Min recension av boken Den medicinska spärren

Jag valde av upphovsrättsliga skäl att pausa publiceringen av den bloggpost jag tänkte skulle bli veckans text, den kommer att publiceras efter att vi skrivit vår slutreplik. Men jag vill ändå upprätthålla skrivandet här på Flyktlinjer och tror inte att jag publicerat min recension i RIG av boken Den medicinska spärren, så den får fungera som ersättning i väntan på inlägget om (synen på) AI-fusk. 

Läsningen av Den medicinska spärren, skriven av etnologerna av Britta Zetterström Geschwind, Marcus Idvall och Fredrik Nilsson, väcker en hel massa tankar om en rad olika saker. Inte minst om den tryckta bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling. Trots eller kanske just därför att boken är fylld av kunskap som placeras i ett sammanhang, och jag ofta förlorade mig i läsningen, blir jag sorgsen när jag tänker på dagens jakt på publiceringar och citeringar i den akademiska världen. Jag har svårt att se hur kunskapen som den här boken förmedlar skulle kunna göras rättvisa i ett antal artiklar skrivna på engelska. Författarna lyckas dock på ett förtjänstfullt sätt levandegöra det gedigna arkivmaterial som analyseras i den rikt illustrerade boken. Kunskap om och förståelse för det framväxande folkhemmet på 1940-talet och behandlingen av förintelseöverlevarna, samt dåtidens syn på smitta och hur den kan hindras från att spridas är brännande aktuell. 

 

Den här boken behövs verkligen idag när förnekelsen av förintelsen skrämmande nog vinner mark igen. Dåtidens syn på smitta och vikten av att upprätthålla gränsen mot utifrån kommande hot är i princip den samma nu som då. Historien upprepar sig inte, men vissa tankemönster och synen på andra människor gör det, och kunskapen om detta behövs för att mänskligheten ska slippa göra samma misstag om och om igen. Den som tar sig tid att läsa Den medicinska spärren blir rikligen belönad eftersom boken inte bara innehåller viktiga och intressanta kunskaper, den är också välskriven och väcker en hel massa frågor med bärighet på samtiden. Tyvärr befarar jag att de som verkligen borde läsa inte kommer att göra det, men den frågan har inget med boken som ska recenseras att göra.

 

Boken består av 11 kapitel fördelade i tre delar. Inledningskapitlet placerar studien och dess ämne i sin teoretiska, metodologiska och vetenskapliga kontext. Här redogörs även för syftet: ”att belysa det medicinska gränsarbete som utfördes i det svenska mottagningssystemet [av flyktingar från nazisternas koncentrationsläger] med fokus på UNRRA-aktionen” (som förde drygt 9000 överlevare från Bergen-Belsen till Sverige). Boken är fylld av bilder som levandegör arkivmaterialet på ett fint, men ibland obehagligt,sätt eftersom man kommer så nära människorna i dess utsatta belägenhet. Med hjälp av väl valda teorier, kloka resonemang och en finkänslig etnologisk blick ger författarna det gedigna arkivmaterialet liv och får det att tala till oss som lever idag.

 

Studiens etiska aspekter diskuteras på ett mycket bra sätt och känslan är att författarna lyckats väl i sitt uppsåt att skriva om detta svåra ämne på ett medmänskligt sätt. Tidsandan var en annan än den vi lever i, även om det blir uppenbart att det finns många ganska skrämmande likheter, och i inledningskapitlet diskuteras vilka ord man ska använda för att beskriva människorna som kom till Sverige. Man har valt att inte tala om flyktingar, till exempel. Och dåtidens term repatriand används heller inte. Författarnas ambition har varit att utgå från ett emiskt perspektiv eftersom de vill beskriva situationerna som förintelseöverlevarna befann sig i under olika faser av den medicinska spärren samtidigt som man problematiserar myndigheternas språkbruk, vilket jag tycker att man lyckas mer än väl med.

 

Del ett i boken: Swedish Transit Hospital (skriven av Fredrik Nilsson), fokuserar på det gränsarbete som utfördes i Lübeckdetachementet, dit överlevarna först kom för att undersökas. Det är svårt att i ljuset av situationen i Europa idag inte reagera känslomässigt på följande citat från boken, vilket beskriver UNRRAS (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) målsättning: En ”okontrollerad massförflyttning bland flyktingar och före detta lägerfångar skulle förhindras, smittspridning och risken för epidemier skulle stoppas och repatriering skulle ske så snabbt som möjligt.” Idag är det inte fläcktyfus, difteri eller tuberkulos man oroar sig för, men rädslan för smitta är den samma och uppfattningen att flyktingar till varje pris måste tillbaka till varifrån de kom vinner allt mer mark.

 

Även om överlevarna inte förväntades bli svenska medborgare var saneringen en förutsättning för att de skulle accepteras som tillfälliga gäster i folkhemmet. Arbetet i bad- och avlusningsanstalten i Lübeck, dit överlevarna som Sverige tog hand om kom, analyseras inte bara i termer av övergångsritual, den visar sig även ha andra symboliska betydelser. Inte bara smittspridningen skulle hindras, minst lika viktig var det att blidka hemmaopinionen genom att visa att man hade kontroll. Den komplicerade logistiken och den omfattande byråkratin analyseras. I ett citat från arkivmaterialet beskrivs en kvinnas upplevelse av att få ett provisoriskt pass där hon omnämns med sitt eget namn, vilket nazisterna berövat henne. Det blir en rörande illustration av byråkratins existentiella betydelse. Det är gripande att läsa om överlevarnas känslor av att vara tillbaka i nazisternas läger, när de tvingas klä av sig nakna och utsätts för olika undersökningar och behandlingar. Bilderna på utmärglade människor som tvättas av personalen som bär full skyddsutrustning förstärker känslan. 

 

Hjälpaktionen skulle kunna beskrivas som en heroisk och uteslutande god insats, men författaren nyanserar bilden genom att analysera hjälparbetet utifrån ett moraliskt perspektiv. Han visar att och hur aktionen betraktades som en källa till nationell stolthet. Jag kan inte låta bli att reflektera över om det är här som bilden av Sverige som ett moraliskt föredöme i världen grundläggs. Viljan att hjälpa, visar det sig, konkurrerade dock med andra känslor. Oron över att överlevarna inte skulle kunna återvända gav upphov till ambivalens hos ansvariga, och samtidens rasbiologiska människosyn lyser tydligt igenom i materialet.

 

Del två: Mottagning och karantän (skriven av Marcus Idvall)fokuserar på nästa fas i det medicinska mottagandet av förintelsens överlevare, de karantänförläggningar som kom att spela huvudrollen i den medicinska spärren. Här belyses det biopolitiska arbete som utfördes och visas hur medicinska praktiker förenades med militära och polisiära. I akt och mening att på ett smittsäkert sätt slussa människorna från hamnarna till karantänanläggningarna längre in i landet skildes sjuka från friska och män från kvinnor, vilket krävde en omfattande administration och en utvecklad logistik.

 

Karantänerna som överlevarna levde en tid i hade sitt eget tempo. Här blir det tydligt hur ett visst lugn inträdde, och med tryggheten som detta gav upphov till växte ett uppfriskande och hoppfullt motstånd fram som utvecklade sig till en maktkamp mellan patienter och medicinsk personal. Inte minsti överlevarnas möte med läkarnas medicinska blick. För att påskynda patienternas tillfrisknande övervakades deras mathållning, vilket också blev en källa till konflikt när vetenskapens rationalitet mötte olika kulturella preferenser. I analyserna av bland annat Medicinalstyrelsens protokoll lyser ett rasbiologiskt språkbruk igenom på ett ganska obehagligt sätt, inte minst eftersom ekot av dessa tankegångarna fortfarande hörs. Det blir en viktig påminnelse om att kampen för jämlikhet och jämställdhet ständigt måste föras.

 

En delförklaring till känslan av utsatthet som arkivmaterialet är fyllt av exempel på är att de nakna överlevarna dels betraktades som orena, dels tvingades möta personalen som med sina skyddskläder förkroppsligade den moderna staten. En maktojämlikhet som förstärktes av att praktiken liknade den de utsatts för av nazisterna. Här kommer teoretiker som Mary Douglas och Michel Foucault, vilka introduceras på ett välbalanserat sätt och utan att kännas påklistrat, väl till pass. Under rubriken Assemblage av kläder, mikrober och nakenhet, används undersökningens teoretiska verktyg på ett intressant sätt. Här fördjupas bilden av det medicinska mottagandet genom att koppla samman kläderna, som var en viktig identitetsmarkör för många överlevare, skyddsåtgärderna,mikrober, DDT (som användes för att desinficera både kroppar och kläder), tvål och vatten, samt den påtvingade nakenhet som upplevdes kränkande, till en komplex helhet. 

 

Del tre i boken: Flykting- och interneringsläger, (skriven av Britta Zetterström Geschwind) handlar om det sista ledet i den medicinska spärren, lägerförläggningarna dit överlevarna flyttades efter att de konstaterats vara friska och smittfria. Härsorterades de på olika sätt och det är plågsamt att läsa om hur okänslig eller ovetande personalen var och hur lite förståelse man hade för det faktum att kategoriseringen i hög grad liknade den som nazisterna använde. Förståelsen för judarnas syn på vad som är kosher beaktades dessutom inte, vilket är sorgligt att läsa om. Baksidan av arbetet med att skapa den moderna, svenska välfärdsstaten visar sig här på ett beklagligt sätt. Benämningarna på lägren är talande: repatriandläger, utlänningsläger och flyktingläger, vilket blir en illustration av ordens makt över människors föreställningar, både om sig själva och andra. 

 

Här blir det tydligt hur porös gränsen var. Syftet med lägrens avspärrningar var dels att skydda överlevarna från nyfikna svenskar, dels att skydda svenskarna från sjukdomar, inte minst sexuellt överförbara sådana. Övervakningen och disciplineringen i denna del av den medicinska spärren syftade till att hjälpa de före detta lägerfångarna tillbaka till ett normalt liv; ”genom vardagsrutiner skulle ett skötsamt, moraliskt subjekt formas”. Förväntningen var dock att man skulle återvända, att man inte hörde hemma i Sverige. 

 

Bokens sista kapitel: Könsumgänge och sexualhygieniskt gränsarbete, cirkulerar kring Beverly Skeggs begrepp respektabilitet. Överlevarnas sexualitet sågs som ett problem eller hinder för inordningen i ett normalt liv och ett hot mot svenskarnas hälsa. Det blir dock tydligt hur synen på kvinnor och män skiljer sig åt. Männens sexualitet uppmuntrades i visa fall, medan kvinnornas hindrades, eller också uppmanades de att gifta sig. Att tämja sexualiteten, skriver författaren, var ett viktigt led i ambitionen att rehabilitera de överlevande. Gynekologiska undersökningar genomfördes regelbundet, vilket väckte obehagliga minnen hos många kvinnor som utsattes för liknande behandlingar, om än i andra syften, i koncentrationslägren. Bilderna i denna del av boken andas dock mer av hoppfullhet och glädje.

 

Boken avslutas med en kort sammanfattande reflektion där teorin får ta plats, vilket fördjupar bilden och visar på överlevarnas agens som subjekt på ett fint sätt. Sista ordet ges till Arvid Myrgård vars rapporter om arbetet som utfördes i den medicinska spärren analyserats på olika ställen i boken. Hans ord om överlevarnas uppskattning av behandlingen och bemötandet i Sverige balanserar upp den bitvis ganska dystra bilden som ges av myndighetspersonernas agerande. Det är lätt att vara efterklok och dömande. Lika fullt är det viktigt att ge en nyanserad bild av Sveriges insats under kriget, vilket jag tycker att författarna lyckas med på ett väldigt bra sätt.

 

Jag har läst denna välskrivna och gedigna bok med stor behållning. Och följande insikter tar jag med mig. Kriget tog inte slut på våren 1945, för många fortsatte det under många år. Min bild av det framväxande folkhemmet har nyanserats, samtidigt som respekten för svårigheten i ett så pass komplext och omfattande reformarbete har ökat. En viktig lärdom jag får av läsningen är att det inte spelar någon roll hur rigid en gräns är och hur noggrant arbetet med att upprätthålla den utförs, den kan aldrig vara absolut. Människor är sociala och kulturen som utvecklas mellan dem lever sitt eget liv, även under vidriga förhållanden. Den insikten ger i alla fall mig hopp. Den medicinska spärren är en klok och bildande bok som borde läsas av alla, inte minst våra folkvalda och den yngre generationen. Författarna visar på styrkan i och värdet av etnologisk forskning.

 

Lerum/Trollhättan

Eddy Nehls

Friheten jag känner och friheten vi behöver

Jag behövde verkligen semester. Vårterminen detta år var den jobbigaste jag varit med om under mina år i den akademiska världen. Jag gick in i 2025 överlastad med jobb och fylld med oro. Och eftersom jag fick det definitiva beskedet om uppsägning i februari, just när arbetet med årets uppsatshandledningar drog igång och allt sedan rullade på som "vanligt", fanns det ingen riktig tid för att acceptera, smälta och hitta vägar fram. Det faktum att det dröjde till sent i juni innan JO konstaterade att min arbetsgivare brutit mot lagen, men också eftersom det ärendet slutade i ett meningslöst konstaterande om att så var fallet och jag dessutom tvingats inse att jag helt saknar stöd från facket bidrog till att hålla såret öppet. Det tog säkert tre veckor in i semestern innan jag kunde känna ro inombords och börja återhämta mig på riktigt, vilket jag nu verkligen känner att jag har gjort. Under sommaren har jag njutit av kravlösheten, läst, promenerat och tänkt så lite som möjligt på jobbet. Att vara tillbaka känns helt okej, särskilt som jag den här hösten är friare och kommer att ha mindre tvingande arbetsuppgifter än på väldigt många år. Planen är att arbeta mer än heltid fram till uppsägningen, dels på de kurser jag nu ger för sista gången, men framförallt med mina egna projekt. 

Jag ser denna bloggpost där jag reflekterar över begreppet frihet, både i filosofisk och rent personlig mening, som inledningen på mitt nya liv. Just nu känner jag mig fri på ett sätt jag inte upplevt sedan åren som student när jag ägnade mig på heltid åt lärande och kunskapsutveckling utan några andra hänsyn än kvaliteten i det vetande jag sökte (och sedan dess har fortsatt att söka). Jag vaknade i måndags när klockan ringde halv fem, med ett leende på läpparna. Det kommande halvåret är det sista jag vet säkert att jag har en tryggad försörjning och jag ska ta vara den tiden, vilket känns inspirerande. Allt förberedelsearbete inför kurserna jag ansvarar för är klart, så fram till kursstart kan jag fokusera på skrivandet. Jag arbetar parallellt med två böcker om kultur, en lärobok och så mitt magnum opus om mellanrummen. Men jag ska även ta tag i det halvfärdiga manus till en bok om (Nietzsches) moral som jag tvingades släppa taget om i våras för att inte riskera att bränna ut mig, och snart är den samförfattade boken om Deleuze klar.

Jag hade så klart velat avsluta min karriär på Högskolan Väst, men friheten (att följa kunskapen dit den tar mig) och min egen hälsa är viktigare än den där anställningen. Hur jobbigt det än har varit att acceptera ledningens beslut att utmana LAS och säga upp mig med hänvisning till en pressad ekonomi och en arbetsbrist som jag inte förstår – eftersom kurserna jag skapat och arbetat på under många år ska fortsätta ges och man dessutom annonserar efter nya lektorer – njuter jag nu av friheten. Planen är att jag ska fortsätta göra det jag utbildats för och under alla år i akademin velat göra även efter att jag lämnat Högskolan Väst. Jag vägrar acceptera mina chefers syn på mig som överflödig och oönskad! Jag vet att jag är en värdefull tillgång i alla sammanhang där kunskap och kvalitet är mer än bara ord. 

Jag har aldrig upplevt forskningen och undervisningen som betungande. Så har det varit sedan första dagen på universitetet, för 34 år sedan. När jag arbetar i frihet med det jag är intresserad av, tror på och är engagerad i känner jag ingen stress eller press och därför orkar jag göra mer samtidigt som resultatet av arbetet håller högre kvalitet. Förutsättningen för att arbetet som utförs i högskolesektorn ska kunna resultera i kunskap av hög kvalitet är den akademiska frihet som – trots att den står inskriven i högskolelagen – idag kringskärs allt mer. Mitt engagemang, både för kunskapen och högskolan som institution minskade aldrig trots att friheten i arbetet successivt gjorde det, tvärtom. Och nu när jag inte längre behöver förhålla mig till ledningens syn på vad en högskola är och slipper sitta i meningslösa möten får jag tid att utveckla kunskap med stöd i vetenskapliga argument istället för med hänsyn tagen till det som ger enskilda högskolor fördelar i kampen med andra högskolor om vem som kan producera mest tomhet och flest nyckeltal. 

Akademisk frihet innebär inte att jag eller någon annan får sina önskningar uppfyllda, bara att lektorer kan och får söka efter kunskap – som är själva syftet med samhällets investering i forskning och utbildning – utan några andra hänsyn än vetenskapliga kvalitetskriterier. Idag tvingas dock den forskare som vill leva upp till Högskolelagens paragraf 6 att säga upp sig — men det gör ju få, av lätt förståeliga skäl — eller, som jag, bli uppsagd. En gång i tiden var anställningstrygghet ett sätt att garantera forskare friheten att följa kunskapen dit resultatet av deras arbete tog dem. Den akademiska friheten sågs tidigare som en hörnsten i högskolans kvalitetsarbete, och så länge det var fallet litade man på lektorerna. Det var innan NPM implementerades och det skapades behov av styrning och kontroll av forskare och lärare. När jag studerade på universitetet och under mina första år som lärare på högskolan hade kollegiet reell makt över innehållet i arbetet. Idag existerar den akademiska friheten bara på pappret. Forskarna ansvarar inte längre för kvaliteten, det gör en kvalitetsansvarig chef, vilket reducerar landets högst utbildade till tjänsteutövare (vilket jag skrivit om i en tidigare bloggpost). På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av detta?

Jag är stolt över det jag åstadkommit under mina år i akademin. Min avhandling och böckerna jag skrivit läses fortfarande, vilket fyller mig med tacksamhet eftersom det aldrig var för att göra karriär jag sökte anställning som lektor. Uppsägningen slog mitt liv i spillror eftersom den innebär att jag förlorade min ekonomiska trygghet, men om mina chefer valde att göra sig av med mig på grund av mitt engagemang för kunskap och kvalitet är tankefriheten jag nu känner värd umbärandena. Fast när jag ser hur demokratin av okunskap och ointresse håller på att monteras ner och hur allt fler forskare idag accepterar att deras frihet kringskärs, blir jag orolig, inte så mycket för min egen skull som för mina barns och barnbarns. Kunskap är nämligen en ömtålig kvalitet och ett kollektivt projekt. Akademisk frihet är en förutsättning för den kunskap som krävs för att värna och förvalta demokratin, vilket i sin tur krävs för att bygga öppna och långsiktigt hållbara samhällen. 

Friheten som många människor kämpade och gick i döden för under 1900-talet är totalitarismens antites, det är därför den upplevs så hotfull av människor med makt. Frihet och kunskap är motsatsen till allt vad Donald Trump och den nuvarande administrationen i världens största och (än så länge) mäktigaste land står för. Frihandeln (som nu bekämpas med känsloargument och kunskapsvidriga tullar) är en meritokratisk ordning som innebär att de bästa förslagen vinner, vilket alla i längden tjänar på. I avsaknad av kunskap och med bristande respekt för forskningens förutsättningar kan multinationella, kapitalstarka företag (ägda av ett fåtal ofattbart rika män) använda sin makt för att utmana demokratin och kringskära medborgarnas frihet för att värna företagsledningarnas egoistiska drömmar om total kontroll över ekonomin. Kunskap är ett vaccin mot den fördumning som skapar efterfrågan på starka ledare som lovar att visa resultat om väljarna bara ger upp sin frihet.

Vad händer om vi slutar ta del av och förhålla oss till varandras tankar?

Nu på sommaren finns det tid och möjlighet för mellanmänskliga möten utan något annat syfte än att spendera tid tillsammans. Det är viktigt att ta vara på den möjligheten, för under resten av året är många inriktade på prestation och produktion, vilket gör umgänget med andra instrumentellt. Kravet på effektivisering som finns överallt idag leder dessutom till att tiden som finns att göra det som ska göras, både på jobbet och på fritiden, hela tiden krymper. Allt fler blir därför allt mer stressade, och det påverkar både perceptionen och kognitionen. Jag påstår inte att jag vet att det är så, men kanske detta sammantaget bidrar till att så många ser AI som framtiden, som lösningen på problemen i dagens samhälle?

Det faktum att allt fler bryr sig allt mindre om hur andra människor tänker oroar mig, för människa är något man blir tillsammans med andra människor, det är ett evolutionärt fenomen som uppstått och utvecklats mellan och inom ramen för en kultur som alla både på påverkar och påverkas av. Allt det där håller på att förändras idag, men få talar om och tänker problematiskt nog på det. 

Oavsett vad som beror på vad är det ett faktum att allt mer text idag genereras av AI, och allt oftare analyseras dessutom texter av algoritmer. Detta gör mig bedrövad eftersom skrivandet — och den typen av tänkande och intellektuell stimulans som arbetet med texter innebär — ger mitt liv en stor del av sin mening. Slipper jag bara kraven på prestation och om det är innehållet som räknas, inte antalet publikationer, ger författandet mer tillbaka än det tar. Tiden jag lägger ner på skrivande är inte bara en investering i ett gott och hälsosamt liv, det är också ett sätt att komma nära andra människor. På grund av dyslexi har jag ett inbyggt motstånd mot läsande, men eftersom det inte går att skriva utan att läsa hjälper skrivandet mig på traven i den kamp som läsandet till dels alltid varit. Jag skriver inte för att producera fakta, jag författar texter för att förmedla tankar och utveckla kunskap.

Det finns olika sätt att läsa texter, och detta anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör, särskilt i skolan. Det är en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information och att läsa för att lära sig något av den som skrivit texten. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tankesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. AI-genererade texter skrivna för att överföra fakta gör mig illa till mods och tyvärr blir det idag allt svårare att skilja den typen av texter från texter skrivna av människor, vilket leder till att kulturen vi lever i blir allt mindre dynamisk och allt mer instrumentell. Och det gör att den olyckliga utvecklingen accelererar, vilket i sin tur gör att allt fler lockas att använda generativ AI både för att skriva och läsa.  

Om allt fler allt mer sällan läser lite längre texter skrivna av andra människor för att sätta ord på tankar och förmedla insikter utarmas inte bara den individuella förmågan att tänka, samhällets förmåga att förstå och hantera komplexitet minskar också, och det leder både till att efterfrågan på mer AI växer och till att förståelsen för riskerna med en sådan utveckling blir svårare att se och förstå. I en platt och fattig kultur där alla konkurrerar om vem som kan producera mest på kortast tid förlorar det mänskliga livet allt mer av sin mening, och eftersom förändringen går långsamt och är glidande blir den svår att förstå och det leder i sin tur till att många kommer att betrakta budbäraren, alltså den som dristar sig till att påpeka dessa saker och varna för konsekvenserna av besluten som tas, som problemet.

AI håller successivt och i en allt snabbare takt på att bli normen i samhället, och den som kritiserar det som majoriteten ser som normalt och tar för givet har i alla tider betraktats som ett problem. Detta problem blir naturligtvis inte mindre av att AI-tekniken ägs av några av mänsklighetens rikaste och mäktigaste individer. AI är här för att stanna, men hur tekniken organiseras är något som det ligger i allas intresse att diskutera.

Här under sommaren upptäckte jag Volantes bokserie Sikt, och i den första boken fann jag en intressant artikel av Thomas Chatterton Williams. Under titeln ”Att vinna är inte allt”, skriver han om jakten på effektivisering och vad den gör med kulturen vi lever i. En sak som särskilt fångade mitt intresse, delvis eftersom jag i våras på FB använde den mänskliga mästaren i spelet Go som exempel på dolda risker med AI (han slutade spela eftersom spelet som han vigt sitt liv åt förlorat sin mening i mötet med AlphaGo som algoritmen han besegrades av hette) och fick som svar att AI inte fått intresset för schack att minska. Förnumstigt påpekade min kritiker även att AI hjälper spelarna att bli bättre, vilket Chatterton Williams vänder sig mot. Han menar istället att spelet blivit instrumentellt och förlorar sina unika kvaliteter när det krävs av den som vill bli mästare att hen tar hjälp av AI, inte under spelet men under förberedelserna innan matcherna.

Livet handlar inte om att få snabba svar eller att vinna, utan om att LEVA på ett sätt som ger dagarna och åren vi människor är vid liv, mening. Det är en insikt och ett mål jag kommer att arbeta med här under hösten.