Mitt intresse för kunskap känns mer och mer som ett problem. Inte så att det finns något alternativ eller att jag ångrar all den tid jag lagt ner på studera och bygga upp förståelse för verkligheten och vetandet, absolut inte. Och jag ger inte upp heller. Dessutom handlar det inte bara om mig. Av många olika skäl är det idag allt mer en belastning att veta. För varje år som går känner jag mig allt mer ensam. Sammanhangen där jag kan få utlopp för kunskapsintresset blir färre och färre och tiden som finns att ägna sig åt intresset krymper, trots att jag arbetar på högskolan som lektor. Problemet jag försöker beskriva är att kunskapen är en valuta som devalveras i en oroande takt, och inflationen ökar dessutom exponentiellt när allt fler förstår allt mindre av vad man går miste om genom att ägna sig åt annat. Böckerna som inte läses får aldrig chansen att förföra eller bidra till utveckling och ökad förståelse.
Ett lika allvarligt problem som hänger ihop med kunskapsinflationen är att den som idag väljer att inte ta hänsyn till kunskapen får konkurrensfördelar och makt. Att vara kunskapsresistent anses idag, i allt fler sammanhang, inte vara belastande, tvärtom går det att samla på sig massor av följare genom att kritisera forskare och tala mer om hur det känns än med utgångspunkt i mänsklighetens samlade kunskaper. Och följare på sociala nätverk är den nya premiumvalutan. Ju fler följare man har desto mer tas det man säger på allvar, vilket ger en makt och inflytande, oavsett om det man säger är sant eller inte. Den som skriver eller talar om kunskap uppfattas som tråkig eller krävande; en partykiller. Alarmist får man inte vara, oavsett om det finns finns ett allvarligt hot eller inte.
Samhället och kulturen, inte bara i Sverige, rör sig allt snabbare bort från kunskapen när allt fler anser sig, eller ger sken av att, veta, och när allt färre bryr sig om kunskapen lyssnar allt fler på de som bekräftar deras fördomar. Och den som bekräftar flest människors fördomar får mest makt och inflytande. Det är så här som demokratier dör. När kunskapens värde devalveras och allt fler bryr sig allt mindre om hur det är och fungerar ökar efterfrågan på människor som tar på sig ansvaret att säkert uttala sig om saker och ting, vilket leder till att världen får allt fler totalitära diktaturer. Därifrån stupar det brant utför för mänskligheten och livet på jorden eftersom en diktator har makten att trycka ner och undanröja all opposition. Står kunskapen i vägen för makten kommer makten och dumheten att vinna eftersom kunskapen kräver allas respekt för att fungera. Vi vet att demokratin inte är det bästa, utan det minst dåliga styrelsesättet, vilket gör att den kräver både kunskap och respekt samt inte minst kollektivt ansvar och hårt arbete av alla.
New Public Management är inte vägen till kunskap och därför utgör den synen på ledning av arbetet som utförs i den akademiska världen på sikt ett hot mot demokratin. NPM bygger på villfarelsen att kunskap är en produkt, något man kan producera på samma sätt som man bygger bilar på ett löpande band. NPM bygger även på den kunskapsvidriga tanken att lärande är en linjär process som går att effektivisera. Lärare och forskare som påpekar det uppenbara, att det aldrig finns några garantier för kunskap och att lärande tar tid, avfärdas som nostalgiska drömmare eller pekas ut som hinder för den oundvikliga utvecklingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar