Är dagens högskola antiintellektuell?

Jag har aldrig tänkt på mig själv som intellektuell. Det har känts förmätet eller pompöst att ta det ordet i min mun och det var absolut inte för att kunna kalla sig något sådant som jag sökte mig till universitetet. Eftersom jag inledde mitt arbetsliv i bagerivärlden där jag under tio års tid umgicks med kollegor vars inställning till livet var: Ska vi jobba eller snacka?! Och på grund av att jag under mina första år i arbetslivet inte orkade läsa böcker på min fritid, trots att jag närde en innerlig längtan efter det, var mitt mål aldrig någon titel. Mina studiedrömmar handlade om att få möjlighet att läsa och lära mig saker. Kunskapen i sig var det som lockade och den intresserar mig bara mer ju mer jag lär mig. Att jag skulle (kunna) vara någon som tjänar pengar på att tänka och skriva kändes som en omöjligt dröm, och den känslan höll i sig långt efter att jag disputerat och börjat undervisa på universitetet. Det var när jag började blogga och märkte att mina texter inte bara läses utan även uppskattas – och när jag insåg att mina tankar kan betyda något för andra och att mitt sätt att tänka kan ge perspektiv på det som många tar för givet – som det gick upp för mig att den jag är, oavsett vad jag kallar mig själv, passar in på begreppet intellektuell.

En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare. Ordet kommer av intellekt som betyder förstånd.

I en snävare bemärkelse avses med intellektuella personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, språklig, religiös eller kulturell natur.

Ordet intellektuell kan även användas som adjektiv, och betyder då "förståndsmässig" eller "andlig". (citatet är hämtat från Wikipedia)

Det finns ett skimmer runt ordet, titeln eller vad man nu ska kalla det. Många drömmer således om att vara intellektuella, trots att de varken skriver på någon regelbunden basis och även om det enda de förmedlar är åsikter som inte bygger på någon djupare analys. Och i dagens medielandskap premieras viljan att synas och höras framför människors förstånd och intellektuella förmågor, vilket gör viljan till makt och inflytande till en säkrare framgångsfaktor än att faktiskt veta och förstå saker. Förutsättningen för att vara och verka som intellektuell, i den mening som citatet bygger på, är med andra ord att det finns efterfrågan på den typen av tankar och tänkande som intellektuella människor är förmögna att skapa och uttrycka. Och det gör det tragiskt nog idag, trots att många ser behovet av kunskap och fördjupad analys. Vad det kan tänkas bero på är en av samtidens viktigaste frågor. Jag vet inte, men jag har en del förslag på möjliga förklaringar. En är att chefer värderas högre än lärare och forskare i den akademiska världen. 

Chefer behöver bara bry sig om det som händer i pappersvärlden, det som går att föra in i exceldokument och som andra kan tvingas producera. Intellektuellt arbete, alltså sådant arbete som kräver tänkande på en hög nivå, tar dock tid och går varken att målstyra, kvalitetssäkra eller effektivisera. Det finns heller inga garantier för att den typen av arbete leder till något tydligt eller mätbart resultat. Arbete som håller en hög intellektuell nivå går bara att utföra om man inte fokuserar på prestation och produktion. Stress är nämligen intellektets värsta fiende. Därför är akademisk frihet så viktig, både att den finns och att förståelsen samt inte minst respekten för den är utbredd. Dessa fakta är anledningen till att akademisk frihet står inskriven i högskolelagen.

Problematiskt nog anses det varken finnas tid eller förståelse för den typen av tänkande som utmärker ett intellektuellt förhållningssätt idag. Följaktligen får människor som vill ha makt allt mer kontroll över allt fler verksamheter, även på högskolan. Tyvärr är det svårt att skilja människor som lever i, av och med idéer, från människor som lajvar intellektuell genom att anamma en kvasiakademisk stil. Människans intellektuella förmågor kommer inifrån, det handlar inte om några attribut eller yttre egenskaper. Den som talar till synes eftertänksamt gör det inte självklart med utgångspunkt i en ärlig vilja att förmedla kunskap. Det kommer heller inte an på vilka ord man använder eller vilken titel man har. Och, framförallt, om man aldrig utmanar gällande normer och allmänna förgivettaganden kan man inte sägas vara intellektuell.

Där och när behovet av den typ av intellektuella som Lewis A. Coser skriver om i sin klassiska bok Men of ideas är som störst, verkar tillgången problematiskt nog vara högst begränsad, delvis på grund av att efterfrågan på människor med maktambitioner, (som kontrollerar och målstyr allt som de får inflytande över, eftersom det är enda sättet en chef kan få ett mått på sin egen framgång) är så hög. Bristen på förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar i praktiken är en annan viktig anledning till att arbetet inom akademin idag styrs enligt antiintellektuella principer hämtade från tillverkningsindustrin. Vill vi ha ett universitet värt namnet i framtiden, och det behöver vi ha om vi ska kunna möta hoten mot allt det vi vant oss vid att ta för givet, måste vi inte bara förstå utan även respektera det faktum att tankar aldrig går att kontrollera och styra mot på förhand uppgjorda mål. Den där boken av Coser ger mig många nycklar till förståelse för varför det var länge sedan jag kände mig hemma i den (förment) akademiska världen. Jag fastnar särskilt för ett citat från inledningen av boken. 

If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1665] 1997, xiii)

Intellektuella följer inte med och anpassar sig efter kulturen, deras mål är kunskapen som de följer dit den tar dem och tänkandet är deras verktyg. Krav på regelföljande, måluppfyllelse och alla försök att kontrollera det arbete som kräver att utövarna presterar på toppen av sin intellektuella förmåga är förödande för den akademiska kvalitet som är förutsättningen för att högskolan ska kunna sägas vara en HÖGSKOLA. Produktionen av publikationer går att kontrollera och inflödet av pengar går att mäta, men eftersom allt intellektuellt arbete handlar om tänkande, vilket beror på dagsform, kommer alla försök att tvinga fram resultat som håller hög akademisk kvalitet att vara dömda att misslyckas. NPM bygger på tanken att alla problem är komplicerade och att all förändring är linjär, liksom på villfarelsen att bara det som går att mäta och konkurrera om är värt något. Kunskapen är dock komplex, kulturell förändring dynamisk och lärande handlar om vad man faktiskt kan och vet, inte bara på tentan utan i vardagen och livet efter studierna. Därför behöver högskolan intellektuella mer än intellektuella behöver högskolan.

Igenkänningsfaktorn var hög under läsningen av Cosers bok, och när insikterna som den boken gav mötte innehållet i en annan bok som citeras nedan växte förståelsen för hur det intellektuella klimatet i den akademiska världen kunnat förändras så snabbt. Universitet har på senare tid koloniserats av människor med maktambitioner som inte behöver och heller inte tar några andra hänsyn än viljan till makt och begäret efter att kunna visa mätbara resultat. Chefer som betraktar det som sin uppgift att se till att målen nås och att organisationens resultat står sig i konkurrensen tar ofta åt sig äran av det akademiska arbetet. Därför omger de sig med följande och gör vad de kan för att bli av med visselblåsare och kritiker, även om kritiken bottnar i en legitim oro för kunskapens kvalitet. När jag läste följande rader gick det upp för mig hur och varför högskolan idag bara till det yttre liknar den högskola som jag sökte mig till och under lång tid kände mig hemma i.

Humans in general are great at coming up with reasons to maintain their desired beliefs in the face of contradictory data. More intelligent and educated people aren’t necessarily better at critical thinking, but they are likely to be more clever and creative in coming up with such excuses – and scientists are no exception. (Novella 2018, 304)

Citatet är hämtat från boken The Skeptics Guide to the Universe. How to Know What’s Really Real in a World Increasingly Full och Fake, där man går igenom olika typer av bias och sätt som den mänskliga hjärnan förleds. Vi förutsätter ofta att högutbildade människor, vilket många chefer inom akademin är, tar kloka beslut. Men vi vet att makt korrumperar och att den intelligens de har även kan används för att rationalisera besluten som tas av andra hänsyn än kunskapen och den långsiktiga hållbarheten. Att vara högutbildad är med andra ord ingen garanti för att man är intellektuell. Mycket talar istället för att den som tar på sig rollen att vara chef får svårt att samtidigt vara intellektuell. Det blir en målkonflikt och eftersom makt kommer med pengar är det svårt att stå emot frestelsen att använda inflytandet till att stärka makten istället för att värna kunskapen. Vi människor är lata av naturen och följer därför ofta minsta motståndets lag. Lättjan i sig är inget problem, den är själva förutsättningen för samhället och arbetet på högskolan. Lärande och kunskapsutveckling kräver dock att man övervinner lättjan, vilket blir svårt i en miljö fylld av chefer som kräver snabba resultat och som inte förstår eller respekterar det faktum att intellektuellt tankearbete är något annat än effektiv produktion av nyckeltal. 

När allt fler läser allt mindre och förlagen ser sin lönsamhet sjunka år för år blir det svårt att värna människans intellektuella förmågor. Därför trängs allt fler tänkande människor bort från offentligheten, och problematiskt nog även från universiteten och den akademiska världen, där människor med makt dikterar villkoren och kräver mätbara resultat. Liksom ett frö som har potential att bli ett vackert och ståtligt träd krävs en fruktbar miljö för att intellektet ska kunna växa och frodas. Att vara intellektuell i ensamhet är som att försöka få en ek att växa i öknen. Utan ett sammanhang där det finns en utvecklad kollektiv förståelse för vad som krävs för att enskilda ska kunna prestera på toppen av sin intellektuella förmåga tillsammans med andra, går det inte att vara och verka som intellektuell. Och där intellektuella betraktas som ett problem, alltså där tänkandet uppfattas som ett hinder mot realiseringen av olika typer av produktionsmål, är demokratin och den långsiktiga hållbarheten snart ett minne blott. 

Det är bara i samhällen och kulturella sammanhang där kunskapen faktiskt betyder något och har ett värde i sig som det finns utrymme för intellektuella, alltså människor som tänker länge och djupt innan de uttalar sig. Jag känner med andra ord allt annat än tillförsikt inför det faktum att USA valt Donald Trump till sin nästa president. Han installeras imorgon (måndag den 20 januari) och allt kan förändras snabbt när han får makten över världens mäktigaste land, ett land som fostrat många intellektuella och där friheten för bara några år sedan värderades högt.