Att ljuga med fakta. Annica Dahlströms arrogans, ignorans och retorik.

Läser man i Lerums Tidning står det följande: "19.00 Föredrag med professor och hjärnforskare Annica Dahlström. "Förnuft och känsla, skillnaden mellan män och kvinnor". Arrangemanget hölls går. Och när det nu passade mitt schema, och eftersom hon talar om frågor som intresserar mig, och dessutom är en högst kontroversiell figur (vilket inom parentes sagt bekräftas långt senare, bland annat i DN), kunde jag så klart inte motstå frestelsen att själv bilda mig en uppfattning om henne och det hon har att säga.

Titeln på föreläsningen hade hon emellertid ändrat, för på hennes inledande Power Point stod följande att läsa: "Förnuft och Känsla versus Manligt och Kvinnligt." Talar man om manligt och kvinnligt, då är man inne på kulturvetarnas område. Om det finns inget att säga från biologiskt håll. Kultur är kultur, och biologi är biologi. Redan här börjar irritationen krypa sig på, men jag tänkte ändå att så länge hon talar om sitt kompetensområde och har evidens för det som hävdas finns inte så himla mycket att säga om det. Hon har fått utså mycket och att bråka om petitesser leder ingen vart.

Dahlström presenterades som professor (emerita), och legitimerad läkare, och som författare till 340 vetenskapliga artiklar (det korrekta vore nog att använda ordet med-författare, för det är ju så man arbetar inom det område där hon verkar ...). Hennes bok, Könet sitter i hjärnan nändes också.

Inledningsvis poängterades att det hon talar om rör medelmannen och medelkvinnan. Skillnaderna som tydligen går att iaktta mellan mäns och kvinnors hjärna handlar alltså om statistiska skillnader, och även om skillnaderna är signifikanta så handlar det om skillnader på gruppnivå, inte på individnivå. Dahlström påpekade för övrigt dessutom att den mänskliga hjärnan är otroligt plastisk och föränderlig, anpassningsbar i förhållande till omgivningen. Hur det förhåller sig med vad jag hört från andra forskare (till exempel Martin Ingvar), att människan till 100% är präglad av arv (biologi) samtidigt som man till 100% är präglad av miljö (kultur), det föregicks med tystnad (för den som är intresserad rekommenderar jag denna sida, fylld med forskningsresultat från bland annat genetik). Dahlström för genomgående fram sina rön med en tvärsäkerhet som inte hör hemma inom vetenskapen. Vi vet mycket, men det mesta går att diskutera.

Trots det. Så långt var allt i princip gott och väl. Jag kan köpa det hon sa om att forskning på däggdjurshjärnor visat att evolutionen utvecklat en variant specialiserad på omhändertagande egenskaper och en variant specialiserad på skyddande dito. Som sagt, detta handlar om statistik, och rör dig om en generell överindividuell nivå. Människan tillhör däggdjurssläktet, och är en biologisk varelse. Det går inte att förneka! Men vi är som sagt också, lika mycket, och samtidigt kulturvarelser. Vi lever bara till mycket liten del i naturen.

Min forskagärning och vetenskapliga intresse handlar om att förstå vad det innebär att vara människa, vilka möjligheter och begränsningar som man måste förhålla sig till. Den kulturvetenskap jag bedriver måste förhålla sig till fakta om kroppen. Jag har läst en hel del om den senaste forskningen om hjärnan, och anser att alla som vill uttala sig om människan måste förhålla sig till de kunskaper som finns. Annars är det inte vetenskap man sysslar med. Det gäller givetvis även Dahlström. Hon och andra naturvetare måste lyssna på och ta till sig forskningsrön från kulturvetare. Det är i mötet mellan kompetenser och kunskaper, i respektfullt lyssnande samtal som ny och viktig samt användbar kunskap växer fram.

Annika Dahlström håller sig uppenbarligen med en annan vetensskapssyn. Jag kan inte bedöma evidensen i det hon säger om hjärnan och biologin (det finns dock andra som kan det, se här till exempel. Fast jag vill inte ge mig in i den diskussionen. Det spelar ingen roll för det jag vill visa här, även om det helt klart är tankeväckande), men när hon väljer att använda orden manligt och kvinnligt i titeln då klampar hon in på mitt kompetensområde. Kulturella aspekter av kön, det är vad min forskning handlat om. Och om jag förhåller mig till fakta om kroppen tycker jag att det är rimligt att ställa det kravet på dem som uttalar sig om saker som rör mitt område.

Dahlström ljuger med fakta, det blir skrämmande tydligt när hon börjar tala för publiken. Hon drar på i en rasande fart och på en nivå som går låååååångt över publikens kunskapsnivå. Under en halvtimmes tid presenteras utdrag från artiklar hämtade från olika håll, företrädesvis från inflytelserika tidskrifter som Nature, Science och neurobiologiska databaser. Med reservation för felstavningar fyller hon föreläsningen med följande termer och begrepp som ingen utanför hennes profession förstår eller kan bedöma,

Acetylkollin, östrogenreceptorer, nervterminaler, peptider, exitatoriska, extra-hypotalamiska, synapsspalten, ovibitala prefontalcortex, diffunderande peptider, extracellulära rum, epigenetiska mekanismer, glycocortioider och förkortningar som crf, acth.

Vad publiken får sig till livs innan hon går över och talar om män och kvinnor, eller närmare bestämt kvinnor och mäns hjärnor, är en medicinsk föreläsning på hög akademisk nivå. Enda anledningen till att tala till allmänheten på det sättet är att sätta sig själv i respekt. Undandra sig kritik. Mörka det faktum att vad hon har kunskap om är en mycket, mycket begränsad aspekt av människans biologi. Dahlström presenterar ett flagrant exempel på hur man kan ljuga med fakta, och hon tillåts göra det eftersom hon har en hög akademisk titel. Detta är så långt ifrån öppenhet och genomlyslighet man kan komma!

Jag förutsätter att allt det hon säger om synapser, celler, molekyler, hormoner och däggdjurshjärnor är sant (att hon omärkligt hoppar mellan rön hämtade från råtthjärnor, aphjärnor och människohjärnor lämnar jag också därhän, det gör varken från eller till för min uppfattning av henne som föreläsare och forskare). Vill inte tro att hon ljuger, men hon är ändå djupt oärlig och använder härskartekniker som politiker och andra som uppträder offentligt aldrig skulle våga använda. Ett skrämmande praktexempel på hur det kan gå om man lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs!

Publiken som sitter i min gamla högstadieaula lyssnar hänfört och andäktigt, även om mycket få i salen förstår ens ett uns av vad forskaren där uppe säger. Men så plötsligt dyker det upp en bild som alla kan relatera till och som väcker publiken till skratt och som ger upphov till igenkännande kommentarer. Det är en metafor, till skillnad från tidigare svepelektronmikroskopbilder, artikelutdrag och statistiska tabeller. Bilden visar två apparater, den ena har en av- och en på-knapp, och den andra är full av reglage. Rätt gissat, den första är beskriver en man och den andra en kvinna. Och detta vet ju alla och kan känna igen. En billig poäng som inte har något med det övriga att skaffa, men som förför publiken vilken härigenom känner sig delaktiga och med i gamet igen.

Dahlström använder sina kunskaper om hjärnans biologi till att bekräfta fördomar om hur män och kvinnor är (och bör vara). Och denna fördom bygger hon sedan vidare på när hon går över till att tala om samhället, föräldraledighet och politik vilket är frågor som hion inte har någon som helst vetenskaplig kompetens att uttala sig om. Hon är histolog och läkare! Att stress är skadligt, det är för övrigt det enda av substans och relevans som sägs under den timme hon har publikens uppmärksamhet. Men det behöver man inte vara varken läkare eller neurolog för att förstå. Slutsatsen är därför att Dahlström missbrukar sin vetenskapliga titel, vilken bara används för att övertyga. Att hon ändå bemöts med respekt och att hon tydligen kommer att bjudas in igen, att hon överhud taget får tillgång till det offentliga rummet är inget mindre än en skandal. Det bekräftar Michel Foucaults ord om att vi människor lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs, vilket är skadligt för både samhällets långsikitiga överlevnad och för individerna som lever i och skapar det kulturella sammanhang som vi människor (och våra hjärnor) har att anpassa sig efter.

Det sista hon talar om, det som varit hennes mål med hela upplägget, är hennes högst personliga förslag på införandet av föräldralön för att underlätta för mammaor att stanna hemma under barnets tre första år. Det är vad hon kommit för att tala om, inget annat. Det hon sagt om celler och om hjärnan är obegripligt för alla utom dem som inte har studerat biologi, eller är det medicin?

När jag lämnar aulan är det med en mycket obehaglig känsla i kroppen, och den sitter kvar fortfarande. Det var tveklöst det mest oärliga föredraget jag varit på. Kan inte känna annat än förakt för Dahlström, och det har som sagt uteslutande med hennes retorik att göra. Om det dessutom skulle visa sig att hon slarvat med fakta, då är det en vetenskaplig skandal som står i paritet med Christopher Gillberg. Jag tror inte att Dahlberg har fuskat, men hon är fruktansvärt slarvig och oärlig med sina källor och referenser. Det är illa nog.

Kulturvetare brukar anklagas för att vara flummiga, men vi talar om ett ämne som är komplext och abstrakt och ofta motsägelsefullt. Kultur behöver man samtala om för att förstå, och kultur är per definition föränderligt. Det är utgångspunkten för mina offentliga framföranden. Jag respekterar publiken och har förståelse för att det jag talar om är svårt. Anika Dahlström däremot möter mig med ett djupt förakt, och hon kör obegripliga fakta och komplicerade vetenskapliga termer ner i halsen på mig, utan att ens försöka förklara dess innebörd. Hon vill inte förklara, vill inte samtala, hon vill missionera och sprida unkna och förlegade, POLITISKA åsikter. Det är till detta hon använder sin titel och det anseende som är kopplat till den.

Nåväl, jag fick i alla fall en lektion i hur man ljuger med fakta. Och eftersom hon tydligen är mer än välkommen tillbaka till Lerum, eftersom publiken älskar henne, förstår jag ännu bättre hur människor fungerar som kulturvarelser. Jag inser nu vidden av att man vill bli ledd, att man vill okritiskt vill lita på auktoriteter, och att man inte bryr sig om att man blir lurad, bara man blir det av någon som har en hög vetenskaplig titel och som säger: Lita på mig!

Trodde aldrig att det skulle vara lätt att vara kulturvetare. Men nu inser jag än mer hur mycket vi behövs i samhället!

Tänker fritt om ooo, posthumanism och skillnad

Terminen är igång och den liksom allt annat lever sitt eget liv, på sina egna villkor. Det må vara jag som är utsedd till ledare, ansvarig eller föreläsare för kurserna jag är inblandad i. Vidare må det vara så att jag har ett fritt arbete där jag i hög grad efter eget huvud kan bestämma vad jag ska tala om och vad jag ska skriva om. Men det enda man kan säga säkert om terminer, föreläsningar och skrivande, är att det är verksamheter som följer sin egen logik.

Det är med andra ord inte meningsfullt att behandla verksamheter på något annat sätt än vad man behandlar aktörerna som i och genom handlingar upprätthåller verksamheten. Och med aktör menar jag som bekant allt som kan göra skillnad, varken mer eller mindre. Handling och interaktion, det är vad som skapar skillnad.

Världen befolkas härigenom, om man väljer att betrakta den med hjälp av en sådan karta, av en lång lista fylld av enheter med speciella egenskaper som interagerar med varandra och som ger upphov till konsekvenser. Detta försök att sätta ord på vad det handlar om är mitt försök att beskriva det som brukar benämnas kultur, på ett förutsättningslöst sätt. Vad jag strävar efter är att hitta en teknik för att inleda analyser med så lite förutfattade meningar som möjligt.

Att ta något för givet, utan att undersöka detta något, till exempel att människor är väsensskilda från och fungerar annorlunda än tingen, tankarna eller en termin på högskolan, det är inte att arbeta förutsättningslöst. Vetenskaplig verksamhet skall, för att kunna betecknas som vetenskap, bedrivas förutsättningslöst. Det måste åtminstone vara målet man strävar efter. Och eftersom det lätt att säga ordet förutsättningslöst, men svårt att leva upp till dess innebörd, behöver man verktyg som kan hjälpa en att uppnå målet.

Det är svårt att ta in och förstå mycket av det som tagits upp ovan och på andra ställen här på Fliktlinjer och i den litteratur som tankarna hämtar inspiration från. Kanske blir det enklare om man delar upp problemet i olika delar? För det första handlar det, som jag skrev igår, om kartor, om verktyg, inte om verkligheten. Ontologiskt är verkligheten synonymt med förändring. Förändring är det "fundament" världen vilar på. Därför behövs kartor för att orientera sig, och det är olyckligt om kartorna blandas ihop med det man vill undersöka med hjälp av verktyget. Det är skälet till att det som hävdas av den som arbetar på detta sätt ibland kan låta märkligt, men betänk då att det är kartan man talar om, inte det som kartan skall vara en hjälp att förstå.

För det andra är det viktigt att påpeka att det handlar om att skapa förutsättningar för en användbar förståelse av det sammanhang man lever i, av och som man genom sina handlingar är med om att skapa och samtidgt blir till i. Det går inte att göra det om man bär på allt för många förgivettaganden.

För det tredje kan det finnas en poäng att släppa taget om så mycket som möjligt i världen för att promota ett kreativt nytänkande, vilket behövs för att skapa en användbar karta som i sin tur behövs för att kunna förstå världen utan att tvinga på verkligheten betydelser som bara finns i huvudet på mänskliga aktörer.

Vad jag försökte peka på inledningsvis är att jag tänker på tillvaron som ett resultat av självorganisering och jag ser på mig själv och min egen roll i de sammanhang som jag finns och verkar med posthumanistiska glasögon. Jag är en aktör som interagerar med en hel massa andra aktörer, och det är helheten som ger upphov till konsekvenser. Och med helheten menar jag här allt som fungerar som helheter. Helheter uppstår överallt, och upplöses överallt. De går in i varandra och ut ur varandra, ständigt. De existerar med andra ord bara när de ger upphov till skillnad.

Ett annat ord för helheter kan vara objekt. Det är det ord man använder inom ooo, objekt orienterad ontologi. Det är också, i all fall som jag förstår och använder tankarna, en karta att orientera sig i tillvaron med hjälp av. Även där handlar det om att inleda förståelsen och analysarbetet på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, varken mer eller mindre.

En termin på högskolan kan med andra ord förstås som ett objekt. Terminen som ett slags avgränsad helhet är lika gåtfull som människorna jag möter på tåget till jobbet. Bara för att jag också är människa betyder inte att jag kan ta förgivet att jag känner andra människor. Det tar tid att bli bekant med nya människor, det vet alla. Vad är det då för mening med att insistera på att det är skillnad på en temin och en främmande människa? Det leder bara tanken bort från en förutsättningslös förståelse av fenomenet.

ooo är en teknik för att uppnå förutsättningslöshet i analysarbetet. Varken mer eller mindre. En karta som får mening bara om och när den används för att förstå. Och genom att som lärare tänka på den förestående terminen som ett objekt ökar mina möjligheter att förstå hur jag som ansvarig i det sammanhanget kan skapa de bästa förutsättningarna för att optimera den aktörens möjligheter att lyckas med de mål som finns inskrivna i kursplanen. Jag som lärare är ett objekt som interagerar med studenterna, informationsteknologin, lokalerna och en hel massa andra aktörer. Tillsammans utgör detta en helhet, och den lever sitt eget liv.

Tänker vi så, alla vi som ingår i helheten; Att vi liksom tingen och tankarna är objekt, vilka bara går att förstå genom att studera de effekter de ger upphov till, aldrig på djupet. Då ökar chanserna till att utfallet blir ökad kunskap, vilket är målet med all utbildning.

Posthumanism är ett verktyg, liksom ooo. Gillar man inte det verktyget, ja men ödsla då ingen tid på att kritisera det. Välj ett annat verktyg, ett verktyg som fungerar för dig. Verkligheten är den samma oavsett. Att strida om vem som jag det bästa verktyget, det är inte konstruktivt och det leder ingen vart. Men att använda de verktyg man har till sitt förfogande, det leder till ökad förståelse, oavsett vilket verktyg man använder.

Konsekvenser, skillnad och tillblivelse, det är vad världen består av. Det tror jag att alla är överens om. Sedan finns det skillnader i hur vi förhåller oss till detta livets faktum. 

Kartor, det är vad jag konstruerar i mtt arbete!

Var och talade igår [om min bok Kung Alkohol. Och andra drogaktörer], på Bohusläns museum, inom ramen för att arrangemang om alkohol droger och dess verkningar. Alltid lika kul att få komma ut i samhället, till allmänheten och tala om sin forskning. Denna gång var inget undantag. Tyvärr, vilket ofta händer och är något man får räkna med, var det glest i publiken igår. Det är en utmaning att tala för en utspridd och fåtalig publik, och det är något man får välja sig vid. Går inte att klaga. Bara för att det är lättare, roligare och bättre, för alla att tala inför en större grupp – för att en föreläsning skall bli riktigt bra krävs en kritisk massa som så att säga lever sitt eget liv och som återför energi till den som står uppe på scenen. Vid sådana tillfällen händer något magiskt. Det är dit man vill, men inte alltid når – betyder inte att det är tråkigt eller meningslöst att tala för några få. De som är där har rätt att kräva samma som en större grupp, och det går aldrig att veta på förhand vilka effekter ett offentligt anförande kan ge upphov till.


Det är så jag ser på min roll, mitt uppdrag. Jag vill sprida tankar, så tankefrön. Igår fick jag inte så många frågor, men jag märkte ändå att något av det jag sagt fastnade, hakade i och gjorde något med tänkandet hos åtminstone några av dem som lyssnade. Och vad som händer dem det i nästa led, det vet ingen.

Det är så jag ser på kunskap. Jag åker inte ut i världen för att sprida vishet. Undervisar eller informerar inte. Jag sår frön, presenterar verktyg som publiken kan använda för att tänka själva med hjälp av. Kunskap om sådant som rör kultur kan per definition aldrig vara statiskt. Kultur går aldrig att fånga och paketeras, kondenceras. Jag talade således inte om hur det är. Presenterade inte några (alarmerande) siffror om tillståndet i världen. Målade inte upp ett skrämmande framtidscenario. Jag reste inga som helst anspråk på att sitta inne med kunskap om verkligheten. Kunskap om kultur får aldrig blandas samman med verkligheten.

Hur går det ihop med min roll som docent, som utövare av vetenskap? Det hänger ihop som ler och långhalm, passar som hand i handske. Dock inte med en konventionell vetenskapssyn. Jag är som bekant kulturvetare. Och om kultur går aldrig att uttala sig med mindre än att man påverkar den. Därför aktar jag mig noga för att presentera fakta. Vad jag presenterar, talar om och vad mitt vetenskapliga arbete går ut på, det är att konstruera tankeverktyg.

Åhörarna på Bohusläns museum fick därför med sig ett slags karta att orientera sig i kulturen och vardagen med hjälp av. En karta är väsenskilt från en kartläggning. Det väljer jag att illustrera med hjälp av ett citat från Deleuze och Guattari, från inledningen till boken A Thousand Plataus (texten som citatet är hämtat från finns på nätet som pdf, men går även att hitta via denna länk: här).

The rhizome is altogether different, a map and not a tracing. Make a map, not a tracing. The orchid does not reproduce the tracing of the wasp; it forms a map with the wasp, in a rhizome. What distinguishes the map from the tracing is that it is entirely oriented toward an experimentation in contact with the real. The map does not reproduce an unconscious closed in upon itself; it constructs the unconscious. It fosters connections between fields, the removal of blockages on bodies without organs, the maximum opening of bodies without organs onto a plane of consistency. It is itself a part of the rhizome. The map is open and connectable in all of its dimensions; it is detachable, reversible, susceptible to constant modification. It can be torn, reversed, adapted to any kind of mounting, reworked by an individual, group, or social formation.

Kartan är ett verktyg, en uppmaning till handling, inte en sanning som man måste kapitulera inför. En kartläggning går inte att diskutera, men en karta kan var och en jämföra med sin egen verklighet. Kartan hjälper den som använder den att se och den går att orientera sig med hjälp av. Men den är inte verkligheten, det ligger i sakens natur.

Verkligheten förändras, och därför behöver kartan modifieras, kontinuerligt. Men även en gammal karta, en karta som inte stämmer till punkt och pricka går att orientera sig med hjälp av. Inaktuella fakta, eller felaktig information däremot är förödande.

Kultur är synonymt med förändring, och därför går det per definition inte att presentera några korrekta fakta om den. I samma stund som uppgifterna sätts på pränt, och under tiden det tar att distribuera dem till allmänheten har kulturen/verkligheten, det som uppgifterna antas illustrera, förändrats och gjort datan inaktuell. Det går således bara att konstruera mer eller mindre användbara kartor, om det är kultur man är intresserad av vill säga.

Poängen med kartorna är att de är värdelösa, eller i alla fall meningslösa, om de inte används. Kartan får sin mening i och genom att den används. Bara då, och bara så. Det är så jag vill att min forskning skall uppfattas, användas och det är bara så den får ett värde. Kartor för människor samman. Kartor engagerar och främjar delaktighet.

Genom att presentera kartor uppnår man precis det jag vill uppnå, ett ökat engagemang i och för världens och kulturens tillblivelse. Bara så går det att komma till rätta med problemen som alkoholen och drogerna, i förlängningen, ger upphov till, hos vissa individer. All lägga sig passiv inför fakta om sakernas tillstånd resulterar i motsatsen, passivitet. Och det har aldrig löst några problem.

Därför var det synd att inte fler dök upp igår. Samtidigt var det bra att det kom så pass många som det ändå gjorde. Och det kommer fler tillfällen, hoppas jag.

Mitt arbete är långsiktigt. Jag har tålamod.

Tankar om kvinnans roller i Det stora århundradet. Och i kulturen, samhället och det kollektiva medvetandet idag.

Har börjat läsa Jan Guillous bok Brobyggarna, som ingår i hans ambitiösa bokserie Det stora århundradet. Upptakten lovar gott, och jag är imponerad över Guillous hantverksskicklighet och researcharbete. Han lämnar som vanligt inget åt slumpen. Och hans bildningsgrad är hög.

Boken och projektet som helhet ser jag som en välgärning. Vill vara tydlig med det. Detta skall inte läsas som kritik mot Guillou. Men en sak funderar jag på, i alla fall så här inledningsvis: Var finns skildringarna av kvinnornas göranden och låtanden? Hur ser deras roll ut i 1900, eller hur ser Gulillou på dem? Av recensionerna att döma är bilden som förmedlas ganskar schablonartad. Som sagt jag ämnar här inte rikta kritik mot författaren för detta, utan vill lyfta frågan till en annan och mycket mer pregnant nivå. Vad är problemet och hur kan/bör man se på dess orsaker? Det vill jag resonera kring här.

1900-talet är på många sätt ett fantastiskt århundrade. Det befolkades emellertid inte bara av män, av ingenjörer som banar sig väg genom oländig terräng. Men när man uppmärksammar och identifierar viktiga händelser i mänsklighetens historia så blir det påfallande ofta på bekostnad av kvinnor. Kvinnornas insatser var en förutsättning för järnvägsbyggandet, broarna och alla höga hus, bilarna, flygplanen och båtarna. Ändå är det män, män och åter män som uppmärksammas, och möjligen Marie Curie som undantaget som bekräftar regeln.

Varför anses det kvinnor gör sällan värt att uppmärksamma? På den frågan har jag inget svar, men den är viktig. Den har inget bestämt och entydligt svar. Det ser jag som en viktig insikt att ta med sig i alla samtal som rör frågan om (makt)förhållandet mellan män och kvinnor. Att anklaga enskilda författare, att lägga ansvaret för den uppkomna situationen på någon enskild, det leder tanken fel.

Samtal, förutsättningslösa samtal om detta, om varför det blir så här och varför förhållandet accepteras av såväl män som kvinnor. Det är nyckeln till förståelse, inte anklagande av antingen män eller kvinnor. Vill man förstå måste man arbeta förutsättningslöst. Det får inte finnas ett färdigt svar, då når man ingen förståelse för grundproblemet. Alla åsikter och synpunkter måste kunna framföras och enskilda författares val av handling, fokus och perspektiv måste respekteras. Alla röster är viktiga, om man vill nå förståelse. Och framföralt om man på allvar vill arbeta för en långsiktigt hållbar förändring av rådande förhållanden.

Det måste gå att läsa och njuta av böcker som den Guillou skrivit, utan att varken författaren eller läsaren anklagas. Problemet är inte att det skrivs så många böcker om män och det män gör, problemet är att det skrivs färre böcker om kvinnor och det kvinnor gör. Och att det är så det ser ut beror inte bara på författarna, det beror lika mycket eller mer på läsarna, dem som köper böckerna. Majoriteten vill uppenbarligen ha det så, i handling om än inte i tal och tanke. Där finns orsaken till att det ser ut som det gör.

Just diskrepansen mellan tal och handling är intressant, rent allmänt. Om någon får frågan om det är så det ska vara (och det kan då handla om nästan vad som helst) håller de flesta med om att så inte är fallet. "Självklar ska det inte vara si eller så." Ändå ser det ut som det gör. Världen är en konsekvens av det man gör, inte det man säger. Så skulle man kunna formulera det, men så enkelt är det inte heller.

Världen blir till i och genom handlingar, men dessa kan vara både språkliga och handgripliga. För att komma någon vart gäller det alltså att inte fastna i en diskussion om hur man ska se på och värdera olika typer av handlingar. Konsekvenser, fokus på det som gör skillnad. Det är en väg att gå som leder framåt. Det är det som sker som räknas, utfallet, inte tanken eller intentionen.

Att söka syndabockar leder ingen vart. Ingen enskild aktör kan ställas till svars för den asymetriska maktfördelningen mellan könen som råder i samhället. Det är en konsekvens av kollektiva handlingar. Och det finns inget ett-till-ett-förhållande mellan konsumtion av litteratur där kvinnors insatser underkommuniceras eller ignoreras, och önskan om att det är så det ska förbli. Tvärt om kan avsaknaden av kvinnor trigga igång fantasin och mana till handling.

Denna bloggpost är ett bevis på det. Jag läser Guillou med behållning, men hans böcker får mig samtidigt att fundera över världens beskaffenhet. Jag vill verka för förändring, i riktning ökad jämställdhet och mångfald. Men jag tror inte att det målet uppnås genom att anklaga någon. En genomgripande, hållbar förändring uppnås bara genom förutsättningslösa samtal vars mål är att förstå hur rådande förhållande är möjligt när en majoritet av befolkningen är kritisk till ojämlikheten.

Varför anses kvinnors handlingar och insatser i världen inte vara värda att uppmärksamma? Ser man sig omkring i världen är det män, män och åter män som får uppmärksamhet, av både kvinnor och män. Först när vi förstår varför det är så, först då kan vi arbeta för att förändra förhållandena. Och den föståelsen kan  bara växa fram om dem som ger upphov till förhållandena tryggt och utan att riskera något kan uttala sina tankar och verbalisera sina önskningar.

Det är inte författandet av vissa böcker eller beskrivningarna av speciella skeenden som är problemet, det är efterfrågan på vissa typer av innehåll som ger upphov till de konsekvenser vi alla kan iaktta. Läsarna är i så fall den part som skall klandras, om någon. Men problemet kan bara belysas om anklagelserna bannlyses. Förutsättningslösa samtal som syftar till att belysa de bakomliggande faktorerna oavsett hur dessa ser ut är vägen som leder till förståelse för grundproblemet. När vi, som kollektiv, förstår det, först då kan vi börja arbeta för förändring.

Om det är det vi vill?

Skiss till en ny ledarstrategi byggd på kulturvetenskaplig grund

Nu dyker de upp, krönikorna och reflektionerna som berör det som hände för i dagarna 10 år sedan och som förändrade världen. 11 september är ett datum som etsat sig fast i människors medvetande, och den som är ute och flyger känner av konsekvenserna på ett högst påtagligt sätt. Viktigt att minnas, så klart. Och viktigt att reflektera över frågan om ledarskap. För om det är något som händelserna och dess efterspel har visat så är det att synen på vad som är ett gott ledarskap är behäftad med stora problem. Detta borde uppmärksammas, och jag vill med denna bloggpost presentera ett tankeredskap som kan användas i arbetet med att utforma nya ledningsstrategier.

DN skriver idag i en av ledarna om terrorns pris. Genomgången visar en rad brister och feltänk, vilka har resulterat i de konsekvenser som vi lever med idag. Dessa går att hänföra till en ledarstrategi helt i otakt med världens underliggande logik. Ledningsideologin som dagens politiker använder, och som företagsledare lutar sig mot. Tanken om hur man bäst leder en organisation, som är global och väldigt lite ifrågasatt, den utgår från en modell som i sin tur bygger på förgivettagandet att kunskap och framtidsprognoser är vad man ska använda för att bedöma vad man skall göra härnäst. Förklaringen till att det går snett eller ursäkten man tar till om och när målen inte uppfylls, handlar om brist på information eller på att man hade felaktig kunskap. Strategin för att lösa problemen blir följaktligen att skaffa bättre information och säkrare underlag, inte att ifrågasätta ledarna eller ledningsstrategin. Men om hela modellen bygger ett feltänk löser man inga problem genom att få mer av samma.

Tänkandet, hur spritt det än är, är felaktigt och bygger på utgångspunkter som inte är i harmoni med förhållandena som råder i världen. Tron på att det går att veta något om framtiden, den har många liv på sitt samvete och många av världens problem går att härleda till den. Det är den som är problemet, inte ledarna eller dem som levererar underlaget till besluten. Framförallt är det inte underlagen som är felaktiga. Det är tron på och övertygelsen om att det går att prognostisera utveckling som försätter världens länder och organisationer i problem.

Hur ska, kan, bör man tänka då? För det första bör man överge denna fåfänga önskan, detta begär efter sanning. Och för det andra bör man hitta alternativa verktyg för att bygga sina handlingsstrategier på. Mer fokus på här och nu, på reella förutsättningar i realtid behövs. Känsligare, mer lyhörda och inkännande ledare, som bygger sina beslut på förhållandena som föreligger idag. På det råder det en skriande brist. Ett ledarskap som har visioner, men som inte försöker genomdriva dessa, utan som försöker optimera förutsättningarna för att dessa skall realiseras i och genom den process som bygger världen. Det saknas. Ett nomadologiskt ledarskap som följer med flödet. Ett ledarskap som anpassar sig och lyssnar, istället för att huvudlöst och till varje pris driva igenom sina idéer.

Ett verktyg att tänka med i arbetet för att skapa nya ledare, och för att bygga managementteorier på, skulle kunna vara en tärning. Tärningen som modell för världens blivande har jag hämtat från filosofen Gilles Deleuze. Tärningen är intressant för den introducerar slumpen i kalkylerna som används för att tänka kring det som komma skall. Tärningen manar vidare till eftertanke. Den uppmärksammar det faktum att förändring aldrig går att räkna på, den går bara att förstå i efterhand. Den visar att det enda man kan göra för att förbereda sig är att jobba med många olika scenarion, varav några måste hållas öppna.

I normalläget, oftast, går det att förutsäga ungefär vad som kommer att hända. Människor och samhällen behöver rutiner för att klara vardagen. Det finns en inbyggd strävan i världen efter rutiner, men det finns också en regel om att rutiner bryts. Av olika anledningar och beroende på olika saker och händelser kommer rutinerna att brytas, och det är en öppenhet för dessa brott som behövs för att kunna utveckla ett bättre ledarskap. Det är en tanke som måste byggas in i kalkylerna.

Nu kanske någon invänder och säger att man faktiskt planerar för det oväntade. Det gör man. Men man gör det med felaktiga intentioner och mål i sikte. Man gör det för att bemästra världens inneboende osäkerhet. Men saken är den att om man förbereder sig för det oväntade, då invaggas man i tron på att man har koll och står trygg. Man glömmer att det allt som oftast händer oväntat oväntade saker. Som till exempel att det flyger in två plan i två inflytelserika byggnader i världens största ekonomi. Nu har den typen av händelser hamnat på listan av oväntade händelser som man förbereder sig på och räknar med. Det betyder att man inte har lärt sig något av det som hände. Bara genom att släppa på kontrollen kan man få kontroll!

Det finns handlingsplaner för muterande virus och pandemier, för terrorattacker och kanske även för meteoriter på kollisionskurs med jorden (tror jag, hoppas jag). För det oväntade står mänskligheten hyfsat väl rustade, men inför det oväntat oväntade finns ingen planering. Och avsaknaden av detta gör våra samhällen otroligt sårbara, inte bara vid tillfällen när det oväntat oväntade inträffar utan alltid. Insikten om detta fundamentala problem behöver placeras i centrum för allt ledningsarbete.

Tänk på ett par tärningar, de har sex sidor. Skriv in möjliga scenarion på majoriteten av sidorna. Skriv in oväntade scenarios på några. Och lämna en eller två sidor blanka. Utarbeta sedan strategier för ledningen av det som nu ska ledas med denna modell i åtanke. Låt tärningstänkandet och insikten om att den blanka sidan alltid kan komma upp, med genomgripande konsekvenser som följd, genomsyra hela organisationen. Då står man alltid väl rustad inför framtiden. Och genom att släppa tanken på framtiden frigörs resurser för att hantera det som sker här och nu. Att få både ock är omöjligt!

Ett sådant ledarskapstänkande är inkluderande och det engagerar hela organisationen. Det fördelar ansvar och manar till lyhördhet, inte bara i toppen utan överallt. Genom att räkna med slumpen tvingas man hålla sig med marginaler, och dessa behövs när det händer något som man inte kunde förutsäga. Bara så uppnår man långsiktig hållbarhet. Finns inga genvägar.

Det finns hur många experter som helst som tjänar pengar och som lever på att övertyga oss andra om att det jag skriver om ovan inte stämmer. De talar om för oss vad vi vill höra (i linje med det utbredda begäret efter sanning), och de fakturerar oss för att ge oss det vi vill ha. Vem är det som tjänar på att vi lyssnar på dem? Och, framförallt, var finns de sedan, när problemen dyker upp? Vem får ta ansvaret och betala kostnaderna om det visar sig att de har fel?

Låt veckan fram till den 11 september 2011 bli en tid av eftertanke. Vilken värld vill vi ha, och vilket ledarskap är det bästa egentligen? 

Det är viktigare att inte veta, än att veta!

Dagens Svenska Dagblad innehåller en superintressant artikel om teknik som på kort tid gick från att vara glödhet, till att bli iskallt. Den väcker många tankar och även minnen. Vad är det som driver utveckling, och vilken kunskap behövs för att möta hoten som finns? Viktigt att reflektera över sådana frågor då det handlar om förutsättningarna för samhällets långsiktiga överlevnad.

Det första som slår mig är att det sällan är brist på kunskap som är problemet. Facit, till exempel, som brukar vara det första företaget som dyker upp i sådana här sammanhang, slöt redan på 1960-talet ett avtal med Sharp som tillverkade elektroniska räknare. Men utgången i striden mellan mekaniska lösningar och elektroniska var given på förhand. Facit hade helt enkelt målat in sig i ett hörn och dess organisation var allt för trögrörlig för att överleva.

– Det är ungefär som att ta en fisk ur havet och kasta upp den på land. Under miljontals år av evolution har den utvecklat fantastiska egenskaper för att leva under vattnet. På land är det kört. Då spelar det ingen roll om fisken fått 10 eller 30 år på sig att förbereda sig på ett liv på land.

Kodak (och även Hasselblad, tänker jag) är ett annat exempel på hur ny teknik slår ut gammal och beprövad. Och det exemplet visar dessutom hur komplex frågan är. Det handlar inte om brist på kunskap.

En liknande utveckling drabbade kamerajätten Kodak åren runt millennieskiftet. Kodak dominerade mycket av marknaden för film, kameror och andra fotoprodukter under stora delar av 1900-talet och var ledande i forskning kring digital bildteknik. Bland annat producerade man den första megapixelsensorn. I början av nittiotalet tog företaget fram en prognos för internt bruk som pekade på att digitalkameror skulle stå för hälften av marknaden år 2004. Det skedde år 2003, så förutsättningarna för ett lyckat skifte till digitala produkter fanns där. Men trots att de hade en bra bild av vad som skulle hända är dagens Kodak knappt ens en spillra av sitt forna jag.

Vad jag ser mellan raderna i artikeln och de exempel som radas upp är tecken på och uttryck för världens tillblivelse. Och den följer ingen logik, den är icke-linjär. Därför är det inte kunskap om marknaden som behövs för att lyckas, utan tur. Framgång går inte att räkna på, den är en nåd att stilla be om. Det manar till ödmjukhet, följsamhet och intresse för logiken som ger upphov till förändring och tillblivelse.

Först och främst måste man förstå att framtiden inte går att förutse, åtminstone inte i detalj. Tärningen är ett bra tankeverktyg för att förstå detta, den för in slumpen i ekvationen. Den visualiserar det faktum att vad som helst aldrig kan hända, men vad som helst av ett begränsat antal scenarion kommer att realiseras. Företag som gjort sig medvetna om detta livets faktum och som låter det genomsyra alla aspekter av företaget, sådana företag har maximerat sina chanser att överleva. Men det finns inga garantier.

Här finns avsättning för kulturvetenskaplig kunskap och kompetens. Kulturvetare behövs på dagens arbetsmarknad. Dags att inse det. Och det företag som först gör det kommer att få fördelar, framför dem som placerar ingenjörer eller ekonomer i ledningen. Deras kompetens behöver naturligtvis också, men den passar synnerligen illa för att leda och ta beslut som rör företags agerande i framtiden.

En kulturvetenskaplig managementstrategi skulle kunna handla om att inte förlita sig på kunskap, om att inte låta sig förföras av dem som säger sig veta. Den handlar vidare om att aldrig snegla på gamla meriter, hur stora de än varit. Kulturvetenskapen kan sägas vara läran om vilka mekanismer som finns och som verkar mellan aktörer (inte bara människor). Läran om vad som får något att hända. Kulturvetenskap handlar om att förstå krafterna som ligger bakom förändring.

Här spelar drömmar och önskningar en viktig roll. Passioner, emotioner och mellanrum utgör centrala aspekter av livet, av samhället. Kulturvetenskap handlar om det som sker mellan, mellan teknologi och dess brukare. Mellan människor och mellan ord och handlingar. Kulturvetaren fokuserar och undersöker det som sker här och nu, men är samtidigt ödmjuk inför det som komma skall. Ett viktigt kulturvetenskapligt forskningsområde är mötet mellan teknik och människor.

Artikeln handlar om det, och den förmedlar viktig kunskap om hur världen fungerar. Genom att studera produkter som fanns och som var stora, men som nu försvunnit förstår man vikten av ödmjukhet, och att framtiden alltid är en öppen fråga. Man förstår att kunskap om kultur är livsnödvändig och att den är nyckeln till långsiktig hållbarhet.

Artikeln visar att den viktigaste kunskapen man behöver är insikten om hur lite man vet!

Om våndan av att ge människor det de behöver, istället för vad de vill ha

Har skrivit om detta tidigare, men det är viktigt och behöver ständigt hållas aktuellt. Kulturvetarens roll, liksom för övrigt alla andra vetenskapsutövares, är att producera kunskap. Det borde vara en definition på vetenskap som alla kan ställa upp på, annars är jag tacksam för synpunkter. Okej, den här bloggposten utgår hur som helst från den tanken, och det är så jag ser på mitt uppdrag som utövare av kulturvetenskap.

Det som komplicerar det hela är att det inte råder konsensus om vad kunskap är. Och det som gör det hela än mer problematiskt är att det finns ett utbrett begär efter en speciell typ av kunskap i samhället. Om detta begär har Michel Foucault skrivit, och på mitt skrivbord ligger dessutom en färsk bok av Bruno Lator: On the modern cult och the factish God. Finns säkert anledning att återkomma till den längre fram, men här och nu ämnar jag fördjupa mig i frågan om hur vi ser på kunskap, och vad vi ska ha kunskap till.

Fakta är inte riktigt vad kulturvetenskap handlar om. Självklart finns kravet på evidens inom ämnet, vi sysslar inte med "mumbo jumbo", vilket det finns dem som hävdar. Men fakta och evidens är inget man kan ta för givet, det är artefakter. Av människor skapade definitioner, varken mer eller mindre. Att okritiskt ta något för givet bara för att forskning visar att det är si eller så, det är något man vänder sig mot inom kulturvetenskapen.

Kulturvetenskap handlar om att problematisera det invanda. Utgångspunkten är att allt det som tas för givet behöver granskas. Kulturvetenskaplig kompetens handlar om att hitta och identifiera tillvarons kontingenser, det vill säga allt det som är möjligt men inte nödvändigt! Allt som uppfattas som sanning, men som i själva verket är resultatet av försanthållanden, det vänder och vrider kulturvetaren på.

Vad det handlar om är alltså att ifrågasätta eller kanske snarare utmana rådande tänkande, om att undersöka samhällets fundament. Kultur är vad som förenar människor, det är den grund som samhället vilar på. Den ärt aldrig en gång för alla given. Den utgår från ständiga förhandlingar och förändras processuellt. Förändringen går bara så pass långsamt att det rådande uppfattas som stabilt.

Lägg därtill det utbredda begär efter sanning, viljan att veta, viljan till makt, och vi har identifierat en central och betydelsefull paradox: Vad människor vill ha och efterfrågar är säker kunskap, men vad man behöver är en fördjupad insikt om att ingen sådan kunskap finns. Åtminstone inte om ämnena kultur och samhälle. Att vara kulturvetare är med andra ord otacksamt, men när man väl insett att världen, människornas värld, präglas av en fundamental volatilitet, då finns ingen väg tillbaka. Om man en gång insett att det är en adekvat beskrivning av världen, då kan man inte sjunka tillbaka in i den okunskap man kom ifrån. Då finns bara en väg att gå, att följa den kunskap man har dit den leder en.

För att orka fortsätta, för att inte bränna ut sig, krävs att man har tålamod och förståelse. Det går inte att köra ner obekväma (det är obekvämt att ta till sig insikter som går på tvärs mot intuitionen) kunskaper och insikter i halsen på någon som efterfrågar något helt annat än det man ger dem. Tålamod och förståelse är alltså lika viktigt som kunskapen om världens föränderlighet och insikten om avsaknaden av fundament.

Den enda fakta jag som kulturvetare kan leverera är att världen ständigt förändras, att kultur är något paradoxalt och att sanning är en artefakt. Det är ingen politisk ståndpunkt, inget hittepå. Det är fakta, även om det kanske inte känns igen som sådant. Insikten bygger på vetenskapligt arbete, på mångåriga studier av mänskligt liv.

Denna kunskap och dessa insikter är vad som behövs för att kunna utforma en långsiktigt hållbar politik. Det är kunskaper och insikter som behövs för att kunna leda organisationer. Den typen av kunskap är som finns och utvecklas inom ämnet kulturvetenskap är samhällsbärande och viktig. Den behövs, även om den kanske inte alltid eftertraktas. Det verkar vara en mänsklig svaghet detta att inte veta sitt eget (långsiktiga) bästa. Överallt finns exempel på att man eftertraktar det man önskar istället för det man behöver. Men så länge som det är är den rådande tankemodellen, ja då får vi också det vi förtjänar.

Just nu, som jag skrev i förra bloggposten, befinner vi oss vid ett vägskäl. Det är ett gyllene tillfälle att tänka nytt. Och frågan vi bör ställa oss är: Skall vi försöka få det vi vill ha, eller ska vi sträva efter det vi behöver? Vilken väg mänskligheten väljer bestäms kollektivt. Det är resultatet av den stora massans handlingar. Precis som alltid drivs förändring av önskningar, och av visioner. Därför är det viktigt att dessa synas i sömmarna.

Kompetens för att hantera ovanstående problem, och kunskaper för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle finns i ämnet kulturvetenskap.