En allt mer hotad forskningsfrihet

Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.

I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.

Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.

Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).

Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.

Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.

Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.

Dynamiken mellan kunskap och kultur

Lite frustrerande att tvingas konstatera att det bara finns tid för ett kortare in lägg, ett hugskott, men så ser livet ut just nu. Det händer mycket både i privatlivet och på jobbet, och så har jag en deadline till min kommande lärobok om teori som jag måste hålla (för att deadlines är något man ska hålla). Jag klagar inte, det är som det är och det lugnar ner sig framöver. Det är bara det att ämnet kändes lika viktigt som det är för mig att faktiskt publicera en bloggpost varje söndag. Se detta som ett första utkast, jag kommer att komma tillbaka till tankarna, om inte här så i någon av de andra böckerna jag jobbar med. 

Även om behovet av kunskap inte är konstant förändras inte förutsättningarna för att utveckla den nämnvärt. Vill man veta något gäller samma regler nu som under hela mänsklighetens historia. Vi som lever nu har naturligtvis hjälp av tidigare generationer arbete, varje generation behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och idag finns andra, framförallt snabbare, verktyg att ta hjälp av. Men kunskapen blir på samma sätt nu som då och alltid kunskap först när den tagit sig in i människors kroppar och där omsatts i handling. Det har inte förändrats och liksom det mänskliga genomet kommer det inte att förändras under överskådlig tid. Kulturen som uppstår mellan oss människor och som kunskapen utvecklas förändras däremot allt snabbare, vilken gör att jag undervisar i en helt annan högskola än den jag själv utbildades i när jag var student. Så har det alltid varit, men eftersom den akademiska kulturen förändras snabbare idag än någonsin tidigare får det konsekvenser.

När lärarna som jag mötte när jag var student, varav många är döda idag, var studenter fanns ytterst få utbildningsprogram. Då anmälde man sig till en eller flera enstaka ämneskurser och sen fick man en litteraturlista och en inbjudan till institutionens seminarieserie. När man läst böckerna på listan bokade man tid hos professorn och tentade av hela listan. Fortfarande när jag var student talade en del lärare om terminerna i termer av betyg. Ansvaret för lärandet låg då helt och hållet på studenterna, vilket inte skulle fungera idag. Det fungerade dock då, så något borde vi kunna lära oss av insikten.

Dessa tankar för mig över till kulturforskningen och två vägar man kan gå: Ska man bara studera förändringar som ett slags naturlagar som beskrivs, eller ska man försöka förstå förändringens dynamik och arbeta med olika sätt att påverka tillblivelsens riktning? Vad man väljer beror på hur man ser på kunskap och kultur (vilket en av böckerna jag jobbar med handlar om). Många, och allt fler forskare på senare tid, väljer det förra; de studerar förändringen och publicerar artiklar som beskriver den som om den vore en kulturens motsvarighet till naturlagarna som alla okritiskt måste anpassa sig efter. 

Min forskning om kultur handlar om att försöka förstå den dynamiska relationen mellan kunskap och kultur. Och jag menar att vi alla har ett ansvar att inte bara förhålla oss som vindflöjlar till den oundvikliga, men öppna och icke-linjära förändringen. Det kanske känns så, men kultur förändras som ett resultat av både yttre och inre faktorer. Även om förändringen inte kan målstyras kan dess riktning påverkas, om tillräckligt många vill och kan komma överens om vad som är önskvärt.

Skolan och den högre utbildningen handlar om både kunskap och kultur och förhållandena som råder där är på inga sätt givna, de kan påverkas, Hur vi ser på ansvar för lärande är som sagt inte givet. Och vad man kan kräva av studenter är också en öppen fråga som inte avgörs av någon. Idag har studenterna stort inflytande, samtidigt som deras ambitionsnivå betraktas som naturgiven. Eftersom människan är lat av naturen är det alltså som upplagt för förflackning, det vill säga sänkta krav. Det är minst sagt olyckligt och den utvecklingen drabbar oss alla, förr eller senare.

Tyvärr kommer jag inte så mycket längre här och nu, men jag har i alla fall ritat upp konturerna till ett resonemang som jag definitivt ska jobba vidare med.

Att arbeta med kunskap

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att mitt arbetsliv skulle handla om kunskap. Lärare och än mindre forskare fanns inte på kartan, det var inte ens något jag drömde eller tänkte på. Jag hankade mig fram och förundrades över skolan och det som hände där. Även om jag alltid varit intresserad av att lära mig saker och trots att livet för mig alltid har handlat om att försöka förstå det som händer kunde jag inte uppbåda intresse för betyg, vilket gjorde att jag tog lätt på läxor och aldrig pluggade inför prov. Utan att kunna sätta ord på det inser jag idag att det var kunskapen (som sådan) som lockade. Därför är det kanske inte så konstigt ändå att jag först fann mig tillrätta på universitetet, sedan disputerade och sedan stannade kvar i den akademiska världen, när chansen uppenbarade sig. Idag arbetar jag med kunskap och intresset för vetande har inte blivit mindre med åren, snarare tvärtom.

Jag borde vara lycklig, för jag är precis där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och ett stort och viktigt ansvar som jag tar på största allvar. Just därför känner jag allt mer oro för varje år som går, för skolan och den högre utbildningen har förändrats i grunden. Och kunskapen är inte längre i centrum, lärandet är inte längre den lärandes (elevers och studenters) ansvar, utan lärarens. Skolor förväntas producera resultat och konkurrera med varandra, istället för att gemensamt värna kunskapen och skapa förutsättningar för lärande. Det viktig idag är inte vad man kan eller lär sig, utan att betygen blir bra. Konsekvensen av detta att se på och organisera utbildning är att lärare som värnar kunskapen och ger rättvisande betyg uppfattas som ett problem av alla; skolans ledning, elevernas föräldrar och ansvariga politiker som lovat väljarna att sänka skatten, vilket uppnås genom att "effektivisera" skolans verksamhet, och värna valfriheten, vilket uppnås genom att låta aktiebolag (som enligt lagen endast ansvar för att ge ägarna avkastning på insatt kapital) driva skolor. Det viktigaste jag lärt mig under åren i akademin är att KUNSKAP inte kan utvecklas på dessa premisser och med sådana förutsättningar. 

Kunskap är ingen vara som kan produceras och intellektuella kvaliteter går inte att säkra. Kunskap är en plats man är på väg till, inte ett mål som ska nås. Vetande är inget man blir färdig med. Det går att plugga in en lista med fakta, men kunskapen förändras hela tiden när världen och människorna förändras. Det är KUNSKAP jag är utbildad för att arbeta med, men i dag handlar mitt jobb allt mer om administration och kontroll av resultat. Mitt officiella uppdrag är fortfarande lärande, men i praktiken förväntas jag hålla genomströmningen på en hög nivå. Om jag tar kunskapen på allt för stort allvar kommer studenterna att klaga, och då är det mitt problem. Att studenterna är nöjda och genomströmningen är hög betraktas som kvalitetsindikatorer, vilka mäts och följs upp. Trots att vi vet att ansvaret för utvecklingen av kunskap och lärande alltid är individens är det lärarnas arbete som utvärderas och lärarna som kontrolleras. Utbildning är gratis i Sverige, av en enda anledning och det är att en hög kunskapsnivå i samhället är en garant för samhällets långsiktiga hållbarhet. Alla vet att det är så, och ändå fortsätter utvecklingen, eller om vi ska tala klarspråk; avvecklingen av den högre utbildningen. Svensk skola sågs en gång i tiden, när jag gick i grundskolan, som ett föredöme i världen. Idag spelar vi i de lägre divisionerna. Det gör mig bedrövad och grumlar glädjen över att komma tillbaka till jobbet efter semestern.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Så här i slutet av ledigheten, där jag verkligen tillåtit mig att koppla av helt, kommer tankarna och oron. Och i år är det valår, och liksom i tidigare valrörelser används skolan som ett slagträ. Men eftersom ingen (jag vet att jag överdriver, men eftersom frågan är så allvarlig är det bättre än att nyansera eftersom det får det att framstå som att läget inte är så allvarligt som det är) politiker idag bryr sig om kunskapen, bara väljarnas stöd, utarmas inte bara vetandet utan även demokratin. När man väl övergivit kunskapen och accepterat ett visst inslag av dumhet (läs populism) i politiken och samhällsorganisationen är det en Pandoras box som öppnats, för kunskap kan bara vinna över dumheten i en kulturell miljö där kunskap är ett ord som betyder något, en kvalitet som anses viktig att värna. Trots att Donald Trump visat vad som händer (och fortfarande händer, två år efter att han misslyckats med sina konstitutionsvidriga försök att behålla makten) låter vi liknande partier ligga till grund för en eventuell ny regering.

Detta oroar mig, men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Min kamp för kunskapen och dess egenvärde ger mitt liv mening så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Även om det aldrig varit mitt mål har jag här under året bestämt mig för att jag ska försöka bli professor, inte för att titeln betyder något utan för att den skulle ge kraft åt mina ord och tankar. Semesterns sista dagar ska jag ägna åt att jobba med manuset till det som är mitt livsverk, boken om kultur och kunskap. Jag vet inte när eller ens om den kommer att bli klar och utgiven, men eftersom det är så kunskap fungerar är det en känsla jag lärt mig leva med och uppskatta. Oavsett hur det går med boken och försöket att bli professor är jag tacksam för att jag får arbeta med kunskap, och jag lär mig massor under vägen.

Till eftertänksamhetens lov

Semestern är snart slut. En vecka kvar, sen drar det akademiska året igång. Då ska jag ta tag i bloggandet på allvar igen, men nu när vädret inte är så sommarlikt och det bara är en dryg månad kvar till valet pockar en rad tankar på uppmärksamhet. För att känna att det är semester skriver jag bara, utan någon klar och tydlig tanke om vad det ska handla om, förutom ordet eftertänksamhet. Jag ber därför om ursäkt för korrfel och bristande stringens.

Antingen skapar man regler som sen ska följas till punkt och pricka, eller också låter man människor leva sina liv och analyserar utfallet i efterhand samt drar lärdom. Det förra sättet att se på samhällsbyggande handlar om att sätta upp mål som bryts ner i delmål, det sättet att leva och tänka är motsatsen till medveten närvaro eftersom målet är viktigare än vägen dit. Låter man istället människor leva sina liv här och nu och sedan utvärderar konsekvenserna ökar medvetenheten generellt i samhället. Då blir nuet lika viktigt som kunskaperna man samlar på sig och som används dels för att leva livet fullt ut, dels för att bygga upp förståelse för hur man undviker problem.

NPM bygger på den grandiosa tanken att kultur och samhällsbyggnad, som är komplexa processer, inte alls är komplexa utan linjära och därför går att styra. Vi människor är dock inte maskiner utan biologiska kulturvarelser. När NPM blir det nya normala, det självklara sättet att organisera arbetet, politiken och vardagen får vi ett samhälle som bara fungerar i teorin, när allt går som det ska och den uppgjorda planen. Det är förödande, inte bara för kunskapsutvecklingen utan även för den sociala hållbarheten eftersom hela tankemodellen bygger på att det är någons (företrädesvis någon annans) fel om eller snarare när målen inte nås, vilket leder till att det växer fram ett syndabockstänkande där allt fler fokuserar allt mer på att inte anklagas för att ha gjort fel än att göra det som är bra.

Vad vi behöver är ett samhälle som fungerar i praktiken och ett sådant samhälle måste bygga på eftertänksamhet. NPM-samhället utgår från att vi vet allt vi behöver veta och att ledare därför är viktigare än läkare, lärare, forskare och så vidare. På sikt leder det sättet att bygga samhällen till intellektuell inavel.  Tänk på Parisavtalet om miljön som presenterades som en stor framgång, men som redan efter bara något år dels visade sig bygga på felaktiga premisser, dels inte skulle kunna nås. Dessutom hade USA lämnat avtalet som byggde på tanken om att klimatfrågan redan var löst och därför fick som konsekvens att människor började kräva av politikerna att de skulle tillgodose fiktiva behov som billig bensin, el och flygresor. Det är inte ambitiösa mål eller fina avtal som bygger hållbara samhällen och det är inte mer ledarskap och tydligare regler som skapar kritiskt tänkande och kreativa människor, tvärtom leder NPM till fördumningen som blåses under på och av de sociala nätverkens algoritmer.

Det fina med eftertänksamhet är att det endast kräver av oss att vi stannar upp och tänker efter, att vi riktar vår uppmärksamhet inåt och mot varandra och det samhälle som växer fram mellan oss i vardagen. Eftertänksamhet är ingen lösning eller någon metod utan själva vägen fram. Eftertänksamhet är en förutsättning för medvetenhet som i sin tur är en förutsättning för att kunna dra lärdom och utveckla kunskap. I ett samhälle byggt på eftertänksamhet kan och får läkare vara läkare, lärare vara lärare och alla andra får vara och göra det som förväntas av dem och deras yrkesroll. Ett sådant samhälle bygger på tillit och när något går fel drar man lärdom istället för att fördela skuld. När något bli bra drar man också lärdom, gemensamt. Ledare organiserar arbetet och tar inte åt sig äran för framgångarna som alltid är resultatet av mångas gemensamma ansträngningar.

Det går som sagt att uttrycka dessa tankar bättre, och det ska jag göra sen, i en annan text och ett annat sammanhang. Flyktlinjer handlar om att fånga tankar i flykten.