Anhängarsamhället är inget kunskapssamhälle

Vad är hönan och vad är ägget, är en fråga som rör en av de viktigaste aspekterna av kunskapssamhället, nämligen relationen mellan kausalitet och korrelation. Livet och samhället är fyllt av korrelationer som ofta är enkla att identifiera. Vad som faktiskt beror på vad, är en helt annan och långt svårare fråga. Och för att kunna uttala sig med säkerhet om kausalitet rörande sådant som ännu inte hänt, det vill säga påstå att det beror på detta överallt och alltid, krävs det gedigen empiri och inte minst ödmjukhet inför svårigheten i att uttala sig om framtiden. Kunskap är nämligen något annat än fakta, den handlar om vad vi vet och det är alltid mer eller mindre osäkert och föränderligt, av den enkla anledningen att det är så verkligheten ser ut och fungerar. För att kunna förstå och diskutera de allt tydligare tecknen på fördumning av samhället är just frågan om kausalitet en av sakerna man måste inse och förhålla sig till, men man måste även förstå att en viktig orsak till kunskapens generella förflackning har att göra med människans inneboende begär efter sanning och säkerhet (fallenheten att bara acceptera ja eller nej som svar på alla frågor), vilket måste tyglas för att sökandet efter svar som faktiskt fungerar ska kunna leda till kunskapsutveckling.

Skolans betydelse för byggandet av ett kunskapssamhälle kan inte underskattas, men så länge debatten om vad skolan handlar om vad lärarna ska göra för att tillfredsställa föräldrarnas önskemål, inte om förutsättningarna för elevernas lärande, talar mycket för att debatten i sig bidrar till fördumningen. Politikernas tal om behovet av effektivisering av skolan och lärandet är tecken på att makten över skolarbetet flyttats från lärarna till politikerna och marknaden. Och just eftersom det är så svårt att uttala sig om kausaliteten mellan beslut och utfall i förändringarna av skolan, som pågått lika länge som vi haft en skola för alla i vårt land, kan förutsättningarna för elevernas lärande försämras utan att det märks, eftersom allmänhetens fokus är riktat mot annat. Oro för krig, smittsam sjukdomar, den egna ekonomin och så vidare – alltså sådant som inte går att kontrollera – tar fokus från den helt nödvändiga kritiska granskningen av samhällsförvaltningen som tidigare var mediernas uppgift (fast nu agerar allt fler journalister som populistiska politiker och ger läsarna det läsarna vill ha, inte vad de behöver) men som alla ansvarsfulla medborgare måste ägna sig åt för att demokratin ska kunna överleva.

Korrelationen mellan kunskapens allmänna förflackning i samhället och skolans kommunalisering, införandet av "fritt" skolval samt New Public Management, är tydliga, medan kausaliteten är svår att uttala sig om. Sambanden mellan olika företeelser inom ramen för kulturella sammanhang är anexakt, för att använda ett filosofiskt begrepp som fångar karaktären av den här typen av fenomen. Det som är anexakt är vagt till sin natur. Debatterar man den typen av frågor kommer någon sida alltid att vinna debatten, trots att det inte går att en gång för alla avgöra vad som faktiskt beror på vad. Därför leder debatten – kanske just därför att den tillfredställer vårt begär efter säkerhet – till fördumningen av samhället. Debatter utser nämligen vinnare som sedan för förklara varför dels varför de vann, dels varför det ser ut och fungerar som vinnaren påstår, men är det kunskap man söker, alltså om man verkligen vill förstå fenomenet och faktiskt göra något åt problemen, är det sättet att mötas för att avgöra vad som bäst att göra helt förkastlig.

Idag präglas samhället av ett allt mer utbrett grupptänkande där man tillsammans med likatänkande odlar och försvarar gruppens ensidiga fokus på fördelarna med den person eller det förslag till lösning man gillar, och nackdelarna med det man ogillar, vilket gör att nyanserna försvinner. Med det här sättet att tänka blir världen svartvit och den ser då ut att bestå av vänner och fiender samt fantastiska och värdelösa förslag. Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, polariseringen av samhället (och världen) tar sig även den här typen av uttryck. Grupptänkandet som växer fram som en konsekvens av att vi människor har en fallenhet till dikotomiskt tänkande och bekräftelsejäv, vilket tar sig uttryck i att man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs, blir ett ännu större problem än det i grund och botten är när det inte finns tid att tänka efter och när intresset för kunskapens natur och verklighetens komplexitet är lågt, vilket det blir när känslorna ger företräde framför intellektet. 

Demokratin står och faller med medborgarnas engagemang, och den är beroende av kunskap och respekt för svårigheten att tänka och leva tillsammans. Och kunskapen är å sin sida beroende av demokratin och medborgarnas intresse och engagemang för skolan och den högre utbildningen. Kausaliteten mellan kunskapen och demokratin är kristallklar men eftersom båda aspekterna av samhället lika viktiga är detta det enda man kan veta. Det ena kommer inte före det andra, de skapas och kan bara värnas i en och samma process av ömsesidig tillblivelse. Idag är följaktligen både kunskapen och demokratin hotad, förfallet av den ena aspekten påskyndar förflackningen av den andra. Tragiskt nog finns det krafter i samhället som cyniskt utnyttjar både demokratin och kunskapen (eller snarare den bristande förståelsen och respekten för båd) för att tillskansa sig pengar och makt för egen del. Just eftersom det inte går att fastställa någon kausalitet kan både kunskapen och demokratin lösas upp medan politikerna, ivrigt påhejade av sina (okritiska) anhängare, debattera de frågor som ger dem störst chans att vinna valen och få inflytande över beslut som tas. Och när problemen sedan visar sig går det, särskilt i ett samhälle där förståelsen för kunskapen och respekten för demokratin saknas, att skylla allt på invandringen, den tidigare regeringen, sjukskrivna, arbetslösa, klimataktivister och så vidare. 

Att bygga murar och höja straffen blir i ett sådant samhälle en lösning, trots att forskningen visar att det leder till fler och värre problem. Och skatten kan sänkas samtidigt som man lovar mer trygghet, bättre samhällsservice, fler poliser, lärare och vårdpersonal, ny kärnkraft och så vidare. I anhängarsamhället tar ingen ansvar för något, och då kan den som samlar många följare på sociala nätvek rekryteras till politiska partier och locka väljare med sin förnekelse av klimatförändringarna eller andra former av kunskapsförnekelse. Rasism uppfattas i samhällen där politiker håller sig med anhängare som något naturligt och önskvärt. Totalitära ledare ses som lösningen, och forskare som inte ger ledarna stöd för sin politik stöd betraktas som ett hot. Kunskapssamhället går inte under i en krasch, det luckras upp successivt över tid via ett populistiskt beslut i taget.

Problemet med kognitiv lättja är inte att vi är lata, för det är vi av naturen, utan att vi låter lättjan påverka oss i våra studier och får oss att bortse från problemen med okritiska anhängare till tvärsäkra ledare som talar om för sina lojala följare hur de ska tänka.