Kunskap handlar om ansvar

Fortfarande, efter snart 35 år, känner jag tacksamhet gentemot skattebetalarna som gav mig möjlighet att först studera på grundnivå i sex år vid Göteborgs universitet, och sedan skapade förutsättningar för ytterligare sex års studier på doktorandnivå (som i och för sig till stor del finansierades av Volvo AB) vid Umeå universitet. På universitetet kändes det som att jag kom hem och där studerade jag för kunskapens skull, för att lära mig saker. Jag var allt för upptagen med att på bästa sätt ta vara på tiden och möjligheten jag fått för att ha någon strategi med studierna. Jag tog mitt ansvar genom att lära mig så mycket jag bara kunde genom att gå så många kurser olika som gick. Och jag litade på att lärarna som höll i undervisningen och bedömde mina tentor och uppsatser tog sitt ansvar, vilket handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för studenternas lärande. Som doktorand tog jag ansvar för att kunskapen som arbetet resulterade i skulle bli så gedigen, användbar och lättillgänglig som möjligt, och jag är tacksam för att min avhandling fortfarande läses. Det är ett kvitto på att arbetet jag gjorde höll hög akademisk kvalitet. 

När jag disputerat och började undervisa växte min tacksamhet gentemot skattebetalarna som bekostar min lön, som jag får för att göra det jag älskar: undervisa och forska. I början av min tid som lektor dignade jag under det ansvar jag kände att jag hade och drabbades därför av prestationsångest, för plötsligt handlade mina studier och mitt arbete inte längre bara om mig själv och mitt eget lärande. Arbetet som lektor kräver att jag fortsätter lära och utveckla kunskap, men det handlar lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas lärande och om att sprida kunskap i samhället. Jag har inte alltid varit omtyckt av studenterna, men det har alltid funnits de som förstått att jag är där för deras skull och jag har fortfarande kontakt med många av dem jag varit lärare för. Och så länge jag får mail av gamla studenter – även (eller kanske framförallt) från studenter som varit kritiska mot mig som lärare – som skriver för att uppmana mig att fortsätta vara den lärare jag är, eftersom de märker att mina högt ställda förväntningar på dem som studenter inte handlar om att vara taskig utan om att förbereda dem för ett kvalificerat arbetsliv, kommer jag att ställa krav och vara tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag kan inte tvinga någon att känna samma tacksamhet gentemot skattebetalarna som jag gör, men jag kan försöka få studenterna att inse att studier på universitetet bygger på eget ansvar. Och jag tycker det är viktigt att påpeka att det är skattemedel som ger dem möjlighet att lära och utveckla den kunskap som krävs för att ta kloka beslut rörande framtiden, både den egna och samhällets. 

Jag återkommer ofta, allt oftare på senare tid, till min känsla av alienation i dagens högskolevärld. Jag trodde till exempel inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna mig tvingad att påpeka för mina (med åren allt fler) chefer, att vi alla arbetar på skattebetalarnas bekostnad för att tillgodose samhällets eviga behov av ny kunskap av hög akademisk kvalitet. Om cheferna i den akademiska världen inte tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för lektorer att undervisa och forska kommer kunskapen med tiden att utarmas i samhället som helhet. Därför har det med tiden blivit allt tydligare och viktigare för mig att se på och tala om kunskap som ansvar. Och därför är det fortfarande, efter en dryg månad, med en känsla av overklighet som jag bearbetar beskedet att jag kommer att bli av med min anställning som lektor på den högskola jag gett över 21 av mina bästa år i arbetslivet. Eftersom kurserna jag utvecklat i och arbetat med, och som studenterna i vissa fall varit översvallande nöjda med, ska ges även i fortsättningen (av mina kollegor som får stanna kvar för att deras arbetsuppgifter de senaste åren handlat om annat, vilket de framöver kommer att tvingas göra mindre av) kan jag inte skaka av mig känslan av att jag får gå för att jag tagit det ansvar som jag menar är själva grunden för anställningen som lektor.

Ansvar är ett ord som liksom kunskap förpliktigar. Många vill ha arbeten där de får hög lön för att stå som ansvarig på pappret, men att ta ansvar i vardagen, inte bara för besluten och uppgifterna man utför utan även för konsekvenserna, är dock något helt annat än det ansvar som dagens chefer får allt högre lön för att axla. Ansvar är nämligen bara något individer kan ta i vardagen. Ytterst är det den samlade effekten av medborgarnas ansvarstagande som utgör grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när det växer fram en syn på ansvar som bygger på tanken att det är något man kan delegera till någon (och accepterar att hen själv får förhandla om sin lön och villkoren för ansvarstagandet) har begreppet urholkats. Och när politiker med ansvar för utbildning och allt fler chefer i universitetsvärlden lägger ansvaret för studenternas lärande på lärarna har den akademiska världen förändrats i grunden. Kunskap är nämligen inte det samma som ett mätbart resultat. Kunskap handlar om vad man faktiskt vet och kan, inte om vilka betyg och examina man kan visa upp.

När jag tar ansvar som lektor handlar det lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens lärande som att fortsätta utveckla min egen kunskap. Bloggandet är en del av ansvarstagandet. Flyktlinjer är en plats för lärande. Jag sprider inte fakta och söker inte följare, jag är fullt upptagen med mitt eget lärande här och bjuder in den som är intresserad av liknade saker som jag att följa med på bildningsresan. Om jag fick önska hade mitt arbete som lektor sett annorlunda ut. Det med sorg jag tvingas konstatera att jag inte möts av intresserade och ansvarstagande studenter som bedriver självständiga studier tillsammans med mig. Istället fylls mitt arbete med krav, både från mina chefer och studenterna, som handlar om annat än kunskap och lärande. 

Trots att jag har gått igenom en forskarutbildning där hela poängen är att man ska lära sig axla ansvaret som krävs för att kunna förvalta det kunskapsarv som utgör samhällets bas förväntas jag följa ett växande antal chefers order, som handlar om att nå strategiska produktionsmål. Efter att jag fått beskedet från högskolans ledning, att jag är övertalig och att mina kunskaper och kompetenser samt engagemang och lojalitet med kunskapen och ytterst skattebetalarna inte anses värdefulla nog att behålla, går det långsamt upp för mig hur instängd jag känt mig och hur länge sedan det var som jag kände att jag kunde vara den lärare jag önskar vara.

Just nu njuter jag av min nyvunna frihet. Äntligen slipper jag förhålla mig till regler jag på goda grunder anser vara problematiska och kan skita i uppgifter som jag med stöd i egen och andras forskning vet motverkar sitt eget syfte. Nu när jag inte hämmas av rädslan över att förlora jobbet får jag tid och kraft att axla ansvaret som kunskapen kräver av mig. Och jag får tid att läsa och skriva. Kunskap är en färskvara och lärande förutsätter både att man lär sig nya saker och att man gör sig av med insikter som inte är användbara längre. I väntan på att jag hittar ett nytt jobb kan jag göra rätt saker på rätt sätt, alltså ta det ansvar som jag vill och är utbildad för att ta. Framförallt har jag nu tid och möjlighet att ägna mig åt att försöka få fler att förstå att och hur stort problem som bristen på förståelse för vad ansvar är och vad den växande oförmågan att ta ansvar riskerar leda till. 

När jag säger att ansvar är en förutsättning för kunskap menar jag att både den som skriver, läser och använder vetandet måste reflektera över vad man gör och varför man gör det. Det är en typ av ansvar som inte kan delegeras eller som man kan slippa undan genom att skylla på någon annan. Det är inte ett teoretiskt ansvar som bara existerar i pappersvärlden, utan ett praktiskt ansvar som endast finns och får konsekvenser när det utövas. Jag tar ansvar genom att bara skriva sådant jag anser mig veta, men ansvaret handlar även om att lyssna på kritik och byta åsikt i mötet med ny kunskap eller bättre argument. För att mina texter ska fungera måste läsaren också ta ansvar genom att förhålla sig kritiskt till det jag skriver och ställa innehållet i relation till andra kunskaper. Det gäller även undervisningen. Om jag som lektor möter studenter som passivt och okritiskt tar in och sedan upprepar det jag säger och bara refererar till böckerna som finns uppsatta på litteraturlistan, utan att ställa innehållet i relation till innehållet i andra böcker, kan och kommer den högre utbildningen inte att kunna bli högre. Utan gemensamt ansvar för kunskapen kan den helt enkelt inte vara relevant och användbar.