Maktens relation till kunskapen

Det som händer i världen just nu oroar mig, men jag är inte överraskad. Jag såg det inte komma, absolut inte, men jag har länge vetat att det inte finns någon inneboende mekanism i samhället och kulturen som ordnar allt till det bästa. Vi människor är helt enkelt utlämnade till oss själva, och samhället kan aldrig bli bättre än vad vi med hjälp av våra gemensamma förmågor, kollektiva önskningar och den samlade kraften i våra individuella handlingar, skapar förutsättningar för. Problemet är att de flesta tror att de själva är bättre än genomsnittet vilket av uppenbara skäl endast stämmer i ett fåtal fall. Den typen av övertygelser, som bygger mer på vilja än fakta, är stark och påverkar samhället mer än man tror. Och eftersom vetenskapen har svårt att få genomslag i alla sammanhang där förståelsen för forskningens möjligheter och respekten för kunskapens unika karaktär är dåligt utvecklad får de som har makt mer inflytande över utvecklingen än de som har kunskap.

Sveriges neutralitet hör idag till historien. För att säkra vårt lands suveränitet och vår egen trygghet sa politikerna att vi måste gå med i NATO när Putin invaderade Ukraina. Beslutet stressades fram, det ansågs vara för viktigt för att utredas ordentligt, vilket är ett tecken på den bristande respekt för kunskapen som jag reflekterar över här. Många drog en lättandens suck när beslutet äntligen togs, men Sverige hann knappt bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen innan ledaren för den så kallade fria världen började tala om att invadera Grönland. Och när Trump i veckan mötte Putin för att förhandla fram en överenskommelse om Ukraina utmanade han inte bara sina allierade i Nato, han visade också sitt förakt för demokratin och kunskapen. Aldrig tidigare har det varit tydligare att och hur pengar och makt övertrumfar både kunskapen och demokratin.

Det kanske känns som att förändringen har gått ofattbart fort, men så är det bara för den som inte varit tillräckligt intresserad av hur samhällen och kultur förändras: ett litet steg i taget, vilket över tid obönhörligen ger upphov till radikala förändringar. Tänk på ketchupflaskan; först kommer ingenting, sen ingenting, och sedan kommer allt. Så länge vi som kollektiv överskattar individens förmåga att ta kloka beslut och underskattar svårigheten med att målstyra och kontrollera kulturen och samhällsutvecklingen, och samtidigt låter människors dröm om att bli rika eller få fördelar på kollektivets bekostnad vara den styrande principen i politiken, finns inget som kan stoppa maktens inflytande över kunskapen. Och det gör att demokratin sätts ur spel. På samma sätt som det är omöjligt att majoriteten är bättre än genomsnittet kan alla inte bli rikare än de flesta, men det hindrar inte människor från att vilja och försöka bli det. När det stora flertalet röstar för skattesänkningar som ger dem själva mer pengar i plånboken känns det kanske som att man blir rikare, men det som händer är att klyftorna ökar och att det krympande fåtalet verkligt rika individer får mer makt över besluten som tas, vilket varken gynnar demokratin, kunskapen eller samhällets långsiktiga hållbarhet.

Förändringen är genomgripande och påverkar alla delar av samhället, inte minst högskolevärlden. De flesta utanför universitetet tänker sig nog att det är en plats där kunskapen dikterar villkoren. Och det tror många även inom högskolan, kanske särskilt de som gjort en akademisk karriär och fått fina titlar och hög lön. Jag som konsekvent valt att följa kunskapen dit kunskapen tagit mig och som utgått från att det är vad som förväntas av mig som lektor har dock tvingats inse att den som har makt även kontrollerar kunskapen. Under den omställningsprocess som ledde fram till att jag först fick beskedet att jag placerats i en krets om två personer där båda sägs upp, och två månader senare faktiskt sades upp från Högskolan Väst – som jag varit en trogen medarbetare på i snart 23 år och där jag blev docent och har haft flera kollegiala förtroendeuppdrag samt undervisat på de flesta utbildningar och engagerat mig som forskare och lärare i profilområdet AIL – har jag kämpat för att få en förklaring till ledningens beslut. Men jag får inget svar. Jag får inte ens en förklaring till att jag inte får någon förklaring. Och jag står helt ensam. Facket, både lokalt och centralt, ser inga problem med någonting. Även JO hänvisar till lagen som ger chefer i staten närmast oinskränkt makt över forskare, lärare och vad som ska räknas som kvalitet i forskning och högre utbildning.

En gång tiden hade professorerna makten över universitetet och de kunde inte avskedas. Innan NPM infördes och cheferna blev fler och tog över hade även kollegiet och enskilda lektorer makt över arbetets innehåll och utförande. Även om kunskap aldrig kan laddas med mer makt än vad det stora flertalet tillskriver den hade den som var utbildad och vetenskapligt meriterad inflytande över utbildningen och forskningen. Sedan tyckte allt fler att det var orättvist att så få fick och kunde bli professorer och därför beslutades att alla som ansåg sig ha tillräckligt med meriter skulle få ansöka om att bli professor. Och medan lektorerna riktade allt mer fokus mot det som ledningen för högskolan beslutade skulle vara meriterande, för att så snabbt som möjligt kunna få den åtråvärda titeln, avskaffades allt fler av de traditionella professurerna. Idag finns det följaktligen fler professorer än någonsin, men eftersom deras kunskaper väger lätt i förhållande till de beslut som tas av cheferna och professorerna dessutom sällan engagerar sig i de allt färre kollegiala nämnder som finns, styrs högskolan av de som sitter på maktpositioner, vilka ofta (detta vet jag eftersom jag suttit som lärarrepresentant i högskolans styrelse) ser pengar som ett mål, inte ett medel för kunskap och akademisk kvalitet. 

Besluten som tas av högskolornas ledningar är strategiska och de handlar i allt högre grad om hur man ska få det egna lärosätet att komma väl ut i konkurrensen med andra lärosäten om nyckeltal och placeringar på olika rankinglistor. Och den där konkurrensen blir allt viktigare för allt fler i den akademiska världen. Forskare konkurrerar med varandra om forskningsmedel och eftersom uppemot 90 procent av alla ansökningar avslås måste den som vill bli framgångsrik på den marknaden lägga allt mer tid och fokus på arbetet med ansökningarna. Och eftersom det är en merit att få pengar kommer den som en gång fått pengar ha en större chans att få mer, vilket leder till att vissa forskare i princip bara skriver ansökningar och låter mindre lyckosamma lektorer skriva artiklarna som de sedan står som medförfattare på. Konsekvensen av att konkurrens betraktas som en objektiv kvalitetsparameter blir att administrationen ökar och det driver upp over-head-kostnaderna, vilket leder till att allt mindre resurser läggs på forskning med kunskapen i centrum.

Jag sökte mig inte till högskolan för att konkurrera om pengar och publikationer, det var möjligheten att utveckla kunskap tillsammans med kunniga och kritiskt drivna kollegor som lockade. Jag har alltid sett det som att min uppgift är att förvalta skattebetalarnas investering i mig och högskolans verksamhet, och min strävan har alltid varit att mitt arbete ska resultera i så mycket kunskap av hög kvalitet som möjligt. Det är anledningen till att jag har problem med att allt fler högskoleledningar inför regler som säger att lektorer ska använda sin arbetstid för att dra in pengar sin egen försörjning, alltså konkurrera med andra lektorer om pengar som kommer från samma statligt finansierade kassa. Mitt argument handlar om att det sättet att tänka är att gå över ån för att hämta vatten. Jag behöver egentligen inte mer tid för att forska än de 20 procent i kompetensutveckling som ingår i min tjänst, att lägga tid på ansökningar vore alltså slöseri med dyrbar tid.  

Det faktum att mitt engagemang för kunskapen – och högskolans unika kvaliteter samt den akademisk frihet som är förutsättningen för att den högre utbildningen ska kunna leda till att studenterna utvecklar vetenskapligt grundad kunskap av hög akademisk kvalitet – har resulterat i att jag sagts upp, gör mig bedrövad av många olika skäl. Beslutet visar dels vad makt och pengar gör med människor, dels hur lågt kunskap värderas i dagens högskolevärld och det demokratiska samhälle vi gemensamt bygger (eller raserar). Idag när mänskligheten behöver kunskap mer än någonsin får vi allt fler ledare som tar allt fler och allt mer märkliga beslut, just eftersom makten tillåts övertrumfa kunskapen och pengar anses viktigare än vetande.