Kollegiet, som ledare och följare

Människans fallenhet att följa auktoriteter är evolutionär. Men det handlar också om ett val. Vi människor är inga offer för vår biologi, vi har också intellektuella förmågor och kan lyfta oss över det givna. Samtidigt är vi sociala varelser som påverkas av kultur och som alltid förhåller oss till hur andra tycker och tänker. Det där är inga åsikter utan en beskrivning av hur vi människor fungerar, enskilt och i grupp. Utgångspunkten för alla diskussioner om vilket samhälle vi vill leva i måste ta dessa saker i beaktande. Tar vi inte vara på kunskaperna vi har tillgång till, och ständigt utvecklar både den individuella och kollektiva förmågan att agera i enlighet med vad vi vet och vad som kan anses klokt, kommer biologin att styra. Kunskapen är dock inte given, den går inte att googla fram utan kräver alltid något av den som ska lära. Dessutom måste vetenskapen respekteras, annars handlar det som sägs i namn av forskning om känslor förklädda till vetande.

Det finns en anledning till att universitetet initialt och under hela sin uppväxtfas styrdes av kollegiet, alltså av de mest kunniga och erfarna, i samverkan. Det är nämligen enda sättet att både utveckla relevant kunskap av hög kvalitet och hålla den aktuell. Idén med linjestyrning går på tvärs mot allt det där, det är en hierarkisk modell som bygger på att landets högst utbildade och mest kompetenta ska tvingas följa order av människor som tilldelats en maktposition. Även om representanter för kollegiet kan peka på forskning som visar att det cheferna påstår är fel och den väg de pekar på leder bort från högskolans ursprungliga mål, tvingas de följa order uppifrån. Hur hamnade vi där?

Kunskap är inget man kan tvinga fram, trots det ökar andelen chefer och administratörer i dagens högskolevärld. Linjens makt över resultatet av det akademiska arbetet blir större och större för varje år som går. Och dessa siffror pekar stadigt uppåt eftersom de med ledningsuppdrag är immuna mot uppsägningarna som tvingas fram när ekonomin blir sämre, vilket den blir när over-head-kostnaderna ökar samtidigt som ersättningen från staten minskar. 

Tecknen på att mänskligheten är på väg in i en kunskapskris blir fler och fler, vilket gör det svårare och svårare att hantera demokratin som står och faller med medborgarnas kollektiva kunskaper (och, givetvis, respekt för vetenskapen). Den här utvecklingen har pågått länge nu, så pass länge att bilden av hur det en gång var, då när Sverige var en ledande kunskapsnation, fördunklats i det allmänna medvetandet. Folk idag vet mer om Andra världskriget än om förhållandena i den akademiska världen på runt Millennieskiftet (trots att få lärdomar dras av den kunskapen). Därför uppfattas den här typen av inlägg som en partsinlaga eller som gnäll, särskilt om de skrivs av någon som jag som blivit uppsagd från sin lektorstjänst. Allmänhetens bild av forskare är minst sagt grumlig, och det utnyttjas av dem som liksom USAs vicepresident ser professorerna som administrationens fiende.

Vi människor verkar vara betingade att lita på auktoriteter och lyda chefer. Det är så som makt fungerar i praktiken, den kommer underifrån, inte uppifrån. Position går konsekvent före person, och eftersom tid anses vara en bristvara läggs allt mindre tid och möda idag åt reflektion. Och då blir det känslorna som styr, inte kunskapen. Kollegiets dilemma handlar om just detta. Det enda "vapen" forskarna har till sitt förfogande är kunskap. Men det är ett vapen som bara fungerar där och när forskningens resultat respekteras (notera att jag inte skriver forskarna, för det är naturligtvis också en position). Och så är det inte längre. Det kanske aldrig har levt i ett kunskapssamhälle, men skillnaden mellan då och nu är att cheferna tagit över akademin och att forskarna reducerats till utövare av tjänsten forskning. 

Politikerna kontrollerar idag kunskapen i allt högre grad, genom att förbjuda forskning som inte ligger i linje med ledande partiers övertygelser. Det är så här som totalitarism fungerar, och vårt samhälle rör sig snabbt i den riktningen. Donald Trump betraktar Harvard och andra universitet i USA (och även Sverige) som sina fiender eftersom företrädarna för vetenskapen har mage att ifrågasätta hans order. Om vetenskapen inte ger stöd åt politiken som förs är anses det idag legitimt att kräva av forskarna att de ska anpassa kunskapen efter politiken, trots att det inte behövs forskning för att se hur tecknen på att vi är på god väg att föröda det moderna samhället och den enda plats i universum där människan kan leva som människa.

Det finns inga syndabockar, bara offer. Och det finns heller inga enkla lösningar eller tydliga orsaker. Människans hjärna och vår kognition verkar dock ha en fallenhet att använda sina intellektuella förmågor mer till att förklara varför det blivit som det är, än för att se till att det blir så bra som möjligt. Forskning visar att det är så, men eftersom det är en typ av forskning som inte upplevs spännande för gemene man är det få som tar till sig insikten och ännu färre som reflekterar över dess implikationer. Därför får populisterna som talar till känslorna mer makt, och därmed också inflytande över vetenskapen. Och i den onda cirkel sitter vi alla problematiskt nog fast. 

Den samlade tiden i dagens samhälle som läggs på att titta på kattvideor överstiger vida tiden som läggs på konsumtion av nyheter, och eftersom det endast är forskning som passar in i mediernas affärsplaner som har en chans att nå ut i samhället blir bilden av vad vi vet förvrängd. Allmänhetens bild av forskare är den som visas upp i Aktuellt, där bara karismatiska forskare som kan komma med snabba och enkla svar bjuds in för att förklara problemen som ligger högst upp på den snabbt föränderliga agendan. Vilka ämnen är det som tas upp och frågor som besvaras i TV-programmet Fråga Lund, och vilken typ av forskare får sitta i panelen? Det klassiska bildningsprogrammet har förvandlats till ren underhållning. Programmet leds av en komiker och bygger på att forskarna ger korta och underhållande svar på lustiga frågor, och för att hålla publikens uppmärksamhet uppe smäller det med jämna mellanrum. 

Inte konstigt att dagens studenter kommer till högskolan och kräver att få saker, varför skulle de tänka och agera på något annat sätt när det nu ser ut som det gör i världen? Cheferna på högskolan ser det ju dessutom som sin uppgift att producera poäng och examina, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är bara ett krympande fåtal besvärliga lektorer som snart ska gå i pension som värnar högskolans akademiska kvalitet och respekterar kunskapen. Och dessa kan avfärdas som nostalgiska drömmare. Det är som sagt så vi människor fungerar, men det är inte så kunskap fungerar, och samhällen som inte bygger på en stabil grund av kunskap går förr eller senare under. Det kan inte presidenten för världens mäktigaste nation ändra på, trots att han, enligt egen utsago, (ivrigt påhejad av jasägande ministrar och lojala anhängare) anser sig vara världens bästa och klokaste president. 

Även om vi idag förfogar över mer kunskaper än någonsin i historien är den kollektiva förmågan att förstå och hantera insikterna sämre idag än innan Sverige började bygga upp den folkskola som vid slutet av 1900-talet utvecklats till ett av världens bästa utbildningssystem. Vi har med andra ord goda chanser att återuppbygga en skola värd namnet och skapa en högre utbildning där kunskapen står i centrum. Det är dock omöjligt att förena med drömmen om valfrihet, önskan om målstyrning, strävan efter effektivisering och blind tro på auktoriteter.

Är det dags att släppa taget, eller har jag redan gjort det?

Förra veckan fick jag höra att jag borde släppa uppsägningen och gå vidare. Jag har tidigare fått höra att jag borde lämna HV omgående. Sedan beskedet kom i december har jag funderat en massa på vad som är bäst och jag lyssnar på allt som alla säger till mig. Jag försöker verkligen att inte älta, men vet ärligt talat inte om jag lyckas i mitt uppsåt. Jag är ödmjuk inför det, och egentligen skulle jag nog vilja lämna HV åt sitt öde. Men det är nu inte så enkelt. Därför skriver jag ännu en post om ämnet, inte för att blicka bakåt utan för att komma vidare. Att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet är mitt sätt att bearbeta, och eftersom jag vet att jag inte är ensam om att som disputerad med mångårig erfarenhet bli uppsagd från en fast anställning på en högskola kan mina ord kanske vara till hjälp för fler än jag.

Varför jobbar jag kvar? För mig var det aldrig bara en anställning eller ett sätt att tjäna pengar. När jag disputerat och fått en tjänst på det som då hette HTU 2003 var jag enormt tacksam för att jag fick chansen att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Och den känslan har jag fortfarande. Redan som student upplevde jag att lärande (till skillnad från pluggande) och kunskapsutveckling ger mitt liv mening. Den känslan förstärktes när jag började undervisa och forska, och den växte sig ännu starkare när jag märkte att andra ville läsa det jag skriver. Jag är en tänkande och analyserande människa, och jag vill inte bara ge upp det jag har byggt upp genom åren på grund av av bitterhet eller för att det är jobbigt att gå som en levande död i korridorerna på högskolan när jag måste åka dit i något ärende.

När jag fick beskedet att prefekten i samråd med rektor hade bestämt sig för att säga upp mig var det inte bara min försörjning jag blev av med. Det var också en vital del av mitt liv och min personlighet som sköts i sank. Det var en chock att bli uppsagd från tjänsten som jag alltid tagit på största allvar. Och att bli av med arbetet som jag under alla mina 22 år på HV har satt en ära i att utföra på bästa sätt, just innan jag ska fylla 60 — precis när jag laddat upp för att lägga in överväxeln i mitt skrivande för att på det sättet skörda frukterna av alla åren av studier och forskning — var ett förödande slag som träffade just där jag alltid varit som mest sårbar. Det där har tagit tid att bearbeta och jag inser att jag inte är färdig med det ännu på ett tag. 

Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen, och det tycker jag att jag har rätt att vara. Men jag har inte tappat tron på mig själv och framtiden. Jag är inte uppgiven, tvärtom tror jag att det kommer att bli bra med tiden. Det är därför jag stannar kvar och fortsätter göra det jag gjort i alla år. Hade jag bytt jobb omgående hade jag tvingats bli nybörjare i en organisation med andra chefer, nya administrativa system och kollegor; då hade jag inte fått tid och möjlighet att bearbeta det som hänt. Dessutom är det ett fåtal individer med makt på HV som valt att hantera mig som skit, och det var aldrig för deras skull jag gick till jobbet. Jag har alltid varit lojal mot studenterna, skattebetalarna och HV som institution. Det är för min egen heder och självkänslas skull jag stannar kvar och avvecklar mitt engagemang successivt.

Jag känner helt enkelt att det vore idiotiskt att klippa banden i vredesmod, särskilt som jag har rätt till lön fram till februari 2026. Och jag har dessutom fått en helt okej deal, vilket gör att jag kan ställa om i lugn och ro. Jag vill ta alla chanser jag får att bygga en stabil grund att stå på innan jag släpper taget. Därför har jag bestämt mig för att ägna tiden fram till semestern åt att slicka såren, meditera och fundera på vad jag vill med mitt liv. Jag kan och skriver mer nu än jag någonsin gjort, och det skulle jag inte kunnat om jag slutade tvärt och bytte jobb. Det är en annan vinst.

Här i sommar ska jag vara helt ledig och ladda batterierna och när jag kommer tillbaka till hösten ska jag först köra två kurser parallellt, sedan en nätkurs som jag kört flera gånger innan. (Det faktum att alla tre kurserna, och även uppsatskurserna som jag ägnat större delen av vårarnas arbetstid åt, ska fortsätta ges, bidrar till overklighetskänslan, men det är inget jag ältar längre även om jag fortfarande tycker att det känns oerhört märkligt). På det här sättet får jag möjlighet att långsamt trappa ner engagemanget på HV samtidigt som jag trappar skrivandet och arbetet med att utveckla planer för framtiden. Att inte ta vara på den chansen till skrivande och förkovran som jag fått vore att bryta med allt det jag tror på.

Slutligen: Jag är långt ifrån säker på om jag vill och orkar stanna kvar i akademin. Jag tvivlar tyvärr på att det är bättre någon annanstans. Högskolan är inte som den en gång var. Avakademiseringen har jag ju skrivit en bok om. En svanesång för universitetet var inte tänkt som ett avsked, men om det blir så känns det som ett värdigt avslut på den delen av min intellektuella karriär. Hittar jag ingen tjänst där jag kan vara den forskare och lärare som jag utbildat mig till och har många års erfarenhet åt att vara kommer jag att fortsätta mitt akademiska arbete utanför högskolan, i egen regi. Och det känns allt mer lockande att tänka i de banorna, så när jag väl landat ordentligt kan det mycket väl vara detta jag satsar på. Oavsett hur det blir med den saken har jag, med tanke på hur hösten ser ut, ett gyllene tillfälle att bygga upp en plattform för det. Att vara sin egen chef och bara ta på mig uppdrag där jag inte behöver kompromissa med mina kunskaper och kompetenser vore en dröm.

Jag tror på framtiden, och den har jag genom hela denna process fokuserat (och trott) på! Jag ser det alltså som att jag släppt taget även om jag blir kvar ett tag till.

Inget är som vanligt!

Livet har sin gång och det mesta är som det brukar vara. Så där har de flesta människor under den största delen av historien tänkt, och med rätta kunnat tänka. Men om vi som lever på jorden just nu tänker och agerar så underblåses de växande problem som mänskligheten förr eller senare kommer att tvingas hantera. Den kulturella förändringstakten har accelererat under hela mänsklighetens historia, men fram till mitten av 1900-talet var förändringen av tankesätt och sedvänjor långsam. Efter andra världskriget ökade förändringstakten dock snabbt. Och efter millennieskiftet, som en konsekvens av en långt driven ekonomisering och en aggressiv digitalisering av allt fler aspekter av samhället och kulturen, befinner sig mänskligheten och livet på jorden nu i helt okänd terräng. 

Ingenting är ”som vanligt” idag. Ingen kan slå sig till ro med vad man kan och vet, och den som är gammal har ingen nytta av kunskaperna som hen samlat på sig eftersom allt förändras hela tiden. Behovet av kunskap – dels om vad vetande är, dels hur forskningen som skapar kunskapen fungerar och om vad som går att säga i stöd av vetenskap – och respekt för forskningens resultat (även om det sällan är entydigt) är dock enormt! Samtidigt är efterfrågan på just den här typen av insikter problematiskt nog minimal, just eftersom allt förändras så snabbt. Idag tänker sig allt fler att man måste "hänga med" i utvecklingen för att inte halka efter. Ju äldre jag blir och ju mer kunskap jag förfogar över, desto mer övertygad blir jag, om att det är precis tvärtom! Det är övertygelsen om att man måste hänga med som driver upp förändringstakten och tvingar ut människor i den ignorans som är orsaken till att övertygelsen om att livet går sin gilla gång och att det mesta är som vanligt, kan hållas vid liv. 

Det finns en trygghet i övertygelsen om att allt är som vanligt, men eftersom den går att förknippa med så många negativa konsekvenser är den känslan bedräglig. Dessutom passiviserar sökandet efter trygghet befolkningen som behöver engagera sig för att försvara det som behöver försvaras för att saker och ting faktiskt ska kunna sägas vara "som vanligt", vilket bara kan leda till verklig trygghet om det som är "vanligt" inte ger upphov till problem längre fram. Förr sa man att kunskap är makt, men det stämmer bara i ett samhälle och en kultur där kunskapen respekteras, vilket inte är fallet idag. Den som påbörjar resan från ignorans och okunskap till ökad insikt måste utrusta sig med tålamod och vara beredd på att uppleva ökad oro, mer kunskap leder nämligen till att vidden av problemen går upp för en, vilket kan vara förlamande. Det är inte för att bli trygg på kort sikt som man ska studera, utan för att lära sig ta klokare beslut rörande framtiden. 

Viljan är en stark kraft att räkna med, även om den inte går att räkna på. Både i enskilda individers liv och på en samhällelig nivå. Utan kunskap om förutsättningarna för förändring och i avsaknad av förståelse för kulturens icke-linjära logik blir vi människor dock rön för vinden. Jag vet inte vad som ska hända framöver, men jag vet vad som är möjligt att veta om framtiden och jag har genom åren samlat på mig en massa olika typer av kunskaper om vilka risker vi människor utsätter oss för genom att tro att allt är som vanligt och att det inte spelar någon roll vad enskilda individer gör. Just eftersom framtiden är öppen går den att påverka, av det enkla skälet att det är precis det som tagit oss dit där vi är. Utvecklingens riktning drivs inte av några identifierbara lagar som gör att det går att uttala sig om vad som kommer att hända, men det finns lagar som sätter gränser för tillblivelsen. Och med kunskap om kultur och förståelse för hur kulturer och samhällen förändras går det att påverka tillblivelsens riktning på marginalen, om och när många människor vill samma sak.

Klimatförändringarna är en konsekvens av tidigare generationers önskningar, vilka gett upphov till de innovationer och vanor som orsakat problemen. Länge trodde vi människor att det inte spelade någon roll vad vi gjorde, att allt bara blev bättre hela tiden. Men sedan slutet av 1970-talet har det stått klart att förbrukningen av icke förnybar energi driver förändringen av klimatet. Det handlar om en kraft som ackumulerats över årtiondena och vars effekt kommer att öka under lång tid även om vi som lever nu väljer att helt sluta förbruka olja, kol och gas. Innan vi hade kunskap om konsekvenserna av vårt sätt att leva kunde vi naturligtvis inte göra något åt saken, men idag väljer många problematiskt nog förnekelsens väg eller fokuserar mer på hur det känns än på vad vi vet, för att slippa byta åsikt och ändra livsstil. Och det är i sin tur orsaken till att det vuxit fram ett politiskt klimat där företrädare för allt fler partier beskyller utövare av vetenskap för att vara alarmistiska aktivister när politiken går på tvärs mot resultatet av forskningen. Allt fler politiker anklagar dessutom medierna för att sprida fake news när journalisterna inte hyllar politikerna som de frälsare de själva känner sig som. Politiska debatter handlar idag om vem som är bäst på att utmåla sina politiska motståndare, som söker mandat för att en annan vag in i framtiden, som lögnare.

Individualismen är en känsla, en övertygelse och ett politiskt ställningstagande. Och det går uppenbarligen att bygga ett samhälle på den idén, men det är ett sätt att tänka som, om det dras till sin spets leder till lika många problem som kommunismens tvingande kollektivism. Livet och tillvaron handlar dock aldrig om antingen eller. Nyckeln till hållbarhet är strävan efter balans och respekt för forskningens resultat (inte blind tro på allt som alla forskare säger), samt förmåga att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Utan förståelse för det faktum att demokratin aldrig handlat om att ge individen allt som hen önskar går det dock inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Visst är vi alla individer, men vi blir det inom ramen för ett samhälle, tillsammans med andra individer. Därför är individualismen en ideologi som talet mer till våra känslor än till förnuftet. Människa blir man tillsammans med andra människor, det är inte ett individuellt projekt.

Tecknen på att världen och mänskligheten just nu befinner sig i ett helt nytt läge, där vi utsätter oss själva och planeten vi bebor (för övrigt den enda platsen i universum där människan kan leva som just människa) för enorma risker, blir snabbt fler och fler. Och den växande ignoransen och individualismen (läs egoismen) är troligen ett slags försvarsmekanism. Det går att leva i förnekelse och följa känslan ett tag, men sen går det inte längre. 

Donald Trump är INTE en okonventionell ledare eller frisk fläkt i politiken, han är en naken kejsare som på bara 100 dagar och genom att liera sig med världens rikaste techmiljardärer, i princip, har avskaffat demokratin och upphöjt känslan till lag, vilket kommer att påverka förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att säkra sin egen och livets på jorden överlevnad under överskådlig tid eftersom USA (än så länge) är en ekonomisk stormakt. Och det som just nu händer i USA är inte ett undantag eller en parentes utan det nya normala, som vi gör bäst i att inte vänja oss vid och anpassa vår vardag och våra liv efter. 

TicToc, som är ett kinesiskt företag, sysslar inte med underhållning eller förströelse, det en mäktig övervaknings- och kontrollteknologi som påverkar människors tänkande och i förlängningen även handlandet i en skala och på en helt ny och skrämmande nivå än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Problematiskt har vetenskapen idag ekonomiserats och digitaliserats, vilket gör att kunskapsutvecklingen styrs av en ekonomisk produktionslogik som gör det allt svårare att värna den akademiska friheten som är förutsättningen för kunskapen.

Elefanten i rummet, den faktor som driver både den politiska förändringen och den digitala utvecklingen i en allt mer totalitär riktning, är den dominerande ekonomiska teorin, som sedan drygt 50 år varit allenarådande och som bygger på orimliga löften om evig tillväxt. Trots att inga tecken på att välstånd sipprar ner i samhället visar sig, bara tecken på motsatsen (att de rikaste blir färre och färre och allt rikare och mäktigare), fortsätter utvecklingen. Delvis beroende på att mänsklighetens samlade pensionstillgångar investerats i systemet. Detta är ännu ett exempel på hur sökandet efter trygghet leder till problem på sikt.

Det är meningslöst att spekulera över vad som är hönan och ägget eller söka efter syndabockar. Enda sättet att förändra riktningen på kulturens tillblivelse, vilket behövs för att vi ska kunna bryta oss från låsningen vi försatt oss i och för att det ska vara möjligt att värna kunskapen, demokratin – och den långsiktiga hållbarheten, anständigheten, mänskligheten och livsbetingelserna på jorden – är att var och en av oss stannar upp, tänker efter och reflekterar tillsammans med andra över vad som är viktigast egentligen. Och det är bara möjligt om vi inser att inget är som vanligt.

Det finns inget facit

Som lärare på högskolan ser jag en oroande utveckling bland studenterna jag möter. Allt fler vill problematiskt nog slippa ta eget ansvar för sitt lärande. Med ledning av frågorna jag får om tentor och uppsatser märker jag att många tänker sig att det finns ett slags facit och att det är min uppgift att tala om hur det ser ut. Även efter att jag förklarat att något sådant inte existerar är det med den inställningen till arbetet som de jobbar vidare. Och när jag inte talar om vad man ska skriva i uppsatsernas olika delar utan förklarar hur man bör tänka, för att man på egen hand ska kunna utveckla den nya kunskap som alla vetenskapliga uppgifter ytterst handlar om, finns alltid en risk att jag drar på mig kritik för att jag inte ger studenterna vad de önskar sig. Lärande och förmågan att tänka kritiskt fungerar som en muskel, den förtvinar om den inte används, så oviljan att ta ansvar och föreställningen om att det finns ett facit är djupt problematisk. 

Önskan att slippa göra saker kan i och för sig främja kreativitet och den där egenheten har genom mänsklighetens historia också drivit innovation. Men strävan efter bekvämlighet går ut över kvaliteten i lärandet och leder även till att förmågan att tänka kritiskt utarmas, vilket lätt blir en ond cirkel efter som det därmed blir ännu svårare att motstå fallenheten att söka enkla lösningar. Övertygelsen om att det finns ett facit är utbredd i samhället, och tror man det existerar något sådant förstår jag varför man vill ha tillgång till det. Jag förstår även att man tänker sig att vägen går att effektivisera och att forskning handlar om att plocka fram fakta. Men det är varken så som verkligheten eller kunskapen fungerar, så den där föreställningen leder fel, oavsett hur mänga som tänker och agerar på det sättet. Ska vi kunna hantera tillvarons alla risker och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi göra upp med villfarelsen. 

Vad händer med kunskapen och den kollektiva förmågan att hantera resultatet av forskares arbete om allt fler intresserar sig allt mindre för sitt eget lärande och accepterar tanken att google via ett musklick tillhandahåller alla svar som mänskligheten kan tänkas behöva? Den frågan har redan besvarats, i och med att Donald Trump fick väljarnas förtroende att leda USA en andra gång. Vårt eget land rör sig i samma riktning, men eftersom Sverige en gång i tiden hade ett av världens bästa utbildningssystem och eftersom många av oss som fostrades till demokratiskt sinnade medborgare i den skolan fortfarande inte har blivit så pass gamla att vi slutat bry oss om vad som händer med samhället, finns det här fortfarande ett inbyggt motstånd mot en sådan förödande utveckling. Vetenskapen utmanas dock idag av allt fler aktörer som är mer intresserade av att få som de önskar än att underkasta sig omaket som det innebär att lära och utveckla kunskap. Därför utarmas det där skyddet snabbt och efterfrågan på populistiska ledare ökar. 

Eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där förståelsen för vetenskap och forskningskompetens är hög och vida spridd och där kunskapen faktiskt respekteras blir det i samhällen där det motsatta gäller lätt för ledare med totalitära ambitioner att sprida villfarelsen (som bland annat J D Vance gör i USA), att forskarna och lärarna är fienden. Och när den uppfattningen väg slagit rot i det allmänna medvetandet framstår populisterna för allt fler som frälsare eller friska fläktar i politiken. Det som utmärker både kunskapen, demokratin och även meritokratin är att ingen äger eller kontrollerar egenskaperna. I ett samhälle där medborgarna inte förstår hur kunskap fungerar och vad som krävs av den som vill lära sig saker är sårbart och kommer förr eller senare att gå under.

På samma sätt som det inte finns något facit i forskning och högre utbildning saknas det garantier för att demokratin kommer att överleva. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men en sak vet vi: öppna, demokratiska kunskapssamhällen står och faller med den breda allmänhetens engagemang för utbildning och forskning samt det samhälle som alla är beroende av. Förutsättningen för demokratin som Sverige gick med i NATO för att försvara är att folket visar förståelse för komplexiteten i uppdraget och respekterar det faktum att framtiden är fundamentalt öppen. Utan kollektivt ansvar för samhället och gemensamt intresse för utvecklingen av ny, aktuell och inte minst relevant kunskap, (som är något annat än fakta) blir vi alla utlämnade till förföriska ledare och företrädare för olika särintressen. 

Det kanske låter som att jag skyller på studenterna, men jag ser dem snarare som offer för den produktionslogik och resultatfixering som idag dikterar villkoren även för forskningen. När högskolans verksamhet styrs av ett växande antal chefer som ser pengar som målet för verksamheten, snarare än som ett medel för lärande och kunskapsutveckling, går det varken att värna kunskapen eller skapa förutsättningar för lärande. Det är svårt att uttala sig om ifall den kunskapsvidriga idén att lösningen på kunskapskrisen är fler chefer är en konsekvens av NPM – alltså ytterst ett resultat av strävan att effektivisera förvaltningen av samhället – eller om NPM är en konsekvens av att cheferna blir fler och att enda sättet för en chef att motivera sin position (och sin lön samt makt) är att kunna visa på mätbara resultat som ständigt förbättras, är omöjligt att uttala sig om. Oavsett hur det är med den saken är vi alla offer för den kultur som växer fram mellan oss medan vi är fullt upptagna med annat. Därför har vi ett kollektivt ansvar att göra vad vi kan för att bryta det mönster vi sitter fast i genom att lära oss se och acceptera problemet, vilket är en rörelse som måste börja i skolan.

Som lärare tvingas man idag välja om man ska värna kunskapen eller sin egen anställning, för i det produktionsorienterade utbildningssystem som vi skapat går det inte att göra både och. Värnar man kunskapen riskerar man att bli av med jobbet, och är man lojal mot cheferna och håller genomströmningen och produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå handlar ens arbete inte om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så hur man än gör är man en förlorare, om det är kunskapen man är intresserad av. När studenter och allt fler forskare tänker sig att det finns en best practice, ett enda rätt svar eller något slags facit, framstår det som slöseri med tid att sitta och kämpa med en text som sedan får kritik. Men poängen med det jag skriver om här är att det inte är lärarens fel. Det existerar nämligen inget facit i den snabbt föränderliga verklighet som vi alla lever i. Verkligheten är det närmaste ett facit vi kommer, men den är komplex och föränderlig, dessutom har vi ingen direkt tillgång till den.

I min yrkesvardag möter jag allt fler studenter som uttrycker rädsla för att ha fel och ängslan över att uttrycka en egen åsikt, vilket jag ser som en konsekvens av allt som jag skrivit om ovan. ChatGPT och AI framstår i det kulturella klimat som vuxit fram som en bra lösning, vilket är tragiskt. Och det faktum att allt fler forskare använder AI för att producera texter i sin strävan efter att göra karriär gör mig bedrövad eftersom det gör det ännu svårare att värna kunskapen och nå ut med resultatet av min kulturvetenskapliga forskning. Produktionslogiken och kraven på tydligare instruktioner måste motarbetas, annars kan kunskapen inte värnas. Framtiden är och förblir mer eller mindre öppen och ska vi ha en chans att förstå och hantera detta faktum måste tanken på att det finns ett facit överges, och vi behöver bjuda motstånd mot den naiva digitaliseringen av samhället som helhet, för den banar väg för problemen som bara går att lösa med kunskap. 

Jakten på enkla lösningar och efterfrågan på ledare som tar "ansvar" får utvecklingen att röra sig i motsatt riktning. Det sättet att tänka och agera underblåser hoten mot vår existens, och skapar samtidigt efterfrågan på tydligare och mer handfast ledarskap samt fler soldater och mer vapen. Frågan är idag därför inte om det blir krig eller ej, utan om vad vi önskar oss; ett facit och "frihet" från ansvar, eller kunskap och den tillfredsställelse man får genom att övervinna svåra hinder och lära sig hantera komplexa problem samt öppna frågor utan givna svar. Bryter vi inte den onda cirkel vi alla sitter fast i just nu kommer det att bli krig, för det är kontrolltänkandets och totalitarismens oundvikliga slutpunkt. Det man tänker på och är upptagen av är nämligen det man agerar på. 

Tror man inte att det går att värna demokratin och kunskapen blir det omöjligt. Och är man övertygad om att det finns en teleologi, alltså att framtiden är given och att forskningens uppgift är att bekräfta det vi redan anser oss veta kommer man att bli dömd att tvingas till lydnad och måste antingen följa den som pekar med hela handen och säger sig veta hur det är eller den ledare som hävdar att forskare och lärare är fiender eller att hotet kommer utifrån.

Det enda jag ville ha var en förklaring

När jag i december fick beskedet att jag placerats i en tvåmanskrets där övertaligheten var två och båda sades upp på grund av en arbetsbrist som jag fortfarande inte förstår (eftersom kurserna jag skapat, ansvarat för och undervisat på ska fortsätta ges) accepterade jag beslutet även om jag var ledsen, besviken och arg. Jag ville dock ha och bad om att få en förklaring till beslutet, vilket jag varken fick eller har fått. Jag tycker fortfarande inte att det är för mycket begärt att mina chefer, efter i 22 år av lojalt arbete på högskolan, förklarar hur de tänkte när de valde att utmana lagen om anställningssäkerhet och turordningsreglerna (som man ofta hänvisat till under omställningsprocessen). Och jag tycker att det är anmärkningsvärt att jag inte ens fått en förklaring till varför jag inte får någon förklaring. Det låter kanske som jag fastnat i detta och ägnar mina dagar åt att älta, men så är det inte. Detta är den sista bloggposten jag skriver om ärendet, och anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag här i veckan fått möjlighet att skriva en kommentar till högskolans svar till JO, på den anmälan som jag lämnade in i mars och som JO valde att gå vidare med. Den där kommentaren kändes som ett bra avslut, och arbetet med detta inlägg hjälper mig att rikta blicken mot framtiden som jag inte tappat tron på.

Processen har varit långdragen, men det är inte på grund av mig. Jag har alltid svarat på vändande och har lämnat in mina skriftliga underlag i god tid innan deadline. Det är min arbetsgivare som på olika sätt har förhalat processen. Jag har till exempel flera gånger fått svar på mina frågor, ibland efter över en veckas väntan, klockan fyra på en fredag, vilket knappast kan sägas vara en skyndsam behandling. Trots att alla statliga myndigheter är skyldiga att behandla alla ärenden så fort det går. Upprinnelsen till min JO-anmälan är att jag i december mailade prefekten och begärde partsinsyn. Efter det lämnades ärendet över till högskolans jurist, som först, sista dagen innan julhelgen, meddelade mig att det inte fanns något underlag att visa mig, och sedan efter helgerna skrev att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Trots att jag bad om det, upprepade gånger dessutom, fick jag dock inget överklagningsbart beslut rörande beslutet, med hänvisning till de lagrum som arbetsgivaren byggde sitt beslut på, vilket jag enligt Förvaltningslagen har rätt till. Jag fick inte ens någon förklaring till varför jag inte fick ett formellt beslut, jag möttes bara av tystnad.

Eftersom jag tidigt såg vartåt det lutade begärde jag redan i mitten av december att få se prefektens maillogg för att på det sättet försöka få en inblick i underlaget till beslutet. Att det tog över en månad att få underlaget förstår jag, särskilt som det kom en jul- och nyårshelg emellan. Men att jag inte fick något överklagningsbart beslut till högskolans motivering att neka mig tillgång till mailen som jag ville läsa –  trots att jag begärde att få det, och dessutom vid upprepade tillfällen frågade varför beslutet (som jag lovats) dröjde – kändes som ett hån både mot mig och mot lagen. Därför lämnade jag in en anmälan till JO, som valde att ta upp ärendet och anmodade min arbetsgivare att svara JO på varför jag inte fått det jag enligt lagen har rätt till. Och då tog det plötsligt bara ett par dagar att få fram det formella beslut som jag väntat på i drygt en månad. Problematiskt nog uppfyllde det beslut jag fick dock inte lagens krav (jag fick till exempel ingen information om hur man överklagar beslutet, vilket alla myndigheter är skyldiga att lämna). Jag tvingas alltså konstatera att det var först när JO ingrep som mina frågor togs på allvar. 

Hade jag fått det jag har rätt till redan i december hade frågan varit utagerad för länge sedan. Det enda jag ville ha var en förklaring till beslutet att placera mig i en minimal krets. Jag vill fortfarande ha en förklaring, men jag inser att jag inte kommer att få någon. För det yttrande om ärendet som rektor och högskolans kvalitetsansvarig, samt två jurister lämnat till JO är fyllt av förklaringar och motiveringar till varför man inte levt upp till lagens krav om skyndsamhet. Min arbetsgivare väljer alltså att lägga tid och resurser (skattemedel) på att försvara sitt eget agerande (eller snarare brist på agerande), hellre än att ge mig en förklaring till varför jag efter 22 år av lojalt och dedikerat arbete för kunskapen, som är högskolans kärnuppdrag, blir uppsagt, trots att ytterst få av kurserna som jag undervisar på ska läggas ner. Jag vill inte ens vara kvar på högskolan, och jag har hela tiden varit tydlig med att jag inte ifrågasätter uppsägningen. Jag vill bara förstå varför man valt att agera som man gjorde. Eftersom vi alla arbetar på samhällets uppdrag och verksamheten bekostas av skattemedel anser jag att ärendet och hanteringen av det har allmänintresse, vilket bekräftas av att JO valde att ta upp ärendet.

Här kan den som önskar läsa min kommentar till yttrandet (som jag anonymiserat för att inte hänga ut någon enskild), som jag lämnade in till JO i början av veckan. Och därmed släpper jag taget om detta sorgliga ärende och går vidare i livet.

Dnr 2440-2525

 

Eddy Nehls

eddy.nehls@hv.se

 

Kommentar till yttrande lämnat av Högskolan Väst

Upprinnelsen till ärendet är att jag menar att arbetsgivaren har valt att utmana Lagen om anställningssäkerhet och reglerna om turordning genom att skapa en tvåmanskrets där båda sägs upp. Beslutet innebär att jag efter 22 år på HV och 26 år i statlig tjänst sägs upp från min anställning med hänvisning till en arbetsbrist jag inte förstår. Jag ifrågasätter inte beslutet om uppsägning, men eftersom arbetsgivaren vägrade ge mig en förklaring till det mailade jag den 12 december 2024 XXXX, prefekten för EI, och begärde partsinsyn i ärendet.

 

Eftersom beslutet om uppsägning leder till att jag efter 23 år på HV och vid en ålder av närmare 61 år (efter 12 månaders uppsägningstid) förlorar min fasta anställning, vilket är en personlig katastrof, anser jag mig vara parti i Förvaltningslagens mening. Med ledning av vad HV skriver i sitt yttrande förstår jag fortfarande inte varför min arbetsgivare inte delar denna uppfattning. Det jag begärt är ytterst en förklaring till beslutet, vilket jag enligt Förvaltningslagens skrivningar om saklighet och opartiskhet anser mig ha rätt till. Ärendet har gång på gång förhalats på olika sätt och det hänvisas till sekretess och allmänna handlingar (vilket inte är relevant i frågor som rör partsinsyn).

 

Anledningen till att jag i mitten av december begärde ut prefektens maillogg är att jag fick beskedet av HVs jurist XXXX att det inte fanns något underlag alls. I januari ändrade han uppfattning och meddelade då i ett mail att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut. HV hävdar i sitt yttrande att man sekretessprövade mailloggen (som motivering till att det dröjde från den 2e januari till den 13 januari att lämna ut den), vilket jag tidigare inte fått någon information om. Jag fick dessutom tillgång till mailloggen i sin helhet och sekretessbedömningen (av de mail jag önskade läsa) skedde först efter att jag fått loggen och begärde ut de mail som jag med ledning av ärenderaden bedömde handlade om arbetet med kretsningen.

 

Av HVs yttrande framgår att myndigheten är medveten om att det dröjt orimligt länge innan jag fick ett överklagningsbart beslut. Därför måste det anses anmärkningsvärt att HV inte följt skrivningen i §11 av Förvaltningslagen som säger att om ärendet bedöms bli försenat ska detta omgående meddelas och orsaken till dröjsmålet förklaras, vilket man inte gjort i någon av de frågor jag ställt rörande detta ärende. Jag vill även påpeka att jag enligt §33 har rätt till en besvärshänvisning, vilket jag inte fick när det formella beslutet äntligen kom. Jag noterar dessutom att HV i sitt yttrande inte berör det faktum att jag fick det överklagningsbara beslutet först efter att JO anmodat HV att yttra sig i ärendet, vilket är svårt att tolka på något annat sätt än att HV agerade i enlighet med lagen först när JO ingrep.

 

HV erkänner i sitt yttrande att ärendet inte behandlats i enlighet med Förvaltningslagens skrivningar om skyndsam hantering (§9) och serviceskyldighet (§6), men enligt §32 framgår det även att jag (eftersom beslutet om kretsning innebär att min situation påverkas på ”ett inte obetydligt sätt”) har rätt till en klargörande motivering, vilket jag fick först i HVs yttrande till JOs beslut, och där handlar motiveringen endast om varför jag nekats partsinsyn. Jag har alltså fortfarande inte fått någon egentlig motivering till beslutet att säga upp mig.

 

Jag menar att behandlingen av ärendet i sin helhet vittnar om allvarliga brister i HVs myndighetsutövning.