God Jul 2024

Den här julen blir lite speciell i och med att jag precis när jag skulle börja bygga upp julstämningen fick det obegripliga beskedet att jag efter jul kommer att skiljas från mina arbetsuppgifter, efter 21 års lojalitet med högskolan jag gett mina bästa år i arbetslivet. Jag är arg och besviken, men jag kan också känna en viss ro inombords eftersom det var länge sedan jag kände mig hemma på riktigt i den akademiska värld som jag levt i under hela mitt vuxna liv. På senare år har allt förändrats väldigt mycket, och när vi kom tillbaka från pandemin var inget sig likt. Förändringen är kulturell, och just den aspekten av det hela intresserar mig som kulturforskare, men eftersom min forskning och den kunskap jag kan bidra med inte anses värdefull blir det svårt att få gehör för den.

Under senare år har jag ofta, i samtal med vänner som frågar hur det är på jobbet, sagt att jag inte riktigt känner mig hemma i den akademiska världen längre. Och när de frågat om jag inte borde byta jobb har jag alltid sagt att jag ju är på den plats jag vill vara, i akademin. Jag tycker om att undervisa och vill använda min mödosamt upparbetade förmåga att skapa förutsättningar för andras lärande och bedriva egen forskning – inte för något slags karriärs skull, utan för tillfredsställelsen i att lära och för att arbetet med kunskap ger mitt liv en viktig del av dess mening. Det är kulturen på högskolan och sättet att se på hur arbetet som där bedrivs ska organiseras på bästa sätt, som förändrats, inte jag eller sättet som människor lär och kunskap utvecklas. 

Min bok, En svanesång för universitetet, som handlar om den här förändringen, om förutsättningarna för lärande, kunskapsutveckling och akademisk kvalitet, kommer till våren. Jag har precis fått tillbaka manuset från bokens redaktör och filar på ett förord där tanken var att jag skulle tacka de som hjälpt mig och förklara varför jag skrivit boken. Nu tvingas jag även sätta ord på känslan av att arbetet med boken bidragit till att jag förlorar jobbet, vilket är en minst sagt märklig upplevelse. Jag står dock för vartenda ord och ångrar ingenting av vad jag sagt eller gjort, för jag har alltid försvarat kunskapen och kvaliteten, och det kommer jag att fortsätta göra så länge jag lever.

Vi får se om jag tvinga ge upp min önskan om att få fortsätta undervisa och forska; det där ska jag ta tag i efter helgerna. Nu ska jag bara vara ledig, umgås med barn och barnbarn, promenera och läsa. Och skrivandet kommer jag oavsett vad som händer aldrig att ge upp. Tanken är att jag under och efter helgerna ska göra ett sista försök att få min roman, som bygger på den bildningsresa jag gjort, utgiven. Och jag har fått i uppdrag att skriva en krönika för Umeå museum. Jag väntar även på korrekturet till min kommande lärobok. Det känns väldigt bra och hjälper mig hantera sorgen. Det går att ta mig ur akademin, med ingen annan än jag själv kan ta akademin ur mig.

Med de orden går jag in i ledigheten, men jag lämnar er med några ord som jag skrev i augusti 2014, efter att jag tagit mig igenom en tidigare utredning om övertalighet. Den gången hade man lagt ner den kulturvetenskapliga utbildningen och hela arbetslaget hade placerats i en och samma krets där tre riskerade att förlora jobbet. Jag var orolig över om mina år i statlig tjänst skulle räcka och det blev några ångestfyllda månader innan vi fick beskedet att ingen behövde sägas upp, och att jag hur som helt skulle fått stanna. Det var på samma högskola som jag arbetar idag, men i en helt annan kultur och ett helt annat samhälle. Min oro för framtiden då är dock den samma idag, det är bara det att oron för min egen del idag är mindre medan oron för vart demokratin och kunskapssamhället är på väg bara har stegrats sedan dess.

Om hushållning med resurser 

Den här terminen njuter jag av ynnesten att ha fått tid i tjänsten för att vidareutbilda mig. När kulturvetenskapen lades ner som ämne på högskolan där jag arbetar fick jag söka mig till andra utbildningar där min kompetens och mina kunskaper behövdes och kunde användas. Jag hittade Företagsekonomi, som jag sedan länge intresserat mig för och redan var bekant med på en basal nivå. Där har jag under några år nu undervisat om Vetenskapsteori och om makt och konflikter i organisationer, samt handlett uppsatser. Jag har dock av olika skäl aldrig riktigt fått tid att sätta mig in i ämnet mer ordentligt. Men så i våras kom beslutet att jag under året som kommer får del av Trygghetsrådets omställningspengar. Därför kommer jag att bli student igen, i ordets rätta betydelse. Jag ägnar delar av hösten åt att studera, i samråd med kollegor, klassikerna i ämnet företagsekonomi. Ett stort privilegium, ett ansvar och samtidigt som sagt en ynnest. Jag sökte mig till högskolan för att lära.

Företagsekonomi handlar, sedan antiken, om hushållande med knappa resurser. Hushållande, det vill säga effektivt nyttjande av de resurser som finns tillgängliga. Har svårt att tänka mig något viktigare än den kompetensen, som ligger helt i linje med politikernas mål. Tänker mycket på det, och lusten att lära och förstå är stor. Efter 20 år på högskolan och 10 år som forskare och lärare handlar studier, nästan oavsett vilket (hum/sam) ämne jag än studerar, om att fördjupa redan inhämtade kunskaper, samt om att relatera dem till varandra. Inte mycket av det jag studerar idag är helt nytt. Samhällsfrågor och forskning om det, teorier och empiriska studier, har jag läst och reflekterat över under alla år. Det jag ska lära mig under året är att applicera kunskaperna på ämnet Företagsekonomi.

Hushållning med resurser. Vad handlar det om? Det handlar om att göra kloka val när man investerar, om att effektivt utnyttja resurserna som man har till sitt förfogande och om att inte dra på sig onödiga kostnader. Hushållning handlar också om att vårda resurserna man har, om att satsa på underhåll för att slippa nyinvestera och bygga från scratch längre fram. Kompetensen att hushålla handlar i hög grad om att kunna hantera komplexa problem, för det finns inga enkla lösningar på den här typen av problem. Här har jag nytta av mitt arbete med hållbarhet, etik/moral och abstrakt analytiskt tänkande.

När jag var student hushållade jag med studiemedlen. Jag bestämde mig tidigt för att ta ut det jag fick, så länge jag kunde. Sex år på heltid läste jag på Universitetet. Första året gick mycket av tiden och energin åt till att hitta en studieteknik som fungerade för mig, och åt att knäcka den akademiska koden, att lära känna kulturen. Därför läste jag mina två gånger 20 poäng och avslutade första året med en B-uppsats. Det var vad systemet krävde av en student som läste på heltid. Jag såg emellertid mina studier som en investering för livet och även om jag inte hade ord för det då ville jag hushålla så bra jag bara kunde med de resurser jag förfogade över. Därför fortsatte jag att nästa läsår studera Etnologi C på halvtid, samtidigt som jag läste Ekonomisk Historia på heltid. 150 % var max, mer fler kurser fick man inte ansöka till, mer fick man inte läsa. Men från och med år tre, när jag knäckt koden, hittat en bra studieteknik och dessutom upptäckt hur många olika ämnen och kunskaper som fanns inom humaniora och samhällsvetenskap ville jag läsa så mycket det bara gick, ville jag använda den begränsade tid jag hade så klokt som möjligt. Därför hittade jag strategier för att kringgå reglerna, för jag ville läsa så mycket det bara gick. Sex år hade jag till mitt förfogande och jag fyllde dem till brädden med kunskaper i snitt över åren examinerades jag för 22 poäng och min grundexamen innehåller 264 poäng (om jag läst på heltid hade jag fått 240). Jag läste som sagt för kunskapernas skull och för att lära mig mer, och det har jag fortsatt med genom åren. Kunskapen står fortfarande i centrum i mitt liv.

Ber om ursäkt för om det uppfattas som skryt, men det är inte därför jag skriver det. Jag gör det för att illustrera det jag egentligen vill skriva om: Sveriges hushållande med resurser, ekonomiska och intellektuella, kunskaper och kompetenser. Hur gör vi, i praktiken? Till vad använder vi kunskaperna som produceras på högskolor och universitet? Min och alla andras utbildning är finansierad med gemensamma resurser. Statens utgifter för utbildning av ansenliga, för vi anser att det är så man bygger för framtiden. Samhället behöver kunskaper och därför är det en klok investering för alla att satsa på skola och utbildning samt forskning. Så hur gör han då, Jan Björkund? Den högste ansvarige för dessa frågor. Hur hushållar han med resurserna han har till sitt förfogande. Det går ju inte så bra för Sverige, kunskapsmässigt. Resultaten halkar efter i jämförelse med andra länder. Förkunskaperna hos dem som påbörjar högre utbildning sjunker. Det är inget vi kan ta lätt på, om vi vill att Sverige ska vara ett bra land att bo även i framtiden. Hur hushållar vi med våra intellektuella resurser? Till vad används forskare och forskares kompetens?

Under mina år som lärare är det en sak som ökat dramatiskt om jag jämför med hur det var i början av 2000-talet. Administration. Jag jobbar fortfarande 100 %, tänk på det. För varje ny sak som jag ska göra som inte har med kunskapsutveckling och lärande att göra försvinner tid som hade kunnat användas för att hjälpa och inspirera studenter. Med stöd i erfarenheterna och kompetenserna som växer för varje år kan jag kompensera en del av bortfallet av tid, men det blir svårare och svårare för varje är, för kravet på effektivitet och ekonomisk sparsamhet ökar mer än vad jag och mina kollegor kan kompensera för. Dessutom måste återväxten säkras. Nya lärare måste få hjälp och tid och möjlighet att bygga upp samma kunskaper och samma erfarenhet som vi som varit där längre. Ekonomiskt, om det bara var ekonomin det handlade om, låter det som kloka beslut och bra strategier. Men högskolans uppdrag är inte att spara pengar. Utbildning är en investering. Vårt uppdrag är att producera kunskap, att säkra samhällets framtida behov av kunskap och kompetens. Och betraktat ur det perspektivet är ekonomiska kloka beslut ofta förkastliga utifrån ett kunskapsperspektiv. För samma pengar riskerar vi att få sämre kunskapsutfall, vilket urholkar kunskapsbasen som framtida generationer behöver. Högre utbildning och kunskap är ett slags intellektuellt pensionskapital. En resurs som Sverige behöver hushålla klokt med. Jag tycker av erfarenhet och med stöd i resultatet i Pisa inte att vi hushållar klokt med våra resurser. Nuvarande skol- och utbildningspolitik främjar inte byggandet av en KUNSKAPSNATION. Utbildning och forskning är en nödvändig investering för framtiden, inte en kostnad.

Snart är det val och skolan är en av de mest brännande frågorna i årets valrörelse. Äntligen är det många som säger och känner. Nu förstår politikerna att läget är allvarligt och att radikala åtgärder krävs. Äntligen kommer lärarnas förutsättningar att sköta sitt arbete bli bättre. Äntligen kommer vi att göra de investeringar som krävs, kommer lönerna att öka och administrationen att minska. Äntligen kommer kunskapen i centrum. Häromdagen framträdde Jan Björklund i TV, i en debatt med Ibrahim Baylan, om skolan, med anledning av Björklunds beslut att införa betyg från årskurs fyra. Beslutet har kritiserats av en enig lärarkår, men när detta påpekades viftade Björklund bort frågan och menade att det var vänstern som klagade och att vänstern klagar på allt, när de inte företräder vad Björklund kallar Flumskolan. I blixtbelysning, på TV, i landets viktigaste nyhetssändning står visar vår utbildningsminister, landets högste ansvarige för Sveriges kunskapsförsörjning och dissar hela lärarkåren. Han visar där och då klart och tydligt att skolan bara är ett sätt för honom att profilera sig och sitt parti. Han bryr sig inte om skolan, inte om kunskapen. Han bryr sig bara om sig själv. Han vet hur det är och och vad som krävs. Han behöver inga lärare, och inga forskare heller. Hans kunskaper, tycker han på fullaste allvar, är alla kunskaper som landet behöver för att bli en framstående kunskapsnation igen. Den hållningen är grandios, nonchalant och kontraproduktiv. Björklunds utbildningspolitik handlar om allt annat än om klok hushållning med resurser. Om det inte är flum, då får vi omdefiniera begreppet. Och då blir även Björklunds åsikter lättare att förstå.

Hur använder han forskningen, för han var inte ensam uppe på podiet när förslaget om betyg i fyran presenterades? Vid sin sida hade han en av landets mest meriterade, aktade och välkända forskare Marin Ingvar. Han fick i våras uppdraget av utbildningsministern att utreda frågan om betyg, vilket han gjort. Det är hans promemoria som ligger till grund för Björklunds beslut. Det är i alla fall detta Jan Björklund vill få oss att tro. Han glömmer emellertid en sak. Sverige består inte bara av vilsna och dåligt pålästa väljare som har fullt upp med att få ihop sitt livspussel. I Sverige finns det fortfarande forskare och akademiker och många andra som är väl insatta och som har förmågan att tänka kritiskt. Landets forskare och lärarna på Universitetet har utbildats i det system som Björklund är kritiskt mot. Vi har gått i flumskolan, det vill säga den skola som makthavare från andra länder lyfte fram som ett föredöme. Som tur finns det fortfarande kritiska forskare kvar, som ser och som kan värdera nuvarande politik. Till exempel Andreas Fejes på Linköpings Universitet, som skriver på Brännpunktidag. Låt oss lyssna på vad han säger om hur Björklund använder utredningen och forskaren Martin Ingvar.

Utbildningsministerns förslag om att införa betyg redan i år 4, endast två år efter att betyg infördes i år 6, har inte stöd i aktuellt forskningsläge. Återigen ägnar sig politiker åt populistiska utspel i valrörelsen med hopp om ökat väljarstöd, i stället för att seriöst basera sina reformförslag på det aktuella forskningsläget. Snarare än att bidra till bättre resultat riskerar reformen, genom att stämpla tioåringar som bra och dåliga, att hämma elevers lärande. 

Hjärnforskaren Martin Ingvar fick i mars uppdraget att biträda utbildningsdepartementet med att utarbeta förslag som innebär att betyg införs från år 4. Promemorian som ligger till grund för förslaget menar att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg har positiv inverkan på elevers prestationer. Slutsatsen som dras är trots detta att betyg ska införas redan från år 4. Argument som förs fram är att betyg tydliggör elevers prestation för dem och deras föräldrar, att det ökar elevers motivation och att lärarna blir tvungna att förtydliga vad varje elev måste arbeta vidare med.

Hur bygger man en kunskapsskola (eller är det rent av så att den där andra Folkpartistiske politikerna är den enda som stavat rätt på valaffischen, är det Kunskapskola Björklund erbjuder oss?) på dessa premisser? Hur blir Sverige en kunskapsnation om forskare används som pynt och om pengarna man lägger på utredningar ändå resulterar i att man gör det man på förhand bestämt sig för att göra, helt i strid med all forskning och all framgångsrik erfarenhet (läs Finland)? Vad gjorde Martin Ingvar där och vad behövde Björklund honom och forskarsamhället till, egentligen? För att ge legitimitet till rådande politik. Vad står det i underlaget som Björklund lutar sig mot och hur läser han det egentligen?

Om politiker tar forskningsläget på allvar skulle populistiska förslag såsom betyg i lägre åldrar läggas åt sidan. Snarare borde satsningar riktas in mot att öka lärares bedömningskompetens, samt att rikta fokus på formativa metoder för bedömning och feedback. Visserligen talar promemorian i liknande termer, men slutsatsen blir ändå att det krävs ett införande av betyg i lägre åldrar för att lärare skall tvingas bli bättre på att bedöma elevers prestationer. 

Sammanfattningsvis, promemorian och förslaget är mycket motsägelsefullt.

1. Promemorian var ett beställningsjobb, det vill säga en hjärnforskare snarare än en bedömningsforskare anlitades för att föreslå hur betyg i år 4 skall införas, snarare än om.

2. Promemorian pekar med all vetenskaplig hederlighet på att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg påverkar elevers prestationer positivt.

3. Promemorian pekar också på att bedömningskulturen i skolan är av vikt för elevers prestationer.

4. Slutsatsen är trots detta att betyg i tidigare åldrar är rätt väg att gå för bättre resultat i svensk skola. Med andra ord, slutsatsen är inte trovärdig.

Vid senaste reformen, då betyg fördes in i år 6, ignorerade regeringen forskningsläget. Stora delar av oppositionen accepterade reformen. Nu vill jag uppmana politiker att sluta låta skolan vara reformverkstad som styrs med grund i personliga erfarenheter, opinionsmätningar och genom att ignorera forskningsläget. För skolans skull, basera reformer på gällande forskningsläge.

Jag instämmer i Fejes analys och slutsatser. Paradoxalt nog vill vi samma sak som Björklund. Och det vill alla forskare och hela lärarkåren. Om målen råder det konsensus. Det är vägen dit det tvistas om, och där skiljer sig forskarnas och lärarnas åsikter från Björklunds. Skillnaden mellan lärarna och forskarna är att vi utgår från kunskap och hämtar stöd från forskning. Vill ha kunskap, har erfarenhet av studier och forskning. Vi talar utifrån erfarenhet. Vi vet och anpassar våra åsikter efter kunskapen. Björklund gör tvärt om och försöker anpassa verkligheten och kunskapen efter sina politiska åsikter.

Så bygger man inte en kunskapsnation. Så hushållar man inte med resurser. Så bedriver man inte en framgångsrik skol- utbildnings- och forskningspolitik. Det Björklund gör riskerar att driva Svensk skola i intellektuell konkurs, vilket skjuter den högre utbildningen i sank. Är det detta vi vill, vi som bor i Sverige? Ytterst är det vi som bestämmer. Snart är det val och då kan det bli ändring. Om vi vill och bryr oss om våra gemensamma resurser, vår framtid och Sveriges rykte ute i världen.