Nu på sommaren finns det tid och möjlighet för mellanmänskliga möten utan något annat syfte än att spendera tid tillsammans. Det är viktigt att ta vara på den möjligheten, för under resten av året är många inriktade på prestation och produktion, vilket gör umgänget med andra instrumentellt. Kravet på effektivisering som finns överallt idag leder dessutom till att tiden som finns att göra det som ska göras, både på jobbet och på fritiden, hela tiden krymper. Allt fler blir därför allt mer stressade, och det påverkar både perceptionen och kognitionen. Jag påstår inte att jag vet att det är så, men kanske detta sammantaget bidrar till att så många ser AI som framtiden, som lösningen på problemen i dagens samhälle?
Det faktum att allt fler bryr sig allt mindre om hur andra människor tänker oroar mig, för människa är något man blir tillsammans med andra människor, det är ett evolutionärt fenomen som uppstått och utvecklats mellan och inom ramen för en kultur som alla både på påverkar och påverkas av. Allt det där håller på att förändras idag, men få talar om och tänker problematiskt nog på det.
Oavsett vad som beror på vad är det ett faktum att allt mer text idag genereras av AI, och allt oftare analyseras dessutom texter av algoritmer. Detta gör mig bedrövad eftersom skrivandet — och den typen av tänkande och intellektuell stimulans som arbetet med texter innebär — ger mitt liv en stor del av sin mening. Slipper jag bara kraven på prestation och om det är innehållet som räknas, inte antalet publikationer, ger författandet mer tillbaka än det tar. Tiden jag lägger ner på skrivande är inte bara en investering i ett gott och hälsosamt liv, det är också ett sätt att komma nära andra människor. På grund av dyslexi har jag ett inbyggt motstånd mot läsande, men eftersom det inte går att skriva utan att läsa hjälper skrivandet mig på traven i den kamp som läsandet till dels alltid varit. Jag skriver inte för att producera fakta, jag författar texter för att förmedla tankar och utveckla kunskap.
Det finns olika sätt att läsa texter, och detta anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör, särskilt i skolan. Det är en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information och att läsa för att lära sig något av den som skrivit texten. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tankesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. AI-genererade texter skrivna för att överföra fakta gör mig illa till mods och tyvärr blir det idag allt svårare att skilja den typen av texter från texter skrivna av människor, vilket leder till att kulturen vi lever i blir allt mindre dynamisk och allt mer instrumentell. Och det gör att den olyckliga utvecklingen accelererar, vilket i sin tur gör att allt fler lockas att använda generativ AI både för att skriva och läsa.
Om allt fler allt mer sällan läser lite längre texter skrivna av andra människor för att sätta ord på tankar och förmedla insikter utarmas inte bara den individuella förmågan att tänka, samhällets förmåga att förstå och hantera komplexitet minskar också, och det leder både till att efterfrågan på mer AI växer och till att förståelsen för riskerna med en sådan utveckling blir svårare att se och förstå. I en platt och fattig kultur där alla konkurrerar om vem som kan producera mest på kortast tid förlorar det mänskliga livet allt mer av sin mening, och eftersom förändringen går långsamt och är glidande blir den svår att förstå och det leder i sin tur till att många kommer att betrakta budbäraren, alltså den som dristar sig till att påpeka dessa saker och varna för konsekvenserna av besluten som tas, som problemet.
AI håller successivt och i en allt snabbare takt på att bli normen i samhället, och den som kritiserar det som majoriteten ser som normalt och tar för givet har i alla tider betraktats som ett problem. Detta problem blir naturligtvis inte mindre av att AI-tekniken ägs av några av mänsklighetens rikaste och mäktigaste individer. AI är här för att stanna, men hur tekniken organiseras är något som det ligger i allas intresse att diskutera.
Här under sommaren upptäckte jag Volantes bokserie Sikt, och i den första boken fann jag en intressant artikel av Thomas Chatterton Williams. Under titeln ”Att vinna är inte allt”, skriver han om jakten på effektivisering och vad den gör med kulturen vi lever i. En sak som särskilt fångade mitt intresse, delvis eftersom jag i våras på FB använde den mänskliga mästaren i spelet Go som exempel på dolda risker med AI (han slutade spela eftersom spelet som han vigt sitt liv åt förlorat sin mening i mötet med AlphaGo som algoritmen han besegrades av hette) och fick som svar att AI inte fått intresset för schack att minska. Förnumstigt påpekade min kritiker även att AI hjälper spelarna att bli bättre, vilket Chatterton Williams vänder sig mot. Han menar istället att spelet blivit instrumentellt och förlorar sina unika kvaliteter när det krävs av den som vill bli mästare att hen tar hjälp av AI, inte under spelet men under förberedelserna innan matcherna.
Livet handlar inte om att få snabba svar eller att vinna, utan om att LEVA på ett sätt som ger dagarna och åren vi människor är vid liv, mening. Det är en insikt och ett mål jag kommer att arbeta med här under hösten.
