ny dimension, nu är det inte bara det kulturmöte som kommer till stånd mellan land och stad utan nu analyseras människor från helt skilda kulturer med olika språk och dess möte med det svenska. Etnicitetsforskningens fält har goda möjligheter att växa i takt med en ökad invandring och mobilitet i samhället.

Med det lämnar jag tankarna och reflekterandet över gränser i vid bemärkelse hos etnologin, i det urval som jag blivit presenterad. Genom att se på ämnet och analysera det ur olika vinklar, hur konstiga dessa än kan verka, kommer det upp tankar och idéer som annars kanske lämnats obeaktade. Även om min text kommer att lämna mycket övrigt att önska så har jag under själva skrivarbetet vuxit och på ett nytt sätt kunnat tillägna mig litteratur, som jag annars avfärdat som tråkig och ointressant, men nu skulle det ju inte handla om mig, så vi går över till nästa aspekt på etnologin.

När jag läser slås jag idag främst av hur självständig jag är i skrivandet. Jag hade ingen tanke på att jag skrev för någon annan än mig själv och syftet med texten var att redogöra för det jag lärt mig. Jag ville med texten förmedla något, till någon annan. Jag skrev för en publik, inte för att få min lärares godkännande, eller för betyg, poäng eller examen. Jag var självständig, utan att veta om det, för jag visste inget annat. Idag när det tycks så mycket på självständighet och när det ska vara målet är det som det får motsatt effekt, för aldrig att jag får läsa texter som denna i min roll som lärare. Texterna som jag får läsa är jag många gånger den förse som läser, för den som skrivit den har inte bemödat sig att läsa den. Min text skrev jag ut på papper och läste högt, för att förvissa mig om dels att läsaren skulle förstå, dels att det jag tänkt och visste faktiskt stod där, för det man man aldrig vara säker på. Detta vet alla som skriver professionellt och jag säger det till mina studenter, men de lyssnar inte.

Förmågan att skriva håller sakta på att utarmas i samhället. Det är tragiskt och det ärt allvarligt, för det riskerar att underminera grunden för samhället. Om vi inte kollektivt bryr oss om och vårdar språket kommer språket förr eller senare att slå tillbaka genom att vår kollektiva förmåga att utvecklas försvinner och om den dagen kommer kan förfallet gå snabbt och det drabbar oss alla.

Mångfald

Hållbarhet är en utmaning, en av de största utmaningarna mänskligheten står inför. Dels är det en fysisk och påtaglig utmaning, dels en mental utmaning. Det finns så många missuppfattningar kring ämnet. Mångfald är till exempel inget som en gynnad grupp kan värna genom att tillföra gruppen avvikande element. Mångfald är ett tillstånd som kan vara mer eller mindre, inte något någon eller några/många gör mot varandra.

Mångfald är inget vi kan avstå från, inget vi kan sörja som ett minne från en svunnen tid. Mångfald är en FÖRUTSÄTTNING för liv! Tyvärr är det inte så det ser ut idag, varken i tanken eller praktiken. Eller tyvärr är ett allt för svagt ord, tragiskt nog. Om det var så att vi inget visste, om vi saknade kunskap, kunde vi kanske tycka synd om oss. Så är det inte. Vi vet. Kunskap saknas inte om vilka risker vi tar. Vi tar tvärt om kalkylerade risker, för kortsiktiga ekonomiska vinster.

Monokulturer växer och breder ut sig överallt. Regnskogens myllrande mångfald tvingas undan, offras. Uråldriga skogar över hela världen skövlas och ersätts med en gröda, såsom palmer för oljeproduktion eller majs. En gröda kan kontrolleras med specialdesignade bekämpningsmedel, gödsel, näring. Skörden maximeras, arbetet effektiviseras och illusionen om en ständigt ökande vinst kan hållas vid liv ännu ett tag. Frågan om vad vi ska göra med pengarna vi vinner, sedan, när allt är ödelagt, den frågan är tabu. Men det otänkbara måste tänkas, om vi verkligen vill överleva.

Det är i tanken det brister, det är där problemen börjar och därifrån de sprids. Mellan människor, i vardagen. Det är människor som beslutar om skövling, om större djurbesättningar och mer antibiotika och konstgödning. Beslut om fracking och tjuvjakt på noshörning och elefant drivs fram av efterfrågan och ignorans i konsumtionsledet. Det vi gör gör vi mot varandra. Den ökande enfalden och marscherandet i takt är inget som tvingas på oss utifrån, det är något vi gör och vi gör det av egen fri vilja. Kanske inte du och jag, men alla vi tillsammans. Och att i det läget svära sig fri är att bidra till processen. Ingen kan svära sig fri. Som medborgare är vi alla skyldiga och det är bara vi som kan göra något åt situationen. Bara vi som kan skapa och upprätthålla mångfalden, genom att inse riskerna med att inte göra något eller att vänta med att agera.

Det är besluten som tas i vardagen som skapar det samhället och som driver utvecklingen i den riktning den är på väg. Det räcker inte att veta, det krävs handling också. Och handlingar startar alltid i huvudet, som svar på stimuli, eller strävan efter att realisera önskningar. Där skapas kulturen, mellan oss och i kollektiv handling. Läser en krönika i SvD om styrelsearbete och tar del av kloka ord från Pernilla Ström, som skriver.

Jag är emot kvotering, av ägarprincipiella skäl. Men det är inte kvinnors kompetens som brister. Det är valberedningarnas begränsade syn- och sökfält som fallerar. Om detta, och om vilka som bemannar valberedningarna, deras nätverk och kunskaper, har det emellertid varit häpnadsväckande tyst.

Nyligen hörde jag en uppskattad börs-VD uttala sig om önskvärda kvalifikationer hos en styrelseledamot. Han gav en perfekt beskrivning – av sig själv. En annan gång samtalade jag med en av näringslivets tidigare tolvtaggare. Under den polerade ytan dväljdes en dinosaurie: män rankades efter kompetens, kvinnor efter sitt kön.

Men om alla ska ha samma kompetens räcker det ju med en ledamot. Och den bästa styrelsen är inte nödvändigtvis den med flest topprankade individer. Riksbankens förra direktion – med de två internationella megastjärnorna Stefan Ingves och Lars EO Svensson – är ett varnande exempel. Den ena är expert på praktisk krishantering, den andre på teoretisk penningpolitik. Men när, som det beskrivits, ”österbottnisk tjurskallighet mötte akademisk arrogans” gick arbetet över styr. Och Riksbanken blev driftkucku – ”sadomonetarister” – i ekonomvärlden.

Jag har suttit i lysande styrelser och i dysfunktionella styrelser. Jag har sett anonyma personer uträtta stordåd. Och jag har sett mer namnkunniga ledamöter, med en CV lång som en toarulle, börja flacka med blicken och leta efter reservutgången när det börjat osa katt.

Erfarenheter och meriter i all ära. Men de väger lätt utan mod, omdöme och integritet. Och sådant är inte alldeles lätt att kvotera.

Enfalden sprider sig, likriktningen ökar och monokulturerna sprider sig i naturen såväl som kulturen. Det går att tjäna pengar på detta, för den som träffar rätt och har tur kan generera enorma (ekonomiska) vinster. Men det kan gå lika fort åt andra hållet. Och, viktigast av allt, alla jagar varandra mot undergången.

Mångfald är den enda garantin som finns för hållbarhet. När ska vi inse det självklara?