Behöver vi förmågan att läsa?

Frågan i rubriken är naturligtvis retorisk. Självklart behöver vi människor förmågan att läsa. Problematiskt nog tas dock den där helt avgörande och djupt mänskliga egenskapen för given, och behandlas därför som ett slags formalitet. Har man bara gått igenom skolan och fått ett betyg i Svenska, verkar många tänka, så kan man läsa. Fast så är det inte. Funktionell analfabetism är ett reellt och växande fenomen. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar är var fjärde femtonåring i riskzonen (artikel). Eleverna kan läsa, men förstår inte vad de läser; de kan inte använda text för att kommunicera eller utveckla kunskap och förståelse för världen de lever i. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot demokratin och det samhälle vi byggt upp. Vad gör det när vi har AI, verkar många tycka. Vem bryr sig, det finns viktigare saker att rikta uppmärksamheten mot, tänker allt fler idag. Vi har inte råd att satsa på åtgärder för att öka läsförståelsen, det måste vara upp till var och en att utveckla förmågan. Tar vi inte problemet på allvar och tar vi oss inte råd att göra något åt saken är det bara en tidsfråga innan det är för sent att göra något för att rädda (kunskaps)samhället. Kriminella gäng har redan tagit över delar av ekonomin och samhället, och deras rekryteringsbas växer stadigt. Funktionella analfabeter är lätta att manipulera och passar perfekt in i alla totalitära ledares drömmar om ett samhälle fyllt av lojala anhängare som okritiskt följer ledarens order. 

Jag vill inte säga att New Public Management är orsaken till den sjuknade läsförmågan, men kraven på målsäkring och produktionsfixeringen som rådande förvaltningsprincip är förknippad med är en av orsakerna till den växande betygsinflationen, vilken förvärras av att vi i Sverige tillåter aktieägare att plocka ut vinst från skolan. Oavsett vad som är orsaken till att lärarna i grundskolan släpper iväg eleverna till gymnasiet med förmaningen: detta fungerar inte på gymnasiet, är det en realitet som givetvis får konsekvenser. Eftersom gymnasiet också handlar om att producera mätbara resultat och generera vinst till ägarna säger lärarna även där: detta kommer aldrig att fungera på högskolan. Universitetet är än så längre en statlig myndighet där det inte går att plocka ut vinst, men eftersom lärosätenas ekonomi är knuten till genomströmningen går allt fler studenter ut i arbetslivet med en högskoleexamen trots att förståelsen för vad de studerat är dålig; delvis beroende på att definitionen av kvalitet bygger på uppfattningen att bara det som går att mäta är värt något, trotts att kunskap inte fungerar på det sättet. Tragiskt nog uppskattar inte arbetsgivarna (läs Svenskt näringsliv) heller kunskapen, alltså förmågan att förstå och kompetensen att tänka kritiskt, många företagsledare och politiker ser högskolan som ett slags grovgallring. Ju mindre man kan och ju sämre kritiskt och analytisk förmåga deras anställda har, desto lättare är det att forma lydiga anställda som följer ledningens order. 

För mig som dyslektiker har språket kommit att bli närmast heligt. Förmågan att läsa har jag verkligen kämpat för, och det är fortfarande en daglig kamp. Jag är idag tacksam för att det inte fanns varken förståelse för eller verktyg att hantera dyslexi när jag gick i skolan. Som barn hade jag nästan säkert sökt genvägar och letat ursäkter, vilket skrämmer mig. Jag visste inte mitt eget bästa. Min smala lycka var att jag tvingades kämpa på egen hand, för det är enda sättet att förvärva läsförmåga. En verklig kunskapsskola handlar inte om betyg, utan om att bygga upp förståelse för den värld vi lever i och att utveckla kompetenser som är användbara både för en själv och det samhälle som genom skattemedel investerar i ens möjlighet att utbilda sig. Och läsförmågan är grunden för allt det andra, därför är sjunkande läsförmåga och ökande funktionell analfabetism ett långt allvarligare problem än många idag ser på och behandlar det som. Kanske just för att jag vet att jag inte kan ta läsförmågan för given; får jag inte tid eller möjlighet att läsa i vardagen försvagas den. Därför läser jag hela tiden, och jag stressas över att utrymmet för läsning som finns i mitt arbete stadigt krymper. Det är av samma skäl som jag skriver, för att vara i och bygga upp och utveckla känslan för språket. Skrivande och läsande är mänskliga, intellektuella förmågor som liksom musklerna förtvinar om de inte används. Det är en av anledningarna till att jag oroas över den växande fascinationen för AI och övertygelsen om att det är antingen lösning eller något oundvikligt som vi måste acceptera.

När läsförmågan minskar generellt och när tiden att läsa längre texter stadigt krymper, kommer fler att söka genvägar. Ljudböcker är en ekonomisk succé, men att lyssna är inte att läsa. Läsande är en aktivitet, inte något man utsätter sig för, det handlar inte om att passivt tillägna sig information eller fakta. Förmågan att läsa är intimt förknippad med kunskap, som i sin tur är förutsättningen för demokrati och öppenhet, vilket krävs för att värna långsiktig hållbarhet. Alla som inte bara kan läsa utan dessutom gör det, alltså läser på riktigt, inte bara scrollar på en skärm eller googlar efter information, inser faran med den populism och totalitarism som underblåses av funktionell analfabetism. Det handlar inte om tycke och smak! Att läsförmågan sjunker är ingen åsikt, och när den går ner utgör det ett hot mot kunskapen, och mot samhället, liksom mot livet på jorden. Vi rör oss med andra ord snabbt ut för ett sluttande plan. Myten om den kokande grodan som dör för att den saknar förmågan att känna av successiva temperaturhöjningar är just en myt, men innebörden i den där bilden är det centrala. Det är på just det sättet som demokratier dör, långsamt och över tid, av bristande engagemang och förståelse för vad som krävs av medborgarna som lever i den. Griper man sig an myter på samma sätt som fakta, som att det handlar om antingen rätt eller fel, är det ett tecken på dåligt utvecklad analysförmåga (och möjligen ett tecken på funktionell analfabetism).

Glädjen och tacksamheten jag känner inför att ha fått förtroendet att publicera böcker (sedan 2020 har det blivit sex stycken), dessutom om kunskapsteori, vetenskapligt tänkande och vad som kännetecknar högre studier, samt filosofi – vilket jag betraktar som de viktigaste ämnena eftersom de utgör grunden för allt det andra – grumlas av att allt färre köper böcker idag. Jag skriver inte för att bli rik, utan dels för att jag är fascinerad av skrivande, dels för att jag vill sprida kunskap och visa på betydelsen av och locka till lärande. Att mina studenter inte köper de böcker jag lyckas få med på kurslistorna är en sak, det finns ju bibliotek och det finns andra sätt att komma över texter idag. Men det är allt oftare uppenbart att allt fler inte läser litteraturen (det vill säga jobbar med texternas innebörd och den egna förmågan att förstå innehållet), vilket visar sig på en rad olika sätt. Och jag kan inte tvinga någon att läsa, bara påpeka vikten av och på olika sätt uppmuntra till det. För att studier på högskolan ska kunna sägas vara högre krävs dock eget engagemang, högskolestudier kräver eget ansvar och förstår man inte vikten av att läsa och tar man sig inte den tiden som krävs blir kunskaperna ytliga. Man kanske klarar tentorna, det vill säga lever upp till kursens formella krav. Kunskap och intellektuell utveckling är dock något annat, något mycket mer komplext och svårkontrollerbart. Problematiskt nog betraktas studenter idag som hjälplösa och maktlösa offer som man inte kan kräva något av, och när deras kunskaper sjunker är det allt oftare och allt tydligare lärarna som ställs till svars. Hur ska förmågan att läsa och intresset för att lära sig något kunna värnas under dessa förhållanden och på dessa premisser?

Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan AI tar över både textproduktionen och läsandet, och därifrån stupar det brant nerför på snart sagt alla områden. Hotet mot allt det vi vant oss vid att ta för givet kommer dock inte från tekniken, utan inifrån oss själva. Därför är det faktum att läsandet går ner och den funktionella analfabetismen ökar problem som måste tas på allvar. Demokratin är hotad på allt fler ställen i världen, och Sverige är ett litet land med ett förhållandevis litet språk. Att svenskarna som kollektiv inte bryr sig mer om språket och förmågan att använda det än vad som är fallet är ett allvarligt tecken på krisen vi befinner oss i, som vi måste ta oss ur om vi vill leva i ett fritt och demokratiskt land även i framtiden. I ett land där majoriteten består av funktionella analfabeter finns ingen möjlighet för ett krympande fåtal kunniga och engagerade medborgare att värna läsförmågan och kunskapskvaliteten. Utan kollektiv respekt för kunskapen är vi alla utlämnade åt känslor och åsikter, vilket ger makt åt ledare med totalitära ambitioner. Det kanske känns som de karismatiska ledarna som lovar guld och gröna skogar vill just dig väl, men den känslan kommer oundvikligen att förändras när deras makt är säkrad, och då är det för sent att ända åsikt och göra något åt saken.

Sex timmars arbetsdag

Låt mig börja med att säga att jag inte skriver denna bloggpost för att jag vill arbeta mindre. Mitt argument  för sex timmars arbetsdag handlar om kvaliteten i utförandet, och om folkhälsan. Tempot på arbetsmarknaden är idag så högt och kraven på prestation så pass höga att åtta timmars arbetsdag blivit en belastning för både företagen och samhället. Det ligger i både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse att sänka arbetstiden, både av ekonomiska skäl och ur kvalitetshänseende. För hundra år sedan när normen om åtta timmars arbetsdag drevs igenom såg samhället och arbetslivet helt annorlunda ut. Arbetsgivarna har pressat fram enorma effektivitetsvinster ur arbetstagarna, och nu är det dags att fördela dessa mer rättvist. Inte minst eftersom samhällsvinsten med en sådan reform potentiellt är mycket stor.

Det finns bara fördelar med sex timmars arbetsdag så det är obegripligt att politikerna inte använder det som ett sätt att locka väljare. Löften om minskad invandring, sänkt skatt, ny kärnkraft och stöd till flygindustrin gynnar de som redan är privilegierade, och de blir rikare men samtidigt färre. För att kunna bygga ett tryggt samhälle där fler mår bättre och känner tillförsikt inför framtiden behöver klyftorna minskas och den generella tryggheten samt möjligheterna att värna hälsan öka, vilket sex timmars arbetsdag skulle leda till. En arbetstidsreform är motsatsen till den populism som nu förpestar samhällsklimatet och bidrar till problemen som antas kunna lösas med mer populism. Sex timmars arbetsdag är inget paradigmskifte, det är snarare en anpassning till verkligheten. 

Om alla arbetade mindre skulle det innebära att fler delar på den gemensamma bördan. Både möjligheten att återhämta sig och chansen att fokusera på kvaliteten i arbetets utförande skulle öka, vilket skulle leda till minskad stress, ökad hälsa och bättre kvalitet. Att hålla fast vid åtta timmar är en kollektiv galenskap som drabbar alla, både de som har en anställning och de som saknar en, samt arbetsgivarna. Mycket talar även för att aktieägarna skulle tjäna på en sådan reform eftersom den ökade fritiden och skapar fler möjligheter att konsumera, vilket höjer tillväxten. Och när fler både är i arbete samtidigt som sjukskrivningarna minskar och folkhälsan ökar effektiviseras samhällsförvaltningen.

Kunskapen skulle kunna värnas på ett helt annat sätt än idag om möjligheten till fritid ökade generellt eftersom fler därmed skulle kunna läsa mer och samtala med varandra oftare. Tiden och möjligheten att tänka efter och reflektera över såväl problem som möjliga lösningar skulle öka. Föräldrar skulle lättare kunna hjälpa sina barn med läxorna. På det sättet skulle fler kunna ta klokare beslut. Dumheten, kortsyntheten och egoismen skulle få svårare att dominera det offentliga samtalet på det sätt som är fallet idag. Demokratin skulle stärkas eftersom populistiska politiker skulle få svårare att framställa sin politik som den bästa. Fler skulle dessutom kunna röra sig ute i samhället tillsammans med andra och på det sättet gjuta liv i de offentliga miljöer där kriminella idag kan agera under radarn och bidra till känslan av otrygghet. Möjligheten att se varandra i ögonen skulle öka när fler orkar lyfta blicken från telefonerna som idag har allt lättare att dra till sig allas uppmärksamhet efter som allt fler följer minsta motståndets lag, av den enkla anledningen att de inte orkar göra något annat.

Vi rör oss idag snabbt in i en återvändsgränd, vilket är en utveckling som skulle kunna vändas genom att möjligheterna till eftertanke ökade och stressen i vardagen minskade. När frågan om sex timmars arbetsdag kommer upp brukar rationalitetens försvarare avfärda idén med hänvisning till priset, som om det vore ett objektivt mått. Det är det inte, priser är lika mycket (om inte mer) psykologi som ekonomi. Det kanske känns som vi inte har råd, men det har inte hindrat oss tidigare, så varför skulle det göra det nu. På samma sätt som ständigt ökande bränslepriser blir vardag och höjd ränta är något alla anpassar sig till även om man klagar, är priset på arbete inte objektivt eller något slags naturlag. Dessutom handlar det ju inte bara om vad det kostar, utan lika mycket om vad vi får. Och samhällsvinsten i form av sänkta vårdkostnader, klokare och mer långsiktig hållbara beslut, samt inte minst en ökad kollektiv känsla av livskvalitet, är både ekonomiskt och socialt en vinst. Det faktum att det gick att tjäna pengar på att köpa arbetskraft när skatten var högre och effektiviteten mindre, talar för att olyckskorparna bygger motståndet mer på irrationella känslor än fakta och förnuft.

Så, vad väntar vi på? Vill vi så kan vi tillsammans rösta igenom en arbetstidsreform som skulle gynna alla i hela samhället.

Bildningsmörkret sänker sig

Jag vet att det finns en risk att det uppfattas som att jag tjatar om (behovet av) kunskap, men jag tar den risken. Ingen är tvingad att läsa vad just jag skriver, och den som inte bryr sig om vad som händer i skolan och den akademiska världen, kanske på grund av att man anser att allt någon vill veta något om finns på nätet, bara ett klick bort, hittar nog inte hit. Jag skriver här om det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag anser vara viktigt, och eftersom kunskap dels är grunden för allt, dels befinner sig i ett slags kris i dessa dagar, är det ett ämne som upptar en stor del av min tid och mitt tänkande. Det som oroar mig är att dagens kunskapskris inte som tidigare i mänsklighetens historia handlar om bristande tillgång, idag handlar den istället allmänhetens förmåga att förstå både vad kunskap är och hur man använder den, vilket får konsekvenser för vad man gör, vem man litar på och vilken politik man efterfrågar.

Internet svämmar över av information som dessutom dränks i ett alarmerande brus vilket gör det hopplöst svårt att finna de faktadelar som utgör kunskapens grundstruktur. Och eftersom allt förändras så fort idag och allt fler har allt mindre tid att stanna upp och tänka efter går förståelsen för helheten och kunskapens föränderlighet samt perspektivberoende förlorad. Dessutom behövs det (uppenbarligen) ingen kunskap för att vinna makt och pengar och därmed även inflytande. När jag skriver och undervisar gör jag det med andra ord i ett klimat där jag måste fokusera lika mycket på att fånga läsarnas och åhörarnas intresse som på ämnet i sig. Eftersom ämnena jag skriver om är komplexa och kräver både tid, tålamod och en vilja att förstå, finns en uppenbar risk att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling gör att det jag forskar om uppfattas som trivialiteter. Kunskap är både svårare och enklare än många anar, och det är denna egenskap som gör uppdraget så hopplöst svårt. Därför återkommer jag ständigt till ämnet. Och jag skriver om kunskap dels för att försöka nå ut med mina tankar, dels för att bearbeta min frustration över att så många bryr sig så lite om vad det innebär att veta något.

Som lärare kan jag inget annat göra är att på olika sätt försöka få studenterna att förstå att det ligger i deras eget långsiktiga intresse att ta sig den tid och utrusta sig med det tålamod som krävs för att utveckla förståelse för kunskapen som sådan. Kunskap om och förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar är en nyckelkompetens. Utan förståelse för kunskapen som sådan kommer man inte att kunna lära sig något på djupet om de ämnen man studerar, vilket gör tiden på högskolan bortkastad. Tror man att det går att googla sig fram till kunskapen är det lätt att få för sig att studierna handlar om att få en examen. Den föreställningen möter jag varje dag och den gör mig ledsen, för jag bryr mig om människorna jag möter i min yrkesvardag. Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att kunna axla ansvaret för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. 

Den typen av lärande som jag försöker diskutera går inte att nå med hjälp av någon smart strategi för framgång för det handlar om en inställning till studier och ett förhållningssätt till kunskap som leder till att man utvecklar förmågan att ta klokare beslut i nya miljöer. Utan rätt mindset och ett genuint intresse för det man ska lära sig något om blir det svårt att utveckla kunskaper och kompetenser som går på djupet och som kan användas i andra sammanhang och i nya situationer, vilket kännetecknar kunskaperna som är syftet med all högre utbildningen. Studier på högskolan är självständiga och handlar ytterst om att utveckla förmågan att lära nytt och lära om, därför är kunskapen (och kunskapen om vad kunskap är och hur vetande fungerar) så viktig. Kunskapsteori är en nyckelkompetens. Lika glad som är för att jag fått möjlighet att skriva en bok om kunskapsteori: Vägar till vetande. En bok om kunskap, lika ledsen är jag för att efterfrågan på den typen av texter och insikter är så låg. Bildningsmörkret som sänker sig över vårt land nådde en ny bottennotering här i veckan när utbildningsministern meddelade att han vill förbjuda (vissa) fristående kurser, och därmed blottade sin totala okunskap eller fullständiga ignorans (lika illa vilket som) inför vad som gör universitetet till ett universitet.

Syftet med högre utbildning är inte att överföra fakta utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Och det är svårt nog i sig. I en värld där alla jagar snabba svar och där googlingsbara fakta uppfattas som synonymer till kunskap, kommer man som lärare att tvingas kämpa i motvind. Det man inte vet något om eller förstår nyttan med kommer man inte att sakna, och när många tänker så riskerar den som tar studierna och frågan om kunskap på allvar att betraktas som en kuf. Viljan att lära – alltså önskan att ta till sig och utveckla kunskap, inte strävan efter att skaffa högskolepoäng och examina – är en nyckfull kraft som man måste förstå och respektera för att högskolestudierna verkligen ska kunna sägas vara högre och leda till den belöning som väntar på alla som tar sig tiden och mödan att utveckla kompetensen. Viljan att lära kommer inifrån individen och växer till sig mellan intresserade medmänniskor. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att utvecklas, men det går inte att ta över ansvaret för kvaliteten i resultatet av studenternas arbete med att lära. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.

För att utbildningarna på högskolan verkligen ska kunna leda till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en annan syn på verksamhetens mål än dagens fokus på ekonomi och genomströmning samt produktion av nyckeltal. Det krävs mer akademisk frihet och tillit för att akademin ska kunna visa vägen för samhällsutvecklingen (Bexell 2011). Lärarna måste lita på studenterna och studenterna måste lita på lärarna, och samhället måste lita på att alla som befinner sig i akademin gör sitt bästa för att föra kunskapens stafettpinne vidare in i framtiden. I dag saknas ofta marginaler i vardagen, tid att tänka tankar till slut och långsiktighet – inte bara för lärarna utan också för studenterna och i förlängningen för samhället som helhet.

Nietzsche — En filosof att tänka med

Igår kom paketet med mina författarexemplar av boken Nietzsche – En filosof att tänka med och jag fick äntligen hålla boken i min hand. Det vackra omslaget ramar in mina tankar på ett fint sätt. Jag kommer aldrig att vänja mig vid känslan av att se mina ord tryckta på papper och publicerade i ett smakfullt typsnitt. Att skriva böcker handlar inte, i alla fall inte för mig, om att producera något för en marknad, det är en skapande verksamhet, ett sätt att kommunicera. Mediet är en viktig del av budskapet. Min kärlek till boken handlar om både form och innehåll. Den tryckta boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i mångfalden av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det en avgörande roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den, och hur dess innehåll ska förstås menar jag måste avgöras av de som läser den. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren här liksom i mina andra vetenskapliga publikationer (om kultur), som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för.

Boken är utgiven på H:ström förlag i Umeå, vilket känns extra fint eftersom det var där jag disputerade. Förlaget har skrivit en väldigt fin presentation av boken som jag gärna vill dela. Även om jag inte skriver för att tjäna pengar vill jag naturligtvis att mina tankar om det jag ser som viktigt ska nå spridning, därför är jag så himla glad att boken fått ett vackert omslag som många reagerar positivt på. 

Det är alltid med viss oro jag öppnar en nytryckt bok som jag författat, för det brukar alltid ha smugit sin in något litet och irriterande korrekturfel, och det känns ibland som om blicken dras dit, men denna gång hittade jag inget, vilket jag tar som ett gott omen. Jag känner mig nöjd med innehållet, och när jag läste förordet blev jag glad. Ibland är man så tacksam över att vara klar att man skriver något som känns bra i stunden, men som man sedan ångrar. Denna gång känner jag inte så, vilket jag är tacksam för.

Förord

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches förmåga att vara relevant och aktuell saknar motstycke i filosofihistorien. Varje ny generation verkar kunna återupptäcka och utveckla sin egen förståelse för hans texter som är lika eviga som Shakespeares dramer eftersom de handlar om människans, kulturens och kunskapens natur. När jag började läsa Nietzsches samlade verk väcktes omgående lusten att skriva, inte så mycket om hans aforismer som meddem. Ambitionen här är att inspirera andra att med hjälp av Nietzsche tänka, och kanske skriva, själva. För det är så som ny och användbar kunskap utvecklas.

Även om hans böcker är fyllda med kloka ord är långt ifrån allt som Nietzsche skriver lika aktuellt eller briljant. Jag vill därför likna läsandet av hans texter vid en guldgrävares tålmodiga vaskande. Läser man inte uppmärksamt och saknar en egen idé om hur man ska gripa sig an innehållet är det lätt att gå vilse i överflödet av olika tankar, ord och hugskott. Den som här söker efter essensen i Nietzsches tänkande kommer att bli besviken, men förstår man att just avsaknaden av något sådant är en central aspekt av filosofin som han skapade blir resonemangen förhoppningsvis lättare att förstå. Sättet som Nietzsche valde att skriva på förklarar han själv på följande sätt.

Inpass – En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man ska kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. (Nietzsche 2001, 210f)

Just den här passagen är en viktig nyckel till min egen förståelse för Nietzsche. När jag lyfter blicken och ser på världen genom hans ögon så är den förändrad, även om allt är sig likt. Han får min förståelse för tillvaron och vetandet att växa, inte för att han vet mer och undervisar utan för att han är så filterlös och ärlig i sitt skivande. Hans aforismer som ytligt sett ser ut att vara en salig blandning av tankar om olika ämnen, högt och lågt, är fyllda av mänsklig visdom. Nietzsches rastlöshet lyser dock igenom och är något man behöver lära sig att förstå och respektera för att läsningen ska kunna leda till lärande och bättre förståelse för de ämnen som behandlas. Hans sätt att skriva är okonventionellt, men texterna sprakar av liv och kanske är det just därför de fortfarande läses?

Otålighet – Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett nytt område, de finner ett brinnande intresse och detta sysselsätter sig här med nya saker – tills den uteblivna framgången också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel till en skola för geni. (Nietzsche 2001, 210)

Otåligheten är en av Nietzsches största tillgångar och han visar verkligen hur det ”karaktärsfelet” kan bli en skola för det geniala. Han låser inte fast sig vid en bestämd uppfattning som han sedan argumenterar för, i stället rör han sig runt frågorna och testar ständigt nya svar. Min ambition är att visa att och hur Nietzsches aforismer kan användas som ett slags hammare för att testa hållbarheten och relevansen i ens egen förståelse av världen och verkligheten. Det är när man lyfter blicken, ger sig ut i världen och omsätter insikterna som arbetet med filosofin ger i vardagen man lever i och delar med andra, som dess viktigaste värde uppstår. Nietzsches otålighet och rastlöshet känner jag igen mig själv i, och jag ser liksom honom med oro på hur människor anpassar sina handlingar och tankar efter auktoriteter. Det är svårt att bryta mönster och gå sin egen väg, särskilt i en kultur fylld av tvingande normer. Men just det är vad som behövs för att vi ska kunna hantera utmaningarna som mänskligheten står inför. Jag ser honom inte som en auktoritet som man måste följa utan som ett slags guide som ger mig goda råd och hjälper mig reflektera över tillvaron. Nietzsche är ingen avslöjare utan en upptäckare, en nyfiken och erfaren vandrare att inspireras av.

Bokens disposition är inte särskilt genomtänkt, inte av slarv eller lathet utan dels för att Nietzsche skriver och tänker som han gör, dels för att utmana normen om hur man förväntas disponera akademiska texter, vilken hotar att likrikta vetenskapen och beröva den dess liv. Jag tänker att eftersom verkligheten inte kommer till oss i väl avgränsade, lagom stora, logiskt uppbyggda och sammanhållna delar behöver texterna vara lika levande som ämnet de handlar om. Min erfarenhet är att resonemang som är lite mer öppna och sökande blir intressantare och mer spännande att ta del av och det sättet att skriva gör det också lättare att bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Kunskapen som behövs för att förstå världen vi lever i och kulturen som både påverkar oss och som vi påverkar genom att leva i den är inte logiskt ordnad och pedagogiskt organiserad. Jag har försökt dela upp tankarna i teman och presentera resultatet av min dialog med ett urval av Nietzsches aforismer på ett någorlunda stringent sätt, men det blir oundvikligen en del omtag. Jag tänker att det är nödvändigt eftersom många av idéerna går på tvärs både mot vår intuition och konvention. Ambitionen är att skapa ett aktuellt och samhällsrelevant resonemang om vår egen samtid med inspiration från Nietzsche. Boken är skriven lika mycket för att dela med mig av mina kunskaper om kultur, som är ett ämne jag studerat i över 30 år, som för att visa på filosofins möjligheter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs filosofer som Nietzsche, som inte talar om hur det är utan hjälper oss att hjälpa oss själva. Mänskligheten står inför en rad utmaningar som måste hanteras, och eftersom det handlar om högst komplexa problem finns inga enkla lösningar. Nietzsche ger oss verktyg att tänka med och läsandet av hans tankar främjar den kreativitet som krävs för att kunna tänka nytt.

Några ord om boken som medium

Följande text tänker jag mig ska ingå i en annan bok som jag har för avsikt att skriva klart i höst. Den handlar om relationen mellan kunskap och kultur. Där skriver jag följande om boken: Intellektuell utveckling och lärande är biologiska processer som inte går att effektivisera, skynda på eller målstyra. Kunskap, bildning och vishet är komplexa, mänskliga egenskaper. Datorer är överlägsna människorna på att bearbeta information, men lärande och utbildning handlar om kunskap och intellektuell utveckling samt om fostran av kritiskt drivna, ansvarskännande och demokratiskt sinnade (världs)medborgare. Bara för att det går att ladda ner all världens litteratur på sin padda betyder inte att man också tillägnar sig mänsklighetens samlade visdom. Läshastigheten och den mänskliga hjärnans processorkraft har inte förändrats även om tekniken och kulturen gjort det. Kunskapen beror på vad man lär sig, inte hur stora mängder information och fakta man har tillgång till. I en bok finns det plats att utveckla resonemang och följa tankarna dit de tar en, det finns utrymme för just den fördjupning och möjlighet att göra utvikningar som krävs för att utveckla förståelse för kultur. Böcker kan härbärgera det överflöd och den mångfald som präglar allt som är komplext och föränderligt. I de vetenskapliga journalerna regerar formalia, vilket får kulturvetare att framstå som antingen ovetenskapliga eller överflödiga. 

När pappersböckerna nu i snabb takt överges i den akademiska världen riskerar något ovärderligt att gå förlorat. En djupt mänsklig kvalitet offras. Boken liksom människan är ett analogt medium som skapar förutsättningar för en långsammare och mer eftertänksam läsning som många tyvärr inte anser sig ha tid med i dag. Boken av papper kan aldrig ersättas, bara kompletteras, den är en unik artefakt. Pappersboken är ett medium som vuxit fram tillsammans med och i samspel med människans förmåga att tänka. Jag har själv ständigt minst två böcker med mig, även om det är både tungt och otympligt ibland, men för mig är det just därför som böckerna blir lästa. Pappersboken erbjuder inga flyktvägar och lockar inte med förströelse, den tvingar läsaren att koncentrera sig på det som föreligger. Och när man läst den kan man placera den i sitt växande bibliotek där dess rygg fungerar som ankare för tankarna den är fylld med. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. Alla de där miljonerna filer och digitala texter som också finns tillgängliga bara ett knapptryck bort på datorn och som hela tiden blir fler stressar mig bara, och de enskilda texterna tenderar att försvinna i mängden, deras budskap blandas med andra intryck och förvandlas till brus. Kunskap kräver hårt arbete, och det arbetet måste var och en utföra på egen hand, det går inte att delegera till Google eller något annat system.

Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker och kritiken mot digitaliseringen handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. 

Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. 

När ska vi börja problematisera manligheten?

Även om mitt bidrag var blygsamt var jag som doktorand med och byggde upp den svenska mansforskningen. Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin jag arbetade med var (förutom kultur och klass) genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Intresset för kulturella uttryck för manlighet väcktes under en etnologisk kurs i kvinnohistoria och feministisk teori där jag läste en artikel av Lars Jalmert som handlade om mansforskning som var ett nytt forskningsområde. Artikeln väckte en massa tankar hos mig och där någonstans väcktes mitt forskningsintresse. Så när jag några år senare fick frågan om jag som etnolog ville delta i en studie av lastbilschaufförer, som ju är ett mansdominerat yrke, föll det sig naturligt att välja maskulinitet som en av ingångarna. 

Under några år i slutet av 1990-talet åkte jag på många konferenser och gick på seminarier samt läste böcker som handlade om män och manlighet. Ämnet var nytt och tillsammans med några äldre forskare från olika ämnen bröt vi ny mark. Kanske just eftersom ämnet var nytt och vi prövade oss fram tillsammans var det enormt lärorikt och jag fick utlopp för min kreativitet. Det var en lycklig tid, men när jag disputerat ville jag vidga mina vyer och inte fastna i ett fack, så jag bytte inriktning och ägnade mig åt (kulturella aspekter på) alkohol och droger istället. Även om jag inte skrivit om maskulinitet har dock intresset för ämnet hållit i sig.

Maskulinitetsforskningen som jag var en del av runt millennieskiftet var en dynamisk, mångvetenskaplig disciplin. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att det var synd att genus blev ett eget forskningsämne, en egen vetenskaplig disciplin, med allt vad det innebär. Jag ser det snarare som ett kritiskt perspektiv som behövs i alla ämnen. Kunskap om och förståelse för kulturella uttryck för manlighet ser jag som nyckeln till förståelse för samtiden. Genusvetenskap handlar om hur samhället ser på och värderar olika sätt att tänka och agera som människa, vilket är ett ämne som rör alla. Feminismens kunskapsbidrag är insikten om att män som personer och uttrycken för manlighet värderas högre än kvinnor och det kvinnor gör. 

Genetiskt är skillnaden mellan oss människor väldigt liten, men kulturellt spelar ytliga olikheter en stor roll. Och eftersom män och manlighet värderas högre är det viktigt att studera dels hur manlighet tar sig uttryck, dels konsekvenserna av manlighetens inflytande över mänsklighetens utveckling. Demokratin idag utsatt för många olika allvarliga hot, och tittar man på ledarna med totalitära ambitioner är det uppenbart att genus är en allt annat än obetydlig aspekt av samtidskulturen och dagspolitiken. Det är män som sitter i toppen för diktaturerna som idag hotar det öppna demokratiska kunskapssamhället. Det är män som skjuter varandra när de kriminella gängen "löser" sina konflikter och det är män som kräver hårdare straff för att "lösa" problemet med växande kriminalitet. Som alltid finns det undantag och därför är det så viktigt att förstå att manlighet är ett kulturellt uttryck, inte ett biologiskt faktum. 

Låt oss titta på vad det är män fokuserar på och vad som förknippas med manlighet idag. Att vara stark och överlägsen alla är ett uttryck för maskulinitet. Titta på Putin, Netanyahu, Trump och en sådan som Andrew Tate. Deras lösning på alla problem är enkel och entydig: Våld. Att Greta Thunberg får så mycket uppmärksamhet handlar delvis om att den här typen av män provoceras av att en kvinna anmäler avvikande åsikt, och det faktum att hon hänvisar till vetenskap är minst lika provocerande. Manlighet (i alla fall om tankefiguren dras till sin spets) handlar nämligen i hög grad om suveränitet, så den som vågar utmana männen som lyckats ta sig till toppen måste enligt manlighetens logik bekämpas. Totalitära ledare utgör ett hot mot mänskligheten eftersom de inte skyr några som helst medel för att behålla sin makt. Länder där man låter sig förföras av ledare med totalitära ambitioner är därför dömda till undergång.

Det finns en anledning till att man talar om toxisk maskulinitet. Titta bara på vad män gör, och nu talar jag om generella tendenser i samtiden, inte om enskilda män, så snälla, kom inte med invändningar på temat "inte alla män". Jag är själv man och det är just för att jag inte känner igen mig i manuskriptet som ämnet maskulinitet intresserar mig.

Jag hävdar inte med bestämdhet att nedanstående uppräkning uteslutande är tecken på manlighet, eller att det bara är män som agerar så, men min erfarenhet är att det framförallt är män som slår sig för bröstet och visar att de kan dricka och äta mycket. Det är män som köper vräkiga bilar, gigantiska båtar och som drömmer om att flyga privatjet och bo i palats. Det är huvudsakligen män som tävlar med andra män om vem som har högst lön. Och det är män som utsätter sig för fara för att bevisa att de är just män. Hur ser vi på förmågan att och intresset för att ta ansvar, arbeta långsiktigt för allas bästa, är det manligt? Och det faktum att investeringar i underhåll, vård, skola och trygghet inte prioriteras idag, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte handlar om idealiseringen av män och manlighet?

Talet om den enda vägen och sökandet efter slutgiltiga lösningar bygger på en manlig logik, och en förkrossande majoritet av de som förespråkar hårdare straff och fler vapen är män. Och vi vet att det nästan uteslutande är män som tar till våld, både mot varandra och kvinnor. Därför borde maskulinitet vara ett ämne som intresserar fler, eller åtminstone en fråga som borde vara med på agendan. Många män brukar säga att de är realister, men att ifrågasätta världens samlade klimatforskare för att deras vetenskapliga resultat strider mot hur det känns och det man vill, är motsatsen till realism. Att dessa saker inte får större uppmärksamhet idag och att manlighetens negativa sidor inte diskuteras mer, är en av grundorsakerna till de växande problemen som förr eller senare måste lösas av alla oss som lever på jorden.