Vi människor och vårt sätt att tänka påverkas av olika typer av bias i mycket högre grad än vi tror och själva kan göra oss medvetna om i vardagen. Tar man inte till sig och beaktar denna insikt kommer kvaliteten i det kunnande man använder att påverkas negativt. Förstår man att även den som vet att det är och fungerar på det här viset och som dessutom tar hänsyn till detta faktum, påverkas av bias, inser man förhoppningsvis vidden av problemet. Fast det är egentligen inget problem, i alla fall inte ett problem som går att lösa, utan själva förutsättningen för all kunskapsutveckling. Tyvärr ser vi allt fler tecken på att andelen människor som är okunniga om eller väljer att bortse från det vi vet om den mänskliga kognitionen och dess brister ökar. Det är svårt att ranka den här typen av problem, men jag skulle säga att ett av de allvarligaste uttrycken för bias är fallenheten att missta säkerhet för kunskap. Och det är detta problem jag reflekterar över i veckans bloggpost.
Har man väl lagt märke till fenomenet ser man det överallt. Framgångsrika människor är säkra, och människor som utstrålar säkerhet blir framgångsrika. Den som svävar på målet eller pekar på svårigheter och problem med sina egna ståndpunkter betraktas med misstänksamhet, trots att det nästan alltid är klokast att agera så i den öppna och osäkra värld vi lever i. Kanske har vi blivit luttrade, men när politiker uttalar sig förstår de flesta att säkerheten handlar om att inge förtroende och att det inte självklart betyder att det finns täckning för det som påstås. Men eftersom vi ser säkerhet som ett slags kompetens och därför förväntar oss att alla som uttalar sig offentligt ska vara säker, påverkas även förväntningarna på forskare. Den som uttalar sig i namn av vetenskap måste så klart utgå från forskning och ska givetvis vara så säker som det bara går. Men, som Einstein lär ha sagt eller i alla fall menade; det går inte att vara säkrare på något än det man uttalar sig om tillåter.
En sak som förvärrar problemet är att vi människor lever i ett kulturellt sammanhang där det anses vara viktigare hur saker och ting upplevs än hur det faktiskt är och fungerar. Väldigt många människor gör och säger idag i alla fall saker som talar för att det är så man tänker. På högskolan talas det till exempel om vikten av bildning och betydelsen av kvalitet, men jag vet av egen erfarenhet att den som påpekar brister på dessa områden möts av kritik och kan bli av med jobbet. Den bristande respekten för kunskap och omedveten om i hur hög grad vårt tänkande påverkas av bias gör att den forskare som är tydlig med att hen är säker på att det bara i undantagsfall är möjligt att uttrycka sig med absolut säkerhet kommer att betraktas med misstänksamhet – trots att den typen av uttalanden nästan alltid ligger närmare sanningen än tvärsäkra påstående. Det är helt enkelt ohyggligt svårt att vara säker på något som rör den komplexa och föränderliga verklighet vi människor lever i.
Inom kulturvetenskap som är mitt forskningsområde studeras fenomen som är anexakta, det vill säga företeelser som är osäkra till sin natur. Det enda man kan säga säkert om kultur är att man inte kan vara absolut säker på någonting, annat än att det oftast är klokast att vara öppen för att det man håller för sant kan förändras snabbare än man tror. Argumentet för detta påstående är att kulturens enda konstant är förändring, vilken är dynamisk och icke-linjär. Eftersom kulturen dessutom påverkas av forskares och andras uttalanden om den blir det ännu mer problematiskt att vara säker när man presenterar sina forskningsresultat. Paradoxalt nog lever vi dock i en kultur som förnekar existensen av kultur (i den mening som många kulturforskare lägger i begreppet) och där den som är säker på sin sak uppfattas som mer pålitlig än den som är öppen med sin osäkerhet. Detta gör att kulturvetenskapliga forskare som skulle kunna bidra men viktiga kunskaper riskerar att avfärdas som flummare som inte vet vad de talar om och som därför körs över av människor som är säkra på sin sak.
Skillnaden mellan att vara säker och att faktiskt veta något, är helt avgörande. Viljan kan försätta berg i många fall, men den kan och kommer aldrig att kunna övervinna naturlagarna och verklighetens inneboende begränsningar. Trots att vi vet detta tillåts viljan, på grund av tankefelet att missta säkerhet för kunskap och pålitlighet, påverka förutsättningarna för sökandet efter vetenskapligt grundad kunskap. Och i dagens produktionsorienterade och effektivitetsjagande högskolevärld, vilket i sig utgör ett hot mot kunskapen, där ledningens makt över forskarna och lärarna i den högre utbildningen, blir det allt svårare att få gehör för den typen av insikter som jag reflekterar över här. Allt detta sammantaget gör att kunskapen håller på att förlora sin mening i vårt samhälle. På samma sätt som det som går fortare vinner över det som går långsammare får den som utstrålar säkerhet makt över definitionen av kunskap.
Frågan vi måste ställa oss är om det är kunskap vi vill ha, eller om det är bekräftelse på våra förutfattade meningar vi söker? Det krävs ingen högskoleutbildning för att förstå vilka risker som är förknippade med att ge den som är säker på sin sak makt och inflytande över det som kan och får sägas i namn av vetenskap. Idag är det problematiskt nog så att den som har makt alltid kan räkna med att bli tagen på allvar, oavsett om det som påstås finner stöd i forskning eller inte. Titta på Donald Trump. Visst är det många som avfärdar honom, men oroväckande många världsledare ser sig tvingade att förhålla sig till honom och det han påstår trots att det mesta av det han säger är självförhärligande och helt uppåt väggarna. Och detta faktum utnyttjar han hänsynslöst för att gynna miljardärerna och företagsledarna som stöttade honom i valrörelsen. Den som pekar på Trumps, och andra ledare med totalitära ambitioner, lögner, välkomnas inte med tacksamhet av allmänheten som drabbas av den politik han för. Idag anses det skrämmande nog helt oproblematiskt att ställa forskare mot tvärsäkra influerade och journalister som lever på bidrag från Swish. Och den som är mest säker på sin sak anses ha vunnit debatten och får själv förklara varför.
En av anledningarna till att jag skriver den här bloggposten är det faktum att generativ AI är allt det som många drömmer om, vilket lyfter problemet med bias till en helt ny nivå av dumhet. Algoritmerna ger oss snabbt svar på snart sagt alla våra frågor, vilket som sagt är svårt att värja sig mot. Många har svårt att dölja sin fascination för bilderna, texterna och allt annat som olika former av generativ AI kan skapa på ett ögonblick. Jag blir mest beklämd och oroas över den tekniska utvecklingen som nu går rasande fort. Visst ser jag möjligheter, men jag fokuserar mer på priset vi får betala för dem. Och eftersom jag vet hur kultur och människors tänkande fungerar skräms jag av det faktum att allt fler människor slutar läsa lite längre texter och överlåter allt mer av sitt skrivande och skapande till algoritmer. Det är inte bara kulturen och samhället som därigenom blir fattigare, det går även ut över kunskapen. Lärande och kunskapsutveckling liksom förmågan till kritiskt tänkande fungerar nämligen som våra muskler, används inte förmågorna förtvinar de, vilket banar väg för den okunskap och aningslöshet som utgör grogrunden för den växande populismen och efterfrågan på tvärsäkerhet och totalitarism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar