Anhängarsamhället är inget kunskapssamhälle

Vad är hönan och vad är ägget, är en fråga som rör en av de viktigaste aspekterna av kunskapssamhället, nämligen relationen mellan kausalitet och korrelation. Livet och samhället är fyllt av korrelationer som ofta är enkla att identifiera. Vad som faktiskt beror på vad, är en helt annan och långt svårare fråga. Och för att kunna uttala sig med säkerhet om kausalitet rörande sådant som ännu inte hänt, det vill säga påstå att det beror på detta överallt och alltid, krävs det gedigen empiri och inte minst ödmjukhet inför svårigheten i att uttala sig om framtiden. Kunskap är nämligen något annat än fakta, den handlar om vad vi vet och det är alltid mer eller mindre osäkert och föränderligt, av den enkla anledningen att det är så verkligheten ser ut och fungerar. För att kunna förstå och diskutera de allt tydligare tecknen på fördumning av samhället är just frågan om kausalitet en av sakerna man måste inse och förhålla sig till, men man måste även förstå att en viktig orsak till kunskapens generella förflackning har att göra med människans inneboende begär efter sanning och säkerhet (fallenheten att bara acceptera ja eller nej som svar på alla frågor), vilket måste tyglas för att sökandet efter svar som faktiskt fungerar ska kunna leda till kunskapsutveckling.

Skolans betydelse för byggandet av ett kunskapssamhälle kan inte underskattas, men så länge debatten om vad skolan handlar om vad lärarna ska göra för att tillfredsställa föräldrarnas önskemål, inte om förutsättningarna för elevernas lärande, talar mycket för att debatten i sig bidrar till fördumningen. Politikernas tal om behovet av effektivisering av skolan och lärandet är tecken på att makten över skolarbetet flyttats från lärarna till politikerna och marknaden. Och just eftersom det är så svårt att uttala sig om kausaliteten mellan beslut och utfall i förändringarna av skolan, som pågått lika länge som vi haft en skola för alla i vårt land, kan förutsättningarna för elevernas lärande försämras utan att det märks, eftersom allmänhetens fokus är riktat mot annat. Oro för krig, smittsam sjukdomar, den egna ekonomin och så vidare – alltså sådant som inte går att kontrollera – tar fokus från den helt nödvändiga kritiska granskningen av samhällsförvaltningen som tidigare var mediernas uppgift (fast nu agerar allt fler journalister som populistiska politiker och ger läsarna det läsarna vill ha, inte vad de behöver) men som alla ansvarsfulla medborgare måste ägna sig åt för att demokratin ska kunna överleva.

Korrelationen mellan kunskapens allmänna förflackning i samhället och skolans kommunalisering, införandet av "fritt" skolval samt New Public Management, är tydliga, medan kausaliteten är svår att uttala sig om. Sambanden mellan olika företeelser inom ramen för kulturella sammanhang är anexakt, för att använda ett filosofiskt begrepp som fångar karaktären av den här typen av fenomen. Det som är anexakt är vagt till sin natur. Debatterar man den typen av frågor kommer någon sida alltid att vinna debatten, trots att det inte går att en gång för alla avgöra vad som faktiskt beror på vad. Därför leder debatten – kanske just därför att den tillfredställer vårt begär efter säkerhet – till fördumningen av samhället. Debatter utser nämligen vinnare som sedan för förklara varför dels varför de vann, dels varför det ser ut och fungerar som vinnaren påstår, men är det kunskap man söker, alltså om man verkligen vill förstå fenomenet och faktiskt göra något åt problemen, är det sättet att mötas för att avgöra vad som bäst att göra helt förkastlig.

Idag präglas samhället av ett allt mer utbrett grupptänkande där man tillsammans med likatänkande odlar och försvarar gruppens ensidiga fokus på fördelarna med den person eller det förslag till lösning man gillar, och nackdelarna med det man ogillar, vilket gör att nyanserna försvinner. Med det här sättet att tänka blir världen svartvit och den ser då ut att bestå av vänner och fiender samt fantastiska och värdelösa förslag. Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, polariseringen av samhället (och världen) tar sig även den här typen av uttryck. Grupptänkandet som växer fram som en konsekvens av att vi människor har en fallenhet till dikotomiskt tänkande och bekräftelsejäv, vilket tar sig uttryck i att man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs, blir ett ännu större problem än det i grund och botten är när det inte finns tid att tänka efter och när intresset för kunskapens natur och verklighetens komplexitet är lågt, vilket det blir när känslorna ger företräde framför intellektet. 

Demokratin står och faller med medborgarnas engagemang, och den är beroende av kunskap och respekt för svårigheten att tänka och leva tillsammans. Och kunskapen är å sin sida beroende av demokratin och medborgarnas intresse och engagemang för skolan och den högre utbildningen. Kausaliteten mellan kunskapen och demokratin är kristallklar men eftersom båda aspekterna av samhället lika viktiga är detta det enda man kan veta. Det ena kommer inte före det andra, de skapas och kan bara värnas i en och samma process av ömsesidig tillblivelse. Idag är följaktligen både kunskapen och demokratin hotad, förfallet av den ena aspekten påskyndar förflackningen av den andra. Tragiskt nog finns det krafter i samhället som cyniskt utnyttjar både demokratin och kunskapen (eller snarare den bristande förståelsen och respekten för båd) för att tillskansa sig pengar och makt för egen del. Just eftersom det inte går att fastställa någon kausalitet kan både kunskapen och demokratin lösas upp medan politikerna, ivrigt påhejade av sina (okritiska) anhängare, debattera de frågor som ger dem störst chans att vinna valen och få inflytande över beslut som tas. Och när problemen sedan visar sig går det, särskilt i ett samhälle där förståelsen för kunskapen och respekten för demokratin saknas, att skylla allt på invandringen, den tidigare regeringen, sjukskrivna, arbetslösa, klimataktivister och så vidare. 

Att bygga murar och höja straffen blir i ett sådant samhälle en lösning, trots att forskningen visar att det leder till fler och värre problem. Och skatten kan sänkas samtidigt som man lovar mer trygghet, bättre samhällsservice, fler poliser, lärare och vårdpersonal, ny kärnkraft och så vidare. I anhängarsamhället tar ingen ansvar för något, och då kan den som samlar många följare på sociala nätvek rekryteras till politiska partier och locka väljare med sin förnekelse av klimatförändringarna eller andra former av kunskapsförnekelse. Rasism uppfattas i samhällen där politiker håller sig med anhängare som något naturligt och önskvärt. Totalitära ledare ses som lösningen, och forskare som inte ger ledarna stöd för sin politik stöd betraktas som ett hot. Kunskapssamhället går inte under i en krasch, det luckras upp successivt över tid via ett populistiskt beslut i taget.

Problemet med kognitiv lättja är inte att vi är lata, för det är vi av naturen, utan att vi låter lättjan påverka oss i våra studier och får oss att bortse från problemen med okritiska anhängare till tvärsäkra ledare som talar om för sina lojala följare hur de ska tänka.

Kognitiv lättja och övertygelsens bekvämlighet

Arbetsåret är igång igen efter semestern, vilket känns bra. Det är skönt att vara ledig och alla behöver vara det, men balansen mellan arbete och resten av livet är viktigare. Överhuvudtaget är balans mellan en massa olika saker i tillvaron viktigare än aspekterna som balanseras mot vartannat. Utan arbetsårets mödor hade inte ledigheten haft det skimmer den har, och för att orka arbeta behöver man vara ledig. Det kanske inte känns så, men det är så det fungerar. Många tänker att det ena är viktigare eller mer värdefullt än det andra, och det verkar som vi människor har en fallenhet för att den typen av tänkande. För att inte falla i fällan att tänka i dikotomier krävs dels medvetenhet om att det är problematiskt att göra det, dels att man mobiliserar kraft och utvecklar sina kognitiva förmågor. Kunskap är inget man kan googla sig till eller få, den kräver eget arbete. Problemet är att vi människor ofta låter känslorna styra. Det har tagit oss dit vi är, så känslorna i sig är det inga problem med, men det blir problematiskt när känslorna tar överhanden och får styra. 

Intellektet är lika viktigt att hålla igång som konditionen och musklerna, även när man är ledig. Det går inte att prestera mentalt på topp hela tiden, men för att kunna göra det när man måste behöver man sova, vila, tänka på vad man äter och hålla igång kroppen. Allt hänger ihop och det är balansen mellan kroppens delar och aspekterna som vårt liv består av som gör oss till dem vi är. Lättjan och lusten att vara fri och ledig är en del av oss och den är också en viktig drivkraft i tillvaron. Många av mänsklighetens innovationer och framsteg bottnar i lättja, i begäret efter att följa minsta motståndets lag. Tänker man i dikotomier, att allt handlar om antingen eller, är det lätt att få för sig att kunskapsutveckling endast kräver hårt och målmedvetet arbete. Just när det gäller lärande och kunskapsutveckling är vila och ledighet från uppgifterna man arbetar med en helt central förutsättning.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag innan semestern snubblade över ett citat som innehåller insikter som skulle kunna förklara många av problemen som vi brottas med idag. Under sommaren har jag funderat en hel del på detta med kognitiv lättja och konsekvenserna av att låta känslorna styra intellektet, vilket är ett växande samhällsproblem. Efterfrågan på populistiska politiker som ger oss det vi vill ha och det kollektiva undvikandet av det vi behöver, vilket ofta är jobbigt, har länge framstått som en fullkomlig gåta för mig, men efter att jag har läst boken Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet, av Adam Grant, förstår jag bättre att, hur och varför så många människor tänker och agerar som de gör. På bokens baksida står följande:

Intelligens ses ofta som förmågan att tänka och lära sig, men i en värld som snabbt förändras finns det en annan uppsättning kognitiva färdigheter som kan vara ännu viktigare: förmågan att tänka och lära om. Alltför många av oss föredrar övertygelsens bekvämlighet framför tvivlets obehag. Vi lyssnar på åsikter som får oss att må bra i stället för på idéer som får oss att tänka efter. Vi beter oss som åklagare som försöker bevisa att motståndarsidan har fel i stället för som forskare på jakt efter sanningen.

Övertygelsens bekvämlighet präglar verkligen samtidsdebatten. Det är lätt att förstå känslan av obehag som tvivlet ger upphov till, liksom känslorna av alienation som upplevelsen av att världen förändras snabbare än man själv och ens kunskaper ger upphov till. Förståelsen för att allt fler väljer att lita mer på sina känslor och människor som säger sig sitta inne med sanningen, än på forskare som ägnat hela sina liv åt att utveckla kunskap om världen och oss människor, vilken sällan är entydig och enkel att förstå. Kvaliteten i allt lärande och all kunskapsutveckling står i direkt relation till mödan som den som vill lära och förstå lägger ner i arbetet. Bejakandet av dumheten som ett känslostyrt tänkande oundvikligen leder till, liksom tilliten till populistiska ledare med totalitära ambitioner, utgör ett lika stort hot mot livet på jorden som klimatförändringarna som många, även högt upp i samhällshierarkin, förnekar för att de väljer att lita mer på sina egna känslor än på vetenskapen (omkring den inte bekräftar deras fördomar).

Det må vara bekvämt att vara övertygad om att man vet eller att ledaren för det parti man alltid röstat på är klok och vill en väl, att den politik som lett till framgångar i historien alltid kommer att vara framgångsrik, men att ge efter för kognitiv lättja är förödande, både för en själv och samhället man lever i. Det spelar ingen roll att det är så här vi människor fungerar, samhället vi lever i (men nu är på god väg att rasera) är resultatet av kunskap och hårt arbete, inte av bekvämlighet och förnekelse av fakta! Rubbas balansen, till exempel genom att samhället delas upp i en liten klick av privilegierade med makt, som bara är lediga och en majoritet som aldrig är det, kommer kunskapen att bli lidande. Kunskapssamhällen växa fram underifrån och mellan människor, vetande är liksom kultur och samhällen, en kollektiv angelägenhet. Hur det känns har inget med saken att göra. Grant skriver i boken:

En del av problemet är kognitiv lathet. Vissa psykologer hävdar att vi är mentala snåljåpar: vi föredrar ofta bekvämligheten i att hålla fast vid gamla åsikter framför svårigheten i att brottas med nya. Men det finns också djupare krafter bakom vår motvilja att tänka om. Att ifrågasätta oss själva gör världen mer oförutsägbar. Det kräver att vi erkänner att fakta kan förändras, att det som en gång var rätt nu kan vara fel. Att ompröva något vi tror starkt på kan hota våra identiteter och få oss att känna att vi förlorar en del av oss själva.

Vill vi leva i en trygg och långsiktigt hållbar värld finns det inga genvägar eller enkla lösningar, och ju längre vi undviker kunskapen – om hur saker och faktiskt ting fungerar och hur allt verkligen hänger ihop – vilken alltid är mer eller mindre föränderlig, rör vi oss längre och längre ut för det sluttande plan som ger upphov till just de känslor som får oss att tänka och agera mot våra egna intressen. När världen förändras måste kunskapen följa med, det går inte att slå sig till ro med historiska insikter. Och hur jobbigt det än är måste man tänka om och byta åsikter när kunskapen säger att det är klokt, att slå sig till ro med de övertygelser man en gång skaffat sig är ett uttryck för kognitiv lättja och därför förkastligt. Väljer man att lyssna mer på den som tvärsäkert hävdar att världens samlade forskare har fel, än på vetenskapen och dess resultat, vilka aldrig är entydiga, är det känslorna som styr en tänkande, inte intellektet. Och hänvisar man till något som står i en bok som skrevs för tusentals år sedan och håller fast vid övertygelsen mer ju fler indikationer på att man har fel man konfronteras med, är det inte kunskapens väg man valt att vandra. Alla typer av fundamentalism är förkastliga eftersom de talar till känslorna. Att leva i förnekelse känns bra för många, men det spelar ingen roll hur många man är som väljer att följa ledare som pekar ut en enda väg eller skyller problemen på andra. 

Det faktum att så många idag väljer att inte respektera vetenskapen, det vill säga världens samlade forskare (alltså inte enskilda vetenskapsutövare eller studier), och att så många även inom vetenskapen väljer att inte förhålla sig ödmjuk inför verklighetens komplexitet och kunskapens mångtydighet, är ett av samtidens grundproblem. Först när majoriteten inser problemet och bjuder motstånd mot alla former av lättja och fundamentalistiska övertygelser kan det mödosamma arbetet med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem påbörjas, men tidsfönstret krymper för varje dag som går. Ju längre vi väntar, desto dyrare och mödosammare blir arbetet, och vid någon punkt är det försent.

Ansvar och lusten att lära

Många akademiker har genom åren vittnat om att de bär på känslan av att avslöjas som den bluff de känner sig som. Så kände även jag, långt fram i karriären, och jag har funderat massor över varför det var så. Min smala lycka och nyckeln till framgång, inser jag efter år av reflekterande över dessa saker, är en märklig kombination av att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, och känslorna av att vara annorlunda. Eftersom jag aldrig velat sticka ut men ändå alltid gjort det har det alltid varit viktigt för mig att förstå både det sociala spelet, kulturens väsen och människans (både min egen och andras) natur. Det är kunskap jag söker, inte om något specifikt egentligen eftersom ingen kan veta vilka kunskaper som kommer att visa sig viktiga och användbara i framtiden. Jag har varit filters i mitt sökande efter insikter och förståelse. Allt intresserar mig, inte minst vetandet som sådant och lärandets inneboende egenskaper. Att vara och fungera som jag är svårt att kombinera med en karriär i dagens akademi. Men om drivkraften för allt fler som studerar och forskar allt mer handlar om annat än kunskap och lärande, har vi snart inget kunskapssamhälle och då är även demokratin i fara. 

Jag återkommer ofta till dessa saker, och till det faktum att jag idag undervisar och forskar i en akademisk miljö som är helt annorlunda än den jag inledde min forskning och började undervisa i. En viktig anledningen till att jag så ofta hamnar här i mitt tänkande och bloggande är just det jag skriver om inledningsvis. Om forskare och lärare som bejakar den akademiska friheten genom att följa sin nyfikenhet och kunskapsintresse betraktas som ett organisatoriskt problem får det konsekvenser för synen på kunskap i samhället som helhet, liksom för demokratin, eftersom andra drivkrafter än kunskapen därmed leder mänsklighetens utveckling. Frågan borde med andra ord intressera fler, inte minst eftersom förändringen och dess konsekvenser berör  oss alla. New Public Management är inget entydigt begrepp, men det fungerar som samlingsbegrepp för samtidens förkastliga produktionsfixering och besatthet av mätbarhet samt effektivisering. Kunskap handlar inte om att producera något, och lärande går inte att effektivisera, ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Problemet är att konsekvenserna av det sättet att leda och organisera utbildning kommer smygande, lite som ränta-på-ränta-effekten, när min generation går i pension minskar andelen individer i arbetsför ålder som minns hur det var när Sverige var en kunskapsnation. Och då blir det ännu svårare att diskutera kunskapsteori och värna den akademiska kvaliteten.

När jag vågade ta steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev, vilket överraskade mig. Idag förstår jag bättre varför. Jag har så länge jag kan minnas kämpat med (eller mot) känslorna av rastlöshet, men när jag arbetar med öppna frågor utan givna svar, vilket kunskapsfrågan är, är det ingen nackdel att vara rastlös, tvärtom. Rastlösheten, i alla fall om den kan kombineras med uthållighet, vilket intresset för kunskapen som sådan leder till, blir en tillgång i sökandet efter vetande och förståelse (men blir ett problem om och när utbildning anses handla om att producera resultat) eftersom de ständiga bytena av perspektiv och det eviga testandet av olika uppslag främjar kreativiteten som krävs för ett utveckla ny kunskap. Även om jag trivdes i akademin kändes det under de första åren som om jag inte kom någonstans, och därför växte oron över att avslöjas som en bluff. Men efter några år när jag började urskilja mönster och såg samband mellan olika ämnen och kunskapsområden märkte jag att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bedriva forskning. Och eftersom det fortfarande fanns förståelse för grundforskning, alltså nyfikenhetsdriven forskning om öppna frågor utan givna svar, vilket kultur är eller kan sägas handla om, blev jag doktorand och kunde jag disputera, vilket stärkte mig i tron på att jag inte är någon bluff. 

När jag väl hittade in i akademin på 1990-talet kändes det som att jag kom hem eftersom jag fann en värld där kunskapen stod i centrum. Undervisningen inspirerade mig till lärande just för att jag fick ta eget ansvar och var fri att söka mig fram där och när det fungerade och så länge det intresserade mig. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg, vilket inte alltid varit enkelt eftersom alla som gör det betraktas med misstänksamhet. Både misslyckandet i grundskolan (jag gick ut högstadiet med usla betyg) och den där känslan av att förr eller senare avslöjas som en bluff, tror jag delvis handlar om att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och söker kunskap på andra platser än många andra. Jag följer vetenskapens principer eftersom det är enda sättet att flytta vetandets gränser, och därför är jag kritisk mot reglerna och alla manualer som NPM-tänkande leder till och som gör det möjligt även för människor som inte är intresserade av kunskapen. som sådan att producera resultat som vid en ytlig granskning ser ut som vetenskap, men som i själva verket är något annat.

Den typen av kunskap som vetenskapligt tänkande bygger på har ett mycket längre bäst-före-datum än ämnesspecifika specialkunskaper, därför växer sådan kunskap exponentiellt och blir mer och mer värdefull över tid. Så kallad faktakunskap och artiklar i vetenskapliga journaler blir snabbt obsoleta eftersom kunskapen upphör att vara kunskap när verkligheten förändras, vilket den gör i allt snabbare takt när alt fler får allt mindre tid att tänka och reflektera över de saker som jag skriver om här. NPM är med andra ord ett slags svart hål som suger livet ur allt och alla, samtidigt som tankesättet och ledningsfilosofin leder till ett fiktivt behov av mer av samma sak. 

I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag, och om det jag skriver kan få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt nå sin fulla potential och att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, är jag tacksam. Och den förhoppningen inspirerar och fungerar som drivkraft för mig. Därför fortsätter jag. Och under året som kommer har jag stora planer för mitt skrivande, inte bara här på. Flyktlinjer.

Multitasking leder till sämre utbildningskvalitet

Det är smidigt att alltid ha tillgång till all världens fakta och ett överflöd av information i mobilen. Och uppkopplade datorer är tveklöst ett oundgängligt verktyg som bidrar till att fler får möjlighet att studera. Men ingenting är uteslutande antingen bra eller dåligt, och vi får aldrig enbart vad vi önskar oss, vår det vi förtjänar. Vi går inte från mörker till ljus, vi tar bara beslut som vi sedan får leva med. Digitaliseringen utspelar här och nu för att människor av olika anledningar driver utvecklingen i den riktningen. Därför är det problematiskt att betrakta internet som framtiden, särskilt för skolan och den högre utbildningen.

Medier som hela tiden pockar på uppmärksamhet, som stör och tar fokus från studierna, påverkar kvaliteten i lärandet negativt, så när utbildning digitaliseras får det givetvis konsekvenser. En konsekvens av användandet av så kallade smarta telefoner är att allt fler idag läser allt färre böcker. Och särskilt unga människors förmåga att arbeta fokuserat under en längre tid sjunker drastiskt när deras attention span krymper eftersom allt fler aspekter av deras liv utspelar sig på nätet som är fyllt av lockelser och belöningar, skapade för att hålla dem kvar (så att ägarna av medierna kan inhämta data om användarna, som sedan säljs till företagen som tjänar pengar på att sälja på oss människor saker vi inte behöver). Vill vi fortsätta leva våra liv och även i framtiden kunna njuta av allt det vi vant oss vid att ta förgivet – sådant som demokrati, sjukvård, en fungerande infrastruktur samt ett fungerande polisväsende och ett rättsystem – är ovanstående saker något vi måste diskutera.

Ny teknik innebär absolut fördelar och den är ofta fylld av möjligheter, men vi människor kan bara dra nytta av möjligheterna som är kompatibla med vår biologi. Stresstålighet må vara en eftertraktad egenskap på dagens arbetsmarknad, men eftersom stress och splittrat fokus utgör ett hinder för allt lärande leder avsaknaden av kritisk reflektion över kraven som successivt växer fram i vardagen och arbetslivet till att vi människor utsätter både oss själva och livet på jorden för oöverskådliga risker. Många tänker att de blir mer effektiva om de håller på med olika saker parallellt, men multitasking får oss inte att producera mer på kortare tid. Det är varken ett modernt eller ens ett exklusivt mänskligt fenomen eller egenskap. Alla djur på savannen måste kunna fokusera på fler än en sak åt gången för att överleva. Multitasking handlar handlar alltså om överlevnad i en värd fylld av existentiella hot. Vår biologi har inte förändrats även om vår kultur gjort det. 

Den som inspirerat mig att tänka och skriva som jag gör här är författaren Byung-Chul som i boken Trötthetssamhället både visar prov på en utvecklad förmåga att förstå hur vi människor fungerar och pekar på en lång rad risker med digitaliseringen av allt fler aspekter av livet, kulturen och samhället. Kraven på prestation som leder till stress, vilket gör att man känner sig tvingad att hålla på med olika saker samtidigt, är förkastliga skriver Byung-Chul i sin mycket tänkvärda bok där han krossar en rad myter om digitaliseringen och ekonomiseringen av samhället.

Om man som student känner sig stressad och lider av prestationsångest är det inte nya digitala verktyg utan lugn och ro man behöver, för det är bara i en sådan miljö det går att bedriva högre studier. Byung-Chul (2020, 54) beskriver leda som ett slags förmåga. Ger man efter för tröttheten sprider sig ett lugn i kroppen och genom att inte se leda och sysslolöshet som ett problem får man perspektiv på tillvaron och kan reflektera över vad man vill egentligen. Nyckeln till insikt om dessa saker är att man förstår att skapande liksom lärande inte handlar om prestation. Utan tålamod, fullt fokus på uppgiften man håller på med och närvaro i arbetet, kommer man inte att kunna prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. Det är inte en förhandlingsfråga eller något man kan önska vore annorlunda, det är så här vi och vårt lärande fungerar.

Den depressiva individens klagan, ingenting är möjligt, är bara möjlig i ett samhälle som tror att ingenting är omöjligt. (Byung-Chul 2020, 20)

Det finns idag ett stort men lika fullt fiktivt behov av gurus och influensers som sprider budskapet att man måste tänka positivt om man vill lyckas. Byung-Chul vänder dock på det och visar att den allt mer utbredda tröttheten kommer inifrån, både oss själva och det prestationssamhälle vi alla bidrar till att skapa. Vi lider idag brist på negativitet, skriver han. Kan vi bara släppa taget om tanken på att det är genom att prestera mer på kortare tid som vi blir lyckliga kan den kollektiva trötthet som sprider sig i samhället och som leder till att fler drabbas av känslan av uppgivenhet vändas till något positivt.